Vanessa trampar nästan på en mördarsnigel när hon och Linnéa följer strömmen av elever in på skolgården. Hon ryggar tillbaka.
”Vad gör dom här? Det är ju inte direkt som om det finns nåt att käka”, säger hon och kastar en blick på de döda träden. ”Men dom dras väl till ondskans plats som allt annat äckligt.”
Linnéa svarar inte. Hon verkar inte ens ha hört.
I går fick hon kallelsen. Nu finns det ett datum. Om tre veckor ska hon möta Erik, Robin och Kevin i tingsrätten i Västerås.
Det heter inte rättegång, utan huvudförhandling.
Erik, Robin och Kevin är inte de åtalade, utan de tilltalade. De har var sitt ombud.
Linnéa är målsägande. Förutom åklagaren har hon ett målsägandebiträde på sin sida.
Det är en helt ny värld, med ett helt nytt språk. Och allt låter så abstrakt och byråkratiskt. Det skrämmer Vanessa. Det låter inte som en värld som kan förstå vad som hände Linnéa. Det låter inte som en värld som ens kommer att försöka.
Vanessa har koll på alla fakta inför huvudförhandlingen, men hon har ingen koll på vad som egentligen försiggår i Linnéa. Det är som om Linnéa har dragit ner en rullgardin. Vanessa står kvar utanför. Och det värsta av allt är att Linnéa tror att hon inte märker det.
Vanessa ser Kevin skymta i strömmen av folk, och hon känner i sin egen kropp hur Linnéa spänner sig.
Det är åtminstone ingen risk att Linnéa behöver möta Robin och Erik i skolan. De sitter fortfarande häktade i Västerås. Vanessa tror knappast att Erik känner ånger för det han har gjort. Men hon är säker på att han ångrar att han slog Linnéa med baseballträet och behöll det efteråt. Polisen beslagtog det hemma hos honom och sedan dess har det legat på Statens kriminaltekniska laboratorium. Att få svar därifrån kan ta månader, särskilt i sommartider. Om Erik hade hållit sig till sparkar och slag skulle rättegången förmodligen kunnat hållas redan i juni.
När de kommer närmare skoltrappan ser de att Julia står där tillsammans med de båda Hannorna. De glor ogenerat på Linnéa och Vanessa. Det råder ingen tvekan om vad de pratar om.
”Vi kan skita i det här om du vill”, säger Vanessa. ”Om du inte pallar.”
Hon ångrar genast att hon sa det sista. Och mycket riktigt. Linnéa ser irriterat på henne. Men hon ser åtminstone på henne.
”Jag tänker fan inte vända nu när dom redan har sett mig”, säger Linnéa.
”För att dom inte ska tro att du bryr dig?” säger Vanessa.
”Exakt.”
”Om du verkligen inte brydde dig skulle vi lika gärna kunna dra.”
Linnéa stirrar på henne.
”Vad håller du på med?” säger hon.
Vanessa suckar.
”Jag menar bara att det är okej om du inte orkar”, säger hon. ”Vi kan dra hem till dig. Kolla på en skräckfilm. Käka godis i sängen.”
”Och sen då?” säger Linnéa. ”Fortsätta gömma oss tills Engelsfors har blivit en mysig och trevlig plats där alla älskar varandra? Jag kan ju passa på att bli av med mitt försörjningsstöd för att jag skolkar också.”
Det gör ont när Linnéa slänger ur sig sådant där. Men inte lika ont som det gjorde innan Vanessa vande sig. Hon gillar inte att hon börjar vänja sig.
De går in i entréhallen. Det är fullt av nya ansikten, men alla pratar om samma saker som de alltid gjort. Och lukten av skola är sig för evigt lik.
Vanessa stannar vid korridoren där hon har sitt skåp. Väntar sig nästan att Linnéa bara ska gå vidare åt sitt håll. Men hon stannar också. Tar Vanessas hand.
”Jag skulle gärna ligga kvar i sängen med dig”, säger hon. ”Men jag kan inte.”
”Jag vet.”
Linnéa ser ut att tveka, men sedan drar hon Vanessa mot sig. Och Vanessa lägger armarna om hennes nacke. Blundar. Känner Linnéas kropp mot sin. Hur kan de kännas så långt ifrån varandra ena sekunden och så nära i nästa?
”Det kommer att ordna sig”, viskar Vanessa.
Det måste det göra.
* * *
Linnéa släpar sig uppför trapporna mot bildsalen. Det känns som om hon har blytackor i kängorna.
