”Ni har nog redan förstått att Nejla är vår eldhäxa”, säger Walter med ett leende. ”Nejla, du kan väl berätta lite mer. Eller kanske visa nåt?”
Minoo ser på Nejla som reser sig. Den slappa hållningen är borta. Hon ser koncentrerad ut. Hon vänder upp sin ena hand. Det glimmar till och plötsligt syns ett glödande, knallrött eldklot, lika stort som en pingisboll, ovanför hennes handflata. Det roterar och växer sig dubbelt så stort. Nejlas ögon glittrar i eldens sken.
Ur klotet växer en smal pelare av eld rakt upp i luften, delar sig som ett träd som förgrenar sig ljudlöst längs taket. Minoo ser fascinerat på. Det är vackert.
Trädet drar ihop sig till en boll igen. Nejla vänder tvärt på handflatan. Bollen slår i golvet och blir ett brinnande rotsystem som far fram över parketten. Minoo drar hastigt undan fötterna när elden närmar sig henne.
Nejla knyter handen och elden slocknar genast. Parketten är helt oskadd. Hon ser på de andra. Andas tungt. Det går inte att ta miste på stoltheten i hennes blick.
”Magnifikt”, säger Walter och slår ihop händerna. ”Tack, Nejla. Du kan sätta dig igen. Clara, var så god!”
Clara reser sig med flackande blick.
”Jag tror alla redan vet vad jag har för element och vad jag kan göra”, säger hon tyst.
”Vi vill se!” säger Nejla.
Minoo känner hur Viktor stelnar till när Clara försvinner. Det går några sekunder. Det enda som hörs är regnet mot fönsterrutorna.
Plötsligt skriker Nejla till när Clara dyker upp bakom henne med händerna på hennes axlar.
Lättade skratt drar genom gruppen. Viktor är den enda som inte ler. Clara ger honom en irriterad blick när hon går och sätter sig på sin plats igen.
”Och sen kan jag kommunicera telepatiskt med min bror”, säger hon. ”Och kontrollera lite vind. Hemskt lite. Det är allt.”
”Var inte så blygsam”, säger Walter. ”Felix, golvet är ditt!”
”Mitt element är jord”, säger Felix och ställer sig upp. ”Jag kan … kontrollera jord. Och sten.”
Han suckar och gräver i fickan. Får fram en liten svart sten, sluter handen om den och koncentrerar sig. När han öppnar handen har stenen ändrat form till en perfekt femuddig stjärna.
”Det är inget speciellt”, säger Felix tyst.
Minoo ser på stenstjärnan. Det han gjort är ofattbart. Men i den konstiga värld hon lever är det ändå inte så imponerande, inte jämfört med de andras shownummer.
Hon känner en våg av oro utan att veta varför. Och hon skäms. Skäms så mycket att hon önskar att hon inte vore här. Hon önskar att hon hade Claras kraft.
”Tack”, säger Walter och vänder sig mot Sigrid. ”Din tur.”
Sigrid reser sig.
”Det här är min familiaris Henry”, säger hon.
”Jag slår vad om att lodjuret gärna skulle mumsa i sig honom”, säger Nejla.
Walter skrattar och Sigrids leende stelnar. Hon lyfter försiktigt ner Henry från sin axel och sätter honom på stolen. Sedan ställer hon sig mitt i cirkeln.
”Mitt element är metall”, säger hon. ”Nejla, Clara, skulle ni kunna flytta isär lite?”
De gör som de blir tillsagda. Stolarna skrapar högljutt mot parketten. Sigrid ser på Walter och ler. Sedan vänder hon sig mot tomrummet mellan stolarna. Plötsligt är hon försvunnen. Och lika plötsligt står hon vid dörrarna mot trädgården.
”Fan, vad coolt”, säger Nejla och lutar sig fram. ”Du kan teleportera?”
Sigrid försvinner i tomma intet och dyker upp mitt i cirkeln igen.
”Tyvärr inte”, säger Sigrid, men hon ser nöjd ut. ”Jag rör mig väldigt snabbt, men det funkar bara på kortare sträckor och det gäller att inget står i vägen. Jag kan ladda vissa sorters amuletter också, forma en del metall. Inget alltför komplicerat. Jag har vissa klärvoajanta förmågor, men dom är inte särskilt utvecklade alls.”
”Inte än”, säger Walter, och Sigrids leende blir lite bredare.
Han riktar blicken mot Minoo. Hon blir nervös. Hon är så van att behöva dölja sina krafter för Rådet. Men hon minns det Matilda sa i drömmen. Du måste göra det som krävs av dig, och göra det fullt ut.
