Vanessa kommer ut på gatan och drar in den friska luften. Det känns som att tvätta lungorna efter att ha varit i Anna-Karins lägenhet.
Bakom sig hör hon det välbekanta klicket från en tändare. Linnéa har satt en cigarett mellan läpparna och skyddar lågan med händerna medan hon tänder den.
”Jag fattar inte hur du kan röka just nu”, säger Vanessa.
”Inte jag heller”, säger Linnéa och tar ett bloss.
De börjar gå gatan fram. En svala störtdyker från en takränna, kraschar nästan mot asfalten, men lyfter i sista sekunden med ett vinande.
”Det är faktiskt skönt att dom vet”, säger Linnéa.
”Ja”, säger Vanessa.
Och det är det. En hemlighet mindre som hon måste vakta. Men hon blev rädd innan hon förstod varför Anna-Karin började gråta. Rädslan gick från noll till hundra och hon förstod att den funnits där länge, att hon hela tiden underskattat den.
”Jag måste berätta för Evelina”, säger hon och stannar på trottoaren.
”Vadå, nu?” säger Linnéa.
”Ja. Är det okej? Jag kommer hem till dig efteråt.”
Linnéa tar ett bloss på cigaretten.
”Är du orolig för vad hon ska tycka?” säger hon.
”Nej. Eller jag vet inte. Hon måste få veta i alla fall.”
Framför allt måste Vanessa få veta hur Evelina tar det.
”Visst”, säger Linnéa och Vanessa anar ett leende i hennes ena mungipa. ”Och du behöver inte be om lov om du vill berätta för nån. Nu gör vi det här på riktigt.”
”Säkert?” säger Vanessa.
”Säkert.”
”Du behöver inte heller be om lov”, säger Vanessa.
Linnéa ler snett.
”Vem ska jag berätta för? Soc-Diana? Olivia när hon dyker upp för att mörda oss?”
Vanessa är nära att säga något om Linnéas pappa, men hejdar sig i tid. Hon går närmare Linnéa och kysser henne. Det är svindlande att göra det helt öppet, där vem som helst kan se dem. Det känns nästan som ett slöseri att ingen gör det, att Engelsfors gator är lika öde som alltid.
* * *
Minoo söker med blicken bland efternamnen på tavlan som hänger längst ner i trapphuset. JOHNSSON står ensamt i spalten för tredje våningen, högst upp. Det finns ingen hiss, och hon börjar gå uppför trapporna. Ju högre upp hon kommer, desto starkare blir lukten av matos.
Det sitter en liten plastskylt på dörren. VI TÄNKER PÅ MILJÖN! INGEN REKLAM TACK!
Minoo ringer på.
”Rille, kan du öppna?” hörs en djup mansröst på andra sidan dörren.
Steg närmar sig, alldeles för fort. Minoo hinner inte samla sig förrän dörren svänger upp. Lukten av mat slår emot henne och hon hör fräsandet från en stekpanna.
Rickard står i dörröppningen. Deras blickar möts och han försöker dra igen dörren igen, men hon stoppar den med foten. Det gör så ont att hon måste kväva ett skrik.
”Snälla, jag vill bara prata”, får hon fram.
”Vem är det?” hörs mannen inifrån lägenheten och stekpannan fräser till igen.
Doften blir ännu starkare, och trots situationen känner Minoo hur hungrig hon är.
”Jag kommer snart”, ropar Rickard över axeln och går ut i trapphuset, stänger dörren efter sig. ”Vad vill du?”
Han håller fortfarande handen på dörrhandtaget. Det är uppenbart hur rädd han är.
”Jag vet inte exakt vad du såg i gympasalen”, säger hon så tyst hon kan, men hennes ord ekar ändå i trapphuset. ”Och jag vet inte exakt vad Olivia gjorde mot dig …”
”Jag vill inte ha nånting med dig och dina kompisar att göra”, avbryter han. ”Lämna mig i fred.”
”Kan vi inte gå nånstans och prata?” säger Minoo. ”Så kan jag förklara i lugn och ro.”
Hon försöker se så lugn och ofarlig ut som möjligt. Rickard backar mot dörren.
”Vi kan gå in på ditt rum om du vill”, säger Minoo.
Rickard trycker ner dörrhandtaget.
”Okej”, säger hon. ”Tänk på saken. Vi kan ta det en annan gång. Och om du inte vill prata så är det också helt lugnt, då kommer jag att lämna dig i fred …”
Rickard öppnar dörren och slinker in i lägenheten. Minoo hör hur han låser och sätter för säkerhetskedjan.
Hon blir stående en stund medan hans steg försvinner.
Och om du inte vill prata så är det också helt lugnt, då kommer jag att lämna dig i fred …
Lögnen tycks fortfarande eka i trapphuset.
Om han inte vill prata med henne måste hon bryta sig in i hans huvud. Använda sin magi för att ändra hans minnen.
Rickard gör förmodligen rätt i att vara rädd för henne.