När det är ett par minuter kvar till utsatt tid går Minoo över grusplanen mot herrgården. Den tycks växa sig större och större inför hennes ögon. När hon ringer på dörrklockan känns det som om huset ska rasa ner över henne.
Dörren öppnas och Alexander står där i mörkblå kostym och vit skjorta. Hon har inte träffat honom sedan kvällen då hon gömde Adrianas minnen. Hon hade nästan glömt hur lång han är. Hans mörka hår har grånat vid tinningarna, och hans blick är kallare än någonsin när han ser på henne.
”Kom”, säger han. ”Jag vill prata med dig.”
Han vänder sig om och börjar gå utan att vänta på svar. Hon ser sig omkring i entréhallen. På den gamla trädisken, som var reception under den korta tid då herrgården var ett värdshus, står en vas med vita, praktfulla rosor. De sprider en behaglig doft omkring sig.
”Minoo”, säger Alexander.
Han har stannat mitt i den vänstra korridoren. Den som leder till biblioteket och salen där rättegången mot Anna-Karin hölls. Minoo kan inte hjälpa det. Hennes hjärta börjar rusa.
”Kom nu”, säger han.
De går under tystnad genom korridoren. Minoo ser på Alexanders spikraka hållning. Hon är säker på att han fortfarande hatar De utvalda för att de skämde ut honom inför hans överordnade under rättegången. Och nu har Rådets ordförande tagit in Minoo i sin nya cirkel. En cirkel där Alexander inte kan vara med eftersom han inte är en naturlig häxa.
Hur begåvad han än är, hur starka hans krafter än är, så kommer han aldrig att bli lika stark som jag, tänker Minoo.
Men orden ekar tomt när hon följer efter honom in i biblioteket. Det är ovant att se rummet i dagsljus. Minoo ser på bokhyllorna och det schackrutiga golvet. Fåtöljerna står vända mot varandra. Dörrarna till salen är stängda.
”Sätt dig”, säger Alexander och slår sig ner i sin vanliga fåtölj.
”Dom andra väntar på mig.”
”Det här går fort”, säger han. ”Om du lyssnar.”
Minoo sjunker motvilligt ner i samma fåtölj som hon satt i under förhöret. Den sväljer henne nästan hel, precis som förra gången.
”Jag ville få ett tillfälle att prata med dig ensam”, säger han. ”Nu när vi tvingas samarbeta under de här … oväntade omständigheterna.”
Hon tvingar sig att möta hans blick. Blir plötsligt lite lugnare. De sitter på samma platser som förut, i samma rum, men allt är annorlunda. Alexander vet det också. Hon är säker på det, trots hans överlägsna min.
”Tror du på allt nu?” säger hon. ”De utvalda? Demonerna? Apokalypsen?”
”Jag tror på ordförande Hjorth”, säger Alexander.
Han säger det med total övertygelse. Som om Walter är hans religion.
”Vad gäller det andra så kan vi väl konstatera att sanningen låg nånstans mitt emellan er uppfattning och min”, fortsätter han. ”Det har ju till exempel visat sig att De utvalda är utbytbara.”
”Förutom jag”, säger Minoo.
En skugga drar över hans ansikte.
”Vad vill du egentligen?” säger hon.
”Jag vill försäkra mig om att du förstår att ni fortfarande måste lyda Rådets lagar. Om ni till exempel skulle känna er lockade att använda magi för att manipulera tingsrätten i målet mot dom unga männen som attackerade Linnéa Wallin.”
Minoo försöker se oberörd ut. Vill inte visa att det är precis det som Anna-Karin vill göra.
”Jag kommer personligen att närvara vid huvudförhandlingen”, fortsätter han. ”Om jag upptäcker att ni använder magi kommer det att få grava konsekvenser.”
Han ser lugnt på henne.
”Jag begick flera misstag i rättegången mot Anna-Karin Nieminen. Men det största var att jag över huvud taget bemödade mig om en rättslig process. Det borde ha skötts diskret och snabbt, utan några lösa trådar.”
