Minoo vet inte hur länge hon pratar. Hon vet bara att när hon är klar är hon hes, och det är dödstyst i rummet. Ingen har ställt några frågor, ingen har kommit med några kommentarer. Och inte ens nu, när Minoo har tystnat, säger någon av dem något.
Anna-Karin sitter framåtlutad på en av pinnstolarna. Hennes hår döljer ansiktet. Vanessa sitter i skräddarställning på stolen bredvid. Hon stirrar på den tomma, bruna väggen framför sig. Linnéa, som har satt sig på golvet bredvid Vanessa, är den enda som ser på Minoo. Det går inte att tyda hennes blick.
Ida skulle ha sagt något. Minoo kan nästan höra det. Samarbeta med Rådet? Ha det så kul, Minoo. Du kommer säkert att trivas bra med dom. Ända tills dom bestämmer sig för att du gjort nåt fel och försöker avrätta dig eller nåt.
”Säg nåt då”, säger Minoo. ”Vad tycker ni?”
”Creepy”, säger Vanessa. ”Jag har blivit stalkad av både Viktors syrra och hans blåmes.”
”Han sa att han inte alltid kan kontrollera den”, säger Minoo. ”Och förresten var det inte det jag menade.”
”Jag vet det, Minoo”, säger Vanessa och tittar på henne. ”Men du har ju redan bestämt dig.”
”Ja”, säger Minoo tyst.
”Beskyddarna har sagt att du måste göra det”, säger Vanessa. ”Och vi har sagt att vi inte har nåt annat alternativ än att lita på dom.”
”Men det kanske dyker upp alternativ”, säger Minoo. ”Ni kan fortsätta att träna och bli starkare …”
”Visst”, säger Linnéa och biter på en giftgrön nagel. ”Vi ska träna.”
Minoo ser oroligt på henne.
”Linnéa, jag märker ju att du inte gillar det här.”
Linnéa fnyser.
”Klart som fan att jag inte gör. Jag gillar inte det här alls. Mönstrens bok. Beskyddarna. Matilda. Rådet. Den här jävla Walter. Jag litar inte på nån av dom. Men, Minoo … Jag vet inte vad jag ska säga. Vad ska jag säga?”
Hon slår ut med händerna.
”Du måste göra det”, säger Anna-Karin och ser på Minoo. ”Men du är fortfarande med oss egentligen.”
Det är en lättnad att höra henne säga det.
”Det finns ingen som kan ersätta er”, säger Minoo. ”Vi är ju vänner.”
”Visst”, säger Linnéa och reser sig. ”Jag måste dra.”
Vanessa tittar upp på henne.
”Vart ska du?” säger hon.
”Jag måste göra en sak”, säger Linnéa.
”Nu?” säger Vanessa förvirrat. ”Vi måste ju prata.”
”Jag har pratat klart om det här”, säger Linnéa och går ut i hallen.
Ytterdörren slår igen och de hör hennes kängor ute i trapphuset, porten som öppnas och stängs. Vanessa drar upp knäna, vilar hakan mot dem.
Minoo är inte förvånad över Linnéas reaktion. Hon hade inte väntat sig något annat. Hon önskar bara att det inte hade gått ut över Vanessa.