Himlen är grå och regnet hänger i luften. Minoo har promenerat genom stan i flera timmar, undvikit kvarter där hon riskerar att träffa folk hon känner. Nu går hon fram och tillbaka längs kanalen.
När hon somnade tänkte hon bara på Gustaf, men hon vaknade arg efter stressdrömmar om Linnéa. Det var som att bli nersliten från rosa moln rakt ner i gyttja.
Det börjar dugga och Minoo skyndar på stegen mot herrgården, vill inte komma dit med rinnande mascara och all täckkräm försvunnen. Hon svär över att hon inte tog med sig ett paraply hemifrån.
Hon förstår att Linnéa måste vara under enorm press inför rättegången. Men är det någon ursäkt egentligen? Minoo blev nästan mördad av Max, två gånger, och hon har aldrig använt det som ursäkt för att vara taskig mot Linnéa.
Men Linnéa har haft det så svårt hela livet, säger en liten röst inom Minoo. Du vet ju det, du har till och med varit i hennes kropp, fått leva hennes liv.
Hon slår bort rösten. Hon är så innerligt trött på att försöka förstå Linnéa. Varför ska hon göra det när Linnéa inte verkar vilja sätta sig in i hennes situation ens för ett ögonblick?
Det är så jävla lätt för henne, tänker Minoo och går uppför trappan mot herrgårdsentrén. Så jävla lätt att se allt i svartvitt.
Det är inte Linnéa som behöver leka dubbelagent. Hon behöver inte ta en massa risker och snoka fram en magisk ask. Helt i onödan dessutom, eftersom de ändå måste lämna över dödskallen och korset till Rådets cirkel.
Minoo låser upp dörren och går in i entréhallen.
Hennes första tanke är att det är en hund som står där och ser rakt på henne. Hon har aldrig sett ett lodjur i verkligheten. Katten ser uppfordrande på henne. Minoo förstår. Det måste vara någons familiaris. Och denna någon vill att hon ska följa efter.
Minoo börjar gå efter djuret. Det känns konstigt att se något så påtagligt vilt i inomhusmiljö. Anna-Karin har aldrig haft sin räv inomhus, och inte bara för att rävar markerar sitt revir med bajs. Det har känts fel.
Lodjuret fortsätter på ljudlösa tassar genom korridorer och rum. Minoo tror att det är samma väg som Clara tog med henne i går. Till slut stannar katten framför en stängd dörr och spetsar öronen. Vänder sig om och väntar tills Minoo trycker ner handtaget. Sedan tassar den i väg.
Hon kommer in i balsalen. Regnet har tilltagit och slår mot de höga fönstren. Trädgården ser ut som en rinnig akvarell.
Sju stolar står uppställda i en cirkel. På en av dem sitter Felix med en tjock, sliten pocketbok uppslagen i knäet. Han har på sig svarta byxor, vit skjorta med uppkavlade ärmar och en löst knuten svart slips. Hans ögonbryn är lika kolsvarta som håret. När han tittar upp träffar dagsljuset hans bruna ögon.
”Hej”, säger Minoo.
Felix bara ser på henne. En sekund. Och så en till.
”Hej”, säger han till slut.
”Vems är lodjuret?” säger hon och försöker le.
”Hon är ordförande Hjorths spiritus familiaris”, säger Felix utan att le tillbaka.
Parkettgolvet knarrar högljutt under Minoos fötter. Hon känner sig stor och klumpig, och känslan blir inte direkt mindre av att Felix stirrar på henne som om varje steg hon tar irriterar honom. Hon drar av sig ryggsäcken och sätter sig ner, lämnar en tom plats mellan sig själv och Felix.
Hennes röst låter burkig i den stora salen. Det är som om hon hör den med Felix öron, hur irriterande den är.
Felix svarar inte, utan håller upp boken så att hon kan läsa på framsidan.
”Jaha”, säger hon bara.
Hon känner varken igen titeln Atlas Shrugged eller författaren Ayn Rand, men hon vill inte avslöja det för honom. Felix återgår till boken. Minoo sätter händerna under låren och tittar ut genom fönstret. Det går flera minuter. Hon kan inte ens andas naturligt, hon hör varje andetag för tydligt. Det enda som hörs i övrigt är regnet mot fönstren och ljudet när Felix vänder blad. Hon önskar att hon också hade en bok. Hon hade alltid med sig en till skolan förut, när hon inte hade någon att prata med. Det kanske är dags att ta upp den vanan igen.
