Svetten får Vanessas linne att klistra mot kroppen när hon rullar in en plint i gympasalens förråd.
Vanessa har inte haft Lollo som gympalärare förut, men hon har hört om hennes ökända hinderbanor, och nu har hon fått uppleva en av dem. Det är förlorarnas uppgift att plocka undan alltsammans efteråt.
Vanessa kämpade sig genom hinderbanan som om demonerna var henne i hälarna. Inte för att hon ville vinna, utan för att hon behövde få utlopp för all nervös energi. Svettas ut stressen. Hon hade kunnat hålla på hur länge som helst. Det var först efteråt som hon märkte hur hennes ben och armar skakade.
Hon och Evelina hade vunnit om inte Liam varit i deras lag. Liam som aldrig kan säga ett ord utan att bli knallröd i ansiktet, och som blev mörkt purpurfärgad när han försökte klättra uppför repen. Nu hänger han upp trampetten på väggen bredvid Vanessa. Han ser generad ut och Vanessa vill säga till honom att det är okej. Att det inte spelar någon roll. Men hon misstänker att det bara skulle göra honom ännu mer illa till mods.
Vanessa lämnar förrådet och går ut i gympasalen. Evelina står vid ribbstolarna och skriver snabbt på sin mobil. Ribbstolen som gick sönder när Anna-Karin förvandlades till Hulken i våras är fortfarande inte lagad.
”Ska vi ta madrassen?” säger Vanessa och Evelina stoppar mobilen i fickan, nickar utan att se på henne.
De tar tag i var sitt hörn av den brandgula madrassen som är svartflammig av alla skor som sprungit över den genom åren. Ett moln av uråldrig svettlukt blommar upp när de lyfter hörnen en bit från golvet och börjar släpa den.
Bakom Vanessa hörs ett gnisslande som får det att ila i hennes tänder. Hon kastar en blick över axeln och ser att Liam står och hissar upp bommen mot taket.
Hon och Evelina baxar och släpar in madrassen i förrådet. De räknar till tre, välter upp den och lutar den mot väggen. Hon möter Evelinas blick. Och hennes bästa vän tittar bort som om hon bränt sig i ögonen.
Om det ändå fanns något Vanessa kunde säga. Något som gjorde allt bättre. Men det finns bara mer lögner och halvsanningar.
Vanessas kropp reagerar innan hon själv förstår att något händer. Vartenda litet hårstrå på hennes armar ställer sig upp. Gåshud sprider sig över ryggen, upp i nacken, får det att krypa i hennes hårbotten. Luften är varm, nästan het.
Och full av magi.
Trampetten ramlar ner från väggen och landar med en dov duns.
Vanessa och Evelina stirrar på den.
Något rasslar till bakom Vanessa och hon vänder sig om. Innebandymålen som står längst in i förrådet hoppar och skakar på golvet.
Sedan rullar handbollar och volleybollar och medicinbollar och basketbollar och inomhusfotbollar ner från sina hyllor, studsar över golvet mot dem som ett galet bollinferno.
Vanessa tar Evelinas hand, drar med henne ut ur förrådet och smäller igen dörren efter dem. Bollarna fortsätter att studsa där inne. Evelina ser skräckslaget på Vanessa.
”Shit”, säger hon och följer efter Vanessa ut i gympasalen. ”Shit, vad är det som …”
Hon avbryts av ett skärande, gällt gnissel. Bommen faller som en tung bila och landar med ett brak vid Liams fötter.
”Liam! Vi måste ut härifrån!” skriker Vanessa.
Liam står som förstenad och tittar på bommen. Och magin blir bara starkare. Luften dallrar av den.
Det första tecknet, tänker Vanessa. Det måste det vara.
Någon i tjejernas omklädningsrum bankar på dörren, försöker komma in.
En hög smäll ekar genom salen, följd av ett dråsande ljud.
Liam ligger raklång på golvet. Det rinner blod från hans panna. Ett lysrör ligger bredvid honom. Vanessa tittar upp. Resten av lamporna skakar i sina fästen.
”Liam!” ropar hon.
Han svarar inte. Rör sig inte.
Repen som hänger från taket börjar slingra sig fram och tillbaka som ormar. En plint rullar långsamt fram över golvet.
Det första elementet som flippar ur. Det måste vara eld. Något slags psykokinesi, som Rebeckas kraft. Det börjar skallra om läktarna och ännu en lampa lossnar från det höga taket och faller ner i golvet.
”Vi måste få ut Liam”, säger Vanessa, och Evelina nickar.
