Vanessa kliver av bussen och dörrarna stängs bakom henne med ett högljutt pysande.
Värmen är tryckande och svarta åskmoln ruvar på himlen. Hon ser mot skolan längre bort på gatan. Avslutningsklädda elever skyndar sig över skolgården. En välbekant signal hörs i hennes väska och hon sticker ner armen och gräver runt, undrar varför hon alltid har så många onödiga saker med sig. Till slut får hon upp mobilen och ler när hon ser Linnéas namn på skärmen.
FÖRSOVIT MIG. HÅLL EN PLATS.
Vanessa stoppar tillbaka mobilen. Ser framför sig hur Linnéa vaknar ensam i sin säng. Önskar att hon hade varit där.
Hon rättar till klänningen medan hon går mot skolan. Det var först i morse hon upptäckte att hon inte hade något rent att ha på sig på avslutningen. Till slut hittade hon en klänning från förra sommaren längst in i garderoben. Nu kommer hon ihåg varför hon slutade använda den. Den har krympt i tvätten och sitter för tajt över bröstkorgen. Det är nästan svårt att andas.
Meddelandesignalen låter igen. Hon gräver fram mobilen för andra gången. Evelina.
SKITER I AVSLUTNINGEN! SES PÅ OLSSONS I KVÄLL!
Vanessa är verkligen sugen på att festa. Det var så länge sedan. Men hon är nervös också. Hon hoppas att Evelina och Michelle inte blir för packade. Att hon själv inte blir det. Linnéa dricker ju inte, och Vanessa har en känsla av att de blir ganska olidliga för någon som är nykter.
Hon går in genom grindarna och får syn på Viktor som står där och hänger. Hon har inte sett honom på över en månad och det vore skönt om han inte såg henne nu. Men just som hon tror att hon kommit undan ropar han hennes namn.
Hon suckar och vänder sig om.
”Vad vill du?” säger hon.
Viktor står i sin vanliga pose. Lidande och snygg i sina snobbiga kläder. Vanessa slår vad om att han har övat.
”Jag hörde om Linnéa och dig”, säger han.
”Och?”
”Inget, antar jag.”
”Skönt att höra att Rådet inte har några invändningar”, säger Vanessa.
Viktor föser undan en hårslinga från pannan. Ger henne en extra lidande blick. Helt klart inövad.
”Det blir visst alltid fel när jag försöker prata med dig”, säger han.
”Då kanske du inte borde försöka så mycket.”
”Nej. Kanske inte”, mumlar han och tar upp bilnyckeln ur kavajfickan, leker med den i handen. ”Ha det fint. Vi ses nog inte på ett tag.”
”Vadå? Ska du och Alexander sticka från stan, eller?”
Hon försöker inte dölja hur hoppfull hon är.
”Nej”, säger han. ”Men jag har hoppat av skolan. Jag har ju annat för mig i höst.”
Han ser prövande på henne. Som om han förväntar sig att det är något hon ska förstå.
”Vad snackar du om?” säger Vanessa.
Viktor ser forskande på henne.
”Det var inget”, säger han. ”Glöm det.”
”Gärna”, säger Vanessa.
När hon går mot skolan har hon en känsla av att Viktor stirrar efter henne hela vägen.
Viktors svarta bil susar förbi på vägen, och Linnéa hinner precis uppfatta honom bakom ratten. Hon slänger ifrån sig cigaretten på trottoaren, och får en ilsken blick av en tant som passerar i sin elrullstol.
Skolgården är tom när Linnéa kommer in genom grindarna. Luften är kvav och hennes hud känns kladdig och svettig. Åskmolnen ligger som ett lock över himlen. Hon längtar efter urladdningen som måste komma.
När hon närmar sig skolbyggnaden hör hon pianomusiken allt tydligare. Kören börjar sjunga just som hon öppnar entrédörrarna.
Du ska inte tro det bli sommar, ifall inte nån sätter fart …
Linnéa går genom entréhallen. Känner sig lätt vimmelkantig av sömnbrist. Hon borde vara van vid sömnlösa nätter, men de är sig inte lika längre. Det är inte ångest som håller henne vaken. Det är längtan efter Vanessa. De nätter som hon inte sover bredvid henne brinner Linnéa av rastlöshet, och det enda som skulle kunna lugna henne är Vanessas hud mot sin.
