Walter Hjorth sträcker fram handen och Minoo måste tvinga sig att ta den, trycka den lagom hårt och låta bli att svimma av skräck.
Gustaf och Rickard. Rådet har fått reda på att hon berättade för dem.
”Sätt dig så kan vi snacka i lugn och ro”, säger Walter.
Han slår sig ner i soffan och Minoo sjunker ner i fåtöljen. Pulsen slår så hårt att hennes synfält vibrerar.
”Jag sa till Tommy att det har uppstått en krissituation i familjen, bara så du vet”, säger Walter. ”Jag hoppas det inte blir några problem.”
Minoo känner hur nära hon är att börja babbla hysteriskt, säga att det inte var Gustafs och Rickards fel, att hon ska ställa allt till rätta, och att hon naturligtvis ska ta sitt straff för att hon har avslöjat sig som häxa för den icke-magiska allmänheten, bara de lämnar Gustaf och Rickard i fred. Men hon lyckas lägga band på sig. Bättre att låta Walter prata.
”Ta det lugnt”, säger Walter och ler sitt pojkaktiga leende igen. ”Jag är här för att reda ut den här soppan.”
Vilken soppa? tänker Minoo. Den med Gustaf och Rickard? Eller en annan soppa? Och kan man ”reda ut en soppa”? Är inte det en kontamination?
”Jag har varit ledare för Rådet i Sverige i snart tjugo år”, säger Walter. ”Och jag har aldrig varit med om nåt liknande. Det här har ju gått helt åt skogen. Och min farsa sa alltid att när det går åt skogen måste man försöka förstå varför. Så det är det jag försöker göra. Begripa vad som egentligen gick snett här. Det är inte helt lätt, ska jag säga dig.”
Hans leende blir lite sorgset. Vad handlar det här egentligen om?
”Konflikter är inte min grej”, säger han. ”Jag jobbar verkligen inte så. Och nu är det som om det har blivit nåt slags krig mellan oss. Det är för jäkla trist, om du frågar mig. För jäkla onödigt. För alla inblandade. Och det är helt och hållet mitt fel.”
Han lägger handen mot bröstet och ser uppriktigt på Minoo. Hon förstår mindre än någonsin.
”Jag borde ha åkt hit för länge sen”, fortsätter han. ”Men Alexander försäkrade mig om att han hade koll på situationen.”
Minoo blir medveten om att det har slutat regna. Klockan som sitter på väggen tickar högljutt.
”Den där förbannade rättegången”, säger Walter. ”Det var ett förjävla stort misstag av Alexander att dra i gång den. Men han är så upptagen av att följa alla regler att han inte alltid tänker på konsekvenserna. Du har väl hört om den där tragiska historien med Adriana när hon var ung?”
Minoo undrar om det är en fälla, om han försöker få henne att erkänna att Adriana har berättat för mycket för dem. Men Walter pratar obekymrat på.
”Det var när jag precis hade blivit ordförande. Adriana fick ihop det med en jäkligt begåvad naturlig häxa. Simon Takahashi. Dom försökte lämna Rådet tillsammans. Alexander angav dom.”
Minoo visste bara att det var Alexander som utförde det tortyrliknande straff som band Adriana till Rådet för alltid. Hon trodde inte att hon kunde tycka sämre om honom, men det var tydligen möjligt.
”Han trodde att han gjorde det rätta då också”, säger Walter. ”Och jag var inte bättre. Jag var som sagt nytillträdd och hade stor press på mig. Jag försökte leva upp till det som jag trodde var omvärldens förväntningar. Jag har ju också chefer, Rådets europeiska styrelse i Paris. Men jag skyller inte ifrån mig. Vi straffade Adriana och Simon alldeles för hårt. Om jag kunde få det ogjort …”
Han tystnar och tycks försjunka i sig själv. Minoo har sett genom Adrianas ögon hur Simon dog, hon har upplevt hur Adriana led. Ändå har hon svårt att koppla samman det som hände med den Walter som sitter här. Det känns så overkligt.
