”Jaha, det var det”, säger Walter.
Minoo följer automatiskt med i rörelsen när alla backar några steg från vattenspegeln. Hon ser sig omkring. Allt är som vanligt igen. Inte ett spår av något främmande på den blå himlen.
Sigrid har tagit av sig sina glasögon och fingrar på skalmarna. Felix skuggar ögonen med handen, ser mot himlen som om han försöker hitta ledtrådar där. Viktor ser oroligt på Clara. All färg har försvunnit från hennes ansikte. Men Nejla ler.
”Det där var mäktigt”, säger hon. ”Jävligt mäktigt.”
”Det vi just såg var ett tecken”, säger Walter allvarligt.
Minoo väntar på att någon ska fråga ett tecken på vadå, och att någon annan ska svara det kan knappast vara nåt bra i alla fall, men ingen avbryter Walter.
”Den röda månen över Engelsfors visade att hinnan mellan dimensionerna började försvagas”, fortsätter Walter och ser på Minoo. ”Den kunde bara uppfattas av De utvalda, och människor som befann sig i … känsliga tillstånd. Inte sant?”
Hon tänker på allt som hände den natten. Olyckorna. Slagsmålen. Sammanbrotten. Och att Rebeckas mamma sa att flera av patienterna på akutmottagningen hade pratat om en röd måne, men ingen i personalen hade sett den.
”Sen kom fler tecken”, säger Walter. ”Elementen reagerade ett efter ett på de ökande maginivåerna. Minoo, du kanske kan berätta för dom andra?”
Han ser uppfordrande på henne.
Plötsligt ser hon logiken i allt som hänt. Hon vet ju att alla märkliga fenomen i Engelsfors har varit tecken på att maginivåerna ökar. Men hon har aldrig kopplat att det är elementen som reagerat.
”Sprickan på skolgården”, säger Minoo. ”Det var det första som hände. Det var redan under blodröda månens natt. Och det måste ha varit … jord?”
Walters leende blir bredare och hon känner sig lättad.
”Precis”, säger han.
Sigrid har satt på sig glasögonen igen. Hon tittar förväntansfullt på Walter och Minoo.
”Vattnet började bete sig konstigt”, säger Minoo. ”Det var vattenelementet förstås. Och alla problemen med elen måste väl ha med metallelementet att göra. Sågverket brann. Det var eld.”
Walter nickar.
”Anna-Karin hittade döda fåglar i skogen”, säger Minoo. ”Det såg ut som om dom hade fallit ner från himlen. Luft. Och det dyker hela tiden upp nya områden med döda träd. Så det kanske är trä?”
”Det låter så”, säger Walter.
”Och så har det varit onaturligt varmt”, säger hon. ”I vintras och förra sommaren. Men jag vet inte vilka element som reagerade då. Kan det vara flera?”
Herregud, hon låter alldeles för ivrig. Alldeles för sugen på att glänsa inför Walter. Men ingen av de andra tittar otåligt på henne för det. Ingen Linnéa som säger något sarkastiskt om hur mycket Minoo älskar att smöra för lärare.
Minoo inser att här behöver hon inte lägga band på sig. Alla är som hon.
Det är så skönt att det nästan känns skamligt. För det här är ju inte hennes cirkel. Inte egentligen. Det är inte här hon hör hemma, och hon måste påminna sig om det. Särskilt när Walter ser så gillande på henne.
”Det finns inga absoluta gränsdragningar här”, säger han. ”Det viktiga är att samtliga element har reagerat på att maginivåerna ökar. Och då visar sig nästa tecken. Det som vi precis har sett.”
”Det kan inte ha varit en solförmörkelse”, säger Felix. ”Det är omöjligt.”
”Nej, Felix, självklart var det ingen regelrätt solförmörkelse”, säger Walter. ”Du kanske inte hade behövt avbryta oss för att påpeka den saken.”
Han ger Minoo ett leende i samförstånd, och hon känner hur Felix blänger på henne.
”Vi har just bevittnat det första tecknet på att vi träder in i nästa fas”, fortsätter Walter.
Han gör en paus som för att försäkra sig om att han har allas uppmärksamhet.
”Ytterligare sex tecken kommer att visa sig. Ett per element. Dom kommer att vara koncentrerade kring portalen. Och sen kommer ett stort mörker att sänka sig över Engelsfors.”
Var det det Minoo såg i sin vision? Röken som slingrade sig fram längs gatorna. Svalde husen. Svalde allt.
”Då måste ni vara redo”, säger Walter. ”Redo att stänga portalen.”
Ingen säger något. Och Minoo vågar egentligen inte, men hon måste ändå fråga.
”Hur gör vi det?” säger hon. ”Hur stänger vi den?”