Om Linnéa varit sig själv skulle hon knappast brytt sig om att hon försovit sig till skolavslutningen. Hon hade bara somnat om.
Men Vanessa är ju här.
Hon gläntar på dörren till aulan och smiter in. Ljuset sköljer in genom de smutsiga, höga fönstren. Det finns knappt något syre här inne. Kören står uppe på scenen och Kerstin Stålnacke viftar med armarna i sin batikfärgade tunika.
Linnéa söker med blicken efter Vanessa och får syn på hennes blonda hår bland de bakersta raderna i aulan. Hon har på sig en turkos klänning utan axelband. På sin ena sida har hon Minoo och Anna-Karin och på den andra sidan har hon ställt sin stora handväska, för att hålla platsen åt Linnéa.
Vanessa vänder plötsligt på huvudet och ser rakt på henne. Ler. Linnéa känner värmen sprida sig genom hela kroppen. Hon tränger sig fram mot den tomma platsen, fäller ner stolsitsen och sätter sig. Vanessa ger henne en kyss på munnen. Alldeles mjukt. Fullt tillräckligt för att Linnéas hjärta ska börja slå dubbla slag. Några busvisslar i raden bakom dem och Vanessa ger dem fingret utan att ens se efter vilka de är. Sedan kysser hon Linnéa igen.
”Ännu ett läsår har gått och sommaren står för dörren. Och jag tänker då släppa in den med glädje.”
Tommy Ekberg har ställt sig i talarstolen. Hans flint är blank av svett och skjortan är mönstrad med prästkragar mot kornblå botten. Om inte Linnéa hade tyckt så illa om honom skulle det nästan vara rörande att han valde just den där skjortan till avslutningen. Att han måste ha tänkt att den var somrig och fin.
Tommy harklar sig så högt att det låter som ett hundskall i högtalarna.
”Sommarlovet är en tid för återhämtning”, fortsätter han. ”Själv brukar jag ägna mig åt att påta i trädgården och koppla av med några riktigt tjocka biografier. Men det kanske inte är ännu fler böcker ni längtar efter när ni tänker på sommarlovet.”
Några av lärarna ger honom barmhärtighetsskratt. Vanessa lägger huvudet mot Linnéas axel och suckar.
”Vafan gör vi här egentligen?” viskar hon.
Linnéa ler. Hon vinkar till Anna-Karin och Minoo. Anna-Karin ler tillbaka, men Minoo verkar knappt märka att Linnéa är här.
”När jag var i er ålder brukade jag cykla ner till Dammsjön och spana på brudar”, säger Tommy. ”Och det är väl knappast nåt som har gått ur tiden. Eller vad säger ni, grabbar?”
Linnéas mentor och bildlärare Petter Backman skrattar högt. I övrigt är det knäpptyst i aulan. Tommy stryker sig över mustaschen.
Minoo verkar helt knäckt, tänker Linnéa till Vanessa.
Ja, jag tror att hon är kär i Gustaf, tänker Vanessa tillbaka.
Linnéa sneglar på henne. Hon vill inte ljuga för Vanessa, men hon vill heller inte avslöja Minoos hemlighet.
Varför tror du det? tänker hon.
Det har varit uppenbart rätt länge, svarar Vanessa.
”Efter sommaren är det dags för ett nytt läsår”, säger Tommy. ”Vi får hoppas att det blir lite mindre … turbulent än dom två senaste.”
Jag tycker så synd om dom båda två, tänker Vanessa. Jag fattar ju hur det känns för Gustaf också. Som när jag var arg på dig för att du inte berättat att du kunde läsa tankar. Jag ville förlåta dig och hatade dig på samma gång.
Linnéa vill inte tänka på förra sommaren när Vanessa vägrade prata med henne, knappt ville se på henne. Hon pillar med sina nagelband så hårt att det gör ont, och Vanessa lägger en hand över hennes.
Men jag kom ju över det, tänker Vanessa. Och det gör säkert Gustaf också.
”Det har varit ett svårt skolår”, fortsätter Tommy. ”Det kan jag inte sticka under stol med. Vi förlorade en högt värderad medarbetare när Adriana Lopez sa upp sig.”
Linnéa utbyter en blick med Vanessa. Det är alltså så Tommy skriver om historien.
”Och i den fruktansvärda elolyckan här på skolan förlorade vi en av våra elever, Ida Holmström.” Han ser ut över aulan, låter Idas namn sjunka in. ”Under sin tid här på Engelsfors gymnasium var hon en förebild för oss alla.”
