Anna-Karin vaknar av att mobilen kvittrar som en fågel. Hon stänger av väckningssignalen och tvingar sig upp ur sängen, annars skulle hon somna om direkt. Hon har sovit oroligt hela natten, glidit in och ut ur Rävens medvetande. Det han har letat efter i skogen är så nära nu. Han vill att Anna-Karin ska komma.
Hon bestämde sig under småtimmarna. Hon tänker skolka i dag och gå ut i skogen.
Dörren till Minoos dörr står öppen och sängen är bäddad. När Anna-Karin kommer ner i köket sitter Farnaz ensam vid köksbordet och bläddrar i en läkartidning. Det luktar gott av nybryggt kaffe.
”Var är Minoo?” säger Anna-Karin.
”Hon messade att hon gick på en långpromenad”, svarar Farnaz. ”Hon hade gått redan när jag vaknade.”
Anna-Karin nickar. Undrar hur Minoo mår efter allt som hände i går, hur hon känner inför allt som väntar på herrgården.
Hon gör en kopp te och häller upp fil och flingor. Sätter sig vid köksbordet. Hon blir nervös av att Farnaz sitter där. Hon försöker äta så försiktigt som möjligt. Ändå känns det som om hon slafsar och sväljer äckligt.
”Anna-Karin”, säger Farnaz och tittar upp. ”Du får säga till om du inte vill prata om det här, för jag förstår om det är en jobbig situation för dig, särskilt när du bor hos oss. Du är Minoos vän och jag är hennes mamma … Jag vill inte att du ska hamna i kläm.”
Anna-Karin känner sig redan väldigt mycket i kläm. Men hon nickar.
”Det är det här med Minoo och sabbatsåret”, säger Farnaz. ”Det kom så plötsligt. Vet du om hon har tänkt på det länge?”
”Ett tag, tror jag”, säger Anna-Karin.
”Varför har hon inte sagt nåt?”
”Hon kanske var rädd för vad ni skulle tycka.”
Farnaz bekymmersrynkor djupnar och Anna-Karin inser att hon gjort allt värre.
”Men ni behöver inte vara oroliga”, säger hon snabbt. ”Ett sabbatsår är nog bra för henne. Så att hon får tid att landa. Det har ju hänt så mycket.”
Farnaz nickar tankfullt.
”Jag kan inte låta bli att klandra mig själv”, säger hon. ”Om jag hade varit hemma oftare så skulle jag säkert sett varningstecken, fått henne att prata om det tidigare. Det är så lätt att luras av att Minoo beter sig så vuxet, till och med för mig som är hennes mamma … Förlåt, jag borde verkligen inte prata med dig om det här. Det kom som en sån chock bara …”
Hennes mobil ringer och hon svarar, börjar prata på farsi.
Anna-Karin reser sig snabbt och sköljer av tallriken i diskhon. Hon känner sig plötsligt så otroligt ensam. Hon längtar efter någon att prata med, någon som lyssnar, någon som kan ge henne råd. Och sedan inser hon att det faktiskt finns någon som hon kan vända sig till.
Anna-Karin tar fram nyckeln ur fickan och hinner sätta den i låset innan hon kommer på sig själv. Hon ringer på dörren i stället. Lyssnar spänt tills hon hör steg på andra sidan. Säkerhetskedjan lossas. Det är först nu, när hon känner den enorma lättnaden, som hon förstår hur rädd hon varit för att han skulle ha försvunnit igen.
Nicolaus öppnar dörren på vid gavel och ler mot henne. Det är fortfarande konstigt att se honom så här prydlig. Det klär honom, men Anna-Karin saknar den gamla Nicolaus lite grann.
”God morgon”, säger han.
”Nej, inte alls. Kom in.”
Anna-Karin tar av sig skorna på hallmattan och öppnar ryggsäcken, tar fram kuvertet som hon har tagit med sig och räcker det till Nicolaus.
”Det här är det som finns kvar av dina pengar”, säger hon. ”Jag tänkte att du kanske behövde dom. Du skrev ju i brevet att du betalat in ett års hyra för lägenheten, och … ja, det är ju typ exakt ett år sen nu.”
”Tack”, säger Nicolaus och tar emot kuvertet.
Han går före henne in i vardagsrummet. Dödskallen står fortfarande på soffbordet, men den svarta sanden är borta. Anna-Karin undrar var han gjort av den. Har han lyckats få ner den i de små cylindrarna igen?
”Får jag bjuda på något?” säger Nicolaus. ”Jag har precis kokat te.”
”Ja, tack”, säger Anna-Karin och följer efter honom in i köket.
Hon slår sig ner och ser på medan han fyller två koppar som han ställer på bordet. Sedan sätter han sig mitt emot henne.
”Jag är så ledsen för det som hände din mamma”, säger han.
Anna-Karin stirrar ner i tekoppen. Hon sitter alldeles stilla, men inom sig drar hon sig undan till en plats långt borta.