”Har du nåt emot om jag tar det här?” säger Walter.
Minoo skakar tacksamt på huvudet.
”Minoo är helt unik eftersom hon inte har nåt element”, säger han. ”Det gör att hon kan kontrollera beskyddarnas magi i dess allra renaste form. Hittills, och jag säger hittills, vet vi att hon kan bryta en demonvälsignelse, hon kan dra livskraft ur en människa, till och med få tag om hennes själ.”
Det känns märkligt att höra sig själv bli beskriven så entusiastiskt. Minoo kan föreställa sig hur imponerad hon skulle bli om Walter berättade samma saker om någon annan.
”Vi vet också att hon kan manipulera andras minnen”, fortsätter han. ”Och det är tack vare Minoo som den här cirkeln har en chans att stänga portalen.”
”Kan vi inte få se nåt?” säger Nejla.
”Se på Clara”, säger Walter. ”Det hade ni inte kunnat göra för några månader sen.”
Men ingen tittar på Clara. Alla ser på Minoo. De ser på henne med beundran. Inte ens Felix kan dölja det.
”Viktor”, säger Walter. ”Det blir nog svårt för dig att toppa det, grabben.”
Viktor ler.
”Det kan jag inte. Mitt element är vatten. Jag kan manipulera det i alla dess former. Och jag har en familiaris. Kanske inte den noblaste av varelser …”
Det flaxar till i rummet och blåmesen kommer flygande från taket, där den tydligen suttit bland stuckaturerna, och landar på Viktors hand. Henry vädrar nyfiket i luften. Minoo undrar om han är sugen på brunch. Händer det någonsin att familiarisar skadar varandra?
”Jag kan avgöra om nån ljuger”, fortsätter Viktor. ”Men jag kan inte se vad sanningen är, tyvärr. Jag kan kommunicera via tankar med andra vattenhäxor. Och med Clara, förstås. I vårt fall ligger det nåt i klichén att tvillingar har telepatisk kontakt.”
Blåmesen flyger upp och sätter sig bland stuckaturerna igen.
”Då så, då var det bara jag kvar”, säger Walter. ”Min familiaris är ett lodjur som ni alla har träffat, och mitt element är trä.”
Han går bort till fönstren och sträcker ut en hand ovanför den vissna krukväxten. Det knastrar till när de torra stjälkarna reser sig. Bladen vecklas ut, blir gröna och friska. En purpurröd blomma spricker upp. Det är vackert, på ett stillsamt vis.
”Jag kan påverka levande ting på olika sätt. Jag har gröna fingrar, kan man väl säga.”
Han flinar pojkaktigt åt sitt dåliga skämt och alla skrattar. Minoo också.
”Nu skulle jag behöva hjälp av en frivillig”, fortsätter han. ”Det är inget farligt. Men jag måste varna er, det kan göra lite ont.”
Han ler. Alla sneglar på varandra.
”Felix, vill du hjälpa mig?” säger Walter och går tillbaka in i cirkeln.
Felix reser sig tvekande och går fram till honom.
”Det är ingen fara”, säger Walter. ”Ge mig din hand.”
Felix räcker fram sin vänsterhand och Walter tar tag om den med båda händerna.
”Det går snabbt det här, jag lovar. Se på mig.”
Felix höjer blicken. Biter ihop.
Ett dämpat knakande ekar i salen. Felix skriker till och Minoo känner en skarp smärta i sitt vänstra lillfinger, så stark att hon mår illa. Hon ser hur de andra grimaserar. Och sedan är smärtan försvunnen igen.
Hon ser förvirrat på Felix och Walter. Felix har tårar i ögonen. Walter håller upp hans hand. Lillfingret står rakt ut i en omöjlig vinkel. Det är uppenbart brutet. Hon känner en ny våg av illamående.
Walter fattar tag om Felix hand igen. Han ser bekymrad ut.
”Jag trodde att du hade lärt dig att kontrollera det där”, säger han.
Minoo förstår inte vad han menar. Felix bara mumlar något till svar.
”Nåja”, säger Walter. ”Det är ett problem vi får ta itu med senare.”
Han släpper greppet om Felix hand. En lättnad sprider sig över Felix ansikte.
”Visa dom andra”, säger Walter.
Felix håller upp handen så att alla ser den. Rör på fingrarna. Handen ser inte ens ut att ha varit skadad.
”Hur känns det?” säger Walter.
”Det känns ingenting”, säger Felix fascinerat.
