I Kristallgrottans högtalare sjunger en munkkör på latin till synthmusik och porrigt viskande kvinnoröster. Vanessa snurrar på dammtrasan och stirrar på klockan på väggen. Två delfiner tumlar i en evig cirkelrörelse framför havshorisonten som är målad på urtavlan.
Rastlösheten är som en myrstack som exploderat i Vanessa. Hon längtar efter Linnéa. Men Linnéa är i skolan och Vanessa är fast här. Delfinerna på klockan rör sig oändligt långsamt.
Hennes mobil vibrerar i fickan. Ett meddelande från Linnéa.
SÅG JUST M I SKOLAN. SÅ HON VERKAR OK IAF.
Det är en lättnad. Vanessa har varit orolig för Minoo sedan i går.
”Du får inte betalt för att stå och blippa på din mobil”, säger Mona och tittar på Vanessa över kanten på sina läsglasögon.
Hon sitter på den höga pallen bakom kassan med en skvallertidning uppslagen över sina korsade ben. I dag har hon på sig en aprikosfärgad Mimmi Pigg-tröja och jeansfärgade leggings.
”Jag har dammat klart”, säger Vanessa.
”Inte bokhyllan”, säger Mona och vänder blad med ett ljudligt prasslande. ”Herregud så människan ser ut nu för tiden. Det är som om ansiktet har krympt i tvätten. Om han inte har botoxat sig så ska jag käka upp vartenda doftljus vi har.”
Det här är alltså vår enda oberoende informationskälla, tänker Vanessa. Den enda som inte har nån koppling till Rådet, demonerna eller beskyddarna.
Hon tar en bok ur hyllan – Hitta din inre schaman – och torkar omsorgsfullt av den med dammtrasan. Det kommer förmodligen inte att leda någonvart att prata med Mona, men hon har inget att förlora. Hon stoppar tillbaka boken och tar ut Banta med din aura i stället.
”Mona”, säger hon. ”Hur mycket vet du egentligen om apokalypsen?”
”Tillräckligt mycket för att inte vilja bli indragen”, säger Mona och vänder blad i tidningen. ”Vafan har människan på sig?”
Vanessa suckar. Hon kommer aldrig längre än så här när hon försöker ta upp ämnet med Mona. Men hon tänker inte ge upp. Hon kanske bara inte har ställt den rätta frågan. Hon kanske måste ta en omväg.
”Är du en naturlig eller skolad häxa?” säger hon och försöker se ut som om hon är jättekoncentrerad på dammtrasans rörelser över Karma som vapen.
”Sånt frågar man inte en dam, vet du väl”, skrockar Mona. ”Men jag är helt naturlig.”
”Hur fick du veta att du var en häxa?”
”Det var inte så svårt för mina föräldrar att lista ut eftersom dom också är häxor”, säger Mona. ”Och synska.”
Det är inte direkt en hel självbiografi, men det är mer än Mona någonsin berättat om sitt liv. Vanessa försöker dölja hur ivrig hon blir. Hon vet att det skulle få Mona att sluta prata. Bara för att jävlas, om inte annat.
”Var dom med i Rådet?”
Mona tittar upp från tidningen.
”Vad är det du står och kacklar om?” fräser hon. ”Mina föräldrar var fria häxor, inga jävla stelbenta rövslickare som dom där kostymnissarna! Rådet har alltid trott att dom kan styra och ställa över alla häxor. Och visst, ingen vill hamna i trubbel med dom, men i övrigt skiter vi fullständigt i vad dom håller på med.”
Hon försöker tända en cigarett och svär högljutt när tändaren hakar upp sig. Vanessa har aldrig sett henne så här arg. Hon har tydligen kommit åt en öm punkt och nu gäller det att fortsätta peta på den.
”Förlåt”, säger Vanessa och försöker se oskyldig ut. ”Jag tänkte bara … Jag har hört att Rådet har skolor, så jag tänkte att det kanske var där du lärde dig om magi.”
”Skulle dom där jävla byråkraterna ha nåt att lära mig?” Mona drar ett djupt bloss på cigaretten och blåser ut rök genom näsborrarna. ”Vi fria häxor, vi lär varandra.”
”Men Mönstrens bok, då?”
”Den?” fnyser Mona. ”Det är bara Rådet som sitter och stirrar i den med sina larviga små kikare.”
”Så du har ingen själv?” säger Vanessa.
”Skulle aldrig drömma om det! Jag säljer dom inte ens fast dom är jävligt poppis på svarta marknaden. Jag har alltid fått dåliga vibbar av dom. Lite som jag får av din präktiga väninna.”
