Minoo står på gräsmattan bakom herrgården. Solen skiner över trädgården, men för henne är ljuset dämpat, som om hon ser det genom ett tonat fönster.
Hon har iakttagit de andra, en efter en. Nu kan hon se deras magi helt tydligt. Och inte bara det. Hon har börjat förstå vad det är hon ser, hon kan identifiera element och läsa av styrkan i magin.
Alexander stod en stund på trappan till herrgården. Iakttog dem under tystnad. Hon såg hans aura. Den var röd som Nejlas och den var stark, men inte alls lika kraftfull. Minoo skulle aldrig kunna förklara skillnaden, men det var så tydligt att han inte är en naturlig häxa.
Nu ser hon på Felix som sitter på en stenbänk och stirrar på gräsmattan. Hans magi, som har samma gröna färg som Anna-Karins ögon, fladdrar som en svag ljuslåga. Vad det än är för magiskt experiment han har företagit sig kan hon se tydligt att det kommer att misslyckas.
”Minoo?”
Rösten stör henne. Hon är upptagen.
”Minoo?”
Hon vänder på huvudet. Där står Walter. Hans aura har ett starkt men ändå behagligt sken, mörkt guldfärgat. Det råder ingen tvekan om att han är starkast i Rådets cirkel.
Han ser frågande på henne och hon borde svara något.
”Jag skulle vilja prata med dig”, säger Walter.
Hon ser på sina händer, blir medveten om den svarta röken som virvlar kring dem. Det känns så naturligt att den finns där, den gör allt så mycket renare och klarare och enklare, varför skulle hon vilja få den att försvinna?
Kan hon få den att försvinna?
Walter lägger en hand på hennes rygg, mellan hennes skulderblad. Hon blir medveten om sin kropp, om att hon inte riktigt befinner sig i den.
Och plötsligt tappar hon koncentrationen.
Solljuset bländar henne. Det känns som om allt blod rinner från hennes huvud, som när man rest sig för snabbt. Walter lutar sig fram och ser forskande på henne. Hon känner doften av hans rakvatten.
”Hur är det med dig?” säger han.
Det är nästan som om hon har glömt hur man pratar, hon måste tänka igenom hur hon ska forma ordet innan hon kan säga det.
”Okej”, får hon till slut ur sig.
”Kom”, säger Walter. ”Vi går in.”
Han håller kvar handen på hennes rygg, leder henne mot herrgården. Det känns tryggt. Minoo har aldrig varit full, men hon misstänker att det är så här det kan vara.
Det är en lättnad att komma in i det mer dämpade ljuset i salen. Ett bord har ställts fram. Juiceförpackningar, vattenkaraffer och fat med inplastade smörgåsar står framdukade. Walter leder henne vidare in genom den enkla dörren som han och tvillingarna Ehrenskiöld kom ut från i morse.
De kommer in på ett kontor. Ett stort skrivbord av mahogny står vid de höga fönstren. Några låga bokhyllor längs väggarna. Det hänger tavlor ovanför dem. Längst bort i rummet står en soffa, ett soffbord och två fåtöljer, och det är dit Walter leder henne, hjälper henne att sätta sig i soffan. Det pirrar obehagligt i benen, som om de har somnat.
”Jag kommer strax”, säger han och ler. ”Svimma inte.”
Minoo försöker koncentrera sig på rummet. Nu ser hon att tavlorna är oljemålningar av skepp. Skepp i lugna hamnar och på stormande hav, skepp i krig och skepp i solnedgångar. Minoo undrar om Walter ser sig själv som en kapten. Hon vet inte riktigt var tanken kommer ifrån.
Walter kommer tillbaka in i rummet.
”Här”, säger han och håller fram ett glas juice.
Hon dricker lydigt i djupa klunkar, fast hon hatar grapefruktens beska eftersmak. Men fruktsockret får henne att vakna till.
”Vad var det som hände?” säger Walter och slår sig ner i fåtöljen som står bredvid soffan.
”Jag gjorde det du sa åt mig att göra”, säger hon. ”Det var bara svårt att … komma tillbaka.”