”Du ser”, säger Walter och klappar Felix på axeln. ”Du överlevde.”
Felix ler och går och sätter sig igen. Vrider och vänder på sin hand.
”Det här är så mäktigt”, säger Nejla.
Walter ler och ser sig omkring i rummet.
”Visst är det?” säger han. ”Ni är alla ovanliga. Speciella. Vi befinner oss i en magisk tidsålder, och naturliga häxor kommer att bli allt vanligare. Särskilt här i Engelsfors. Men jag har svårt att tänka mig att nån kommer att kunna mäta sig med det här gänget!”
Minoo ser på honom. Det känns så tryggt när han säger det. Och enkelt. Det känns som om de faktiskt har en chans.
”Vi är ett team nu”, säger Walter. ”Vi måste vara schysta mot varandra, lita på varandra. Vi måste vara öppna och ärliga och ha en rak kommunikation. Och jag finns här för er. Om ni får några som helst problem, med vad som helst, med vem som helst, kom direkt till mig.”
Han ser dem alla i ögonen, dröjer sig kvar en stund extra vid Minoo.
”Då är det väl dags att börja vår träning”, säger Walter och reser sig. ”Det ska bli spännande att se vad vi kan åstadkomma tillsammans!”
Han går bort till dörrarna mot trädgården och slår upp dem på vid gavel. Luften som rusar in i rummet doftar vått, nyklippt gräs. Det har slutat regna.
”Jag tycker att vi passar på att vara ute i friska luften”, säger han.
Alla reser sig. Minoo också.
”Minoo, kan du stanna en stund?” säger Walter.
Hon står kvar, känner hur de andra sneglar på henne på vägen ut. Walter väntar tills de har försvunnit. Sedan stänger han dörrarna och går fram till ett av fönstren. Stoppar händerna i fickorna. Tittar ut.
Minoo väntar. Undrar om hon borde gå fram till honom. Hon bestämmer sig och går närmare, försöker ignorera den klagande parketten. Walter ser tankfull ut där han står och blickar ut i trädgården. I det bleka ljuset syns hans skäggstubb tydligt.
”Har du löst situationen med att vi behöver dig här om dagarna?” säger han.
”Jag har pratat med mamma och sagt att jag måste ta ett sabbatsår.”
Hon står knappt ut med hur löjlig hon känner sig. Walter drar med fingertopparna över sin haka så att det raspar om skäggstubben. Det är tydligt att det han tänker säga bär honom emot. Hennes nerver drar långsamt ihop sig till en knut i magen.
”Beskyddarna har informerat mig om att Nicolaus Elingius är tillbaka i stan”, säger han.
Minoo är glad att hennes hår döljer öronen. Hon tänker på det hon inte får berätta, om dödskallen, korset och asken. På det hon egentligen vill berätta.
”Han har varit borta i ett helt år, eller hur?” säger Walter.
”Ja”, säger hon.
Vet Walter? Har beskyddarna berättat för honom om Nicolaus uppdrag? Varför skulle de inte ha gjort det?
”Det måste ha varit tufft för er”, säger Walter.
Minoo kan bara nicka.
Det här kanske är ett test. Minoos sista chans att berätta sanningen innan Walter konfronterar henne med den, ber henne lämna över korset och dödskallen.
”Jag förstår om Nicolaus inte har så mycket förtroende för Rådet, med tanke på hans bakgrund”, säger Walter. ”Men du kan väl hälsa honom från mig?”
”Det ska jag”, säger Minoo.
Walter öppnar fönstret, vänder sig om och ser upp mot taket.
”Viktor, jag har inte missat att du tjuvlyssnar. Det är dags för dig att flyga nu.”
Blåmesen flaxar genom salen och försvinner hastigt ut i trädgården, landar i ett av äppelträden. Minoo hade helt glömt bort den.
Walter stänger fönstret och ser på henne.
”Visst kan du se vem som är välsignad av demonerna?” säger han.
”Jag kan se när den välsignade använder sin demonmagi”, säger hon. ”Och när jag använder min egen magi kan jag se själva välsignelsen.”
Walter ser fascinerad ut.
”Hur ser den ut?” säger han.
”Som ett svart ljussken. En svart gloria.”
”Kan du se andras magi också?” frågar han.
”Det har bara hänt en gång”, säger Minoo. ”När jag botade Clara.”
”Intressant”, säger Walter. ”Varför har du inte utforskat det här mer?”
”Jag vet inte”, säger Minoo.
Walter ser eftertänksamt på henne.
