Gruset sprutar om däcken när Viktor svänger in på gårdsplanen framför herrgården. Han bromsar in så hårt att Minoo kastas framåt och säkerhetsbältet skär in i hennes axel. Han stänger av motorn och slänger upp bildörren.
”Skynda dig!” säger han.
Minoo är inte säker på att benen kommer att bära henne. När hon kliver ur bilen är Viktor redan framme vid entrén.
”Kom nu!” ropar han och försvinner in i herrgården.
Minoo skyndar efter honom. Den onaturligt rena doften slår emot henne i entréhallen. Det är dunkelt, bara ett matt ljus silar in genom de stängda fönsterluckorna. Till vänster leder korridoren mot biblioteket där de blev förhörda och salen där rättegången hölls. Viktor är på väg åt höger, till en del av herrgården där Minoo aldrig har varit.
Hennes steg ekar mot stengolvet när hon följer efter honom. Hon borde kanske vara mer orolig för att hon blivit hitlurad. Men inte ens Viktor är en så här bra skådespelare. Något har verkligen hänt. Och han tror verkligen att hon kan hjälpa till.
”Kom!” ropar Viktor och sliter upp en dörr längre bort i korridoren. ”Snälla, skynda dig!”
Han försvinner in genom dörröppningen och hon springer efter honom, kommer in i en svagt upplyst korridor med mossgröna tapeter. Här dämpas stegen av en vinröd heltäckningsmatta.
”Är Walter här?” ropar hon efter Viktor och han stannar, väntar otåligt in henne.
”Nej”, säger han. ”Han är i Stockholm. Alexander är också där. Jag ringde honom när Clara blev riktigt dålig. Då fick jag prata med Walter.”
Viktor fortsätter gå. Minoo försöker hålla jämna steg med honom, och det är inte helt lätt. Han svänger runt ett hörn och fortsätter uppför en smal trätrappa.
”Adriana då? Är hon här?” säger Minoo.
”Ja, men hon kommer inte att störa oss.”
De kommer upp i en identisk korridor på övervåningen.
”Vad är det för fel på din syster egentligen?” säger Minoo.
Viktor svarar inte. Minoo känner en våg av rädsla. Det enda hon vet om Viktors syster är att hon fick för mycket magi för snabbt. Har magin brutit ner hennes kropp? Eller är hon galen? Våldsam? Är hennes magi som en smittsam sjukdom?
Viktor öppnar en dörr och de kommer ut i en korridor med mörkbrun heltäckningsmatta. Korridoren har fönster längs ena sidan. Trädkronorna ser förvridna ut genom det buckliga gamla glaset. Längs korridorens andra sida finns vita dörrar där konturerna av små skyltar fortfarande är synliga. Skyltarna måste ha suttit där när herrgården var ett värdshus.
Viktor öppnar en av dörrarna. Minoo tar ett djupt andetag och följer efter.
Den mörkblå rullgardinen är uppdragen en bit. Tapeterna är mönstrade med franska liljor i guld. Det luktar instängt. Kläder och böcker ligger utspridda över golvet och på möblerna. Sängen är obäddad. Viktor går fram till den och stannar.
”Här”, säger han.
Minoo går närmare. Tycker sig ana formerna av en kropp under täcket.
”Clara har varit fast i sin osynlighet sen vi var små”, säger Viktor.
Minoo ser på gropen i kudden där Claras huvud måste ligga. Minns första gången Adriana samlade dem i folkparken. Hennes varnande ord till Vanessa.
En dag kanske du gör dig osynlig och upptäcker att du inte kan vända på processen. Du kan bli tvungen att leva resten av ditt liv som en skugga.
Det är alltså det som har hänt Clara.
”Men det har blivit värre nu”, säger Viktor.
Det dallrar till i luften, som ovanför asfalt en het sommardag, och plötsligt är hela sängen borta. Minoo ser bara en tom golvyta framför sig. Men i nästa ögonblick är sängen tillbaka. Madrassen, lakanen och kuddarna är synliga. Allt utom kroppen som ligger där.
”Hon blev medvetslös för en timme sen”, säger Viktor. ”Jag tror att det är Engelsfors som gör henne sjuk. Maginivåerna ökar hela tiden, och hon kan inte kontrollera inflödet. Hon har mått dåligt länge av att vara här, men hon har inte erkänt hur dåligt.”
Hans röst bryts och han tittar bort.
”Men hur ska jag kunna hjälpa henne?” säger Minoo.
