Anna-Karin tar av sig ryggsäcken, föser undan några förtorkade grankottar och sätter sig på en sten. Hon tar fram matlådan och lyfter av locket. Räven trippar fram mot henne. Barren knastrar mjukt under hans svarta tassar. Han sniffar i luften när Anna-Karin viker undan aluminiumfolien kring skinkskivorna.
”Här får du”, säger hon.
Hon lägger det öppnade foliepaketet på marken bredvid sig. Räven hugger genast in, håller emot med ena tassen medan han sliter och drar i skinkskivorna med tänderna. Anna-Karin förstår hans iver. Hennes egen hunger har gröpt ett stort hål i magen.
Hon tar fram smörgåsen hon gjorde i ordning hemma hos Minoo, biter i fullkornsbrödet, känner smaken av salt smör och skinka, och det är så osannolikt gott. Sedan tar hon några stora klunkar av flädersaften som hon har blandat i en PET-flaska.
Hon ser tunga moln dra förbi stan, men här skiner solen. Hon vänder sig mot den, låter den värma hennes ansikte medan hon äter. Sedan packar hon ihop deras lilla picknick och kränger på sig ryggsäcken. Hon reser sig upp och borstar av baksidan av jeansen.
Plötsligt lyfter Räven ena tassen. Öronen riktas åt olika håll.
En ilning far genom Anna-Karin och hon sugs in i Rävens medvetande. Han har upptäckt något. Det är inte ett ljud eller en doft eller en rörelse, utan något annat, något instinktivt och oemotståndligt.
Han sätter av, flyger fram över marken.
”Vänta!” ropar hon och börjar springa.
Räven har redan lämnat stigen, och hon har inget annat val än att följa efter.
Ryggsäcken skumpar mot ryggen. Räven är så ivrig att han försöker dra in henne i sitt medvetande, och hon måste kämpa för att hålla sig utanför. Hon kan inte springa samtidigt som hon ser världen genom Rävens ögon, hon har redan fullt upp med att inte snubbla över stenar och rötter.
Räven far fram mellan tallarnas stammar, fortsätter uppför en brant sluttning. Anna-Karin följer mödosamt efter. Hon griper tag om trädens rötter för att dra sig upp, känner dem mot sina fingrar samtidigt som hon anar marken under Rävens tassar.
Hon klättrar vidare uppför branten. T-shirten klistrar sig mot hennes svettiga rygg. Träden växer allt tätare. Hon måste krypa för att komma förbi en rad granar vars lågt hängande grenar hakar i varandra. Barrens mjuka nålar sveper över hennes hårbotten och hon kommer upp på en avsats.
Avsatsen är omgiven av branta klippväggar. Räven har stannat vid en öppning i berget. Det råder ingen tvekan om vad han vill göra.
Gå in.
”Vänta”, flåsar Anna-Karin. ”Vänta.”
Räven står kvar. Varje muskel är så spänd att den lilla kroppen darrar. Den svarta nosen rör sig oroligt. Anna-Karin tar fram ficklampan som hon alltid har i ryggsäcken på sina skogspromenader ifall hon skulle råka bli kvar efter mörkrets inbrott. Hon sätter sig på huk vid hålet och lyser in.
En gång leder in i berget, sluttar neråt mot ett okänt mörker.
Hon släcker ficklampan och glider in i Rävens medvetande igen, tar del av hans sinnen. Svaga ljud, knäppanden, droppanden och vindviskningar hörs inifrån berget. Det doftar sten, fukt, mossa och metall. Men inga spår efter andra djur. Inga alls.
Jag skulle kunna komma tillbaka senare, tänker Anna-Karin.
Men hon är rädd för att det skulle vara för sent.
Hon tar fram mobiltelefonen för att messa de andra. Skogen är full av platser utan täckning. Självklart är det här en av dem.
Anna-Karin ställer ryggsäcken utanför öppningen. Den är klarröd och borde gå att se från luften, om räddningstjänsten måste leta efter henne med helikopter som de har gjort med så många andra som försvunnit i skogen. Hon vill inte tänka på att de andra aldrig hittats.
Anna-Karin vänder sig mot hålet igen. Tar ett djupt andetag.
”Okej”, säger hon och Räven far i väg som ett skott in i mörkret.
Anna-Karin tänder ficklampan, faller ner på knä och kryper efter.
Jeanstyget på hennes knän blir kallt och vått. Den skrovliga stenen under henne är vass på sina ställen, trycker mot hennes knän och smalben. Det är besvärligt att hålla i ficklampan och krypa samtidigt, ljuskäglan skakar och hoppar över tunnelns väggar, får skuggorna att skifta blixtsnabbt.
Tunneln sluttar neråt. Den är så trång nu att stenen skrapar mot hennes rygg, trycker mot hennes skuldror. Hon pressar sig vidare fast det känns som om berget sakta sluter sig om henne som en gigantisk näve.
Hon glider in i Rävens medvetande och skymtar ett större utrymme, en grotta. Det är bara en liten bit kvar dit. Bara en liten bit.
Berget pressar mot hennes kropp från alla håll. Anna-Karin lägger sig ner mot det kalla, våta. En rysning far genom henne. Hon ålar sig framåt en bit. Hennes andetag studsar tillbaka mot henne. Hon tar spjärn med fötter och armbågar. Fortsätter.
