Det är svalt nere i källaren. Längdskidor står prydligt uppradade i ett ställ. Bredvid det finns en verktygsvägg där allt hänger på sin rätta plats, och Minoo är säker på att innehållet i de vita skåpen är lika välorganiserat. Mitt i rummet står det enorma bordet med Lages modelljärnväg. Han håller på att bygga upp hela Engelsfors i miniatyr. Det är en nostalgisk version av stan. Tiden har stannat under brukets storhetstid. Det finns flera järnvägsspår som inte används längre, som Minoo inte ens visste existerade förrän hon såg Lages imponerande bygge.
Hon ser på gymnasieskolan. Ondskans plats ser väldigt liten ut från hennes jätteperspektiv.
”Har inte du en egen studentmottagning?” säger hon och ser på Rickard som står kvar vid trappan.
”Jo”, säger han och låter trött på rösten. ”Släkten sitter och väntar med den gravade laxen. Men jag var tvungen att komma hit först. Jag visste att du skulle vara här.”
Han ser på henne.
”Först var mina minnen så röriga”, säger han. ”Jag trodde att du och dina kompisar och Gustaf på nåt sätt hörde ihop med Olivia. Men i dag föll allt på plats. Jag kom ihåg allt. Ni stoppade Olivia från att döda alla, eller hur?”
Nu vet Minoo hur mycket Rickard vet: alldeles för mycket.
”Vem är du egentligen?” fortsätter han. ”Du och dina kompisar … Vad är ni? Eller har jag hallucinerat allt? Är jag sjuk?”
Han ser så desperat ut. Så ensam. Och Minoo bestämmer sig.
”Vi är häxor.”
Det svindlar till när hon för första gången säger det mest förbjudna till en utomstående.
Hon vet inte vad hon hade väntat sig för reaktion. Men Rickard ser lättad ut.
”Då är jag inte galen”, säger han.
”Nej.”
Rickard sjunker ner på trappan.
”Häxor”, säger han som om han smakar på ordet. ”Var Olivia också det?”
”Ja”, säger Minoo.
”Så hon var en … ond häxa. Och ni är … goda häxor?”
”Typ. Jag vet inte om Olivia var ond. Men hon gjorde onda saker … Är du okej?” säger Minoo och hör hur dumt det låter. ”Jag vet att det är mycket att smälta.”
”Det var värre att tro att jag var galen. Jag visste ju vad jag hade sett, men det var ju så omöjligt.”
Minoo nickar. Hon förstår precis. Det var svårt för henne att tro på allt i början, och då hade hon ändå Rebecka, de andra Utvalda och Nicolaus att dela det med. Om hon inte hade haft dem skulle hon definitivt ha börjat tvivla på sin psykiska hälsa.
”Först mindes jag ingenting”, fortsätter Rickard. ”Jag vaknade på sjukhuset. Dom sa att dom hade hittat mig medvetslös i skolan och pratade om en elolycka. Jag kunde inte svara på en enda fråga om vad som hade hänt. Jag kom knappt ihåg nåt från trean över huvud taget. Men sen började jag drömma om det … Och sen hände det när jag var vaken också. Som flashbacks på film.”
Minoo hör en duns uppe i köket och både hon och Rickard tittar upp mot dörren. Men den förblir stängd.
”Jag har gjort så många sjuka saker”, säger han.
”Det var inte du som gjorde dom. Det var Olivia som styrde dig genom halsbandet.”
Rickard nickar.
”Ibland var hon bara som en liten röst som viskade i bakgrunden. Ibland tog hon över mig helt. Men jag fanns alltid kvar, utan att kunna göra nåt. Som när man vet att man drömmer en mardröm men det hjälper inte, för man kan inte vakna, och man kan inte göra nåt åt det som händer i drömmen.”
Minoo ryser till. Hon vet alltför mycket om mardrömmar.
”Varför valde Olivia dig?” säger hon. ”Vet du det?”
Rickard sänker blicken.
”Vi hade en grej.”
”En grej? Var ni ihop?”
”Inte direkt”, säger han, fortfarande utan att se på henne. ”Det började på vårbalen när hon gick i nian. Jag hade gått dit för att jag hoppades att hon skulle vara där. Hon verkade så självsäker och cool. Annorlunda. Jag hade aldrig vågat prata med henne förut. Tjejer som hon tycker att killar som jag är skittöntiga. Men jag var full på vårbalen, och hon också. Vi började träffas efter det. Men hon ville hålla det hemligt.”