Magin får alla rörelser att kännas sirapssega, precis som i en mardröm. Svetten rinner nerför Vanessas panna när hon springer mot Liam och när hon vänder sig om ser hon att Evelina, som hon trodde var alldeles bakom henne, bara har kommit halvvägs.
Ett knakande läte hörs någonstans nära taket. Vanessa tittar dit. Nätet i basketmålets korg slänger fram och tillbaka som i en osynlig vind. Träplattan bågnar, lossnar plötsligt från sitt fäste.
Basketmålet susar mot mitten av salen. Rakt mot Evelina.
Vanessa försöker springa mot henne, men hon kommer aldrig att hinna, hon kommer aldrig …
Evelina höjer händerna för att skydda sig.
Och basketmålet stannar tvärt i luften precis framför henne.
Allt blir tyst. Läktarna blir stilla. Lamporna slutar skallra. Det går att röra sig normalt igen.
Men Vanessa kan känna en svag magi som strålar ut från Evelina.
Evelina tar ett steg tillbaka och basketmålet faller tungt ner i golvet framför hennes fötter.
Dörren till tjejernas omklädningsrum slås upp på vid gavel och Lollo kommer utspringande, alldeles vildögd.
”Vad är det som pågår här inne?” skriker hon.
Så får hon syn på Liam och springer fram till honom, faller ner på knä samtidigt som hon gräver fram mobilen ur träningsjackans ficka.
Vanessa försöker förstå det som nyss hände.
Det första tecknet har inträffat.
Evelina stoppade basketmålet.
Med magi.
Vet hon om det? tänker Vanessa och ser på Evelina. Har hon vetat om det länge? Har vi hela tiden gått omkring och dolt för varandra att vi är häxor?
Resten av klassen kommer in från omklädningsrummen. Michelle är insvept i en handduk och har fullt med schampo i håret. Hon håller hårt om handduken med ena handen för att inte tappa den, och stryker bort schamporester från sina hopknipna ögon med den andra.
”Det lät typ som om ni trashade hela stället!” ropar hon. ”Vafan var det som hände?”
”Vi vet inte”, säger Vanessa. ”Men det är över nu.”
Det är det inte. Tvärtom. Det första tecknet. Fem kvar.
Liam stönar till och öppnar ögonen. Allas uppmärksamhet riktas mot honom.
Vanessa tar Evelinas hand och drar henne mot utgången, leder henne uppför trappan till entréhallen och vidare ut på skolgården. Hon ser sig omkring, men det är för mycket människor här och alldeles för få ställen att vara i fred på. Hon drar med sig Evelina till baksidan av skolan. De ställer sig vid spiraltrappan som löper uppför fasaden. Inte en människa syns till. Men Vanessa är så paranoid att hon letar efter ansikten i bilarna på parkeringen.
Hennes svettvåta linne har blivit kallt mot kroppen. Hon ser på Evelina som står och håller om sig själv. Hennes mörka hud är täckt av knottror.
”Var det första gången för dig?” säger Vanessa.
”Va?” säger Evelina och stirrar på henne.
”Basketmålet”, säger Vanessa tyst. ”Du stoppade det.”
”Ja, jag … Jag gjorde det, eller hur?” säger Evelina. ”Jag stoppade det. Men jag fattar inte …”
Hon slår armarna tätare omkring sig. Vanessa tänker på Rebecka, den första natten i Kärrgruvan.
Jag kan inte förklara det. Men olyckan i aulan i dag … Det var jag som gjorde det.
”Hände det verkligen?” säger Evelina.
Vanessa nickar.
”Det hände”, säger hon.
”Men vad är det för fel på dig?” säger Evelina och låter nästan arg. ”Varför har du inte mer panik? Tycker du att det är helt normalt, eller?”
Vanessa öppnar munnen för att förneka det. Det är en reflex. Lögnerna känns mer naturliga än sanningen.
”Du är en häxa”, säger Vanessa.
Evelina blinkar till.
”Det är jag också”, fortsätter Vanessa. ”Jag fick veta det i ettan. Jag och Linnéa och dom andra. Det är därför jag har varit så konstig. Jag kunde inte berätta sanningen för dig, det hade varit alldeles för farligt.”
Det är en sådan lättnad att säga det till Evelina att det känns som om ett berg faller från hennes axlar.
”Är jag en … häxa?” säger Evelina.
”Ja”, säger Vanessa.
Evelina står tyst en stund.
”Är det här er grej?” säger hon till slut. ”Du och Linnéa och Minoo och Anna-Karin? Är det det här ni håller på med?”
Vanessa nickar igen.
