Ida springer genom det ingentinggrå. Hon vet inte hur länge hon har sprungit men ljusfläckarna, som förut dök upp överallt, syns inte till någonstans.
Jag kanske är på väg åt fel håll, tänker Ida. Om det finns några ”håll” över huvud taget här.
Små grodorna, små grodorna …
Ida stannar. Hon vet inte om hon hörde sången eller om det var inbillning. Men varför skulle hon inbilla sig Små grodorna?
… lustiga att se …
Hon försöker följa ljudet, men det försvinner igen. Det är så förnedrande att behöva hålla på med det här.
”Var är ni?” viskar hon. ”Var fan är ni?”
Hon vänder sig om och ser en vägg av vitt ljus. Det är så starkt att det bländar henne.
I nästa stund slukas hon av ljuset.
Hon kniper ihop ögonen, men det hjälper inte. Det starka skenet går rakt genom hennes ögonlock.
Marken försvinner under hennes fötter. Och plötsligt är det som om någon släckt lampan utanför hennes hopknipna ögon. Hon öppnar dem.
Hon svävar. Mitt i det mörkaste mörker hon någonsin sett. Det här måste vara platsen alla hennes mardrömmar kommer från. Det är här som allt hon någonsin varit rädd för gömmer sig. Mördare, pedofiler, galna kamphundar, knarkare, spöken och demoner. Det här är mörkret under sängen. Mörkret i garderoben. Mörkret i spegeln i hennes sovrum.
Plötsligt finns dansbanan bara där. Den ser ut att sväva i mörkret, precis som hon gör. Vanessa, Linnéa, Minoo och Anna-Karin är där. De har på sig samma kläder som under den blodröda månens natt. Och mitt på dansbanan står Matilda. Hon ritar med fingret i luften och elementtecknen framträder ett efter ett.
Ida vill ropa på henne. Men inga ljud kommer. Hon kan inte röra sig alls, kan bara iaktta.
Hon tvingar sig att koncentrera sig på dansbanan. På det som händer där. Inte tänka på mörkret runt omkring. Matilda står och pratar. Pratar, pratar, pratar. Och sedan berättar hon att beskyddarna var demoner från början.
Ida blir inte ens förvånad längre.
Matilda babblar vidare, berättar om sådant Ida redan vet, ibland till och med sett med egna ögon. Vissa saker hade hon inte förstått. Som att det var beskyddarna som fick Matilda att ge upp sina krafter.
Sedan börjar Matilda prata om hur beskyddarna läser av framtiden. Och om hur de försökt styra De utvalda.
”… ibland har tragiska händelser inte gått att undvika”, säger Matilda. ”De har varit för fast förankrade i skeendena, eller så hade andra val lett till mycket värre situationer.”
Vreden börjar sjuda i Ida.
”Ni lät dom dö!” säger Linnéa och kastar sig fram mot Matilda.
Ida exploderar. Hon är säker nu. Hon är säker på att beskyddarna lurade henne med hjälp av boken. De visste att hon skulle dö, såg exakt hur det skulle gå till, och lurade henne rakt i fällan med hjälp av den falska kyssen.
Hon hör hur de andra tjafsar vidare, men hon kan inte koncentrera sig längre. Hon är för upptagen av sin egen ilska.
Beskyddarna offrade henne som en av de där värdelösa bönderna i schack.
Matilda sa att det var för världens bästa. Men kan det verkligen vara så? Av alla tusentals miljoner möjliga vägar som måste finnas, slutade verkligen varenda en med att Ida måste dö för att världen skulle kunna överleva?
Även om hon inte känner sig helt död, så måste hon till slut inse att hon är det. I den vanliga världen existerar Ida Holmström inte mer, kommer aldrig mer att existera. Hennes kropp ligger och förmultnar i jorden, eller så är den uppbränd. Hon vet inte vilket som är värst.