Hennes puls börjar gå ner. Det finns inget hotfullt i Walters sätt. Och det är så utmattande att vara rädd.
”Jag tror att den där tragiska historien har förföljt oss sen dess”, säger han. ”Den påverkade definitivt det som hände här. Ett felsteg leder till ett annat. Men jag hoppas verkligen att vi kan lägga allt det här bakom oss nu. Börja på ny kula. Alla vill ju trots allt samma sak.”
”Och vad är det?” säger Minoo nervöst.
Walter ser på henne, låser fast henne med sin intensiva blick. Hans ögon är grå, ser Minoo.
”Att stoppa apokalypsen.”
Minoo försöker förstå.
Adriana har berättat att de flesta i Rådet varken tror på De utvalda eller på apokalypsen. Att de betraktar det hela som en myt, en saga. Och Rådets domstol slog fast att De utvalda i Engelsfors var en bluff, påhittad av Adriana.
”Men domstolen …”, börjar Minoo.
”Domstolen”, avbryter Walter med en fnysning. ”Det där gamla skräcködlegänget är precis såna medlemmar som gör mitt jobb så jäkla svårt. Du får inte förväxla mig med dom. Den gamla generationen vägrar se vad som händer i världen. Men i det här fallet är det kanske lika bra. Om ryktet om jordens undergång skulle sprida sig … Du kan ju själv föreställa dig vad som skulle hända.”
Minoo har egentligen inte tänkt på det. Hon har mest koncentrerat sig på själva undergången.
”Många skulle förstås vägra tro på det”, fortsätter Walter eftertänksamt. ”Några skulle börja missionera. Andra skulle ta livet av sig och sina familjer. Men framför allt skulle många tycka att ingenting längre spelade nån roll. Och det är dom som är riktigt farliga, Minoo. För dom finns inga gränser längre. Allt är tillåtet. Vandalisering. Stöld. Våldtäkt. Mord.”
”Så det är nog lika bra att domstolen sa att det inte finns nån apokalyps, eller vad tycker du?”
Minoo kommer på sig själv med att nicka.
”Det är ett av skälen till att jag försöker hålla den här operationen hemlig”, säger Walter. ”Jag har inte informerat mina överordnade i Europa och resten av världen. Det skulle bara leda till en massa internt tjafs. Dom kanske till och med skulle försöka hindra oss. Och det skulle världen inte ha så mycket nytta av. Vi måste ju få göra vårt jobb. Du och jag.”
”Vad menar du?” säger Minoo.
Det känns som om det borde vara uppenbart, men hon kan inte se sambandet.
”Jaha”, säger Walter. ”Jag trodde att beskyddarna skulle förvarna dig.”
Den brännande smärtan som hon har burit med sig hela dagen upphör med ens.
Hon blir iskall.
Du kommer att få ett erbjudande av en främling.
Nej. Inte det. Inte Rådet. Minoo trycker sig bakåt i fåtöljen, känner hur hon nästan håller på att försvinna i den.
”Då förstår jag att det här är oväntat”, säger Walter. ”Hela situationen är väldigt oväntad för oss alla. Särskilt för mig.”
Han ser lugnt på henne och lutar sig fram.
”För ett tag sen började jag kunna läsa Mönstrens bok på ett sätt som jag aldrig kunnat göra förut. Den talade till mig. Berättade om världens historia. Om hur demonerna kom hit och hur några av dom stannade, påverkades av vår värld och bestämde sig för att bli våra beskyddare i stället. Boken berättade om portalerna. Om De utvalda. Och om Rådets ursprung. Ett ursprung som vi sorgligt nog hade glömt.”
”Så du menar att du vet … allt?” säger Minoo.
”Det är vad beskyddarna påstår i alla fall”, säger han och ler.
Minoo får inte ihop det. Matilda och beskyddarna har hela tiden sagt att De utvalda ska hålla sig borta från Rådet. Och nu sitter Rådets ledare här och säger att Mönstrens bok har sagt att de ska samarbeta.
”Vad vill du egentligen?” säger Minoo.