”Är det dom andra Utvalda som får dig att vara så rädd för dina krafter? Har dom inte låtit dig öva?”
Minoo vet inte vad hon ska svara. De har ju inte direkt uppmuntrat henne att hålla på med sin magi.
”Folk är alltid rädda för det som är annorlunda”, säger Walter. ”Jag har själv egna erfarenheter av det. Och det värsta är att till slut blir man själv rädd. Jag var precis som du när jag var ung, Minoo. Jag slösade bort så mycket tid på att försöka passa in. Det ångrar jag verkligen. Och jag är ändå bara en exceptionellt stark, naturlig häxa. Du är fullständigt unik. Mäktigare än nån annan. Jag förstår att det kan vara skrämmande, men det får vara slut med det nu.”
Det känns som om Walter ser rakt igenom henne. En ny våg av hetta i Minoos öron.
”Jag är inte rädd”, säger hon. ”Eller jag var det i början, men … Jag känner bara att jag inte har full kontroll alla gånger.”
”Jag tycker det låter som om du är rädd”, säger Walter.
Han tar ett steg mot henne. Hon måste böja huvudet bakåt för att kunna möta hans blick.
”Du är speciell, Minoo. Men det är nåt bra. Låt ingen få dig att tro nåt annat. Och du får inte hålla tillbaka när du är här. Det finns inte tid för det. Det är alldeles för mycket som står på spel.”
”Jag vet”, säger hon.
”Det är klart”, säger Walter. ”Du är en smart tjej. Vet du, vi gör så att vi mjukstartar i dag. Börja med att iaktta dom andra i cirkeln. Du kan ju öva på att se deras magi.”
Minoo nickar, lättad över att Walter inte har bett henne öva upp självförtroendet genom att suga ut någons livskraft.
”Okej”, säger hon.
”Bra. Men berätta inte för dom andra vad du håller på med. Det skulle bara göra dom nervösa. Faktum är att dom till och med skulle kunna bli avundsjuka på dig. Det blir lätt så bland unga häxor inom Rådet. Dom blir tävlingsinriktade. Vi behöver inte påminna dom i onödan om allt du kan göra som dom inte kan.”
Minoo önskar att Walter inte hade brett på så mycket inför de andra alldeles nyss. Hon undrar om de hatar henne nu. Och sedan inser hon att det är precis den sortens tankar som Walter förklarat att hon inte har råd med längre.
”Jag hoppas att du och dom andra ska bli vänner”, säger Walter. ”Det gagnar alla och det vi försöker göra här. Men du måste vara försiktig med vad du berättar för dom. Dom känner till exempel till Max och Olivia, men dom har inte koll på detaljerna. Jag har inte diskuterat rättegången mot Anna-Karin med dom, men jag är säker på att dom känner till den. Det var så många från Rådet här, och det skvallras mycket. Men vi pratar ju ändå inte om den med tanke på Adriana. Jag har varit noggrann med att ge dom rätt information. Jag vill inte att gamla konflikter ska förstöra den här cirkelns chanser. Jag vill ha en nystart. Var snäll och sabotera inte mitt arbete.”
”Jag lovar”, säger hon.
Hon hoppas att hon kan hålla det löftet. Hon är bra på att bevara hemligheter. Men hon är livrädd för att säga fel saker i den här världen av gråzoner och lager på lager av förbjudna ämnen.
Walter öppnar dörrarna och går före henne ut i trädgården.
Minoo blir stående en stund på trappan, ser honom säga något till Sigrid som skrattar till. I nästa stund försvinner hon och dyker upp igen borta vid den höga häcken i trädgårdens mitt.
Minoo går ner på gräsmattan. Den är fuktig och hal under hennes skosulor.
Nejla står vid ett av äppelträden och stirrar på ett eldklot som svävar framför henne i ögonhöjd. Minoo undrar vad hon övar på. Om det är att hålla klotet brinnande så länge som möjligt, eller så stilla som möjligt, eller både och.
Minoo släpper fram den svarta röken.
Världen blir dunklare och ändå ser hon allt klarare. Men hon ser inte Nejlas magi. Och hon kan inte gå fram och be att få lägga handen på hennes panna.
Minoo glider en aning djupare in i den svarta rökens värld.
Hon vet inte hur länge hon står där, men till slut ser hon att det skimrar runt Nejla. En röd aura som lyser starkt kring henne. Hennes magi. Minoo ser den bara för ett ögonblick, men nu vet hon att hon kan.
Hon glider ännu djupare in i koncentrationen.