Evelinas mamma Belinda öppnar dörren. Hon håller i en grön vattenkanna och spricker upp i ett leende när hon ser Vanessa.
”Nessa!” säger hon och släpper in henne i hallen. ”Det var länge sen!”
Hon ger Vanessa en kram och vatten skvimpar ut på golvet.
”Vi måste verkligen hålla ihop nu”, säger Belinda med låg röst och släpper taget.
Vanessa gör bara ett hummande ljud och tar av sig skorna. Belinda brukar fånga Evelinas vänner i hallen. Särskilt när hon och Evelina har bråkat.
”Vi måste samarbeta så att vi inte förlorar henne”, fortsätter Belinda. ”För du har väl hört om Örebro?”
Vanessa vågar inte säga någonting. Det enda hon vet om Örebro och Evelina är att Leo bor där. Men hon är inte säker på att Evelinas mamma känner till honom.
”Anthony ska börja jobba som truckförare i Örebro. Och nu har han sagt till Evelina att hon kan komma och bo hos honom, gå sista året där i stället. Det är så typiskt honom. Jag får uppfostra henne hela puberteten och sen glider han bara in när det värsta är över. Bara för att han helt plötsligt kommer på att han har en dotter när hon nästan är vuxen. Vafan ska jag göra, Nessa? Jag är ju inte dummare än att jag förstår att Evelina har nån kille där också, annars skulle hon ju inte ens överväga att flytta ifrån alla sina kompisar. Vet du vem han är?”
”Förlåt”, säger Vanessa. ”Men jag måste …”
Belinda suckar och gör en uppgiven gest med handen.
”Ja, ja”, säger hon. ”Säg till om du vill ha middag sen.”
”Tack”, säger Vanessa och flyr mot Evelinas rum.
Evelina ligger på sängen med sin slitna laptop i knäet. Locket är fullt med klistermärken som hon satte dit i högstadiet. Vanessa förstörde sina naglar när hon försökte hjälpa till att pilla bort dem förra året.
”Vänta, jag ska bara säga hejdå till Leo”, säger Evelina, utan att lyfta blicken från skärmen.
Vanessa sätter sig på sängen, låter blicken glida över rummet medan Evelina knattrar på tangenterna.
I fönstret hänger en ljusslinga med små hjärtformade lampor. Michelle och Vanessa köpte den till Evelina när hennes förrförra ex dumpade henne. I klädhögen på skrivbordsstolen ligger en guldig topp som Vanessa lånade när de skulle på en nyårsfest i Sala, festen då hon råkade ligga med högstadiekillen Isak. På väggen ovanför skrivbordet hänger ett inramat foto av Evelina, Michelle och Vanessa i en berg- och dalbana på Liseberg. Vanessa och Evelina sitter längst fram i tåget. De håller varandra i handen med armarna uppsträckta. Deras hår flyger runt deras skrattskrikande ansikten.
Evelina stänger laptoppen med en smäll.
”Alltså, förlåt för min mamma”, suckar hon. ”Jag blir så jävla less på henne.”
”Örebro?” säger Vanessa. ”Allvarligt?”
”Jag har inte bestämt mig än”, säger Evelina och lägger ner datorn på golvet. ”Det vore skönt att bo hos pappsen ett tag. Och ha nära till Leo förstås. Men det känns ju inte så kul att börja i en ny skola. Jag kanske kan bo där på helgerna, jag vet inte.”
”Men varför har du inte sagt nåt?” säger Vanessa.
Evelina rycker på axlarna.
”Vad var det du ville prata om?” säger hon.
Vanessa ser på Evelina, tänker på alla gånger de har varit här och viskat hemligheter, ältat problem, drivit med fula gubbar på nätet, planerat outfits, försökt koncentrera sig på läxor, somnat fulla och gråtit över killar som de aldrig tänker på längre.
Hon måste kunna berätta.
”Jag är ihop med Linnéa.”
Evelina sätter sig upp i sängen.
”Va?” säger hon. ”Alltså … va?”
”Linnéa och jag”, säger Vanessa. ”Vi är ihop.”
Evelina ser fortfarande helt oförstående ut.
