Linnéa går genom Engelsfors. Hon har på sig sina solglasögon, men det känns ändå som om ljuset sticker i ögonen. Hon har suttit hemma i timmar med en kastrull framför sig, övat på att frysa och smälta vatten, få det att koka och svalna.
Vanessa ringde i morse och sa att de inte kan ses i kväll. Hon skulle äta nationaldagsmiddag med sin mamma och Melvin.
”Hon har till och med köpt nåt slags Sverigebakelser”, sa Vanessa och Linnéa kunde nästan höra hur hon himlade med ögonen.
Linnéa sa inget. Hon ville inte riskera att avslöja hur ont det gjorde. Hon fattar inte varför hon bryr sig så mycket om att Vanessa inte har berättat för Jannike än. Hon vet att det inte beror på att Vanessa skäms för henne, men ändå känns det så.
”Vad ska du göra då?” sa Vanessa.
”Inget särskilt”, sa Linnéa.
Hon skulle ha kunnat berätta. Men plötsligt ville hon inte.
Hon passerar Påsen som sitter på huven till en rostig gammal Volvo och vinkar.
”Var har du farsgubben din då?” skriker han. ”Man ser honom aldrig nu för tiden.”
Linnéa svarar inte. Försöker svälja glädjen som bubblar upp i henne.
Redan på avstånd hör hon ljuden. Det både mjuka och hårda smackandet av fötter som sparkar till en boll. Visselpipan som skär genom luften. De hetsiga, skrikande rösterna.
Linnéa räknar inte med att Gustaf eller Rickard kommer att vara på EIK:s träning. Men hon hoppas. Hon måste få veta vad som försiggår i deras huvuden. Hon måste kolla om de tänker hålla tyst. Om inte kommer Minoo att inse att hon måste göra något åt det.
Fotbollsplanen är smaragdgrön i solskenet. Linnéa går längs stängslet, låter fingrarna löpa över nätgallret, söker med blicken bland EIK:s spelare. Kevin Månsson gör en misslyckad passning och hans muskelberg till pappa, lagets tränare, vrålar åt honom att skärpa sig. Men Linnéa kan varken se Gustaf eller Rickard.
Hon kommer ut på baksidan av läktarna, ska precis börja gå hemåt när hon hör någon ropa hennes namn. Hon vänder sig om.
Rickard står lutad mot ett elskåp på andra sidan gatan. Träningsväskan ligger vid hans fötter. Han plockar upp den och går mot henne.
Hon minns när hon kom hem den där natten. Den dånande musiken. Rickard som drog ner rånarluvan för sitt ansikte. Han var inte sig själv. Olivia styrde honom. Men Linnéas kropp reagerar ändå. Vill fly.
”Vad gör du här?” säger han och släpper ner träningsväskan mellan dem på trottoaren.
Hon uppfattar genast att han också är nervös. Mycket mer nervös än hon. Och det gör henne lugnare.
”Jag letade efter dig”, säger hon. ”Vad gör du här? Du spelar inte fotboll i alla fall.”
Rickard sparkar lätt på väskan.
”Min farsa skjutsade mig hit. Jag försöker låtsas inför honom som om allt är normalt.”
Linnéa vet förstås ingenting om Rickards liv. Men han har alltid framstått som en av de där helt supervanliga människorna. Inget kan ha förberett honom på det som har hänt. Själv har hon åtminstone haft ett försprång. Hon har aldrig litat på någon. Hon har alltid förutsatt det värsta. Hon har kämpat mot demoner i hela sitt liv, bara av en annan sort.
”Jag har velat prata med dig om det som hände i din lägenhet”, säger han. ”Jag fattade vad Erik och Robin tänkte göra när dom sprang efter dig. Olivia hade inte planerat det, men hon ville inte göra nåt för att förhindra det. Hon tänkte bara att det inte var hennes fel.”
Det låter som Olivia, tänker Linnéa.
”Det måste ha varit vidrigt”, säger hon. ”Att se allt hända och inte kunna göra nånting.”
”Det är inte mig det är synd om. Jag vill be om förlåtelse.”
När Linnéa läser hans tankar är de ett exakt eko av det han just sagt. De är fulla av känslan av att ha gjort något oförlåtligt. Den värsta känslan av alla.
”Det var inte ditt fel”, säger Linnéa. ”Vi glömmer det.”
”Det är inte rätt att dom ska komma undan”, säger Rickard. ”Jag tänker gå till polisen. Jag tar gärna en dom för att jag slog sönder lägenheten. Bara nån låser in Erik. Han är livsfarlig.”
Linnéa ser på Rickard. Det mörka håret och glasögonen, det vardagliga utseendet. Han har den där blicken nu, den som har sett för mycket. Den som ingen borde ha. Ilska och sorg väller över henne. Demonerna har redan förstört så mycket.
”Jag menar allvar”, säger han.
Om hon inte kunnat läsa hans tankar hade hon inte trott att någon kunde vara så ädel och självuppoffrande. Men Rickard menar det verkligen.
”Jag tror dig”, säger hon. ”Men det är ingen idé. Helena är visserligen död men alibit hon gav Erik och Robin gäller fortfarande. Det kommer inte att spela nån roll vad du och jag säger.”
”Jag tror du har fel.”