Han tar av sig glasögonen och putsar dem långsamt på sin skjorta.
”Jag fattade hela tiden att det inte var mig hon ville ha. Det var Elias. Jag hoppades att hon skulle ändra sig. Och även om det var förnedrande så var det i alla fall bättre än ingenting. Jag älskade henne verkligen. Men efter Elias begravning sa hon att … Hon sa att hon inte ville träffa mig mer.”
Han sätter på sig glasögonen igen och Minoo väntar, låter honom berätta i sin egen takt.
”Förra sommaren bad hon mig komma hem till henne”, fortsätter han. ”Hon sa att hon hade fattat att jag var rätt kille för henne och att hon ville vara tillsammans med mig. På riktigt. Jag var så jävla sorglig att jag sa ja direkt. Och då gav hon mig en present. Nåt som skulle visa att vi hörde ihop.”
”Halsbandet”, säger Minoo.
Rickard nickar.
”Hon tog med mig till Helena och Krister samma kväll. Jag hörde henne säga till dom att jag var perfekt för att få folk i skolan att gå med i PE. Jag var precis lagom populär. Och hon hade extra mycket kontroll över mig eftersom jag älskade henne.”
Minoo har hela tiden vetat att Olivia dödade oskyldiga. Men det har varit lättare att tänka på henne som ett offer för demonernas lögner, förblindad av sin längtan efter Elias. Minoo har aldrig insett hur cynisk och beräknande Olivia verkligen var. Hur medvetet hon utnyttjade människor.
”Det var det som var det värsta”, fortsätter Rickard. ”Vad hon än gjorde så gick det inte över. Inte förrän Ida stoppade henne. Då fattade jag. Jag såg vem hon faktiskt var.”
Han tittar upp på Minoo.
”Vad hände egentligen med henne? Vet du var hon är? Lever hon?”
”Hon lever. Men jag vet inte var hon är.”
Rickard säger ingenting. Två barn springer skrikande genom köket och försvinner.
”Varför är det ingen som kommer ihåg det som hände i gympasalen?” säger han till slut.
”Det var för att dom hade på sig Olivias amuletter. Det konstiga är att du kommer ihåg nånting.”
”Hur inblandad är Gustaf i det här?” säger Rickard.
”Inte alls. Han hade ingen amulett. Men jag tog bort hans minnen av det som hände. Jag var tvungen.”
All färg försvinner från Rickards ansikte.
”Jag kommer inte att berätta för nån”, säger han. ”Jag lovar.”
Hon tror honom. Hon kommer inte ens att behöva skrämma honom med Rådet för att han ska hålla tyst, han är redan tillräckligt rädd.
Hela hon värjer sig mot tanken på att manipulera hans minnen. Hon kan inte göra så mot honom. Inte efter det Olivia utsatte honom för.
”Jag tror dig”, säger hon. ”Men jag måste prata med dom andra också.”
”Dom andra?” säger Rickard. ”Linnéa? Och Vanessa? Och den där stora tjejen som brukar vara med er? Eller är ni fler?”
”Vi var fler”, säger Minoo. ”Vi var sju stycken från början. Ida, Elias och Rebecka också.”
”Elias?” säger Rickard. ”Och Rebecka?”
”Ja”, säger Minoo.
Det är så oemotståndligt att säga sanningen, bara en enda gång.
”Men sen blev dom mördade”, säger hon.
Både hon och Rickard hoppar till när de hör ljudet av glas som krossas. Minoo ser sig omkring och inser för första gången att det finns två rum i källaren.
Dörren är skymd bakom ett av de vita skåpen och det är först nu hon ser den, när den öppnas och Gustaf kommer in. Han håller en champagneflaska i handen och hans ljusa kostymbyxor är nerstänkta.
Han ser rakt på henne.
Han har hört dem. Han har hört allt.
Rickard reser sig bakom henne.
Det är så tyst här nere. Det är nästan omöjligt att föreställa sig att det pågår en studentmottagning utanför. Att gäster i ljusa kläder minglar runt och pratar om hur sommaren kommer att bli, och förmodligen undrar var studenten själv håller hus. Studenten som ser på Minoo som om hon vore en främling. Något främmande. En rymdvarelse som precis har slitit av sig sin människoförklädnad.
”Jag har velat berätta för dig så länge …”, säger Minoo.