Hon ser sig omkring. Salen har flera ingångar. Dubbeldörrarna som leder mot trädgården och ett dörrpar på motsatta sidan rummet, den enkla dörr som Minoo kom igenom och en likadan tvärs över salen. Väggarna är ljust gula och taket har vackra, vita stuckaturer. Det finns inga tavlor, gardiner eller andra utsmyckningar. Bara en torr krukväxt i ett av fönstren.
Dörren som Minoo just kommit in genom öppnas och Sigrid gör entré. Hon har på sig en vit blus med blå prickar och en grå pennkjol. Röda skor med en liten klack. Inga glasögon i dag. I famnen bär hon ett djur med mörk päls. Något slags mårddjur. Kanske en vessla eller iller.
”Hej!” säger Sigrid och ler sitt varma leende.
Parketten låter knappt under hennes fötter.
”Hej”, säger Minoo.
Felix säger ingenting alls. Sigrid slår sig ner på den tomma platsen mellan dem, lägger det ena benet över det andra. Varje rörelse hon gör är så precis och elegant att Minoo misstänker att hon har tagit balettlektioner hela sitt liv.
Minoo kastar en blick på djuret i Sigrids famn. Den har en vit fläck i pälsen under hakan. Den lilla rosa nosen rör sig oroligt i sömnen.
”Det här är Henry”, säger Sigrid.
”Vad söt han är”, säger Minoo, fast hon inte är säker på om hon tycker det. ”Vad är det för art?”
”En mink.”
Minoo börjar tvångsmässigt försöka räkna ut hur många Henryar det går åt till en päls.
”Hörde du det, Henry?” säger Sigrid. ”Minoo tycker att du är söt.”
”Världens sötaste lilla mördare”, säger Felix utan att titta upp från boken. ”Minkar äter fågelägg och dödar ungar. Dom dödar till och med mer än dom behöver för att överleva.”
Sigrid sträcker sig mot Felix och vänder på hans bok, himlar med ögonen när hon ser omslaget.
”Igen?” säger hon. ”Du kan verkligen inte få nog av den där fascistiska skitboken.”
Felix rycker snabbt åt sig boken. Sigrid tittar obekymrat på hans armbandsur.
”Var är alla?” säger hon.
”Clara och Viktor är med ordföranden”, säger Felix och återvänder till sin bok. ”Den där andra tjejen …”
”Nejla”, säger Sigrid.
”Nejla”, säger Felix. ”Det skulle förvåna mig om hon har lämnat sitt rum.”
”Hon kanske skulle göra det oftare om du vore lite trevligare mot henne”, säger Sigrid. ”Du kan ju testa att komma ihåg vad hon heter, till exempel.”
Minoo ler och Sigrid besvarar leendet.
”Felix, Viktor och jag har gått i samma klass”, säger hon. ”Jag tror att Nejla känner sig lite utanför. Hon är bara sexton.”
Minoo är tacksam för att det åtminstone finns någon som är yngre än hon själv. Viktor är tjugo så det betyder att Sigrid och Felix också borde vara det.
”Jag har försökt prata med henne”, fortsätter Sigrid. ”Hon säger att hon vill vara i fred, men jag tror att hon bara är blyg. Vi måste anstränga oss lite mer så att hon känner sig hemma.”
Hon vänder sig mot Felix.
”Visste du att hon är ihop med Sankes lillebror?”
”Spännande”, säger Felix och vänder blad.
”Sanke är en kille som gick i vår skola. Han är rätt speciell”, säger Sigrid till Minoo. ”Du måste verkligen säga till om det blir för mycket jargong och interna skämt och sånt mellan oss. Vi har ju gått på samma internat och du vet hur det blir.”
Minoo nickar som om hon själv hade erfarenhet av internatskolor. I själva verket grundas hela hennes uppfattning på Harry Potter och skandalreportage i kvällstidningar om pennalism.
”Jag kan inte komma över det här med Clara”, säger Sigrid och ser sig omkring innan hon sänker rösten. ”Vi visste att Viktor hade en syster, men vi har alltid trott att hon gick på en annan skola. Hon är verkligen otroligt lik honom, eller hur?”
”Ja”, säger Minoo. ”Det är hon.”
”Det är helt fantastiskt att du räddade henne”, säger Sigrid allvarligt.
Minoo försöker att inte se alltför smickrad ut, men inte heller alltför nonchalant.
”Det är så överväldigande allt det här”, säger Sigrid. ”När ordförande Hjorth berättade för mig … Jag kunde nästan inte tro det. Jag trodde att De utvalda var en myt. Och jag kan inte föreställa mig hur ni måste ha haft det här i Engelsfors.”