Hon får en skymt av Walters armbandsur och inser att hon aldrig varit så länge i den svarta röken. Och inte ens efter Gustafs studentmottagning var hon så djupt inne i den.
Om hon hade varit ensam, skulle hon någonsin ha kommit tillbaka då? Eller hade hon stannat där, struntat i att äta och dricka?
Hon vrider glaset i sina händer, ser på de små fruktköttsslamsorna som har fastnat på kanterna. Den beska smaken letar sig upp i halsgropen. Plötsligt blir hon rädd att hon ska kräkas.
Walter tar det tomma glaset ur hennes händer och ställer det på bordet.
”Minoo”, säger han. ”Titta på mig.”
Minoo tittar upp och möter hans grå ögon.
”Nu är du rädd igen”, säger han. ”Du har arbetat hårt och känner dig trött efteråt. Det är inget konstigt med det. Ändå är din första reaktion att bli rädd. Bara för att du har upplevt nåt nytt. Nåt starkt.”
Minoo nickar.
”Det är som med all träning”, säger Walter. ”Tänk dig när du är ute och springer, till exempel. Om du slutar så fort du känner dig lite trött kommer du ju inte att få bättre kondition. Du kommer inte att utvecklas. Det är när du blir trött och ändå fortsätter som det börjar hända saker.”
Minoo försöker se ut som om hon vet precis vad han menar. Det syns på Walter att han håller sig i form, och hon vill inte att han ska veta att hon aldrig joggat frivilligt i hela sitt liv.
”Tror du att jag skulle ha låtit dig hålla på så länge om jag trott att det var farligt?” säger han och ler.
”Nej”, säger hon. ”Så klart inte.”
Han lutar sig bakåt i fåtöljen med händerna i fickorna. Han är så avslappnad. Så självklar. Så mycket ledare.
”Vad känner du när du använder dina krafter?” säger han.
Minoo tvekar. Hon har berättat för de andra Utvalda om vad hon kan göra. Men hon har aldrig riktigt erkänt för någon vad magin får henne att känna, eller snarare inte känna.
”Jag känner mig fri”, säger hon.
Grapefruktssmaken är tillbaka i munnen. Det känns som om hon just har sagt något förbjudet. Men Walter ser bara intresserad ut.
”Fortsätt”, säger han.
”Jag är inte rädd för nåt”, säger hon. ”Det känns som om ingen kan komma åt mig.”
Walter nickar.
”Makt”, säger han. ”Det är det du upplever.”
Minoos första instinkt är att protestera. Men innerst inne vet hon att Walter har rätt.
”Det är inte bara det”, säger hon. ”Det är jag själv också … Det är som om jag slipper mig själv när jag använder magin.”
”Eller så gör magin att du för en gångs skull får vara dig själv”, säger Walter. ”Ditt sanna jag.”
Minoo har aldrig tänkt på det sättet.
”Många människor tror att dom vill ha makt”, säger Walter. ”Men egentligen vill dom inte det. Så fort dom får makten vet dom inte vad dom ska göra av alla nya möjligheter. Dom blir skrämda. Men jag tror inte att du är sån, Minoo. Inte egentligen. Du är bara en jäkligt väluppfostrad tjej, som tror att du jämt måste vara snäll mot alla och göra alla glada och nöjda. Jag tycker att det är dags att du tar reda på vad du själv vill ha. Vem du skulle kunna vara om du bara släppte taget.”
Släpp taget.
Det var det Matilda sa inför striden mot Max i matsalen. Det var orden som fick Minoo att använda sina krafter första gången.
”Du får inte låta dig hindras i din egen utveckling bara för att dom runt omkring dig inte hunnit lika långt”, fortsätter Walter. ”Eller för att du vet att dom inte kommer att bli lika bra som du, hur mycket dom än försöker. Du ska inte vara så rädd för att verka förmer. För ärligt talat, du är förmer i det här fallet. Det är inget du ska skämmas över. Du har ju inte valt det själv. Alla har olika förutsättningar.”
Minoo stirrar på honom. Vill säga emot. Men det är som om alla argument glider undan. Betyder det att han har rätt?
