Minoo kurar ihop sig i sin ände av tevesoffan och drar upp filten till hakan. Helst skulle hon vilja dra den över huvudet. Hon håller på att implodera.
Hon längtade hem hela vägen från Nicolaus lägenhet. Längtade efter en lugn, vardaglig kväll. Efter att få tänka på något annat än Walter, beskyddarna, skolavhoppet, Nicolaus, Linnéa och asken som hon måste hitta.
Man ska vara försiktig med vad man önskar sig.
Det verkar som om allt blod rusat till hennes öron och gjort dem hyperkänsliga för minsta ljud. De plockar upp vartenda stön, vartenda vått slafsande, med kristallklar skärpa. Hon håller blicken fäst allra längst ner i vänstra hörnet på teveskärmen. Ser bara ett fladdrande gytter av naken hud.
Är de aldrig klara någon gång? Hur länge kan man egentligen hålla på?
Den här filmkvällen är den perfekta avslutningen på den här dagen. Hon kommer att vakna med ansiktet täckt av stressfinnar i morgon. Hon kan riktigt känna hur de kommer upp till ytan som bubblor i kokande vatten.
Mamma sitter alldeles tyst i andra änden av soffan. Anna-Karin har inte rört sig i fåtöljen sedan den här evighetslånga sexscenen började. Teet som Minoo sprang ut och kokade under den förra evighetslånga sexscenen svalnar i deras koppar på soffbordet.
Hon undrar om hon är löjlig som blir så generad. Blir det mindre jobbigt att se sådant här när man själv har haft sex? Blir det avdramatiserat? Fast sex verkar förstås inte särskilt avdramatiserat för någon. Särskilt inte för paret i filmen som blir upphetsade av att kasta porslin på varandra.
Ett sorgset piano börjar klinka och bilden blir svart. Och sedan kommer äntligen eftertexterna.
”Ibland förstår jag mig inte på recensenterna”, säger mamma. ”Eller vad tycker ni? Var den inte otroligt banal?”
”Jag måste bara ta lite vatten”, mumlar Anna-Karin och försvinner snabbt ut i köket.
Minoo blir sittande i soffan medan mamma zappar mellan kanalerna, stannar vid nyheterna där de pratar om himlafenomenet i Engelsfors. De visar ett klipp som någon filmat med sin mobilkamera, man kan höra en kvinna prata upphetsat med ett barn på den bredaste sortens engelsforsdialekt. Reportern säger något om rester av ett askmoln från ett vulkanutbrott.
”Visst låter det konstigt?” säger mamma utan att släppa teven med blicken.
”Mmm”, säger Minoo. ”Men vad skulle det annars vara?”
”Ingen aning. Men kusligt var det i alla fall.”
En läkare på sjukhuset i Engelsfors blir intervjuad. Hon berättar att ett flertal barn och ungdomar fått bestående ögonskador efter att ha tittat på solen under förmörkelsen.
Sedan är reportaget slut. Nyhetsuppläsaren går vidare, helt ovetande om att hon just har rapporterat om ett tecken på världens undergång.
”Det är väl säkert att du inte tittade mot solen?” säger mamma. ”Om man har fått skador märker man det inte förrän flera timmar senare.”
”Det är ingen fara”, säger Minoo. ”Jag tittade inte.”
Hon hör hur Anna-Karin plockar in i diskmaskinen.
”Hur var första dan i trean?” säger mamma och flyttar sig närmare i soffan.
”Bra”, säger Minoo och börjar fläta filtens fransar.
”Bra?” säger mamma. ”Kan du inte berätta lite?”
Minoo tittar upp och ångrar sig genast. Mamma ser på henne med just den blicken som gör henne så nervös när det är något hon inte vill prata om. Men hon måste ju prata om det. Mamma åker tillbaka till Stockholm i morgon.
”Hur är det, Minoo?”
Minoo inser hur mycket hon kommer att sakna skolan. Hon kommer att sakna läxor. Och prov. Till och med klassen, fast hon inte gillar någon förutom Anna-Karin. Hon kommer att sakna allt som fick henne att känna sig som en helt vanlig tonåring.
Hennes liv kommer bara att handla om en enda sak från och med nu tills portalen är stängd.
”Du måste vara rädd om dig”, säger mamma. ”Jag är orolig för dig. Du har så höga krav på dig själv. Jag är likadan. Pappa också för den delen. Jag förstår att det är tufft nu med betygshetsen i trean, men det kommer att ordna sig. Du kommer att hitta din väg. Jag lovar.”
Minoo löser upp flätan. Börjar om.
”Khahesh mikonam, be man negah kon”, säger mamma och Minoo tittar motvilligt upp. ”Vill du att jag flyttar hem igen? Åtminstone tills du gått ut skolan? Skulle det kännas lättare då?”
”Jag vill ta ett sabbatsår”, säger Minoo.
Hon inser inte att hon säger det förrän hon hör sin egen röst uttala orden.
”Jag menar, jag ska ta ett sabbatsår.”
Mamma ser chockad ut, men bara för ett ögonblick. Sedan samlar hon sig. Det är tydligt att hon ser att Minoo menar allvar.
”Är det nåt som har hänt?” frågar hon.
”Jag bara måste”, säger Minoo. ”Jag har varit så stressad så länge …”
Hon tittar ner i knäet. Försöker minnas hur mamma har beskrivit alla varningstecken när hon oroat sig för Minoo förut.
”Jag har fått jättesvårt att koncentrera mig. Och jag får som ett tryck över bröstet så fort jag tänker på skolan. Det är som om jag aldrig hinner med riktigt. Jag bara … simmar hundsim för att inte drunkna i allt som måste göras.”
”Det är precis det jag har varit rädd för, Minoo. Men att ta ett sabbatsår är väldigt drastiskt. Vi kanske kan hjälpas åt att komma på ett sätt att få arbetsbördan att kännas mer rimlig.”
Mamma låter som läkaren nu.
”Det är ju så mycket annat som har hänt också”, säger Minoo och tvekar innan hon tar fram sitt mest effektiva vapen. ”Rebecka och Ida. Och så allt med Anna-Karin och Linnéa …”
Hon kan inte säga mer. Hon har aldrig manipulerat mamma så medvetet förut. Hon skäms så mycket att hon vill krypa ur sitt eget skinn.
”Lilla älskling”, säger mamma.
Hon lägger en arm om Minoo, drar henne intill sig.
”Jag ska prata med pappa i kväll”, säger mamma. ”Och så diskuterar vi det här alla tre i morgon när han är tillbaka. Det kommer att ordna sig, Minoo.”
Det ringer på dörren. Minoo hör hur Anna-Karin går ut i hallen och öppnar. Och sedan hör Minoo Rickards röst.
Anna-Karin stänger dörren och kommer in i rummet.
”Det är Rickard och Gustaf”, säger hon. ”Dom väntar i trädgården.”