”Verkligen”, säger Felix utan att lyfta blicken från boken. ”När man ser den här stan känns inte apokalypsen som en så dålig idé.”
Sigrid ignorerar honom.
”Ni måste ha fått en så konstig bild av Rådet”, säger hon så tyst att Minoo måste anstränga sig för att höra. ”Dom kan vara så stela och trångsynta. Men ordförande Hjorth är inte sån, tror jag. Han verkar schyst. Har han varit schyst mot dig?”
”Ja”, säger Minoo. ”Ja, det har han.”
”Bra”, säger Sigrid. ”Säg till annars. Vi måste hålla ihop.”
Hon lägger sin hand över Minoos. Hennes naglar är blå med vita prickar på perfekt symmetriskt avstånd från varandra.
Dubbeldörrarna öppnas plötsligt. Nejlas långa, mörka hår svänger fram och tillbaka när hon hasar fram över golvet. Hon har stora hörlurar på sig och Minoo kan uppfatta slammer, vrål och dunkanden från dem. Hon sjunker ner på platsen mitt emot Minoo. ENTOMBED står det på dagens T-shirt.
Det är en udda samling i det här rummet. Minoo tänker på vilken skillnad det är mot alla Rådetmedlemmar som samlades här i herrgården för rättegången. Deras strama dräkter och kostymer. Nästan som om de hade uniform.
”Hej, Nejla”, säger Sigrid.
Nejla drar av sig hörlurarna och ser rakt på Minoo.
”Kan du inte visa nåt?” säger hon.
”Vad menar du?” säger Minoo.
”Du ska ju kunna göra helt sjuka grejer”, säger hon. ”Visa nåt!”
”Jag tror det är bäst att vi väntar på ordföranden”, säger Sigrid.
Nejla himlar med ögonen.
”Men kom igen då”, säger hon.
”Visa nåt själv”, säger Felix.
Nejla ler snett och en eldslåga flammar upp ur Felix uppslagna bok.
”Är du helt dum i huvudet!” skriker han och slänger ifrån sig boken.
Elden slickar sidorna. De blir allt svartare med ilsket glödande kanter.
”Sluta!” säger Sigrid.
Nejla skrattar och ser på boken. Lågorna slocknar. Glöden flämtar till och försvinner. En bränd lukt dröjer sig kvar. Och Minoo tror inte ett ögonblick på Sigrids teori om att Nejla är blyg.
”Moget”, säger Felix och plockar upp boken.
Henry kvicknar till i Sigrids famn. Han pilar upp och draperar sig över hennes axel medan Felix fortsätter att prata.
”Beskyddarna måste ha gjort ett misstag när dom utsåg dig till …”
Han tystnar tvärt när dörren på andra sidan rummet öppnas.
Viktor och Clara kommer in tillsammans med Walter. Felix, Nejla och Sigrid reser sig hastigt. Minoo följer automatiskt deras exempel.
”Hörni”, säger Walter och ler. ”Det där är verkligen inte nödvändigt.”
Alla sätter sig. Clara slår sig ner mellan Felix och Nejla. Viktor sätter sig bredvid Minoo. Han ser på henne och ler, och hon är glad att han är här.
”Vad är det som luktar?” säger Walter.
Han får syn på Felix bok.
”Aha”, säger Walter och sätter sig på den sista tomma platsen mellan Viktor och Nejla. ”Nejla var ivrig att sätta i gång, ser jag.”
Nejla flinar.
”Ingen skada skedd, tror jag”, säger Walter och kastar en blick på resterna av bokens titel. ”Nej, definitivt inte.”
Sigrid och Nejla skrattar. Felix lägger boken under stolen och borstar bort sot från händerna.
”Innan vi börjar ska jag bara säga att jag inte vill veta av allt det där formella”, säger Walter. ”Kalla mig inte ’ordförande’, kalla mig Walter. Vi ska ju göra det här tillsammans.”
Han gör en paus och det är som om all energi i rummet koncentreras kring honom.
”Vi har mindre än ett år på oss”, säger Walter. ”Jag förväntar mig att ni ger allt. Världens öde står och faller med den här cirkeln.”
Han ser rakt på Minoo när han säger det sista. Hans blick får henne att känna sig stolt. Och nervös, med tanke på vad hon har att dölja.
”Då så”, säger Walter. ”Det är dags att lära känna varandra lite bättre. Vi kör en runda där alla får berätta om sina krafter.”