Minoo går genom den välvda portalen med texten KÄRRGRUVAN, passerar den gamla biljettluckan som har spikats för med plankor.
Någon står borta vid dansbanan.
Nicolaus.
Han vänder sig om och ser på henne, och plötsligt är minnet av den blodröda månens natt så starkt att hon måste stanna. Två år har gått sedan dess. I jämförelse med de sekler Nicolaus har genomlevt är två år ingenting. Men för henne känns de som en livstid.
”God dag”, säger Nicolaus.
”Hej”, säger Minoo.
Tillsammans går de uppför trappan till dansbanan. Räven ligger hoprullad på golvet. Anna-Karin är på väg.
Minoo sätter sig på scenen. Nicolaus går fram till räcket och ser ut över folkparken. En vind drar förbi och ett dammoln yr upp från grusplanen.
”Vad tänker du på?” säger Minoo.
”Jag försöker minnas … Men allt ser så annorlunda ut här sedan jag … Jag vet inte var jag …”
Han tystnar och vänder sig mot Minoo. Hans ögon är blanka. Hon förstår.
”Du undrar var du begravde Matilda”, säger hon.
Nicolaus nickar stumt.
”Jag kan hjälpa dig att minnas”, säger hon.
”Tack”, säger han tyst. ”En annan gång.”
Minoo tittar på Räven som iakttar dem båda med sina bärnstensfärgade ögon. Hon undrar om Anna-Karin också ser genom dem just nu, om hon lyssnar genom Rävens öron.
”Jag har tänkt på drömmen där ni träffade Matilda”, säger Nicolaus. ”Att hon sa att det var beskyddarna som fick henne att ge upp sina krafter.”
Minoo ser på honom. Inser att det var först i går som Nicolaus fick höra varför Matilda gav upp sina krafter. Efter hundratals år vet han äntligen.
”Tror du att beskyddarna visste vad som skulle hända?” säger Nicolaus. ”Tror du att de förutsåg vilket pris hon skulle få betala när Rådet fick veta vad hon hade gjort?”
”Jag tror inte det”, säger hon. ”Det lät på Matilda som om dom inte visste.”
Nicolaus nickar frånvarande.
”Men om beskyddarna visste …”, säger Nicolaus. ”Världens öde stod på spel. Världen mot min dotters liv. Världen mot Elias liv. Mot Rebeckas. Mot Idas.”
Vinden susar i träden kring Kärrgruvan.
”Människor dör varje dag. Varje ögonblick”, fortsätter Nicolaus stilla. ”Just nu somnar någon in. Just nu förblöder någon i barnsäng. Just nu träffas någon av en gevärskula. Liv släcks hela tiden. Om du måste välja mellan att offra en människa och att låta världen gå under …”
Han tystnar. Vilar händerna mot dansbanans räcke.
”Jag vet att du försöker se förnuftsmässigt på den här situationen”, säger Nicolaus. ”Men Minoo … Beskyddarna säger själva att de inte är allvetande, inte allseende. Det betyder att de faktiskt spelar med människors liv. Ett liv är så litet. Och ändå är det allt.”
Det Nicolaus säger både skrämmer henne och gör henne rasande.
”Vad försöker du säga egentligen?” får hon fram. ”Att det inte är enkelt? Att beskyddarna inte är genomgoda eller helt pålitliga? Det vet jag redan. Men till slut når man en punkt när man måste sluta vela och bestämma sig för vad man ska tro på.”
Nicolaus ser eftertänksamt på henne.
”Kanske det”, säger han. ”Men vissa saker måste vara svåra. De ska kännas svåra. När vi stänger av våra tvivel och våra känslor, och ursäktar oss med att vi handlar rationellt … Det är då vi fattar några av de farligaste besluten.”
”Du tycker inte att motsatsen gäller då?” säger Minoo. ”Att det är farligt att låta sig styras helt av sina känslor?”
”Jo”, säger Nicolaus och ser bort mot entrén där Linnéa kommer gående. ”Det tycker jag.”
Linnéas kängor dunsar tungt uppför trappan och över dansbanans trägolv. Hon svarar bara mumlande när Nicolaus hälsar, lutar sig mot räcket och tänder en cigarett.
Minoo ser genast vilket humör Linnéa är på. Hon önskar att hon inte behövde berätta om Olivia nu. Men Olivia var Linnéas vän. Och just därför kommer hon förmodligen att ge sig på Linnéa först av alla.
”Jag måste berätta en sak”, säger Minoo och tar sats. ”Olivia har suttit fången hos Rådet hela tiden. Och nu har hon rymt.”
Hon väntar på att Linnéa ska säga något. Men hon tiger.
”Jag antar att hon redan är på väg hit”, säger Nicolaus.
”Jag också”, säger Minoo.