”Du har fått mycket att tänka på, tror jag”, säger han. ”Nu måste du berätta vad du såg när du iakttog dom andra.”
Minoo försöker att inte skämmas över hur flummigt det låter när hon berättar om aurorna.
”Det är ju helt fantastiskt”, säger Walter. ”Du kommer att göra alla våra tekniker arbetslösa. Men vem är starkast i gruppen, då? Förutom jag alltså.”
Minoo ser förvånat på honom. Han skrattar till.
”Jag föredrar sanningen framför jantelagen. Det blir mest effektivt så. Det kommer du också att märka. Hoppas jag.”
Hon ler nervöst mot honom.
”Viktor och Nejla är väldigt starka båda två”, säger hon. ”Men det är Sigrid och Clara också …”
Hon tystnar.
”Du måste vara ärlig”, säger Walter.
”Jag vet inte hur stark Felix egentligen är”, säger hon.
Walter nickar och hon förstår på hans sorgsna blick att han vet att Felix är deras svagaste länk.
”Det är viktigt att vi stöttar Felix”, säger Walter. ”Men jag kommer varken att dalta med honom eller nån annan. Det har vi inte råd med. Världen har inte råd med det.”
Minoo nickar stumt. Hon undrar om Walter anser att han har behövt dalta med henne nu. Hon måste skärpa sig. Se till att han inte behöver göra det igen.
”Jag vill att du fortsätter studera dom andras magi”, säger Walter. ”Se hur dom utvecklas. Men prata bara med mig om det. Jag vill inte att dom ska känna sig övervakade.”
”Okej”, säger Minoo och inser att hon just har tagit på sig ytterligare en spionroll.
”Men framför allt vill jag att du ska lära känna din egen magi, Minoo”, säger Walter. ”Försök att förstå dina krafter på samma sätt som du lär dig förstå dom andras. Jag kommer personligen att hjälpa dig så mycket jag kan.”
Han reser sig.
”Bäst vi går ut innan dom andra börjar undra vad vi egentligen gör här inne”, säger han och öppnar dörren.
Minoo följer efter honom in i balsalen.
”Vi tar en timmes paus!” ropar han ut i trädgården.
Sedan ger han Minoo ett sista leende och försvinner tillbaka in på sitt kontor. Hon tar en inplastad ostmacka och sätter sig på en av stolarna. Solljuset flödar in i rummet och kristallkronorna kastar regnbågsfärgade prismor över väggarna.
Clara är den första som kommer in från trädgården. Hon är blek och blicken är febrig. När hon böjer sig över bordet och tar en smörgås ser Minoo att hennes klänning har en tunn svettrand på ryggen.
”Hur är det?” säger Minoo.
Clara svarar inte ens, utan försvinner vidare in i herrgården.
Minoo försöker intala sig att Clara inte hatar henne, utan bara är trött. Hon skalar bort plasten från smörgåsen och tar ett bett. Brödet är segt och smakar bara margarin.
Viktor och Sigrid kommer in sida vid sida, pratar lågmält med varandra. Henry pilar mellan Sigrids fötter, men hon verkar inte det minsta orolig för att snubbla på honom. De rör sig i perfekt samklang.
Sigrids skratt är så plötsligt att Minoo hoppar till.
”Det är inget att skratta åt”, säger Viktor och ler snett. ”Jag menar allvar.”
”Du menar aldrig allvar”, säger Sigrid och slår till honom på armen. ”Du vill bara provocera. Och alla har fattat det.”
”Aj”, säger Viktor och tar två mackor. ”Jag är avslöjad.”
Han ger Minoo en blick.
”Har du sett Clara?”
Hon tvingar sig att svälja den kletiga massan.
”Hon gick förbi alldeles nyss”, säger hon.
Oro skymtar i Viktors blick. Men så sluts hans ansikte igen och han ser lika nonchalant ut som han gjorde i början, innan Minoo lärde känna honom.
”Var är Nejla?” säger Sigrid och sliter plasten av mackan. ”Gud, jag dör av hunger.”
”Så fort Walter ropade tog hon fram mobilen och ringde sin pojkvän”, säger Viktor.