”Det här kommer att bli svårt för dig att höra, men nu ligger det till så här, Minoo, att ni kan inte stänga portalen.”
”Vi har en chans”, säger hon och hör hur svag hennes röst låter.
Walter skakar på huvudet.
”Det har ni inte. Tyvärr. Fråga Mönstrens bok om du inte tror mig. Alla element behövs för att stänga portalen. Och egentligen måste det vara just De utvalda, så i och med att tre av er är döda …”
Han gör en paus.
”För övrigt vill jag att du ska veta hur dåligt jag har mått av det. Om vi inte hade fastnat i en massa byråkrati … I min värld finns det inga ursäkter för det som hänt.”
”Inte i min heller”, säger Minoo.
”Jag förstår det.”
”Som sagt”, säger hon. ”Vad vill du?”
Walter lutar sig tillbaka i soffan igen. Ser avvaktande på henne. Hon tvingar sig att inte titta bort.
”Jag håller på att sätta ihop en cirkel med några av dom starkaste naturliga häxorna jag kan hitta”, säger Walter. ”En från varje element. Tillsammans kan vi stänga portalen.”
”De utvalda går inte att ersätta. Du sa det själv alldeles nyss.”
”En annan cirkel kan ta er plats”, säger Walter. ”Om du ingår i den.”
Minoo känner hur kylan sprider sig i hela kroppen.
”Nej”, säger hon.
”Jag förstår att det är din första reaktion”, säger Walter. ”Men du har egentligen inget val.”
Du måste tacka ja. Du måste göra det som krävs av dig, och göra det fullt ut.
”Om det är som du säger så borde vi kunna ta in andra häxor i vår cirkel i stället”, säger Minoo och har svårt att kontrollera rösten. ”Vi behöver bara tre till.”
”Beskyddarna har förstås också tänkt på det alternativet”, säger Walter. ”Men det är där dom olika framtiderna kommer in. Hur beskyddarna än vrider och vänder på det … Det slutar alltid i undergång, Minoo. Av nåt skäl kan ni inte laga er cirkel med andra häxor. Vår enda chans, världens enda chans, är att du kommer över till oss.”
”Men Vanessa, Linnéa och Anna-Karin …”
”Har ingen roll i det här”, avbryter Walter.
”Du ljuger”, säger hon.
Men något djupt inom henne vet att Walter talar sanning. Det här är vad boken har berättat för honom.
”Jag förstår att det är en svår omställning”, säger han. ”Men du måste försöka se det från den ljusa sidan. Beskyddarna har sett att med dig i vår cirkel har vi faktiskt möjlighet att stoppa demonerna en gång för alla.”
”Varför just jag?” säger Minoo.
”För att du är fullständigt unik.”
Han säger det som en komplimang, men Minoo har aldrig velat vara helt vanlig så mycket som nu.
”När våra tekniker analyserade ditt hårstrå satte du myror i huvudet på dem”, fortsätter Walter. ”Du har inte ett spår av nåt element i dig.”
”Jag vet”, säger Minoo.
”Du förstår nog inte hur ovanligt det är”, säger Walter. ”Det finns inte ett enda fall som vi känner till i hela historien. Alla människor har nåt av elementen i sig, utom du.”
”Jag förstår inte vad som är så bra med att inte ha ett element”, säger Minoo.
”Du vet ju hur det gick till när demonerna kom till vår värld”, säger Walter. ”Att magin som dom förde med sig orsakade ett slags reaktion med elementmagin som redan fanns här.”
”Om naturliga häxor blir välsignade av demonerna eller beskyddarna så blir deras krafter väldigt starka”, fortsätter han. ”Men krafterna blir också instabila.”
Minoo tänker på Olivia, hur hon bröts ner av att använda demonernas magi. Hon tänker på Max på sjukhuset.
”Hos dig finns ingen instabilitet, för du har inget av den här världens magi i dig”, säger Walter. ”Du kan kontrollera beskyddarnas magi i dess allra renaste form. Och dessutom har du ett särskilt band till portalen här i Engelsfors. Det gör dig till den mäktigaste häxan som nånsin har existerat.”
