Ovädret försvann lika fort som det kom. Linnéa ligger hopkrupen i soffan med huvudet i Vanessas knä. Hon blundar medan Vanessa smeker hennes hår.
Linnéa önskar att hon kunde pausa det här ögonblicket. Slippa det som kommer härnäst. För snart kommer Diana tillsammans med en polis. Snart kommer Linnéa vara tvungen att berätta allt för dem.
Det ringer på dörren.
”Öppna inte”, viskar Linnéa.
Hon känner Vanessas läppar mot sin tinning.
”Du klarar det här. Och jag kommer att vara här hela tiden.”
Linnéa sätter sig motvilligt upp, kurar in sig i soffhörnet medan Vanessa går och öppnar.
Hon hör Diana och en annan kvinna i hallen. Det är åtminstone inte Nicke som är polisen. Linnéa ser på pantern som sitter på golvet bredvid soffan. Hon drar med fingrarna över porslinshuvudet, känner varje hoplimmad kant.
När de kommer in i rummet tvingar hon sig att titta upp.
”Hej, Linnéa”, säger Diana.
Medkänslan i hennes röst får det att krypa i kroppen på Linnéa. Hon flyttar blicken till den civilklädda polisen. Hon är lång och ser ut att simma några mil varje morgon. Det kastanjeröda håret är uppsatt i en hästsvans.
”Hej, Linnéa”, säger hon.
Rösten är mörk och stadig. En polisröst. Linnéa känner sig genast misstrodd.
”Jag heter Patricia Tamm och är kriminalinspektör.”
”Hej”, mumlar Linnéa.
Vanessa sätter sig bredvid Linnéa. Tar hennes hand och trycker den.
Är det hon som låg med Nicke? tänker Linnéa.
Nej, tänker Vanessa tillbaka.
Linnéa är nästan besviken. Då hade hon kunnat döma ut Patricia helt.
Diana sätter sig i soffan på Vanessas andra sida.
”Det är ju du som ska prata, så du kan behöva lite vatten”, säger Patricia. ”Kan jag hämta ett glas i köket?”
”Visst”, mumlar Linnéa och pekar.
När Patricia kommer tillbaka ställer hon ner vattnet framför henne. Sedan drar hon fram en stol och slår sig ner mitt emot Linnéa. Börjar förklara varför hon är här. Linnéa nickar automatiskt, men ångestbruset gör att hon inte kan koncentrera sig på vad Patricia säger. Hon ser bara hur hon lägger en liten bandspelare på soffbordet och trycker på REC, tar fram block och penna.
”Det här är ett första förhör”, säger Patricia. ”Så om du inte kommer ihåg allt är det ingen fara. Och om du vill ta en paus är det bara att säga till.”
Linnéa ångrar att hon gick med på att ha förhöret här i lägenheten. Diana sa att det var polisens förslag, att det var för att Linnéa skulle slippa åka till polisstationen. Men hon är rädd att lägenheten ska smutsas ner igen när de pratar om det här.
Linnéa?
Vanessa lägger armen om henne, men det känns som om det händer långt bort, som om Linnéas kropp inte ens tillhör henne. Hon är helt inlåst i ångesten.
Linnéa, hon ställer en fråga.
”Va?” säger Linnéa och ser förvirrat på Patricia.
”Kan du berätta om vad som hände den kvällen?” säger Patricia lugnt.
Berätta. Berätta vad som hände.
Hon har aldrig gjort det i detalj för de andra. Inte ens för Vanessa. Linnéa inser att hon kommer att bli tvungen nu. Patricia kommer att fråga om allt de gjorde, varje ord, varje slag.
Jag vill inte att du ska höra, tänker hon till Vanessa. Jag vill inte att du ska veta vad dom gjorde.
Varför inte? tänker Vanessa.
Linnéa vill inte erkänna att hon skäms. Hon vet att det är typiskt för brottsoffer, men det får inte känslan att försvinna.
Jag kommer inte att lämna dig ensam på den där jävla bron, tänker Vanessa.
Linnéa möter hennes blick. Det finns så mycket kärlek där. Linnéa kan inte känna den nu, kan inte känna något annat än den brusande paniken. Men hon vet att den finns där.
”Börja från början”, säger Patricia. ”Vad gjorde du innan du kom hem?”
”Jag var hos Minoo”, säger Linnéa. ”Minoo Falk Karimi. En kompis.”
Patricia antecknar. Linnéa är tyst. Vet inte hur hon ska fortsätta.