Sigrid himlar med ögonen och sätter sig bredvid Minoo. Henry snor några varv runt deras fötter innan han försvinner ut i trädgården igen.
”Vad har du gjort hela tiden?” säger Sigrid.
”Jag … tittade mest”, säger Minoo, tacksam över att åtminstone kunna ge henne en halvsanning.
Sigrid tar en stor tugga av mackan och hennes kinder sväller upp som på en hamster.
”Ta det lugnt”, säger Viktor. ”Jag lovar att maten inte kommer att försvinna.”
Sigrid skrattar till och en bit ost faller ur hennes mun. Hade det hänt Minoo skulle hon ha känt sig äcklig, men när Sigrid gör det ser det bara charmigt ut.
Felix kommer in i salen. Han går till bordet och häller upp ett glas vatten, dricker och fyller på igen. Minoo riktigt känner hur han undviker att se på de andra.
”Det är fantastiskt hur mycket starkare man blir här i Engelsfors”, säger Sigrid mellan tuggorna. ”Jag känner redan skillnad. Viktor, du måste ju ha utvecklats jättemycket under tiden du varit här.”
”Ja, du får jobba lite så att du kommer i kapp”, säger han.
Sigrid himlar med ögonen. Tar en ny tugga.
”Gud, kommer ni ihåg när vi var i Las Vegas?” säger hon.
”Svårt att glömma”, mumlar Felix som står och plockar bort salladen från sin ostmacka.
Sigrid vänder sig mot Minoo.
”Vi var på några utbytesveckor i USA i gymnasiet och en av aktiviteterna var att besöka en helt omagisk plats. Bara för att uppleva det.” Hon ser ut att rysa. ”Man kände sig helt hjälplös. Helt … vanlig.”
”När upptäckte du att du var en häxa?” säger Minoo.
Sigrid tar en ny tugga.
”Jag har alltid vetat om det”, säger hon som om det vore självklart. ”Mina föräldrar skickade in prover på analys när jag föddes. Jag började träna magi när jag var fyra, men mina krafter väcktes inte på allvar förrän jag var femton. Du var tretton va, Felix?”
Felix ser plågad ut. Nickar bara till svar.
”Ni Utvalda var typ sexton, eller hur?” säger Sigrid till Minoo. ”Det är ju rätt genomsnittligt. Hur gammal var du egentligen, Viktor?”
”Jag minns inte ens”, säger Viktor och rycker på axlarna. ”Jag vet bara att jag var en odräglig liten snorunge.”
”Det är du ju fortfarande”, fnissar Sigrid.
Minoo tänker på det hon sett från Claras och Viktors barndom. Hon undrar hur tidigt deras krafter egentligen väcktes, utan någon som kunde hjälpa dem. Hon inser plötsligt att förutom Clara är hon förmodligen den enda i den här cirkeln som sett Viktors sanna jag. Hon känner honom till och med bättre än Sigrid, som bott på samma skola som han i flera år.
Det är en märklig insikt. Hon känner en ömhet för honom. Alla spelar väl teater för sin omgivning ibland, men att aldrig släppa sin roll måste vara ansträngande.
Hon sneglar på honom. Och plötsligt känner hon ett välbekant pirr i handlederna.
Hon förstår inte vad som händer.
Hon ser på Viktor och hon känner sig … Kär.
Hon kan inte sluta stirra på hans blåklintsblå ögon, hans askblonda lockar, hans perfekta drag, hans läppar som är så varma och mjuka, och hon vill så gärna känna hans armar omkring sig, känna dem skydda henne mot världen, och hon vill röra vid honom, vill att han ska röra vid henne, hon vill vara ensam med honom, kan inte alla andra bara dra åt helvete så hon kan få vara ensam med honom, hon är den enda som förstår honom, och han är den enda som har förstått henne, han är den enda, någonsin.
Felix tappar sitt glas i golvet och går hastigt ut i trädgården utan att säga ett ord.
Glaset rullar längs parkettgolvet. Minoo vågar knappt se på Viktor igen. Men när hon gör det är känslan helt försvunnen. Han är bara Viktor. Och han ser besvärad ut. Men inte lika besvärad som Sigrid, som är knallröd i ansiktet.