”Berätta då”, säger Gustaf med tonlös röst. ”Berätta allt.”
Hon dör inombords när han ser på henne så där. Hon kämpar för att distansera sig, hålla huvudet kallt. Det är självklart att Gustaf är chockad. Men hon har chansen att förklara allt för honom nu. Om hon bara gör det på rätt sätt så kommer han att förstå. Hon måste få honom att förstå.
”Det pågår ett krig”, säger hon. ”Demoner försöker ta sig in i vår värld, här i Engelsfors. Om dom lyckas går världen under. Och det är bara vi som kallas De utvalda som kan stoppa dom.”
Hon tystnar och ser på Gustaf.
”Allt började med Elias.”
Hon försöker förklara sammanhangen utan att fastna i detaljer. Det går överraskande lätt. Till och med när hon berättar om när de misstänkte Gustaf, hur de förföljde honom och gav honom sanningsserumet. Hon kan inte hejda sig, hon måste bekänna allt. Till och med att hon älskade Max.
Orden forsar ur henne, fast en del av henne vill att hon ska sluta. Det är för stort. Det är för mycket. Det är för farligt för dem att veta. Vad kommer Rådet att göra om de får reda på det?
Men delen av henne som vill avslöja allt är starkare. Hon måste göra det. Lögner är ohållbara, det har visat sig gång på gång.
Både Gustaf och Rickard är knäpptysta medan hon pratar. Hon vet inte hur länge hon håller på. Men plötsligt är hon framme vid Matilda och drömmen. Och efter det finns det inga ord kvar.
Någonstans i huset ropar en av Gustafs systrar hans namn. Han verkar inte höra.
”Du sa till att Rickard att du tog bort mina minnen av det som hände i gympasalen”, säger han.
”Förlåt. Jag var tvungen att skydda dig från Rådet.”
”Jag vill ha tillbaka dom”, säger Gustaf.
”Jag vet inte om jag kan. Jag har aldrig försökt …”
”Nu”, avbryter Gustaf.
Hans blå ögon är ogenomträngliga. Hon sväljer hårt.
Hon går fram till honom, lägger handen mot hans panna och låter röken flöda fram. Hon behöver inte ens gå in i Gustafs medvetande. Det är som om hon har skapat en ögla där hon gömde hans minnen, och nu är det bara att dra …
De spöklikt lysande cirklarna på gympasalens väggar och golv. Ida som skräckslaget ser på medan Olivia avslöjar hennes kärlek till Gustaf. Blixtarna. Ida som dör i hans famn. Hans läppar mot hennes när han blåser ner luft i hennes lungor.
Minoo öppnar ögonen och tar bort handen. Gustaf står blickstilla. Stirrar på modellen av Engelsfors.
”Allt är sant”, säger han. ”Allt det du sa var sant.”
”Jag har velat berätta”, säger Minoo. ”Jag har velat berätta så länge. Och Rebecka ville också berätta för dig. Men Matilda sa att vi inte fick, att vi inte kunde lita på nån …”
”Du visste hela tiden att hon inte tog livet av sig”, avbryter Gustaf.
”Ja”, säger Minoo med kvävd röst.
”Jag vill aldrig se dig mer.”
Han bara säger det. Som om det vore vilken mening som helst. Adrenalinet rusar i henne. Hennes armar och händer skakar.
”Snälla”, säger hon.
”Gå härifrån.”
Han ser på henne. Och hon vet att hon verkligen har förlorat honom.
Hon går mot trappan. Rickard säger något, men hon hör inte vad, hon bara fortsätter förbi honom. När hon öppnar dörren till köket möts hon av Vickys flin.
”Vi började just undra varför Gustaf aldrig kom upp från källaren”, säger hon retsamt, men hennes leende falnar snabbt. ”Har det hänt nåt?”
Minoo svarar inte.
Vägen hem från Gustaf har aldrig känts så lång. Gatorna verkar töjas ut framför henne.
När hon är halvvägs stannar hon vid vägkanten och kräks i en syrenbuske.
Efteråt känns det inte bättre.
Smärtan genomsyrar hela henne, vibrerar genom kroppen när hon tar ett steg efter ett annat, ett steg i taget tills hon kommer hem.
Hon lägger sig på sängen, låter den svarta röken sluka henne tills hela hon är befriande stum, tills varje spår av Minoo Falk Karimi har lösts upp och försvunnit.