”Du känner inte Engelsfors poliskår lika väl som jag”, säger Linnéa. ”Och var glad för det.”
”Jag måste få göra det”, säger Rickard.
”Sluta. Du var den enda som blev styrd av Olivia när det hände. Det var hon som gjorde det. Inte du.”
Rickard skakar på huvudet.
”Jag borde ha kommit på ett sätt att bli fri från henne”, säger han. ”Jag visste ju att hon styrde mig. Om jag inte hade varit så svag …”
Det finns fortfarande rester av kärlek till Olivia i hans tankar, till och med nu.
”Du var inte svag”, säger Linnéa. ”Du blev utnyttjad.”
En vind tar med sig visselpipans gälla skri från fotbollsplanen.
”Jag måste bara få veta en sak”, säger han. ”Visste du att hon och jag …? Jag menar … Pratade hon nånsin om mig?”
Det kom som en total överraskning när hon fick veta att Rickard och Olivia hade ett hemligt förhållande. Och återigen slogs Linnéa av hur mycket hon underskattat Olivias förmåga att bevara hemligheter.
Men hon är inte säker på att Rickard behöver höra fler sanningar just nu.
”Hon sa aldrig nåt rent ut”, säger Linnéa. ”Men det märktes liksom på henne ibland. Att hon träffade nån.”
”Tack”, säger han. ”Jag tror dig inte. Men tack för att du säger det.”
Ljuden från fotbollsplanen dör ut. Träningen måste vara över.
”Varför ville du träffa mig, förresten?” säger Rickard.
Linnéa ser ingen anledning att ljuga för honom.
”Jag ville kolla att du verkligen inte tänker säga nåt.”
”Har du läst mina tankar?”
”Bara så mycket som jag har behövt”, svarar hon. ”Hur är det med Gustaf? Tror du att han kommer att säga nåt?”
”Han håller tyst”, säger Rickard och i hans tankar finns ingen tvekan.
”Hur mår han?” säger hon.
”Inte bra. Men vi har åtminstone varandra.”
Linnéa förstår varför Minoo litade på Rickard. Hon är förvånad över att hon själv gillar honom så mycket redan. Och det gör henne ledsen att tänka på hur Olivia behandlade honom.
”Ska du gå i morgon?” säger Rickard. ”På skolavslutningen?”
”Ja”, säger Linnéa.
Rickard rynkar pannan.
”Men varför?” säger han. ”Hur kan du gå på en skolavslutning? Jag menar, vad är poängen med att göra nåt över huvud taget? Vi vet ju att världen är på väg att gå under.”
Linnéa är nära att säga att det väl har varit rätt uppenbart hela tiden, även utan demonernas hjälp. Men hon ser desperationen i Rickards blick.
”Vi försöker göra nåt åt det”, säger hon. ”Och under tiden måste vi väl … leva. Antar jag.”
”Om jag var ni hade jag hoppat av skolan för länge sen.”
Linnéa skrattar till.
”Skolan är liksom en del av vårt jobb”, säger hon. ”Vi måste hålla koll på vad som händer på ondskans plats.”
Rickard nickar.
”Tack”, säger han.
”För vadå?”
”För allt ni gör, så klart. Räddar världen och så”, säger han. ”Jag antar att ni inte får så många tack för det?”
”Nej, det får vi inte”, säger Linnéa och ler snett. ”Var så god.”
* * *
Minoo ligger utsträckt på sängen och stirrar upp i taket.
Hon har legat så här varje kväll i en vecka nu, ända sedan samtalet med Walter. Det har åtminstone fått henne att tänka mindre på Gustaf.
En annan cirkel kan ta er plats. Om du ingår i den.
Beskyddarna har sagt det. Men kan de lita på beskyddarna? Har de några alternativ?
Du har egentligen inget val.
”Minoo!” ropar pappa från nedervåningen. ”Vad tror du om gazpacho?”
”Supergott!” skriker hon tillbaka.
”Gillar mamma det då?”
”Pappa, du har faktiskt känt henne längre än jag!”
Han har ägnat sin lediga dag åt att planera middagen som de ska ha efter skolavslutningen i morgon. Hittills har han gått igenom ungefär tusen olika alternativ. Så fort han har bestämt sig för något har han börjat bläddra i kokböckerna igen och ändrat sig.
Minoo hör dörren till Anna-Karins rum öppnas och steg som försvinner mot badrummet. De har knappt pratat den senaste veckan. Det är som om de båda har undvikit varandra. Ibland har Minoo fått känslan av att Anna-Karin vill berätta något. Men själv har hon inte ens varit i närheten av att berätta. Hon måste komma fram till ett beslut först.
Hennes mobil börjar ringa på nattduksbordet. Linnéa.
”Jag har pratat med Rickard”, är det första hon säger när Minoo svarar. ”Du hade rätt. Han kommer inte att säga nåt. Och inte Gustaf heller.”
”Hur mår dom?” säger Minoo, anar att Linnéa förstår att hon egentligen frågar om Gustaf.
”Dom klarar sig”, säger Linnéa. ”Och Gustaf mår okej.”
”Gör han verkligen det?”
”Nej, kanske inte direkt okej. Men dom har varandra.”
Men jag har förlorat honom för alltid, tänker Minoo. Jag kommer alltid att vara personen som har förstört hans liv.