Hur långt in är hon nu? Det är som om hon känner tyngden av varenda meter berg hon har ovanför sig. Tårar väller upp i ögonen. De andra skulle aldrig hitta henne här om hon fastnar. Hon vet inte ens om hon skulle kunna skrika. Berget kväver henne.
Anna-Karin sparkar med fötterna och hälarna slår i stenen ovanför henne. Hon vill backa, men vet inte om hon kan.
Paniken får magin att börja strömma genom henne. Den nya styrkan fyller varje muskel, vill få henne att slå sig ut härifrån, krossa stenen som trycker mot henne. Hon tvingar sig själv att andas lugnt. Att inte ge efter. Det skulle kanske sluta med att hon krossade sig själv mot stenväggarna i stället.
Framåt är det enda alternativet.
Det känns som en evighet, men till slut närmar hon sig tunnelns slut. Rävens ögon glänser till i ficklampans sken där han står i grottan och tittar på henne. Hon kravlar sig ut, känner trycket släppa kring axlarna och revbenen. Halvvägs fastnar träningsoverallsjackan i något, men hon sätter händerna mot tunnelns öppning och pressar sig fram tills hon kommer loss och faller ner på grottans golv.
Anna-Karin reser sig på alla fyra, försöker hämta andan, försöker att inte tänka på att hon måste tillbaka genom den där gången. Räven kommer fram och stryker nosen mot hennes kind.
”Tack”, viskar hon.
Hon ställer sig upp och lyser omkring sig med ficklampan.
Det är högt i tak, minst dubbla hennes längd. Hon låter ljuskäglan svepa över väggarna, anar några mörka gångar som fortsätter in i berget.
Räven går fram till något, skäller högt och gällt. Anna-Karin går ditåt. Ljuskäglan träffar två vita streck och det tar ett ögonblick innan hon ser att det är ett par gammaldags skidstavar som står lutade mot grottväggen.
Hon går närmare, sjunker ner på huk. Föremål ligger kastade huller om buller. Intill stavarna ligger en nallebjörn som kanske varit vit en gång. Anna-Karin rör försiktigt vid den. Pälsen är stel av intorkad smuts. Hon ser sig omkring, ser stora, vassa skärvor av illgrön plast. Det tar en stund innan hon förstår att det har varit en pulka. En ensam joggingsko ligger i en vattenpöl.
Anna-Karin plockar upp en plånbok som ser ut att ha varit röd. Hon öppnar den och petar på halvt upplösta rester av utgångna sedlar. I en plastficka ligger ett foto av en man med stor, mörk mustasch och högt hårfäste.
Hon tar fram fotografiet. Papperet har blivit så mjukt att det nästan känns som bomullstyg mellan fingrarna, och mannens ansikte är lite suddigt. Han ser vagt bekant ut.
Rävens skall ekar genom grottan. Anna-Karin låter ficklampans kägla svepa över föremålen. Något glimmar till. Hon går närmare.
Det är en kompass av plast. Nålen snurrar varv på varv.
Och sedan hör hon det rasslande ljudet.
Det kommer från skidstavarna. Från en hög med böcker som svällt så att pärmarna bågnar. Från en uppochnervänd flätad korg. Den gamla joggingskon i vattenpölen rör sig. Svarta skalbaggar krälar fram över den, bildar en glänsande massa som täcker den helt. Den ena skidstaven faller mot den andra. Böckerna försvinner under de svarta kropparna. Det rasslar och klickar och väser, som om någon viskar ett språk utan vokaler.
Anna-Karin står som förstenad. Fler skalbaggar väller fram ur skrevor i grottans väggar. Nallebjörnen faller framåt som om den tagit några glas för mycket och försvinner under det svarta täcket.
Något snuddar vid Anna-Karins vrist. Hon hoppar bakåt och hör ett vått krasande under sulorna. Hon lyser med ficklampan på sina ben. Skalbaggar krälar uppför hennes gympaskor, en är på väg in under hennes jeans. Anna-Karin skriker och skakar vilt på benet, springer mot tunneln där Räven redan är på väg ut. För varje steg hon tar krasar det under fötterna. Det kliar på hennes hud som om skalbaggarna redan kryper över hela henne.
Räven morrar och skäller inne i tunneln och hon ber en bön om att det inte finns fler skalbaggar där inne.
Bergets hårda näve sluter sig om henne igen. Hon ålar sig framåt, uppåt, tvingar sig att fortsätta, vidare, vidare, uppåt, uppåt, tills hon kan krypa på alla fyra och det blir lite lättare att andas och hon gråter, och nu blir tunnelns väggar ljusare och där, där ser hon öppningen, och hon tar sikte på ljuspunkten, den växer sig större och större, men verkar på något sätt ändå lika långt bort, tills den plötsligt är alldeles framför henne och hon kommer ut på avsatsen igen, ut i solen.
Hon rätar på sig, borstar panikslaget av sin jacka, sina jeans och skor, men inga skalbaggar syns till förutom sörjan av svarta skal under hennes sulor.
Räven ser på henne.
”Kom”, säger hon, sliter åt sig ryggsäcken och börjar klättra nerför slänten för att hitta en plats med mobiltäckning.