”Vilken tid gick du därifrån?” säger Patricia. ”Kommer du ihåg det?”
Linnéa svarar så gott hon kan. Det är nästan tre månader sedan. Hon undrar om Minoo vet. Det vore så typiskt henne att ha skrivit upp alla tider i någon av sina anteckningsböcker, ifall Linnéa trots allt skulle bestämma sig för att gå till polisen.
”Lade du märke till nåt särskilt på hemvägen?” säger Patricia.
Hon tänker på hur lättad hon kände sig då. Det var första gången som hon hade berättat för någon om Vanessa.
”Nej”, säger hon. ”Men jag hade en konstig känsla hela den dan. Som om nån förföljde mig. Precis när jag kom till Minoo hörde jag en moped.”
Hon kom inte ihåg det förrän i dag när Minoo berättade vad hon sett bland Kevins minnen. Patricia skriver något i sitt block.
”Ska vi fortsätta med när du kom fram till ditt hus?” säger hon.
Linnéa tar ett djupt andetag. Börjar berätta om det krossade fönsterglaset som föll ner utanför porten. Om musiken. Den dunkande basen. Hon kan känna den nu, eller så är det hennes hjärtslag som får kroppen att vibrera.
”Jag åkte upp med hissen och då fattade jag att musiken kom från min lägenhet”, säger hon. ”Så jag gick in.”
Där tar det stopp. Sekunderna går. En efter en.
”Kommer du ihåg om dörren var låst?” säger Patricia till slut.
”Den var låst”, säger Linnéa. ”Jag var så arg att jag inte tänkte mig för. Jag borde inte ha gått in. Jag blir så korkad när jag är arg.”
Vanessa trycker hennes hand.
”Linnéa”, säger Patricia. ”Du var inte korkad och ingenting av det som hände var ditt fel.”
Linnéa biter sig hårt i läppen. Försöker tro på det Patricia säger. Försöker pressa tillbaka tårarna.
”Vad hände sen?” säger Patricia.
”Jag gick in … Musiken … Det var så högt. Och det luktade sprit. Som om det var en riktigt urspårad fest. Dom hade … Dom hade trashat hela lägenheten.”
Det låter så futtigt när hon säger det. Så futtigt i jämförelse med att se hela sitt liv sönderslaget.
”Har du nån aning om hur dom kom in i lägenheten?” säger Patricia.
Linnéa har en aning. Erik fick nyckeln av Helena, som måste ha fått den av Olivia, som måste ha fixat en kopia från Diana när hon styrde henne. Men det kan hon förstås inte säga.
”Det är en soclägenhet, jag har inte koll på alla nycklar”, säger hon.
”Såg du nån när du kom in?” säger Patricia.
Erik i det blodröda skenet från lamporna. Glassplittret på hans svarta tröja. Baseballträet i hans händer. Hans tanke i hennes huvud.
Din jävla fitta.
”Erik”, säger hon. ”Erik Forslund. Han stod vid fönstret.”
”Och sen kom dom andra in. Robin … Robin Zetterqvist och Kevin Månsson.”
Och Rickard. Men det säger hon inte. Hon måste komma ihåg att inte försäga sig. Patricias blyertspenna raspar.
”Hur reagerade dom när dom såg dig?” säger hon.
”Dom såg förvånade ut. Chockade”, säger Linnéa. ”Kevin bara stod där. Robin drog ner sin rånarluva. Dom hade såna allihop, men dom hade dom inte nerdragna när jag kom in.”
”Vad gjorde Erik när han såg dig?”
Linnéa biter sig i läppen igen. Hon känner blodsmak nu.
Din jävla fitta.
”Han bara … tittade.”
Rösten låter tjock. Hon måste svälja för att kunna prata vidare.
”Han log. Och så drog han ner rånarluvan.”
Hon tar ett djupt andetag. Andas ut långsamt. Andas in igen.
”Vad kände du?” säger Patricia.
”Jag blev rädd”, säger Linnéa och sugs nästan in i minnet av känslan, hur det var som om tiden stannade, som om hon inte kunde röra sig. ”Han höll i ett baseballträ. Och jag sprang …”
Hon kan inte hålla tillbaka tårarna längre. Hon trycker sin fria hand mot ögonen, försöker hitta styrka i Vanessas närvaro. Hon fortsätter berätta. Försöker minnas vägen hon sprang. Hon kan nästan känna sina kängor slå mot asfalten, andetagen som river i bröstet, hjärtat som pumpar så hårt att hon inte tror att det ska orka.