Vanessa vill hjälpa henne, vill finnas där för henne. Linnéa vet det. Och hon vill låta sig bli hjälpt. I början när de blivit ihop var allt så enkelt att Linnéa nästan kunde tillåta sig att tro att hon hade förändrats, att hon hade blivit enklare att vara med. Men all gammal skit kom i kapp henne. Hon har inte förändrats alls.
Ju mer Vanessa försöker hjälpa henne, desto högljuddare blir de instinkter i Linnéa som säger åt henne att sluta sig. Är det så här det kommer att vara nu? Vanessa försöker lirka, Linnéa sluter sig ännu hårdare, Vanessa lirkar mer, och allt går bara runt i en ond cirkel.
Hon är så jävla trött på sig själv. Hon vet ju precis vad det är för fel på henne. Soc-tanter, psykologer, kuratorer och lärare har alltid berättat för henne hur skadad hon är av sin uppväxt. Det är bara det att ingen berättat för henne vad hon ska göra åt saken.
Folk sneglar på henne när hon går uppför trappan.
Hon hade nästan slut på smink i morse, svor över att allt alltid verkar ta slut samtidigt. Ändå använde hon mer än vanligt för att ens kunna tänka tanken att gå hit i dag. Det var lättare att uppdatera badrumsskåpet när hon snattade. Men hon vågar inte längre. Det var kanske billigare, men det är en risk hon inte har råd att ta. Särskilt inte nu.
Linnéa känner en hand på sin bara axel. Handen är slapp och lite fuktig, som en ljummen fisk, och hon vänder sig om i trappan. Handen tillhör Petter Backman, och hon drar sig undan.
”Linnéa”, säger han och stoppar händerna i fickorna. ”Välkommen tillbaka. Hoppas du haft ett bra sommarlov.”
”Visst”, säger hon.
Petter har skaffat skägg under sommaren, säkert för att se manlig och härlig ut. Men han passar inte alls i det.
”Skulle vi kunna byta några ord i enrum innan vi går in i klassrummet?” säger han.
”Här blir bra”, säger hon utan att röra sig.
Petter minns inte hur han höll fast Linnéa på skoltoaletten i vintras, när han var zombifierad av Olivia. Hon kunde höra hans tankar, höra hur han njöt av att ha makt över den uppkäftiga bruden som alltid verkar veta vad han tänker.
Petter minns det inte nu, men Linnéa kan inte glömma. Och han hade rätt. Hon vet alltför väl vilka fantasier han har om sina kvinnliga elever, dag ut och dag in.
”Så rättegången närmar sig”, säger han.
Linnéa nickar.
”Jag vill bara säga att du inte ska oroa dig för skolarbetet”, säger Petter. ”Vi anpassar det till din situation. Prata bara med mig om du behöver ledigt så löser vi det.”
”Tack.”
”Jag blev verkligen chockad när Robin erkände. Det måste ha varit fruktansvärt, det som hände. Jag tycker så synd om dig.”
Han ser på henne, tycks vänta sig ett svar, allra helst ännu ett tack. Men Linnéa kan inte förmå sig att säga det, kan inte förmå sig att tacka Petter Backman för att han ömkar henne. Hon vill bara härifrån.
”Jag förstår att det inte är lätt”, säger Petter. ”Men du måste vara stark nu. Så där ska inte killar få bete sig mot tjejer.”
”Nej”, säger Linnéa. ”Jag tycker inte heller det.”
”Jag har ju hört dom där killarna kalla tjejer för horor. Om jag fått bestämma hade vi haft nolltolerans mot det ordet här på skolan. Men att dom skulle vara kapabla till nåt sånt där …”
”Jag orkar inte prata om det”, säger Linnéa och Petter ser genast skamsen ut.
”Nej, det förstås. Det var inte meningen att …”
Hon springer före honom uppför trappan och in i bildsalen. Hon går bort till sin vanliga plats utan att se på någon. Men hon måste anstränga sig för att inte höra deras tankar. Många av hennes klasskompisar har råkat ut för Eriks, Robins och Kevins terrorvälde genom åren. Särskilt de killar som aldrig spelat hockey eller fotboll och haft ett misstänkt konstintresse.
Linnéa blir rädd när hon märker hur många som ser upp till henne nu. Som ser henne som sin förkämpe. Sanningen är att hon känner sig liten och svag när hon tänker på huvudförhandlingen. Inte alls redo, eller villig, att ta på sig rollen som Jeanne d’Arc för alla missanpassade.
Hon vet ju hur det slutade för Jeanne.
* * *
Vanessa kommer in i klassrummet samtidigt som Betty, klassens mentor. Michelle och Evelina sitter på sina vanliga platser längst bak. Michelle hänger över sin bänk, vilar huvudet mot de korsade armarna.