”Alltså …”, säger hon och skakar på huvudet.
”Jag ska prata med honom”, säger Viktor och skyndar sig efter Felix.
Minoo ser efter honom. Sedan ser hon på Sigrid igen. Hennes rodnad har börjat lägga sig.
”Stackars Felix”, säger hon.
”Vad var det som hände?” säger Minoo.
”Du kände det väl också?”
”Kände vad?” säger Minoo och hennes öron börjar glöda.
Sigrid ler menande mot Minoo.
”Det märkte du väl? Men … du kanske känner så hela tiden? Alltså, jag fattar det i så fall. På skolan var alla kära i Viktor. Jag med, fast det gick över.”
”Jag är inte kär i Viktor”, säger Minoo och hatar sina öron mer intensivt än någonsin.
”Okej”, säger Sigrid och rycker på axlarna, tar en ny tugga av smörgåsen. ”Men du kände dig kär i honom alldeles nyss, eller hur?”
Minoo stirrar på henne.
”Jag med”, säger Sigrid och ser plötsligt fundersam ut. ”Jag undrar om Viktor också känner det. Om han blir kär i sig själv, alltså. Fast det är klart, det är väl hans normaltillstånd.”
Hon skrattar till.
”Tur att inte Clara var här. Det hade ju varit helt vidrigt.”
”Men jag fattar inte”, säger Minoo. ”Vad var det som hände?”
Sigrid tittar ut mot trädgården innan hon lutar sig mot Minoo.
”Fick du ont i handen när Walter demonstrerade sina krafter på Felix?” säger hon.
Minoo hade nästan glömt den fruktansvärda smärtan. Den gick över lika snabbt som den kom och hamnade långt ner på listan över underliga, omvälvande saker som hänt i dag. Hon nickar.
”Felix, han … smittar”, säger Sigrid. ”Han kan påverka andras känslor. Men bara så att dom känner det som han själv känner. Och han är verkligen inte bra på att kontrollera det.”
”Så när Walter …”
”… så kände vi alla Felix smärta”, säger Sigrid och nickar. ”Och det du kände för Viktor nyss var Felix crush på honom.”
Minoo tittar ut mot trädgården, men hon ser bara Nejla som går av och an över gräsmattan med mobilen tryckt mot örat.
”Det måste vara hemskt”, säger Minoo.
Faktum är att hon inte kan tänka sig något värre. Att vara så fullständigt blottad. Och Felix fick sina krafter i högstadiet.
”Ja, gud”, säger Sigrid. ”Särskilt för nån som han. Du kanske har märkt att han inte är så mycket för … andra människor.”
”Men det kanske är därför han har blivit sån?” säger Minoo. ”Han vill väl inte att det ska hända?”
Sigrid ser tankfullt på henne. Minoo undrar hur hon orkar sitta så där rakryggad hela tiden.
”Gud, jag har aldrig tänkt på det”, säger hon. ”Du kanske har rätt. I vilket fall som helst så var det vedervärdigt för honom i skolan. Alla visste ju att han var olyckligt kär i Viktor. Och det blev ju inte direkt bättre av att han och Viktor hade en grej under trean. Eller det ryktades om det i alla fall. Extremt onödigt gjort av Viktor när det inte betydde nåt för honom.”
Hon ser sig snabbt omkring innan hon lutar sig fram mot Minoo igen.
”Det som Walter gjorde i morse var så himla hemskt”, viskar hon så tyst att Minoo knappt uppfattar orden. ”Han bröt liksom Felix finger och han måste ju ha vetat vad som skulle hända, att vi andra skulle känna det också.”
Nu när Minoo tänker tillbaka på det, så var det hemskt. Men när det hände kändes det inte så. Det kändes normalt. Felix var ju med på det. Men hon inser att om hon skulle försöka förklara det för de andra Utvalda så skulle de aldrig förstå.
Dubbeldörrarna öppnas och Clara och Adriana kommer in.
”Vi ska ha en samling här inom kort”, säger Adriana. ”Sigrid, kan du hämta alla?”