Linnéa tänker på när Ida läste dikten för Elias här i aulan, hur hon till slut reste sig, fastän panikångesten forsade genom henne.
Det var du som gav dom saxen, Ida! Det var du! Jag såg det! Och det gjorde ni andra också, era vidriga jävla hycklare!
”Ida kommer för alltid att leva vidare i våra hjärtan och våra minnen”, säger Tommy.
Linnéa inser att det är sant. Ida och hon slogs tillsammans mot samma fiender. De var båda en del av Cirkeln. Hur mycket Linnéa än har hatat henne så fanns det ett band mellan dem. Och det fanns till och med stunder då hon tyckte om Ida. Mot slutet åtminstone. Naturligtvis sammanföll det med att resten av Engelsfors gymnasium började hata Ida. Några av dem som svek henne mest, som Julia och Felicia, är de som snyftar högst nu. Linnéa får nästan lust att resa sig igen.
Era vidriga jävla hycklare!
”Och Olivia Henriksson är fortfarande försvunnen. Jag vill påminna er alla om att höra av er till polisen om ni vet nåt om var …”
En stolsits smäller till när Robin reser sig några rader framför Linnéa. Tommy ser irriterat på honom.
”Jaha, Robin”, säger han. ”Är du på väg nånstans, eller?”
Robin svajar lätt fram och tillbaka, men rör sig inte ur fläcken. Felicia drar i hans tröja, väser något till honom.
”Sätt dig ner nu”, säger Tommy.
”Erik Forslund och jag tvingade Linnéa Wallin att hoppa från Kanalbron i vintras. Vi försökte mörda henne.”
Robin rabblar orden, som om det var en utantilläxa. Sedan tystnar han tvärt.
Allas ansikten vänds mot honom. Blickar studsar mellan honom och Linnéa och viskningar sprider sig. Linnéa är som förlamad.
Erik reser sig ur stolen bredvid och vänder sig mot Robin, pressar fram ett leende.
”Robin har lite väl sjuk humor som ni märker”, säger han. ”Men Robin, det här är faktiskt inte kul. Alls.”
”Jag skämtar inte!” skriker Robin. ”Vi gjorde det!”
Linnéa tar Vanessas hand och hon trycker den hårt tillbaka. En stolsits smäller till igen när Kevin reser sig längre fram i aulan.
”Det är sant!” säger han. ”Dom gjorde det! Dom försökte döda henne!”
Det här händer inte, tänker Linnéa. Det här händer inte.
”Sluta!” skriker Julia i falsett. ”Ni ljuger!”
Hon kastar en blick på Linnéa som om allt var hennes fel. Erik vänder sig inte om. Men Linnéa kan känna hans hat mot henne. Det strålar ut från honom, rakt in i henne, och hon hör hans tanke.
Jag visste att han inte skulle palla trycket. Jag ska se till att han tar tillbaka det här. Och henne tar jag sen.
Det känns som om hon faller igen, störtar ner mot det svarta vattnet.
”Han kan inte komma åt dig”, viskar Vanessa.
Hon måste ha känt det Linnéa känner. Och Linnéa inser att hon inte är ensam. Hon har Vanessa. Hon har Minoo och Anna-Karin.
”Vafan, ring polisen då!” skriker Tindra. ”Han har ju erkänt!”
Sorlet i aulan stiger. Nu blir Linnéa medveten om att flera personer håller upp sina mobiler, filmar.
”Nu räcker det!”
Tommys vrål i mikrofonen skapar rundgång i högtalarna, får alla att sätta händerna för öronen. Han pekar på Petter Backman.
”Ta med grabbarna upp till mitt kontor! Alla andra sitter kvar och sen går ni till era klassrum!”
Petter ställer sig med armarna i kors vid sidogången och ser uppfordrande på killarna tills de långsamt kommer mot honom. Julia börjar snyfta högljutt. Felicia gråter också, försöker stryka Julia över ryggen, men Julia slår undan hennes hand.
”Shit”, säger Vanessa. ”Shit, dom kommer att åka dit!”
Men inte bara de, inser Linnéa plötsligt. Den enda som inte var i hennes lägenhet frivilligt kommer också att göra det.
Rickard, tänker hon till de andra Utvalda. Vi kan inte låta honom åka fast för inbrottet.
Minoo nickar.
”Jag fixar det”, säger hon.