Minoo sträcker in handen under sängen och drar fram sin ryggsäck som har legat där hela sommaren. Hon borstar av dammet och öppnar den. Stirrar ner i ryggsäckens gap.
Första skoldagen i trean.
Men inte för henne.
För två veckor sedan fick hon ett brev. Hennes namn och adress stod på en förtryckt klisterlapp. Det var från Walter. Han bad henne komma till herrgården. Just i dag. För att träffa de andra.
De andra.
Minoo undrar vilka de är. Hon fortsätter stirra ner i ryggsäcken, som om hon skulle kunna hitta några ledtrådar där.
Hon hör garderobsdörrar öppnas och stängas inne i mammas och pappas sovrum. Det metalliska gnisslandet från galgar som skjuts fram och tillbaka. Pappa packar. Han ska på en konferens i Malmö. Minoo har ingen aning om vad den handlar om, fastän han pratat om den i över en vecka. Hon har bara kunnat tänka på den här dagen.
Och nu är den här.
Hon öppnar lådan i nattduksbordet och tar fram Mönstrens bok. Den har varit tyst sedan hon frågade den om Walter, men hon lägger ändå ner den i ryggsäcken tillsammans med ett anteckningsblock och en penna. Efter en sekunds tvekan stoppar hon ner mönsterfinnaren också, fast hon aldrig haft någon nytta av den. Det finns fortfarande gott om plats, men hon har ingen aning om vad man tar med sig en dag som denna.
Minoo stänger väskan och reser sig. Hon kastar en blick på sig själv i spegeln, undrar om Walters cirkel kommer att vara som resten av Rådet. Svala, självsäkra, välklädda, med felfri hy och dyra klippningar som gör att hårstråna alltid lägger sig på plats. Minoo orkar inte ens tänka på hur hennes kläder, hy och hår måste se ut i jämförelse. Finns det ens någon i Rådet som använt jeans någonsin?
När hon kommer ut i korridoren kliver mamma ut från badrummet i sin slitna morgonrock. Hon ler mot Minoo.
”Fadat sham, vaghean bavaram nemishe”, säger hon och ger Minoo en kram. ”Första dan på sista året.”
Morgonrocken är så mjuk mot Minoos kind. Hon vill inte tänka på hur bokstavligt det mamma säger kan vara.
”Ska vi köpa pizza från Venezia och se en film i kväll?” säger mamma och släpper taget om henne.
”Visst. Gärna”, säger Minoo och försöker låta bli att undra vad som kommer att ha hänt innan dagen är slut. ”Jag måste sticka. Anna-Karin väntar på mig.”
Pappa kommer ut från sovrummet med sin röda rullväska i handen. Han har blivit så olik sig över sommaren. Käklinjen är skarpare och kindbenen, som Minoo bara sett på gamla foton, har kommit tillbaka. Men framför allt ser han friskare ut och det märks på hela hans utstrålning att han för en gångs skull har tagit ut en ordentlig semester.
Han ställer ifrån sig väskan och lägger armen om Minoo.
”Lycka till”, säger han. ”Men det lär du ju knappast behöva.”
Jo, tänker Minoo. Du anar inte hur mycket.
Himlen är klarblå. Solen skiner, men den värmer inte som den brukar i augusti. Det var som om sommaren aldrig kom i gång i år, och nu är den snart över. Alla har klagat på det svala vädret, som om de redan förträngt förra årets värmebölja.
Minoo och Anna-Karin kryssar fram mellan mördarsniglarna som invaderat Engelsfors. De kryper välgödda och glänsande över trottoarerna. Lämnar slemmiga spår över asfalten. Deras mindre tursamma släktingar ligger mosade på vägbanan. I flera av trädgårdarna Minoo och Anna-Karin passerar står snigelfällor, plasthinkar med dränkta sniglar som jäser i solen som världshistoriens vidrigaste gröt. Minoo är glad att hennes föräldrar har kapitulerat för länge sedan och låter dem mumsa fritt.
Hon och Anna-Karin stannar när de kommer till gathörnet där de måste skiljas åt.
”Det lär ju inte hända nåt viktigt i skolan i dag. Men jag antecknar om vi får nån information eller så”, säger Anna-Karin. ”Är du nervös?”
”Ja”, säger Minoo. ”Men inte lika nervös som när jag skulle hälla sanningsserum i Max kaffe, till exempel. Vi har liksom en annan skala för nervositet nu, eller hur?”
Anna-Karin skrattar till. Hon skrattar oftare nu för tiden.
”Messa så fort du går från herrgården”, säger hon.
Minoo nickar. De ska ses i Nicolaus lägenhet efteråt. Hon ska bara ta sig igenom de här timmarna. Vad som än händer kommer hon att träffa de andra sedan, och då kommer det att vara över.
”Synd att inte Räven kan hålla koll”, säger Anna-Karin.
En främmande lukt gör att Räven vägrar gå nära herrgården.
”Jag önskar att jag kunde följa med dig”, säger Anna-Karin.
Minoo ser att hon menar det. Fast ett återbesök på herrgården förmodligen är det värsta Anna-Karin kan föreställa sig, så menar hon det.
”Jag är glad att du slipper”, säger Minoo och ler.
Anna-Karin ler tillbaka.
”Lycka till”, säger hon.
”Detsamma.”
Minoo går mot kanalen. Tänker på att det är första gången hon missar skolstarten. Hon undrar hur hon ska få ihop sitt liv framöver. Det har varit svårt nog att pussla ihop De utvaldas uppdrag med läxor och skolmåsten. Och nu har hon en till cirkel att ägna sig åt.
Hennes mobil plingar till när hon nått andra sidan Kanalbron.
LYCKA TILL. L & V.
Hon skriver ett snabbt tack till svar. Ser på klockan att hon är alldeles för tidig, och saktar ner stegen.
Hon följer kanalen. Slussportarna är stängda, men vattnet rinner fram ur glipor mellan de enorma träbjälkarna, porlar mot ytan nedanför. Hon har så många minnen av Gustaf härifrån, från alla deras promenader förra sommaren. Hon får syn på bänken där de hade sitt stora bråk om Positiva Engelsfors.
Vanessa har sagt att Gustaf inte hatar henne, att han verkligen kämpar för att förlåta henne. Det kanske han kommer att göra. Men han kommer knappast att vilja ha henne i sitt liv.
Hon ser på bänken när hon passerar den. Undrar om han någonsin kommer att sitta där igen. Hon har hört att han kommit in på juristprogrammet i Uppsala, som var hans förstahandsval. Om han inte redan har flyttat så gör han det när som helst.
Han kommer att gå vidare med sitt liv medan hon trampar runt här.
Och det är jättebra för honom, påminner hon sig. Han kommer att lära sig nya saker. Lära känna nya människor. Tjejer, till exempel. Tjejer som inte drogar honom med sanningsserum och tar bort hans minnen.
Minoo stannar, för plötsligt är längtan efter honom så stark att hon tappar all kraft. Det är som om all energi koncentreras runt saknaden efter honom. Det blir inget över till armar och ben. Till slut börjar hon gå igen. Herrgården har renoverats hela sommaren och den stora byggnaden glänser nymålad och vit i solljuset. Fönsterluckorna är öppna, men hon ser ingen där inne.
Minoo funderar på om hon borde knacka på, men det känns pinsamt att komma så tidigt. I stället går hon utom synhåll från herrgården, spelar ett meningslöst spel på mobilen och väntar.