Sigrid reser sig genast och går ut på trappan, ropar på de andra. Adriana går fram till bordet. Hon rättar till några av juiceförpackningarna, och det slår Minoo att det förmodligen är hon som har dukat fram allt det här.
Minoo undrar om Adriana har asken på sitt rum, hoppas att den inte ligger längst ner i en flyttkartong i en garderob. Hon måste försöka komma åt den så fort som möjligt, få det överstökat.
Plötsligt känner hon Adrianas blick på sig. Minoo tittar upp och möter hennes mörka ögon. Det glänser till i den antika broschen som hon bär på kavajslaget, den som tillhörde hennes mamma, vars efternamn Adriana tog. Mamman som räddade henne från att bli avrättad och dog kort därefter.
Alla människor som har visat Adriana kärlek och lojalitet har försvunnit ur hennes liv.
Dörren till Walters kontor öppnas och han kommer ut, tätt följd av Alexander. De ser sammanbitna ut. När Minoo möter Walters blick blir hon rädd. Något har hänt.
De andra kommer in från trädgården.
”Det har uppstått en ytterst allvarlig situation”, säger Walter. ”Olivia Henriksson har rymt.”
Minoo fryser till is inombords. Matilda varnade dem för att Olivia skulle komma tillbaka, och ändå känner hon sig chockad.
”Vem är det?” säger Nejla.
Walter ger henne en irriterad blick.
”Det borde du ha koll på. Du fick samma briefing som alla andra innan du kom hit”, säger han och Nejla stirrar surt ner i golvet. ”Men eftersom jag tydligen måste upprepa mig så var Olivia Henriksson demonernas andra välsignade efter Max Rosenqvist.”
”Rymt varifrån?” säger Viktor, som står lutad mot ett av de höga fönstren.
Walter suckar och gör en gest mot Alexander.
”Var så god”, säger Walter. ”Det här var ditt lilla projekt.”
Alexander ser överrumplad ut, men finner sig snabbt.
”Vi har hållit Olivia Henriksson i förvar i högkvarteret i Stockholm. Vi gav henne vård och höll henne under övervakning tills hon skulle ställas inför rätta.”
”Och nu är hon på väg hit”, säger Viktor. ”Eller hur?”
”Det kan vi väl inte veta säkert?” säger Sigrid med panik i rösten.
”Tyvärr har Viktor rätt”, säger Walter. ”Beskyddarna har berättat för mig att allt pekar på att Olivia kommer att bli välsignad av demonerna igen. Alla i den här cirkeln svävar i fara. Det gör alla naturliga häxor. Och vi vet att hon garanterat kommer att vilja få tag på dig, Minoo.”
Minoo stirrar på smörgåsen som hon fortfarande håller i handen. Hur känns det att träffas av tusentals volt ström? Är det som att brinna upp inifrån? Var det så det kändes för Ida?
”Jag tycker vi slutar för i dag”, säger Walter. ”Jag har en hel del samtal att ringa nu, som ni förstår. Men vi har redan tagit upp jakten på Olivia, och jag skulle tro att vi lyckas få tag på henne inom kort. Hon kan inte ha hunnit långt.”
Men Minoo vet att han har fel. De kommer inte att få tag på Olivia. Hon kan känna det i varje cell av sin kropp. Och hon är säker på vilka Olivia kommer att sikta in sig på när hon kommer till Engelsfors. De som stoppade henne sist.
”Vi ses i morgon klockan åtta, eftersom vi förlorar tid i dag”, säger Walter och lämnar salen tillsammans med Alexander och Adriana.
”Hur är det?” säger Sigrid till Minoo.
”Det är okej”, säger Minoo. ”Jag är rätt van vid att folk vill döda mig.”
Hon ler, men det gör ingen annan.
”Jag ska nog gå nu”, säger hon.
”Ska du verkligen gå ensam?” säger Viktor. ”Ska jag inte skjutsa dig?”
”Nej, tack”, säger Minoo och skyndar sig ut ur rummet.
När hon kommer ut i entrén sätter hon på mobilen.
Sju missade samtal och tre mess från Anna-Karin. Hon vill ses i Kärrgruvan.