”Jag ropade på hjälp”, viskar hon. ”Men ingen hörde mig.”
Hon känner hur Vanessa försöker hålla tillbaka gråten.
”Var det nån av killarna som sa nåt när dom jagade dig?” säger Patricia. ”Kommer du ihåg det?”
Linnéa kan inte säga till Patricia att hon minns varje tanke som de tänkte. Men hon nickar. För det de sa har också etsat sig fast.
”Erik skrek … ’Din jävla fitta’”, säger hon.
Kallsvetten tränger fram. Hon fortsätter, berättar hur hon gömde sig under bron.
”Jag hade tappat väskan i trapphuset så jag hade ingen mobil. Jag tänkte att jag skulle försöka ta mig till andra sidan kanalen … Viktor Ehrenskiöld, han som hjälpte mig sen, bor i herrgården där.”
Patricia gör en notering i blocket.
”Så jag gick upp på bron.”
Det tar stopp igen.
Linnéa ser mot fönstren. De nya fönsterglasen. Hon önskar att någon kunde fixa henne lika lätt. Kanske kan Minoo det? Kanske skulle Minoo kunna ta bort minnena av allt som hände, om hon bad henne?
”Jag gick upp på bron”, säger hon till slut. ”Och sen kom dom.”
Fast! Hon är så jävla fast! Så jävla fångad!
”Jag bad Erik dra åt helvete. Då … Då skrattade han. Sen sa han att det inte var så här dom hade planerat det, att dom inte trodde att jag skulle vara hemma … Han sa att han trodde att … att horor jobbade hela nätterna. Men att det här var bra. Att det var … bättre.”
Linnéa känner en svart våg av känslor från Vanessa.
”Vad hände sen?” säger Patricia.
”Jag försökte springa. Men Robin fick tag i mig …”
Hon kan fortfarande känna hans händer. Det är som om de aldrig släppt taget.
”Han höll fast mig. Jag försökte komma loss, men han …” Hon skrattar plötsligt till, det blir ett konstigt fnysande. ”Dom är hockeyspelare båda två. Han släpade mig, hur lätt som helst. Och jag fattade liksom … Jag fattade exakt hur starka dom var. Hur stor skillnad det var mellan dom och mig. Att jag inte hade en chans.”
Hon vet att det var så. Och ändå finns tankarna där. Jag borde ha gjort nåt, jag borde ha gjort mer, jag borde ha sprungit snabbare, jag borde ha skrikit högre.
”Vad gjorde Robin sen?” säger Patricia.
”Han drog fram mig till Erik. Och Erik sa att han tyckte jag var tråkig, att han trodde att jag gillade att ha kul. Han tog tag i mitt hår, i luggen, och sen ryckte han till … Han frågade om jag var rädd.”
”Vad sa du då?” säger Patricia.
Linnéa tittar upp och möter hennes blick.
”Jag ljög. Jag sa nej.”
Hon hör Vanessas tankar. De går rakt in i henne.
Jävla as.
”Han drog en gång till i håret”, säger Linnéa hest. ”Jag skrek. Och jag sa … ’Snälla Robin, släpp mig’. Flera gånger. Det var då Erik sa att jag måste … att jag måste … hoppa.”
Hennes läppar darrar på p:na och hon stammar till.
”Annars skulle dom … kasta i mig.”
Det svarta vattnet nedanför bron.
Andas. Hon måste komma ihåg att andas.
”Vad gjorde Robin då?” säger Patricia. ”När han hörde Erik hota dig?”
”Han sa … Han sa typ ’Men kom igen’ till Erik. Och då sa Erik att Robin inte var en riktig man och att … ’Du hatar den här fittan lika mycket som jag’.”
Linnéa tystnar. Undrar plötsligt om Patricia tror att hon ljuger, om det är onormalt att komma ihåg så mycket som hon gör. Skulle hon verka mer trovärdig om hon låtsades ha förträngt allt, så att Patricia blev tvungen att lirka mer, hjälpa henne att minnas?
”Vill du ta en paus?” säger Patricia.
Linnéa skakar på huvudet. Hon vet inte hur hon ska orka fortsätta, men mer än något annat vill hon att det ska vara över.
”Erik hotade dig”, säger Patricia. ”Trodde du att han menade allvar?”
”Ja, jag var helt säker.”
”Varför var du säker?”
… jag ska döda dig din jävla hora, din jävla fitta, jag ska döda dig …
”För han hatar mig”, säger Linnéa. ”Och det här var inte första gången … Som han och Robin var på mig.”