”Jag vet inte”, säger han hest. ”Snälla, försök bara.”
”Självklart”, säger hon, fast hon inte har en aning om hur.
Men om beskyddarna har sagt att hon kan hjälpa Clara med sin magi så borde hon också kunna det. Hon måste försöka.
”Kan du se till att ingen stör mig?” säger hon.
Viktor nickar tyst och lämnar rummet, stänger försiktigt dörren efter sig.
Minoo släpper fram den svarta röken och låter den svepa in hennes rädsla, kväva den. Hon vänder sig mot sängen. Den dallrar till igen, försvinner helt och kommer sedan tillbaka.
Hon trevar försiktigt över kudden tills hon känner Claras hår. Sedan hennes svala panna.
Minoo blundar. Och hon känner genast att något är fel. Skevt. Det är som en falsk ton, en dissonans. Hon måste anstränga sig för att den inte ska bryta hennes koncentration, för att hon ska kunna ta sig bortom den.
Men plötsligt ser hon Viktor på avstånd, och hon vet att hon är inne i Claras minnen. Viktor är bara ett barn, Minoo gissar att han går i lågstadiet. Hans ögon är rädda, han ser på de två äldre pojkarna som står framför honom. ”Knarkarunge”, säger den ena av dem. Den andra skrattar och smäller till Viktor över huvudet med öppen handflata. ”Var är din äckliga syrra, då?” säger han. Minoo känner hur ilskan stegrar sig inom Clara, och en fläktande känsla drar över hennes hud. Hon springer mot killarna, knuffar den som slog så att han snubblar in i den andra som faller handlöst, slår i armbågarna i asfalten och börjar yla. Du lovade att du inte skulle göra nåt, hörs Viktors röst i Claras huvud. Det struntar jag i, tänker Clara tillbaka. Jag tänker inte låta dom göra dig illa.
Framåt.
”Vad har du gjort?” skriker kvinnan som heter Malin, hon som vill att de ska kalla henne mamma. De står i ett kök där allt glänser i krom och vitt. Vattnet rinner över kanten på diskbänken, bildar pölar på golvet och Viktor är alldeles blöt där han står. Clara kan inte låta Malin se på honom på det där viset, som om hon tänker slå till honom. ”Det var jag!” skriker hon. ”Det var jag som gjorde det!” Och Malin snurrar runt och ser på Clara.
Framåt.
Clara står i ett mörkt rum och ser på Malin genom en dörrspringa. ”Det känns så hemskt”, säger Malin i telefonen och fingrar på snörena som hänger från den lila munkjackans luva. ”Men jag förstår mig inte på henne. Hon gör mig rädd, fast hon bara är ett barn. Jag klarar inte av dom båda två. Och jag tror att det bästa vore om dom blev självständigare. Dom står varandra för nära.” En järnklo griper tag om Claras hjärta. Malin tänker skilja på henne och Viktor.
Framåt.
Hon står bredvid soffan i vardagsrummet där Malin och Viktor sitter. ”Jag är så orolig”, säger Malin till de två poliserna som också finns i rummet. ”Tänk om nån har tagit henne.” Clara är alldeles uppspelt. Malin får vad hon förtjänar. Och hon har varit överdrivet snäll mot Viktor ända sedan Clara försvann. Rätt åt henne, tänker Clara och ser på Viktor. Var är du? svarar han och lyfter på huvudet. Ansiktet är strimmigt av tårar. Viktor är så bra på att spela teater, själv kan hon aldrig dölja sina känslor. Bredvid soffan, svarar hon och han sneglar dit, ler så omärkligt att ingen utom hon märker det.
Framåt.
I spegeln syns bara Viktor. Hur hon än försöker syns bara Viktor. Han anstränger sig för att se lugn ut, men han kan inte lura henne. Han känner samma panik som hon. Det kommer att gå över, tänker han. Och gör det inte det så ska jag ta hand om dig.
Framåt.