Allt är precis som vanligt. Och ändå är ingenting sig likt. De har knappt träffats under sommaren. Oftast har Evelina ställt in i sista sekund för att hon valt att stanna kvar i Örebro hos Leo. Mehmet har skaffat egen lägenhet i centrum, och Michelle har knappt velat lämna den.
Vanessa sjunker ner på sin stol mitt emellan dem. Michelle lyfter på huvudet.
”Hej, gumman”, säger hon sömnigt innan hon blundar igen.
Evelina ger henne bara en nick.
Betty ser irriterat åt deras håll medan hon öppnar sin slitna portfölj framme vid katedern.
”Michelle”, säger hon. ”Jag hoppas att jag inte stör dig i din skönhetssömn?”
”Jag har vänt på dygnet”, säger Michelle oberört. ”Jag kunde inte sova i natt.”
Betty suckar som om hon aldrig ångrat sitt yrkesval mer. Lamporna i taket surrar till. Slocknar en gång och tänds igen.
”Det var Luckys fel”, viskar Michelle på sitt långsamma sätt och lutar sig fram mot Vanessa och Evelina. ”Jag har sagt det till Mehmet, att om jag ska flytta in hos honom så får Lucky inte vara där hela tiden. Nu är det ju typ som om han försöker flytta ihop med Mehmet. Fast det kanske är lika bra att han gör det, jag verkar ju inte kunna det eftersom mina föräldrar är helt dumma i huvudet. Jag hatar att vara arton och ändå inte få bestämma själv. Dom säger att dom inte kommer att hjälpa mig med pengar om jag flyttar hemifrån innan jag gått klart skolan. Jag skulle gärna ta ett extrajobb, men det finns ju typ inga i stan. Så varför kan dom inte bara ge mig pengarna som det ändå kostar att ha mig hemma? Men nä, i stället tycker dom att det är kul att vara mina fångvaktare.”
Michelle maler vidare och Vanessa kan inte låta bli att tänka på att för bara ett år sedan satt hon och Michelle och Evelina på de här stolarna, i det här rummet, och planerade att flytta ihop med varandra.
De få gånger de träffats i sommar har de mest pratat gamla minnen. De skapar inga nya. De gör inget minnesvärt. Och Vanessa kan inte prata med dem om det verkligt viktiga som händer i hennes liv.
Vanessa?
Ja? svarar hon, försöker höra Linnéa fast Michelle fortsätter gnälla.
Förlåt, tänker Linnéa. Jag ska inte göra den här stalkergrejen till en vana, jag lovar. Det är bara det att jag håller på att bli tokig här.
Det är okej, tänker Vanessa tillbaka.
Låter jag helt knäpp om jag säger att jag redan saknar dig? tänker Linnéa.
Den välbekanta värmen som bara Linnéa kan framkalla sprider sig i Vanessa. Hon måste tvinga sig själv att inte le som ett fån.
Jag gillar när du är knäpp.
Linnéa skrattar till i hennes huvud.
Grattis, svarar hon. Då har du mycket att gilla. Men allvarligt, jag är ledsen att jag var så sur. Det är bara det att … du vet.
”Men alltså, jag tänker aldrig mer sova över i Leos lägenhet”, säger Michelle. ”Inte som ni håller på.”
Vanessa tappar fokus. Har Michelle hälsat på Evelina i Örebro?
”Lägg av. Så farligt var det väl inte?” säger Evelina och fnissar.
Vanessa? Är du kvar?
Vanessa försöker samla tankarna, men det är svårt att hålla isär det som händer inuti hennes huvud och det som händer utanför det.
Ja, jag är här, tänker hon och gnuggar sig i pannan.
När hon tar bort handen märker hon att Evelina och Michelle stirrar på henne.
”Du ser helt skum ut”, säger Evelina. ”Vad tänker du på?”
”Inget, jag bara …”
Hon försöker komma på något att säga. Ser hur Michelle och Evelina utbyter en blick.
Förlåt, det är så mycket som händer nu, tänker Vanessa. Jag kan inte koncentrera mig.
”Tussan”, säger Michelle lågt. ”Har du hört, eller?”
”Va?” säger Vanessa och ser förmodligen skummare ut än någonsin.
Michelle och Evelina utbyter en blick igen.
”Nessa, det är en grej …”, säger Evelina samtidigt som Linnéa tänker något.
Jag hörde inte, svarar hon, men Linnéa är borta.
Det snurrar till i hennes huvud. Evelina tittar konstigt på henne.
”Vad sa du?” säger Vanessa.
”Det var inget”, säger Evelina.