”Det är en komplicerad process”, säger Walter. ”Vi måste kunna alstra en hög nivå av magisk energi, så det gäller för oss alla att utveckla våra krafter, bli så starka som möjligt.”
Minoos hjärta slår fort. Hon längtar efter att få berätta det här för de andra. Få dem att förstå att det finns en plan. Att Walter vet vad han pratar om.
”Var finns portalen?” säger Minoo.
”Sorry, det trodde jag var uppenbart”, säger Walter. ”I Engelsfors gymnasium.”
Ja, tänker Minoo. Det är uppenbart. Inte konstigt att Max och Olivia var som starkast där, de hade direktuppkoppling till demonerna. Skolan är en ondskans plats. Skolan där Anna-Karin, Linnéa och Vanessa ska gå varje dag.
”Hur kommer tecknen att visa sig?” säger Minoo.
”Det vet vi inte”, säger Walter.
”Men borde man inte … Jag menar … Det kan ju knappast vara säkert att hålla skolan öppen.”
”Jag förstår att du oroar dig för dina vänner, Minoo”, säger Walter. ”Det är ett fint drag hos dig. Hade det varit en operation som var officiellt sanktionerad av Rådet, så skulle vi kanske kunnat dra i några trådar. Som det är nu kan vi inte göra det. Men jag är säker på att dina vänner kan ta vara på sig.”
Dom andra då? tänker Minoo. Dom som inte har magiska krafter?
Men hon säger inget.
”Vet du var i skolan portalen finns?” säger Viktor.
”Vi känner inte till den exakta placeringen”, säger Walter. ”Men det är nog ingen idé att leta i vindsförråden i alla fall. Portalen kommer inte att bli åtkomlig förrän alla sex tecken visat sig och mörkret sänker sig över Engelsfors.”
Han tittar på sin klocka. Minoo har en känsla av att den kostar en genomsnittlig årslön.
”Det räcker så för i dag”, säger han. ”Vi ses i morgon klockan nio.”
Han går ut i trädgården och Nejla, Felix och Sigrid följer efter honom som en svans.
”Vi ses i morgon, Minoo”, säger Sigrid och vinkar innan hon försvinner utom synhåll.
Viktor lägger en hand på Minoos arm.
”Vänta lite”, säger han tyst.
Minoo står kvar, hör de andras röster avlägsna sig.
”Hur känns det?” säger Viktor. ”Du var så nervös innan.”
”Det är lugnt”, säger Minoo. ”Så fort jag såg ett apokalypstecken så kändes allt som vanligt igen.”
Viktor ser förvånat på henne. Sedan skrattar han till. Hon lyckades för en gångs skull vara rolig när hon försökte.
”Du måste säga till om det är nåt du undrar över”, säger han. ”Det finns så många saker med Rådet som vi förmodligen inte ens tänker på kan vara konstiga för en utomstående.”
Minoo nickar. Hon kastar en blick på Clara som har gått fram till den inre cirkeln där den blå himlen reflekteras i vattenspegeln.
”Här”, säger Viktor och tar upp en nyckel ur kavajfickan. ”Walter sa att jag skulle ge den till dig, så att du kan komma och gå som du vill.”
”Bor ni här allihop?” säger Minoo.
”Ja”, säger Viktor och himlar med ögonen. ”Det är som att vara tillbaka på skolan igen.”
Clara sätter sig på huk och sträcker ut handen ovanför vattenspegeln. Hennes hår fläktar till och vattnet börjar snurra runt i en virvel. Så tar hon bort handen och ytan blir stilla igen.
”Allt känns så mycket mer påtagligt nu”, säger hon. ”Har vi verkligen en chans att stänga portalen?”
”Det har lyckats sex gånger förut”, säger Minoo.
”Men då var det en Utvald som gjorde det”, säger Clara och stirrar som hypnotiserad på vattenytan. ”Inte nåt slags nödcirkel.”
”Beskyddarna har sagt att det finns hopp”, säger Minoo.
Men Clara verkar inte ha hört henne. Hon lutar huvudet i händerna. Viktor ser intensivt på sin tvillingsyster. Minoo har ingen aning om vad som passerar mellan deras huvuden.
”Jag måste gå”, säger hon.
”Jag följer dig ut”, säger Viktor.
De går under tystnad genom trädgården. Viktor ser sammanbiten ut. Minoo undrar om han är försjunken i sina tankar eller om han fortfarande pratar med Clara, undrar på hur långt avstånd de kan kommunicera med varandra.
”Hur är det med Clara?” säger hon när de kommer in i balsalen.
”Hon mår inte bra”, säger Viktor och hans röst ekar i det stora, tomma rummet.