Räven trippar fram till scenkanten och skäller en gång. Minoo ser Anna-Karin komma in genom entrén. Knäna på hennes jeans har mörka smutsfläckar.
”Förlåt att jag är sen”, säger hon andfått när hon kommer upp på dansbanan. ”Det var längre än vad jag trodde. Men jag hörde genom Räven vad ni sa om Olivia.”
Minoo ser på Linnéa igen. Hon visar fortfarande ingen reaktion. Blåser bara ut ett rökmoln.
”Linnéa?” säger Minoo.
”Jag orkar verkligen inte prata om det här”, säger Linnéa.
Minoo utbyter en blick med Anna-Karin som sätter sig bredvid henne på scenen. Hon hoppas att Vanessa kommer snart, så de kan prata igenom allt och hon äntligen kan gå hem sedan.
* * *
Linnéa röker sin fjärde cigarett på raken, fast hon mår illa, fast hon inte kommer att ha råd att köpa fler. Hon försöker undvika att titta på Nicolaus som slår sig ner bredvid Anna-Karin på scenkanten. Försöker ännu mer att undvika att titta på Minoo och Anna-Karin som håller på med sina mobiler. Den enda som ser avslappnad ut är Räven som ligger med slutna ögon vid Anna-Karins fötter.
Linnéa tar ett bloss. Väntar på att det som hände med pappa verkligen ska sjunka in. Att det ska träffa henne som en slägga i bakhuvudet.
Hon vill inget hellre än att se Vanessa dyka upp på grusvägen, se på hennes leende att allt är bra igen, att allt har löst sig. Att Vanessa har glömt och förlåtit allt det oförlåtliga Linnéa sa i går.
Men hon vet att det inte kommer att bli så.
Frågan är bara hur illa det kommer att bli.
Hon ser redan avgrunden öppna sig. Och nu är Olivia dessutom på väg tillbaka till Engelsfors för att döda dem alla, ta deras själar och krafter.
Linnéa känner Vanessas energi närma sig. Hon rätar på sig. Tittar mot entrén. Förstår knappt vad det är hon ser.
Vanessa är inte ensam. Att hon har med sig Gustaf och Rickard är kanske inte så chockerande, men …
”Varför har hon Evelina med sig?” säger Minoo.
Linnéas hjärta bultar hårt. Hon vill veta vad det här betyder. Nu.
”Jag fattar fortfarande inte”, hör hon Evelina säga när de går över grusplanen. ”Hur kan hela stan ha glömt att det här stället finns?”
”Hej!” ropar Vanessa mot dansbanan. ”Jag kanske borde ha ringt och förvarnat, men jag var tvungen att förklara allt för Evelina på vägen. Hon är också en häxa.”
Hon låter lätt på rösten Och Linnéa förstår henne. Det måste ha varit skönt för Vanessa att berätta. Det som hände i går kanske inte spelar någon roll nu, hon kanske inte är arg längre.
Vanessa möter hennes blick.
Och det är uppenbart att ingenting är glömt.
* * *
Minoo ser på de fyra som kommer upp på dansbanan. Det känns så overkligt att se Gustaf här att hon knappt kan ta in det Vanessa just berättat.
Vanessa stannar mitt på dansbanan tillsammans med Evelina. Gustaf och Rickard sätter sig bredvid Minoo.
”Hej”, säger Gustaf och deras knän snuddar vid varandra.
Det räcker med den lilla beröringen för att hon ska bli svag i hela kroppen, precis som tidigare i dag när hon såg på Viktor. Skillnaden är att det hon känner nu är hennes känslor.
”Hej”, säger hon.
”Hur gjorde ni denna upptäckt?” säger Nicolaus till Vanessa. ”Att Evelina är en häxa?”
”Eldelementet spårade ur i gympasalen”, säger Vanessa. ”Det första tecknet. Och det var då Evelinas krafter kickade in. Telekinesi.”
Som Rebecka, tänker Minoo.
Det är snart två år sedan Rebecka satt här och pratade med Minoo om hur mycket hon önskade att hon kunde berätta sanningen för Gustaf.
Nu vet han.
Nu sitter han här själv.
Det här är vad Rebecka önskade sig mest av allt och nu får Minoo uppleva det. Det är så orättvist. Och samtidigt är hon så glad att han är här.
”Men … solförmörkelsen var ju i går”, säger Anna-Karin. ”Hur kan första tecknet vara redan i dag?”
”Om apokalypsen håller den här takten så är det dags att stänga portalen om fem dar”, säger Vanessa.
”Det dröjer längre”, säger Minoo.
Alla ser på henne.
”Hur vet du det?” säger Linnéa. ”Har Walter sagt det?”’
Minoo bestämmer sig för att inte bli arg. Hon vill inte ge Linnéa det. Särskilt inte inför Gustaf, Rickard och Evelina.