Evelina börjar fnissa. Så där hysteriskt som när hon och Vanessa brukade få skrattanfall i högstadiet. Och Vanessa blir orolig för hur Evelina egentligen tar det här.
”Förlåt”, kvider Evelina och tar stöd mot trappräcket. ”Det är inte roligt. Det är bara så sjukt. Jag tror liksom inte på det fast jag såg det hända. Vafan var det som hände?”
Vanessa undrar hur Minoo förklarade allt för Rickard och Gustaf. Hon var säkert klartänkt och behärskad och tog det hela i en logisk och lättbegriplig följd. Själv vet hon inte i vilken ände hon ska börja, men hon vet att hon inte tänker inleda med att det Evelina just såg var ett tecken på världens undergång.
”Det är en lång historia”, säger Vanessa.
Evelina ska precis säga något, men tystnar. Hon stirrar på Vanessas fötter.
”Nessa …”, säger hon.
Vanessa tittar ner.
Hon svävar ett par centimeter över marken.
”Oj”, säger hon. ”Det där var nytt.”
Hon sjunker igen, hennes skosulor landar mjukt på asfalten. Och mitt i alltihop känner hon sig upprymd. För hon tänker på drömmarna där hon flyger.
Hon tittar upp igen och ser på Evelina.
”Vill du komma hem till mig i kväll så kan jag förklara allt? Jag måste i väg och träffa dom andra nu och berätta om det som hände.”
”Vi”, säger Evelina. ”Vi måste i väg och träffa dom andra.”
”Evelina …”
”Vad?”
Vanessa inser att hon inte ens vill försöka hindra henne.
”Kom då”, säger hon.
På vägen in i skolan får de en skymt av Liam som bärs på en bår. Han ser generad ut över all uppståndelse.
Omklädningsrummet är tomt och Vanessa går fram till skåpet och tar sin mobil. Michelle har messat att hon var tvungen att sticka, men att Vanessa måste ringa henne och berätta vad som hände. Sju missade samtal från Anna-Karin, och tre mess om att Vanessa måste komma till folkparken för att det har hänt något.
Det kan man ju lugnt säga, tänker Vanessa och drar på sig tröjan medan Evelina tömmer sitt skåp.
”Fan, vad hungrig jag är!” säger Evelina och rotar fram en chokladkaka ur väskan. ”Det gör typ ont.”
”Det var så för oss i början också”, säger Vanessa. ”Det är magin som …”
Dörren till omklädningsrummet öppnas och Lollo kommer inspringande med visselpipan studsande mot bröstet.
”Herregud, vad var det som hände egentligen?” säger hon. ”Ni måste berätta exakt. Om inte Tommy lyssnar på mig den här gången tänker jag gå raka vägen till Engelsforsbladet.”
”Jag vet inte vad som hände”, säger Vanessa och drar med sig Evelina mot utgången. ”Allt bara skakade.”
”Precis”, säger Evelina och trycker i sig det sista av chokladen. ”Det var som en liten jordbävning. Eller nåt.”
Lollo ropar efter dem, men de springer uppför trappan igen. När de kommer ut på skolgården kör ambulansen med Liam iväg. Klungor av elever står kvar och pratar upphetsat.
Vanessa och Evelina tränger sig genom folkmassan. Just när de kommit ut genom grindarna ser de Rickard och Gustaf stå där. De utvaldas självutnämnda sidekicks.
”Vad gör ni här?” säger Vanessa och fortsätter gå med Evelina.
De följer efter.
”Vi var i närheten och såg ambulansen köra mot skolan”, säger Gustaf.
”Killen på båren sa att det spökade i gympasalen”, säger Rickard.
Vanessa suckar. Stannar. Ser efter så att ingen är tillräckligt nära för att höra.
”Det var magi som spårade ur”, säger hon tyst, vill inte göra en större grej än nödvändigt av det eftersom Evelina inte har hört om apokalypsen. Än.
”Vadå?” säger Evelina. ”Vet dom också om allt det här? Är dom också häxor?”
Gustaf och Rickard ser förvånat på Evelina. Och sedan stirrar alla tre på Vanessa.
Hon har inget motstånd kvar längre. Vad spelar det för roll? Alla gamla regler har slutat gälla. Om de absolut vill vara med så får de väl vara det på riktigt.
”Skit samma”, säger hon. ”Följ med. Jag ska förklara allt på vägen. Det är tur att det är en bit att gå till Kärrgruvan.”
”Till vad?” säger Evelina och rynkar pannan.
Vanessa suckar.
”Som sagt”, säger hon. ”Jag ska förklara.”