”Det är ju inte så konstigt med tanke på vad vi just fick se.”
Viktor svarar inte. Håller upp en dörr för henne.
”Eller har det hänt nåt annat?” säger Minoo fast hon anar att hon inte borde fråga mer.
”Jag vill inte prata om det.”
Det känns som en tillrättavisning. Hon tiger. Försöker koncentrera sig på att lägga husets planlösning på minnet. Men Viktor tar en annan väg än Clara gjorde, och hon blir mer förvirrad än någonsin.
De kommer in i en korridor med oxblodsfärgad heltäckningsmatta och mörkröda tapeter. Dystra oljeporträtt hänger på väggarna. De ser bekanta ut. Minoo inser att det är för att de liknar Alexander och Adriana. Hon har sett de här släktporträtten förut, i Adrianas hus.
Viktor saktar in och stannar. Vänder sig mot henne.
”Förlåt om jag var otrevlig”, säger han.
En askblond lock har fallit ner i hans panna och han stryker den noggrant på plats.
”Det är så komplicerat med Clara”, fortsätter han. ”Folk har vetat om att jag har en syster, men dom har alltid trott att hon går på en annan skola. Jag har aldrig svarat på frågor om henne. Det känns som om jag sviker henne bara jag pratar om henne.”
Han ser på Minoo. Det känns som om porträttet bredvid honom också gör det. En man med blont hår och mild, intelligent blick. FRIHERRE HENRIK EHRENSKIÖLD, upplyser en liten guldplakett.
”Jag är orolig för Clara”, fortsätter Viktor. ” Jag vet att hon är vuxen och gör sina egna val, men jag är orolig för att det här ska bli för mycket för henne.”
Han ser sig snabbt omkring och sänker rösten ytterligare.
”Jag har gått på Rådets skolor, jag kan den här världen. Men Clara har bott med Alexander hela tiden. Hon har varit ensam mycket. Hon är inte van att ha folk omkring sig på det här sättet. Hon har inget … pansar. Du såg ju hur dom andra reagerade på det som hände.”
Minoo försöker förstå vad han menar.
”Dom reagerade väl inte så mycket?” säger hon.
”Precis”, säger Viktor. ”Dom såg ett tecken på världens undergång och ingen visade rädsla. Inte öppet. Rådet föraktar svaghet. Dom …”
Han tystnar. Får syn på något bakom Minoo. Hon vänder sig om och hinner precis se hur Adriana försvinner in genom en dörr längre bort i korridoren. Minoo hör ljudet av en nyckel som vrids om.
Rådet föraktar svaghet.
Det var precis vad Adriana sa en gång.
Minoo inser att hon inte ens reagerade på de andras brist på reaktion. Hon förstod att de måste ha blivit lika omskakade som hon, men för henne kändes det helt naturligt att ingen av dem visade det. Att inte vilja visa svaghet sitter tydligen i ryggmärgen på henne också.
* * *
Vanessa står på skolgården med Linnéa och Anna-Karin och ser på eleverna som väller ut genom entrédörrarna. Tommy har skickat hem alla och sagt att de som tittade mot solen under förmörkelsen måste uppsöka sjukhus.
Vanessa har ingen aning om vad som hände. Men hon har en stark känsla av att jävligheterna har nått nästa nivå.
Hennes mobil plingar till samtidigt som Linnéas och Anna-Karins. Minoo är klar på herrgården och undrar om de kan ses i Nicolaus lägenhet nu.
”Gå i förväg, ni”, säger Vanessa. ”Jag drar till Mona och kollar om hon har nåt att säga om det här.”
”Tror du verkligen att hon kommer att ha nåt att tillföra?” säger Linnéa.
”Jag vet inte”, säger Vanessa. ”Men jag vet ju hur det brukar sluta. ’Vanessa, kan du inte fråga Mona?’ Lika bra att få det överstökat.”
Hon ger Linnéa en puss och skyndar sig mot Citygallerian.
Rökelselukten är så stark att hon känner den så fort de automatiska dörrarna öppnas. Lamporna flimrar i taket. Leffe som har Leffes kiosk kommer ut från Sture & Co, skakar Stures hand i dörröppningen. Under armen håller han en trave cigarettlimpor med kyrilliska bokstäver på varningstexterna. Vanessa tittar bort på samma sätt som hon alltid gjorde när det kom kunder till Jontes hus.
Kristallgrottan är nersläckt. Och när Vanessa kommer fram ser hon skylten på dörren.
STÄNGT PGA SEMESTER
Mona sa inget om att hon skulle åka bort när Vanessa jobbade i går. Om det inte vore så typiskt henne att försvinna hade Vanessa kanske blivit orolig. Nu blir hon bara irriterad.