Minoo stirrar på honom. Börjar nästan skratta.
”Med dig i en cirkel behövs inga andra Utvalda”, säger Walter. ”Med dig kan vi vinna den här striden.”
Om det Walter säger är sant, om De utvalda går att ersätta, då förklarar det varför beskyddarna har sett framtider där portalen stängs.
Och framtider där den öppnas.
”I så fall borde det gälla för demonerna också”, säger Minoo. ”Dom har fortfarande en chans. Deras välsignade kan öppna portalen genom att döda mig, och sex andra naturliga häxor, en per element. Det behöver inte vara just De utvalda för dom heller. Eller hur?”
Walter gnider sig över hakan.
”Du är väldigt skarp, Minoo”, säger han. ”Ja. Det stämmer.”
Minoo vet inte vad hon ska säga. Eller tänka. Hon får inte fotfäste någonstans.
”Jag förstår att det är mycket för dig att ta in”, säger Walter. ”Prata med boken. Få det jag har sagt bekräftat. Men sen måste du komma ihåg att det här är ditt beslut, Minoo. Det är bara du som har den fullständiga bilden, dom andra kanske inte kommer att se lika klart.”
”Jag tänker inte göra nåt innan jag har pratat med dom”, säger Minoo.
”Självklart inte”, säger Walter. ”Jag vill att du ska prata med dom. Men tänk över det här ordentligt först. Kom fram till vad du vill. Det är viktigare än nåt annat. Jag kommer att respektera vilket beslut du än fattar. Men du måste fatta det på rätt grunder. Du kan inte vända världen ryggen för att du inte vill göra dina vänner besvikna.”
Han lutar sig fram mot henne igen. Hon känner doften av hans rakvatten. Det luktar dyrt.
”Till slut når man en punkt när man måste sluta vela och bestämma sig för vad man ska tro på”, säger han. ”Ibland är saker och ting faktiskt inte svårare än dom ser ut att vara. Förstår du vad jag menar?”
Minoo är osäker på om hon gör det, men hon nickar.
”Jag måste åka till Stockholm nu”, säger Walter. ”Men jag kommer tillbaka när vår cirkel är komplett. Och Minoo …”
Han lägger en hand på hennes axel.
”Jag förstår att det är svårt för dig och dina vänner att lita på mig. Jag har inte gjort nåt för att förtjäna ert förtroende. Framför mina ursäkter till dom andra. Dom behöver inte förlåta mig. Men vi har inte mycket tid på oss. Om vi ska kunna rädda världen, så måste vi lägga alla gamla konflikter bakom oss. Det förstår du också, eller hur?”
”Jag ska säga att du sa det”, säger Minoo.
Walter nickar och reser sig. När han kommer till dörren vänder han sig om och ler en sista gång. Sedan stänger han den tyst efter sig.
Minoo tar fram Mönstrens bok så fort hon kommer hem, sätter sig med korslagda ben på sängen. Och för första gången sedan valborg får hon kontakt.
Hon vet redan vad boken kommer att säga, hon vet det innan den bekräftar precis allt som Walter har sagt.
Hon lägger undan den och hör hur Anna-Karin stökar med något i sitt rum. Minoo skulle kunna prata med henne. Och Linnéa. Och Vanessa.
Men hon kan redan höra hur samtalet kommer att låta.
Linnéa kommer att protestera. Vanessa kommer att medla. Anna-Karin kommer att oroa sig för vad som är bäst för Minoo. Och Minoo kommer att svänga som en vindflöjel.
Till slut når man en punkt när man måste sluta vela och bestämma sig för vad man ska tro på.
Walter har rätt. Det måste vara hennes beslut. Hon måste ta reda på var hon egentligen står. Vem hon är.
Den mäktigaste häxan som nånsin har existerat.
Det går en rysning genom kroppen när hon tänker på det Walter sa. Hon vet inte om det är av välbehag eller skräck. Kanske är det både och.