Linnéa svär till när symaskinsnålen tuggar sig igenom det svarta sidentyget och gör det rynkigt som ett dragspel. Det här var anledningen till att hon lät den gamla festklänningen hon fick av Ingrid ligga så länge. Det är lockande att riva sönder hela tyget. Alldeles för lockande.
Hon saknar sin gamla symaskin som förstördes vid inbrottet. Den var hennes bästa soprumsfynd någonsin. En stadig modell som säkert skulle ha hållit i femtio år. Den här maskinen hittade hon på loppis och den gamla ägaren sa att den knappt var använd. Men hon hade tydligen använt den tillräckligt mycket för att sabba trådspänningen.
Linnéa reser sig, går ut i vardagsrummet och öppnar fönstret. Hon fingrar på cigarettpaketet som ligger på fönsterbrädan, men hon har rökt för mycket och har för lite pengar kvar.
Engelsfors ser ut att glöda i eftermiddagssolen. Linnéa försöker förlora sig i musiken som spelar från datorn. Listan med Elias favoritlåtar. Det är hans födelsedag i dag, men hon har inte orkat gå till kyrkogården. Inte ens orkat skriva till honom i sin dagbok.
Ghosts that haunt you with their sorrow. I cried ’cause you were doomed. Praying to the wound that swallows. All that’s cold and cruel.
Vanessa har fortfarande inte hört av sig. Betyder det att allt är slut? Linnéa känner ingenting när hon tänker på det. Hon är alldeles stum inuti.
Det ringer på dörren.
Är det Vanessa?
Ringklockans signal skär genom lägenheten igen. Hon går ut i hallen och låser upp. Öppnar dörren.
Han är full. Hon ser det redan innan hon känner lukten. Hon trodde inte att hon hade någon besvikelse kvar när det gällde honom, men den skär rakt igenom hennes stumhet.
”Förlåt”, säger Björn Wallin. ”Förlåt att jag bara kommer hit.”
Linnéa börjar dra igen dörren, men han får fatt i handtaget. Håller emot.
”Snälla”, säger han. ”Jag måste bara få säga det här, jag har mått så dåligt ända sen jag hörde vad dom där killarna gjorde. ”
”Gå härifrån!” väser Linnéa.
Hon drar i dörrhandtaget så hårt hon kan, men han är starkare.
”Var inte sån”, säger han. ”Jag är så jävla förbannad för din skull, och du måste tro mig, jag visste ingenting, jag såg dom ju flera gånger med Helena på PE-centret men jag hade ingen aning, och fick jag tag på dom skulle jag, fan alltså, jag skulle … Min lilla flicka. Jag hoppas dom får sitt straff. Ett jävligt hårt straff. Det ska dom fan ha.”
Han tystnar tvärt.
Linnéa släpper handtaget och han stapplar bakåt, men återfår snabbt balansen. Det luktar dygnsgammal sprit om honom. Förmodligen är han bakis och har tagit en återställare innan han kom hit. Det är då han brukar bli som mest ångestriden och ångerfull. Det är då han brukar gråta över vilken dålig pappa han har varit, som om att ta på sig skulden skulle göra honom oskyldig.
”Jag ska flytta”, säger han. ”Till Köping. Jag har träffat en tjej där på nätet. Vi ska flytta ihop. Jag har fått jobb också, på ett lager.”
Han ler försiktigt. Linnéas besvikelse blir till raseri.
”Du sa att det var upp till mig om jag ville ha kontakt”, säger hon. ”Och så kommer du hit packad.”
”Det är inte som förr. Jag tog bara en avskedsöl med polarna från sågverket …”
”Och sen drack ni hela natten, och när du vaknade gick du till Stures och tog en återställare innan du kom hit.”
Björn suckar.
”Ja”, säger han. ”Jag tog ett återfall. Jag erkänner det, men …”
”Och sen kommer du hit för att säga att du inte visste att några i din gamla sekt försökte mörda mig, bara för att du ska slippa gå omkring och ha dåligt samvete.”
Björn skakar på huvudet, försöker avbryta, men hon bara fortsätter.
”Och sen berättar du om ditt nya drömliv och den här nya tjejen och du kommer att supa bort allt igen och så tror du att jag ska bli glad för din skull! Du är helt jävla sjuk i huvudet!”
Tårarna kommer, men hon tvingar dem att dunsta. De lämnar bara stramande spår av salt.
”Jag skiter i att du super igen!” skriker hon. ”Jag skiter i att du fuckar upp allt för dig själv! Men du har fuckat upp mig och jag kommer aldrig att förlåta dig för det! Det spelar ingen roll att jag slutade dricka och knarka, jag fattar inte ens varför jag gjorde det, för jag är helt jävla sabbad ändå! Jag kommer aldrig att bli hel! Aldrig! Och det är du som har gjort mig sån, fattar du det? Du har förstört mig!”
Hon hör ekot av sin egen röst dö ut i trapphuset.
”Det är inte sant”, säger Björn.
Linnéa drar igen dörren med en smäll, låser och går ut i vardagsrummet. Stannar med bultande hjärta. Det känns som om hon har sprungit. Och hon känner sig alldeles stum igen.
Hennes blick faller på mobilen som ligger på soffbordet. Hon har flera missade samtal och tre mess från Anna-Karin. Hon öppnar dem. Vad som helst för att slippa tänka på det som hände nyss.