Ida hör på medan de andra också får veta att Den utvaldas krafter är Nyckeln, och att allt kanske är kört, kanske har varit det länge. Och sedan säger Matilda att de här Utvalda är världens sista chans.
Tack för den.
Det grå sluter sig kring Ida. Hon kan röra sig igen. Men hon står alldeles stilla i det grå och känner tårarna rinna nerför kinderna.
Hon har aldrig känt sig så ensam. Hon vill inte ens längre att Matilda ska dyka upp. Matilda, som så uppenbart är på beskyddarnas sida, som försvarade dem.
Små grodorna, små grodorna är lustiga att se …
”Vafan!” väser Ida och ser sig omkring.
Ej öron, ej öron, ej svansar hava de …
Ida börjar springa mot sången, och ser ett blått sken tona fram i dimman. Det blir allt starkare ju närmare hon kommer, och plötsligt bländas hon av solen. Gräsmattan som hon står på är knallgrön, och bredvid hennes fötter står en plastmugg med lite kaffe kvar i botten. Var hon än har hamnat så är åtminstone plasten uppfunnen.
Kou-ack-ack-ack, kou-ack-ack-ack, kou-ack-ack-ack-ack-aaaaaa …
Ida vänder sig om och ser de välbekanta röda timmerhusen. Hembygdsgården. Där är kaninburarna. Där är ståndet där man kan köpa brända mandlar och äckliga karameller som smakar hårbalsam. Och längre bort, nere vid vattnet, ser hon midsommarstången. Vuxna och barn i ljusa kläder dansar omkring den. Ida hatade att dansa kring stången när hon var liten. Hon kände sig alltid fånig. Men mamma och pappa tyckte att det hörde till.
Mamma. Pappa. Är de där nu tillsammans med Rasmus och Lotta?
”Det kändes så hemskt, det vi gjorde mot dig”, säger Vanessa.
Ida snurrar runt och ser henne. Hon har en blomsterkrans i håret och en geting surrar nyfiket omkring bland smörblommorna som börjat sloka. Hon pratar med Gustaf.
G.
Ida känner det välbekanta hugget när hon ser honom.
”Vi gjorde det bara för att vi var tvungna. Jag kände mig helt smutsig efteråt”, fortsätter Vanessa.
Gustaf har också en blomsterkrans i håret, och det är så himla gulligt att Ida håller på att dö. Igen.
”Jag vet att Minoo kände likadant”, säger Vanessa.
Ida ser på Gustafs läppar. Minns hur de kändes mot hennes, den där första och enda gången. Det som inte var en kyss, utan bara en av beskyddarnas lögner. Ändå minns hon den som en kyss. Minnet är så starkt att det inte spelar någon roll att hon vet att det är falskt.
Hade allt blivit annorlunda om hon inte blivit tillsammans med Erik? Om hon mycket tidigare hade berättat för Gustaf att hon älskade honom? Hennes stolthet var ju ändå helt bortkastad eftersom Felicia och Olivia, och förmodligen resten av Engelsfors gymnasium, ändå hade fattat. Vilket gigantiskt slöseri med tid. Varför slösade hon bort så mycket tid?
”Vi kom överens om att inte berätta mer än nödvändigt för dom andra”, fortsätter Vanessa. ”Vi sa bara att du var oskyldig.”
Ida hajar till. Oskyldig? Till vad?
”Och Minoo …”, fortsätter Vanessa. ”Innan vi gick därifrån sa hon till dig att Rebecka inte hade tagit livet av sig. Hon hoppades att du skulle komma ihåg det, nånstans inom dig, att det inte var ditt fel …”
”Snälla, sluta”, säger Gustaf och trycker handen mot ögonen.
Vanessa tystnar och Ida försöker förstå. Varför säger Vanessa till G att Rebecka inte tog livet av sig? Varför pratar hon med honom som om han visste om hela grejen med sanningsserumet?