Clara flyttar sig närmare Viktor i den hårt stoppade soffan inne på det anonyma kontoret. ”Det är nån här som vill prata med dig”, säger socialsekreteraren. Hon öppnar dörren och släpper in en lång, mörkhårig man. Alexander. Tio år yngre än han är nu. Det är första gången Clara ser honom, inser Minoo. Alexander utbyter en blick med socialsekreteraren och ger henne ett kuvert. Hon lämnar rummet. Alexander sätter sig på skrivbordet, ser forskande på Viktor. Säg ingenting, tänker Clara och Viktor säger ingenting. ”Jag har förstått att du är en speciell ung man”, säger Alexander. Viktor tiger. ”Jag har hört att du har varit med om ovanligt många vattenskador, till exempel.” Säg ingenting, tänker Clara. Räddare nu. ”Jag förstår”, säger Alexander. Han sträcker fram en hand och en blå låga flammar upp ur handflatan. Den får hans bruna ögon att glittra. Viktor lutar sig fram och ser fascinerat på elden. ”Du är inte ensam”, säger Alexander. ”Inte du heller, Clara.”
Minoo rör sig framåt i Claras minnen. Skymtar stora, vackra rum med högt i tak. En vy över Stockholm. Ett rakblad som blixtrar till, hon undrar hur mycket det kommer att kännas …
Framåt.
Hon sitter i Viktors famn på badrumsgolvet. De är genomblöta båda två. Det droppar från kranen ner i badkaret som hon fyllde. Du får aldrig göra det igen, tänker Viktor. Lova mig det. Han håller hårt om hennes handled, pressar tryckförbandet mot det öppna såret. Hon hann bara med ett snitt innan han sparkade in den tunna dörren. Han har inte ens frågat varför hon gjorde det. Han har också känt hennes smärta. Smärtan av att leva ett halvt liv. Att vara en hemlighet. En börda. Smärtan finns kvar. Men det gör Viktors kärlek också. Hon kan känna den i hans tankar. Och hon inser att hon inte kan lämna honom ensam kvar. Jag lovar, tänker hon.
Framåt.
En stark doft av rengöringsmedel. Ett meddelande som klottrats på en vägg i Engelsfors gymnasium, ett meddelande som någon har försökt att tvätta bort men inte lyckats. IF U WANNA SAVE THE PLANET. KILL UR FUCKIN SELF. Minoo ser sig själv komma gående genom skolkorridoren, mot vaktmästeriet. Clara är nyfiken. Hon rör sig närmare Minoo, men plötsligt märker hon att hon har gett ifrån sig ett hasande ljud. Hon stelnar till. Magin är så stark och oförutsägbar här i Engelsfors. Minoo stirrar rakt mot henne och i ett ögonblick tror Clara nästan att hon kan se henne. Men sedan öppnas dörren till vaktmästeriet och Nicolaus sticker ut huvudet. ”Minoo?” säger han, och Minoo försvinner in genom dörren.
Framåt.
Ett skolfotografi av Elias projiceras på en duk i ett mörklagt rum. Elias Malmgren var den första som dog, tänker Clara där hon står i skuggorna, och Viktor upprepar hennes tanke högt så att Alexander också kan höra. Hans ansikte är blekt i ljuset från duken. Spänt, uppmärksamt. Han hade trä som element. Det är oklart vad han hade för krafter, om han hade hunnit utveckla några. Hon byter bild. Rebecka. Det andra offret var Rebecka Mohlin. Eld. Vi vet att hon behärskade psykokinesi. Hon hade också förmågan att antända föremål. Hon byter bild. Det hugger till i henne när hon ser den blonda flickan på bilden. Det här är Vanessa Dahl. Clara hoppas att Viktor inte ska uppfatta hennes känslor, det kanske skulle göra honom orolig. Hon har luft som element och hon kan bli osynlig. Inga tecken på andra krafter ännu. Clara kämpar för att verka neutral, oberörd. Men avunden värker i henne. Vanessa har också förmågan, men den har inte tagit henne. Och hon är vacker. Den där typen av skönhet som är vackrare i verkligheten än på fotografi, för det lyser om Vanessa, det har Clara sett när hon följt efter henne och samlat information åt Alexander. Viktor stirrar på bilden. Clara märker att han redan är förälskad, fast han aldrig har träffat Vanessa. ”Inget av det här avviker från det Adriana har berättat”, säger Alexander otåligt. ”Har du nån information om henne?” Jag har inte hittat några tecken på att hon är illojal mot Rådet, tänker Clara. Hon gör sin plikt, men hon tycker inte om att spionera åt Alexander på hans egen syster.
Framåt.
Ett tåg hörs på avstånd. Syrsorna spelar. Linnéa står på vägen som leder mot kyrkogården och stirrar ut i mörkret. Clara drar sig tillbaka, försöker skydda sina tankar från henne.
Framåt.