”Du menar … Linnéa?” säger hon. ”Ni är … ihop?”
”Ja.”
Vanessa ler, men det blir ett spänt och konstigt leende som darrar till på läpparna, och Evelina besvarar det inte.
”Men gud, hur då?” säger Evelina. ”Alltså jag menar, sen när? Hände det över en natt, eller?”
Hon låter nästan arg.
”Nej”, säger Vanessa. ”Jag har varit kär i henne länge. Fast jag fattade det inte förrän i påskas. Och sen på valborg kysste vi varandra, men vi har inte varit ihop på riktigt förrän …”
”Jag visste det!” avbryter Evelina och hoppar ner på golvet. ”Jag visste att det var nåt på valborg!”
”Ja, fast då hade det egentligen inte hänt nåt än.”
”Men du ljög för mig, eller hur?”
Evelina skriker nu och Vanessa blir också arg.
”Vafan är det med dig?” säger hon och ställer sig upp.
”Vafan är det med mig? Vafan är det med dig? Vafan har det varit med dig dom senaste typ två åren?” Spottet flyger när Evelina fortsätter skrika. ”’Snälla Evelina, kan du säga att jag sover över hos dig?’ ’Nej, jag är bara trött, det är inget särskilt alls.’ ’Nej, det är inget, jag har bara bråkat med Wille.’ ’Nej, jag måste gå hem för att min mamma är sjuk fast egentligen ska jag gå och hångla upp min ex-killes ex-tjej!’”
Vanessa kan inte säga något alls. Hon är alldeles för chockad.
”Jag är så jävla trött på att behöva ljuga åt dig och jag är så jävla trött på att du ljuger för mig och inte ens tror att jag fattar det!” fortsätter Evelina och Vanessa förstår hur länge hon har gått och tryckt på det här, att det är därför allt kommer i en enda stor explosion nu. ”Förut berättade vi allt för varandra. Och helt plötsligt har du en massa hemligheter. Fattar du hur det känns för mig? Jag har försökt tänka att vi är bästa vänner och att du kommer att berätta när du känner dig redo. Men du hänger bara med dina nya kompisar, och jag fattar inte ens vad ni gör tillsammans. Du frågar aldrig om jag vill följa med er, det är typ som om du skäms för mig. Jag slår vad om att dom redan vet om dig och Linnéa, eller hur?”
Vanessa tittar bort. Hon skäms så mycket att hon knappt står ut. Hur har hon kunnat ta Evelina för given på det här sättet?
”Och det är inte bara det”, fortsätter Evelina. ”Så fort det händer nåt i mitt liv så känns det som om jag stör dig när jag försöker berätta. Du typ tittade på Leo en sekund när ni träffades. Jag har aldrig varit så kär i nån nånsin och jag vill berätta allt för dig, men du lyssnar aldrig! Och så undrar du varför jag inte sagt nåt om Örebro! Det är ju inte som att du bryr dig!”
Evelina snörvlar. Tystnar.
Vanessa vet inte vad hon ska säga. Hon kan inte försvara sig. Hon är skyldig på samtliga punkter. Hon har ljugit och hon har utnyttjat Evelina, alltid förväntat sig att hon ska ställa upp.
Och Evelina har alltid ställt upp. Hon har varit världens bästa vän, medan Vanessa har varit ungefär raka motsatsen.
De flesta ser bara Evelinas yta. En snygg, kaxig brud med världens bästa självförtroende. En sådan som alltid klarar sig, som aldrig behöver hjälp med något. Det är som om Vanessa också valt att bara se den ytan.
Varför har hon gjort det? För att det har varit lättare så. Enklare för henne själv.
”Förlåt”, säger Vanessa.
Evelina svarar inte. Men hon börjar gråta när Vanessa lägger armarna om henne. De gråter mot varandras axlar.
”Förlåt”, säger Vanessa igen. ”Jag har varit en sån pissig vän.”
”Ja, det har du.”
Men Vanessa känner hur Evelina ler mot hennes kind.
Vi hör ihop, tänker Vanessa. Även om De utvalda och jag är bundna till varandra av ödet, så hör Evelina och jag ihop minst lika mycket.