Det tar ett ögonblick innan Minoo förstår vad han faktiskt säger. När det sjunker in blir hon iskall.
Alexander var tillräckligt skrämmande som åklagare. Och nu sitter han här och ångrar att han inte tog på sig rollen som bödel.
”Låt oss säga att jag har lärt mig av mina misstag”, säger han och justerar bandet på sin klocka.
”Vi behöver inte manipulera rättegången. Robin har redan erkänt”, säger Minoo. ”Och Viktor kommer också att vittna.”
Alexander tycker inte om att bli påmind om det, det ser hon tydligt.
”Jag skulle även vilja diskutera Adriana”, säger han. ”Hur vi ska sköta den här situationen så att hon inte kommer till skada.”
Inte kommer till skada?
Minoo ser på Alexander. Han som angav Adriana. Han som brände in eldstecknet strax under hennes nyckelben med ett brännjärn. Han som torterade henne igen, här i herrgården, för att få henne att avslöja sina egna och De utvaldas hemligheter. Äcklet Minoo känner för honom är nära att kväva henne.
”Det är viktigt att vi är helt överens om vad som har hänt henne”, säger Alexander.
Lugnt och sakligt berättar han för Minoo om hur Rådet har förklarat Adrianas situation för henne. När Viktor berättade detsamma kände Minoo medlidande med Adriana. Nu känner hon hat mot Alexander. Allt är hans fel. Han är roten till allt lidande i sin systers liv.
”Jag har bett Adriana att hålla en låg profil, men ni kommer ofrånkomligen att träffas. Alla har fått order om att undvika henne i största möjliga mån. Det gäller särskilt för dig. Du och dina vänner har redan orsakat tillräcklig skada.”
Minoos hjärta dunkar hårt i kroppen. Hatet är starkare än någonsin. Hon vill göra honom illa. Så illa hon bara kan. Hon känner hur den svarta röken virvlar runt i henne. Den vill ut och hon vill släppa den fri. Skulle han kunna vända den emot henne? Förmodligen inte. Beskyddarnas magi tillhör inget element.
Hon får inte göra det. Men hon kanske kan göra honom illa på ett annat sätt.
”Är det så du lever med dig själv?” säger Minoo.
”Ursäkta?” säger Alexander.
”Att du låtsas att det är vårt fel? Efter allt du har gjort henne?”
Alexander öppnar munnen, men hon hinner före.
”Det måste vara skönt för dig att Adriana inte kommer ihåg att du dödade hennes familiaris”, säger hon. ”Att du tvingade henne att sätta sig i vittnesstolen, fast du visste att hon skulle torteras.”
”Adriana visste vilken risk hon tog …”, börjar Alexander.
”Synd bara att hon minns förra gången du förrådde henne”, avbryter Minoo. ”Henne och Simon.”
Han kan inte dölja sin chock.
”Har Adriana berättat det här för dig?”
”Nej”, säger hon. ”Det gjorde Walter.”
Minoo ser hur det sjunker in, hur Alexander kämpar för att återfå kontrollen över sina anletsdrag. Hon hade aldrig kunnat ana att han kunde se så omskakad ut. Det är enormt tillfredsställande.
”Det här är en fullständigt irrelevant diskussion som jag inte tänker ha med dig”, säger han och reser sig.
Minoo följer hans exempel. Hon ser att hans händer skakar, och han märker att hon märker det, för han kör snabbt ner dem i kostymbyxornas fickor.
”Även om du står under ordförandens beskydd, så gör inte dom andra det”, säger han. ”Påminn dina vänner om det inför huvudförhandlingen. Du kan gå nu. Dom väntar på dig i trädgården.”
Minoo ger honom en sista blick. Han ser besegrad ut, men hon vet att det bara är en illusion. Hon har förmodligen gjort honom till en farligare fiende än någonsin.