Nicolaus håller Katten i sin famn, vaggar den som ett barn. Den spinner så högt att Clara kan höra den ända hit, där hon står bredvid en stor gravsten. ”Förlåt, förlåt, förlåt …”, viskar Nicolaus och Clara måste vända sig bort när Katten dör.
Framåt.
Clara går fram till bänken i kemisalen, byter snabbt plats på syran och vattnet. När Kevin börjar skrika förstår inte Clara hur ingen kan höra henne skratta. Det var jävligt onödigt gjort, tänker Viktor, men han kan inte hålla tillbaka ett leende. Clara fortsätter skratta när de där spåniga brudarna i Kevins labbgrupp skriker, och Kevin själv gastar ”Jävla fitt-SIV! Jag gjorde ju rätt!” och nu är han inte lika kaxig som ute i korridoren nyss.
Framåt.
Det är kallt och Clara kör ner händerna djupt i jackfickorna när hon går mot kanalen. Viktor bara skrattade när hon frågade om han ville följa med på en promenad. Men hon tycker om dimman. Det är skönt att ha sluppit snön hela vintern, snön där hon alltid lämnar spår. Hon stannar när hon hör ett skrik från Kanalbron. ”Jag hoppar! Jag gör det!” Det är Linnéa. Clara ser henne och två figurer till där uppe. De är maskerade och den ena håller i ett baseballträ. Linnéa svingar ena benet över räcket. Hon säger något, men Clara kan inte uppfatta orden. ”Gör det bara”, säger en av dem. ”Ja, Linnéa”, säger han som håller i baseballträet. ”Gör det bara.” Clara vänder sig om och springer mot herrgården, samtidigt som hon ropar på Viktor i sina tankar, hoppas att det inte är för sent, men sedan hör hon ett tungt plask från kanalen.
Framåt.
Clara ser på medan Viktor halvt släpar, halvt bär Linnéa mot herrgården. Hon fylls av hat när hon ser Linnéas bleka ansikte och blå läppar. Hon hatar dem som gjorde det här. Hon vet inte vilka de är, men hon vet varför de vågade göra det. Det innebar ingen risk för dem, för om Linnéa överlevde skulle ingen tro henne. Ingen tror på sådana som hon. Clara vet hur det är att vara som Linnéa. Hon lovar sig själv att ta reda på vilka som gömde sig under rånarluvorna, och att de ska få betala.
Framåt.
Hon trycker tuschpennan hårt mot den ljusblå tapeten, njuter av att se Robins skräck när han ser ordet träda fram: ERKÄNN!
Allt flimrar till.
Och Minoo inser att hon gör helt fel.
Hon ska inte vara i Claras minnen, det är inte här hon kan hjälpa henne.
Hon drar sig ur Claras medvetande, men stannar i röken. Och plötsligt kan hon se Clara. Hon ligger i fosterställning i sängen. Minoo ser hennes profil, det långa askblonda håret som ligger utslaget över kudden, ärret på hennes vänstra handled.
Clara är inte så lik sin tvillingbror som Minoo hade väntat sig. Men det är tydligt att de är syskon. Claras hud är grå och hon andas snabbt och ytligt. Hennes livskraft är så svag. Minoo vet att hon är nära döden.
Dissonansen är där igen, den skärande tonen fyller Minoo som en vibration. Hon låter den leda henne. Försöker hitta källan till ljudet. Och plötsligt ser hon den också.
Claras magi.
Den är fel.
Den är som en mjölkvit dimma, som tjockan som låg över Engelsfors i vintras. Och den ser ut som om den ska svälja Clara, kväva henne. Ljudet är högt och skärande nu, fyller Minoos huvud, hon måste göra sitt yttersta för att inte låta det förlama henne.
Hon låter den svarta röken virvla in i det vita, och hon känner Claras magi, känner det som är fel, knutarna, trasslet, det som egentligen inte går att sätta ord på. Hon börjar reda ut det.
Steg för steg tunnas det sjukligt vita ut och Claras magi blir starkare, friskare, tills den ser ut som en skimrande, ljusblå aura.
Allt är som det ska. Minoo känner det. Och Claras andetag blir lugna.
Minoo låter den svarta röken glida tillbaka. Hon ser på Clara i sängen. Hon är fullt synlig nu. Och hon kommer att överleva.
Minoo öppnar munnen för att ropa på Viktor, men plötsligt är hon alldeles tom och hon märker förvånat att hennes ben viker sig, undrar om hon kommer att svimma nu.