”Minoo?”
”Ja, det är nåt jävligt off med den där magin.”
Vanessa undrar vad Mona skulle säga om hon visste att beskyddarnas magi inte hör hemma i den här världen alls.
”Så du tycker inte att man ska lita på Mönstrens bok?” säger hon.
”Nu ska du få ett råd från en erfaren kvinna”, säger Mona och spänner ögonen i henne. ”Lita aldrig på nån.”
”Inte ens på dig, då?”
”Särskilt inte på mig, gullet.”
Mona tystnar. Fastnar med blicken på rökpelaren som stiger upp från cigaretten och blandar sig med sandelträrökelsen.
”Det börjar dra ihop sig”, säger hon. ”Men det vet ju du också.”
”Inom ett år tydligen”, säger Vanessa.
Mona ser på henne igen över kanten på sina läsglasögon.
”Stumpan”, säger hon. ”Jag vet att ni hetsar upp er väldigt mycket över den där portalen. Och visst, det vore ju trevligt om ni stängde den. Men som jag ser det så kommer ju allt att ta slut en vacker dag ändå. Jag försöker bara fånga dan så gott jag kan. Natten också, för den delen. Men ärligt talat tycker jag lite synd om dig och dom andra juniorhäxorna. Jag vet ju att ni jobbar häcken av er, och era odds är helt förjävliga.”
Vanessa är stum. För att komma från Mona låter det nästan kärleksfullt.
”Du får gärna hjälpa oss, vet du”, säger Vanessa.
”Den som lever får se”, säger Mona.
Hon fimpar cigaretten och återvänder till tidningen, pekar på ett uppklätt par på en vimmelbild.
”Det där kommer aldrig att hålla”, säger hon.
”Kan du spå folk genom att se dom i tidningen, eller?”
”Man behöver inte vara synsk för att se det”, fnyser Mona. ”Kolla på henne. Hon har så brett mellan ögonen att hon ser ut som en hammarhaj med peruk. Han däremot … honom skulle man inte sparka ur sängen.”
Jag tror inte du skulle behöva det, tänker Vanessa. Jag tror han skulle springa skrikande därifrån.
Mona vänder blad igen och tänder en ny cigarett.
”Men det är klart, du har ju sparkat ut allt vad karlar heter från sängen”, säger hon. ”Nu när du har blivit ihop med den där snattaren. Jag vill ju inte säga ’vad var det jag sa’, men vad var det jag sa?”
Vanessa ser trött på henne. Mona är definitivt sitt vanliga jag igen.
”Du kanske borde jobba på en av dom där tidningarna i stället”, säger Vanessa. ”Eftersom du är så bra på att lägga dig i saker som du inte har med att göra.”
Mona flinar och tar ett bloss.
”Jag tror du vill att vi byter ämne nu”, säger hon. ”Alla hänger ju inte med i svängarna lika bra som jag.”
Dörrklockan pinglar och Vanessa vänder sig om. Mamma kommer in med ett droppande paraply. Mona tar av sig läsglasögonen och lägger ifrån sig tidningen.
”Vilket väder, tjejer”, säger mamma. ”Men här har ni det mysigt.”
”Verkligen”, mumlar Vanessa medan mamma och Mona kramar varandra.
”Vilken fin energi du har i dag, Jannike”, säger Mona.
”Har jag?” säger mamma glatt. ”Jag försökte meditera lite i morse.”
”Ja, jag känner verkligen att dina chakran börjar komma i balans”, säger Mona. ”Har du provat med rosenkvarts i rummet?”
Mona fortsätter att mala om mammas chakran. Då och då ger hon Vanessa menande blickar. Och Vanessa vet precis varför. Mamma är förmodligen den enda i Engelsfors som inte vet att hon är tillsammans med Linnéa.
Alla fattar inte. Men det är som Linnéa brukar säga. Det är ett bra idiottest.
Vanessa vill bara inte att det ska visa sig att mamma får fel testresultat.
Mamma köper en rosenkvartssten och kan inte heller motstå en liten buddhastaty och en eterisk olja som Vanessa vet kommer stinka ner hela lägenheten.
”Jag vågar knappt gå in här”, skrattar mamma. ”Jag kommer alltid ut med mer än vad jag tänkt.”
Hon vänder sig till Vanessa.
”I kväll sover du inte hos nån kompis, va?”
”Nej då”, säger Vanessa.
Hon ser efter mamma som försvinner ut ur Citygallerian.
”Fegis”, säger Mona.
”Käften”, säger Vanessa.