”Tack”, säger hon mekaniskt.
”Går det bra att bo hos Minoo?” säger han.
Anna-Karin vet inte vad hon ska svara. Hon är tacksam för att hon får vara där. Minoo och hennes familj har gett henne mer än hon någonsin kommer att kunna ge tillbaka. Hon tycker om dem, men hon känner sig inte hemma där. Hon känner sig inte hemma någonstans.
”Absolut”, säger hon.
”Jag har tänkt mycket på dig”, säger Nicolaus. ”Jag har förstås tänkt mycket på er allihop. Men jag avskydde särskilt att behöva lämna dig när du gick igenom så mycket. Din morfar som var sjuk och gården som såldes. Jag visste inte att Rådet kom hit för att hålla en rättegång mot dig. Hade jag vetat det …”
”Du hade inget val”, avbryter hon. ”Du hade inte haft det även om du vetat. Så det spelar ingen roll, eller hur?”
Hennes röst låter så konstigt spänd. Hon försöker le mot honom för att han ska förstå att hon inte menade att låta arg. Hon är inte arg. Inte alls.
”Det är förvisso sant”, säger Nicolaus. ”Men det gjorde mig ont att höra allt i går. Jag förstår att det måste ha varit …”
”Nej”, avbryter hon igen. ”Du kan aldrig förstå hur det var.”
Nicolaus ser på henne. I det svaga solljuset påminner hans isblå ögon om sådana där halstabletter som är alldeles för starka.
”Hur mår du?” säger han.
”Bryr du dig?”
Det låter hårt och vasst och sårande, och hon blir överraskad av hur skönt det är.
”Självklart”, säger han. ”Självklart gör jag det.”
”För det har inte verkat så”, säger hon. ”Jag vet att du var tvungen att åka, men du kunde ha ringt. Eller mejlat. Eller skickat en jävla brevduva eller vad ni nu höll på med på din tid.”
Det där lät inte som hon. Mer som Linnéa. Eller Ida.
”Matilda förbjöd mig att höra av mig”, säger Nicolaus. ”Annars hade jag naturligtvis gjort det. Jag tänkte på dig så mycket.”
Hon hör hur sårad han är. Det känns hemskt att hon har fått honom att känna så, och samtidigt är det så befriande att inte vara snälla, tacksamma Anna-Karin hela tiden.
”Vet du att min mamma pratade också hela tiden om hur mycket hon tänkte på mig?” säger hon. ”Hon brukade säga att hon minsann kämpat för att jag inte skulle behöva lida när pappa lämnade oss. Men det var bara nåt hon sa. Hon visade det aldrig. Hon gjorde aldrig nåt. Du är likadan. Hade du brytt dig skulle du sett till att höra av dig, vad Matilda än sa. Och du borde ha kommit hit mycket tidigare.”
Hon pratar snabbt för att få ur sig det förbjudna innan hon hinner hejda sig.
”Nu håller allt på att gå åt helvete. Förut var allt så … jag trodde inte att det kunde bli värre. Rättegången och Ida som dog och Linnéa som nästan blev mördad och … och Adriana … och hela stan som blev galen. Men då hade vi i alla fall varandra. Vi var De utvalda. Vi kunde lita på varandra. Men, men nu …”
Hon kippar efter luft, snubblar vidare över orden.
”Minoo är inte med oss längre, eller hon är fortfarande kvar, men du ser ju själv, hon är liksom på väg bort och jag vet inte ens om det är rätt att hon ska samarbeta med Rådet, det var ju bara för att Matilda och beskyddarna sa det … Och nu säger du också att vi kanske inte kan lita på dom. Och Minoo och Linnéa bråkade i går, det vet du ju, men det var inte bara dom, det var nåt som var konstigt mellan Linnéa och Vanessa också, och jag vill inte att nåt ska bli förstört mellan dom, att det ska bli en grej till som verkade så bra, men sen bara … ”
Hon tystnar.
”Jag förstår din frustration”, säger Nicolaus allvarligt. ”Och jag är ledsen att jag har orsakat dig smärta. Du har rätt. Jag borde ha ifrågasatt det Matilda sa. Vi borde alla ha ifrågasatt mer. Var våra order kom ifrån. Vilka det var vi egentligen lydde.”
Anna-Karin känner hur hennes ilska försvinner. Hon kan inte vara arg på honom längre. I stället finns sorgen där. Hopplösheten.
”Jag önskar att jag kunde hjälpa er mer, Anna-Karin”, säger Nicolaus. ”Men jag vet inte hur.”
Hon ser på honom. Hon har hela tiden tänkt att när han kom tillbaka skulle allt bli enklare. Han skulle hjälpa dem att hålla ihop. Nu inser hon att det bara är hon som kan ta det blytunga ansvaret. Och att veta det gör det, på något underligt vis, lättare.