”Hon trodde att det var jag”, viskar han. ”Hon trodde att det var jag som dödade henne.”
Rebecka. Rebecka som blev mördad av Max som hade förklätt sig till Gustaf. Varför vet G det här? Det måste vara så obeskrivligt vidrigt för honom att veta. Hon sträcker fram handen. Stannar med fingertopparna några centimeter från Gustafs arm, där hon fortfarande kan låtsas att hon kan röra vid honom.
”Hon trodde inte att det var du”, säger Vanessa.
Gustaf sänker handen. Hans ögon är blanka.
”Hon såg mig ju”, säger han och låter nästan arg.
”Ja”, säger Vanessa. ”Men hon kunde inte tro att det var du.”
”Det är sant”, säger Ida. ”Jag kände Rebeckas känslor, jag vet att det är sant.”
Men Gustaf hör henne förstås inte.
”Minoo sa det, men jag kan inte sluta tänka på det ändå”, säger Gustaf. ”Jag vet inte vad jag ska tro. Jag vet inte vad jag ska känna. Jag vet ingenting längre. Ena stunden är jag arg på Minoo för att hon inte berättade tidigare. Nästa stund är jag arg på henne för att hon berättade över huvud taget.”
Var det alltså Minoo som berättade för Gustaf?
Ida blir rasande. Kunde inte Minoo ha låtit honom vara i fred? Varför var hon tvungen att dra in honom i den här skiten? Har inte G lidit tillräckligt?
”Jag fattar att det här är jobbigt som fan för dig”, säger Vanessa. ”Men tänk lite på Minoo. Du vet inte hur det är att alltid behöva ljuga. Det blir som en vägg mellan dig och alla som betyder mest för dig.”
Hur kan hon låta så hård mot G? Och hur kan hon låta bli att röra vid honom, hon som kan? Ser hon inte att han behöver det?
”Vi har bara gjort så gott vi kunnat”, fortsätter Vanessa. ”Och efter omständigheterna så har vi gjort ett rätt så jävla fantastiskt jobb. Vi hittade Elias och Rebeckas mördare. Vi stoppade en slakt av halva skolan i våras. Vi räddade Adriana från att bli avrättad.”
”Jag vet”, säger Gustaf och sänker blicken.
Minoo har verkligen berättat precis allt, inser Ida.
”Hon ville inte ljuga för dig”, säger Vanessa. ”Och hon tog en sjukt stor risk som berättade till slut.”
Gustaf tittar upp på Vanessa igen, och hans blick säger allt. Han bryr sig om Minoo. Han bryr sig verkligen om henne.
”Hur mår hon?” säger han.
”Vad tror du själv?”
Vanessa säger det inte anklagande, utan helt rakt, så där som bara hon kan.
”Jag är arg på henne”, säger Gustaf. ”Men mest av allt är jag arg på mig själv för att jag är arg på henne. Det var en omöjlig situation, jag fattar ju det.”
”Jag förstår precis känslan”, säger Vanessa. ”Men det är inte mig du ska säga det här till.”
Gustaf skakar på huvudet. En smörblomma lossnar ur hans krans och faller genom Idas utsträckta hand.
”Jag kan inte prata med henne”, säger han. ”Inte än. Det kommer bara att bli fel. Jag måste försöka smälta det här. Men säg att jag förstår. Och att jag inte hatar henne. Säg att jag är ledsen för att jag inte fixar det här bättre.”
Vanessa svarar inte. Hon ser uppgiven ut.
”Jag måste gå till min familj nu”, säger Gustaf. ”Låtsas som om allt är normalt.”
”Jag med”, säger Vanessa.
”Blir det lättare?” säger han. ”Att låtsas inför alla, menar jag?”
Vanessa ser på honom som om hon verkligen tänker efter.
Dimman väller fram och lägger sig mellan Ida och dem. Så tjock nu att hon inte ens ser sina händer.
”Din jävla hora!” säger Julia bakom henne.