Patricia nickar, gör en notering.
”Han sa …”
Andas.
”Han sa … att alla psykfall vill ta livet av sig.”
Hennes röst är så liten. Det är som om den helst vill försvinna.
”Och att nu hade jag chansen.”
Varför gör det så ont att säga det högt, det han sa till henne?
”Sen slog han”, viskar hon och pekar på låret. ”Med baseballträet.”
Bara lite till. Snart är det över. Snart har hon sagt allt.
”Jag skrek. Och då tog Erik tag … Han tryckte mig mot räcket och han sa att … Att dom borde …”
Hon blundar. Försöker låtsas att det inte handlar om henne. Hon måste bara säga orden, orden som handlar om någon annan.
”’Nån borde straffknulla dig först, men vi vill inte få aids.’”
Hon kippar efter luft.
”Sen tog han tag … Han … Han vred om min arm, och det gjorde så jävla ont, och jag tänkte att han skulle fortsätta, han skulle kunna fortsätta hur länge som helst, och det skulle ändå sluta med att dom dödade mig. Så jag tänkte att om jag hoppar själv kanske jag ändå har en chans. En liten chans. Och jag klättrade över räcket och jag sa ’Snälla Robin’, och han sa ’Gör det bara’. ’Ja, Linnéa, gör det bara’, sa Erik. Och då gjorde jag det. Jag hoppade.”
Orden tar slut. Tårarna rinner nerför hennes ansikte. Hon kan känna smaken av dem i sin mun.
”Och varför berättade du inte det här för polisen?” säger Patricia.
”Det fattar du väl!” säger Vanessa.
”Det är ingen som anklagar Linnéa”, säger Patricia lugnt. ”Hon är målsägande. Men jag måste ställa dom här frågorna.”
Det är okej, tänker Linnéa till Vanessa. Jag måste göra det här.
”Jag var rädd för dom”, säger hon högt. ”Och jag visste att ingen skulle tro mig.”
”Jag förstår att du tänkte så”, säger Patricia.
Linnéa ser på henne att hon menar det. Patricia förstår henne. Och det är en obeskrivlig lättnad.
”Vad kommer att hända med dom nu?” säger hon och sträcker sig efter vattenglaset, dricker några djupa klunkar.
”Erik och Robin?” säger Patricia.
Linnéa nickar och undrar om Patricia redan sagt det, i början när hon inte kunde lyssna. I så fall visar Patricia det inte.
”Dom är anhållna och en förundersökning har inletts”, säger hon. ”Förundersökningsledaren heter Hans-Peter Ramström och är åklagare på åklagarmyndigheten i Västerås. Han kommer att begära att dom häktas. Eftersom det är ett så grovt brott det rör sig om så kommer dom med största sannolikhet att fortsätta vara inlåsta så länge förundersökningen pågår.”
”Det betyder att dom kommer att sitta och ruttna på häktet i Västerås tills det är rättegång”, säger Diana. ”Du kommer att slippa se dom innan dess.”
”Kevin är misstänkt för grov skadegörelse och har erkänt”, säger Patricia. ”Robin och Erik är misstänkta för grov skadegörelse och försök till mord. Erik nekar. Men jag skulle inte låta mig nedslås av det.”
Hon ler. Bara lite. Men det räcker.
”Varför förstörde dom din lägenhet, tror du?” fortsätter Patricia.
Linnéa sträcker sig efter vattenglaset igen. Vill köpa tid för att inte försäga sig. Hon är så trött i huvudet och tankarna är så tröga. Hon vet ju att Helena gav ordern. Men det är inget hon borde veta om. Hon sväljer en klunk vatten. Ställer ner glaset igen.
”Jag vet inte exakt”, säger hon. ”Dom var med i PE och jag var anti PE.”
”Du sa förut att det inte var första gången som Erik och Robin gav sig på dig”, säger Patricia. ”När har det hänt tidigare?”
Var ska hon börja? Vilken av de tusen gångerna som de har skrikit efter henne, hotat henne, haft sönder hennes saker, hållit fast henne, slagit henne?
”Spelar det nån roll?” säger Linnéa. ”Jag menar, kan det påverka fallet?”
”Absolut”, säger Patricia. ”Det handlar om att visa att det fanns ett uppsåt. Att det inte bara var ett infall.”
”Så varje grej dom har gjort mot mig … Det räknas?”
Patricia ser allvarligt på Linnéa.
”Ja, Linnéa”, säger hon. ”Varje grej räknas. Varenda liten grej.”