”Nej”, säger Minoo. ”Jag bara tror det.”
Hon kan inte förklara varför hon är så säker. Det är samma känsla som när hon stod på kyrkogården och visste att Elias och Rebecka var där de borde vara.
”Förlåt, jag måste bara fråga en grej”, säger Evelina och pekar på Nicolaus. ”Var inte du vaktmästare på skolan förut? Och det där är ingen hund, va? Det är en räv?”
”Ja, det var han, och ja, det är en räv, och ja, det finns fortfarande en del jag måste berätta”, säger Vanessa.
”Det är nog lika bra att jag inte får veta allt på en gång”, säger Evelina. ”Min hjärna har börjat smälta.”
Hon ser på de andra.
”Jag har inte riktigt greppat det här med apokalypsen än. Men vi är liksom häxor … Vi är typ superhjältar. Är inte det ganska så jävligt coolt? Ni måste ha gjort så många sjuka grejer!”
Minoo känner sig konstigt påkommen. Hon undrar om de andra känner likadant. Evelina har ju rätt. Men i den här gruppen har de egentligen aldrig pratat om magi som något positivt. Den har varit så sammankopplad med världens undergång och andra faror ända från början. Det får henne att tänka ännu mer på det Walter sa i herrgården i dag.
”Som nyss!” fortsätter Evelina. ”Vanessa började liksom sväva över marken!”
”Ja”, säger Vanessa och ler. ”Det var rätt coolt.”
”Du kanske inte tycker det är lika coolt att Olivia har rymt och är på väg hit”, säger Linnéa.
Det blir knäpptyst. Vanessa stirrar på Linnéa som röker vidare, vägrar att se på någon.
”Vadå rymt?” säger Rickard till slut.
”Rådet har hållit henne inlåst i sitt högkvarter”, säger Minoo. ”Jag fick det bekräftat i dag.”
”Så nu är hon på väg för att käka upp några naturliga häxors själar. Engelsfors är ju som en buffé för henne”, säger Linnéa. ”Och du är huvudrätten, Minoo.”
Det gör inte alls lika ont som det skulle ha gjort i går. Minoo blir nästan glad för att Linnéa säger det. Hon gör bara bort sig inför de andra.
”Men ta det lugnt”, säger Gustaf.
”Ja, verkligen”, säger Vanessa.
”Jag är lugn”, säger Linnéa och släpper fimpen på golvet, gnider långsamt ut den med skosulan. ”Förresten. Evelina måste ju vara en naturlig häxa eftersom hennes krafter bara satte i gång så där. Och det verkar ju som om hon har eld som element.”
Hon ler sitt hårda lilla leende. Minoo vet vad hon är ute efter. Hon vill ha en eldhäxa som kan ersätta Rebecka i Cirkeln. Men hon vet inte att Minoo skulle kunna se efter hur enkelt som helst.
Minoo stirrar på de grova golvplankorna. Vet att hon är barnslig. Men hon vill inte. Vill inte ge Linnéa det här heller.
”Minoo”, säger Nicolaus.
Hon tittar upp. Han ser hoppfull ut.
”Du såg ju Claras magi när du botade henne”, säger han. ”Du kanske kan undersöka Evelinas magi också?”
Minoo biter sig i läppen. Självklart skulle Nicolaus lista ut det. Och det vore för själviskt att inte göra det. Evelina borde få veta.
”Jag kan testa”, mumlar hon.
”Hur då?” säger Evelina. ”Gör det ont eller nåt?”
”Nej”, säger Minoo och släpper fram den svarta röken.
Det går på ett ögonblick nu. Ljuset dämpas och hon ser de andras magi.
Hon bländas nästan av styrkan i De utvaldas ljussken. Linnéas mörkblå, Vanessas ljusblå och Anna-Karins gröna. Jämfört med dem framstår Walters aura som svag. Men kanske är De utvalda extra starka här i folkparken. Deras särskilda plats.
Hon ser på Nicolaus. Hon vet redan att han är en naturlig trähäxa, men nu ser hon det tydligt i det gyllenbruna skenet som omger honom. Det är starkt ibland, men så flimrar det till och försvinner helt innan det kommer tillbaka. Magi är kopplad till livskraft. Och hon minns vad Nicolaus sa förra hösten, att människan inte är skapt för att leva så länge som han har gjort.
Något vitt, oskarpt fladdrar förbi bakom Nicolaus, men Minoo bryr sig inte om det. Hon flyttar blicken till Evelina och ser mycket riktigt ett pulserande rött ljussken omkring henne. Hon har stor potential, men det kommer att ta lång tid innan hon utvecklar sina krafter och blir lika stark som Nejla.
”Evelina är en eldhäxa”, säger Minoo och hennes röst låter avlägsen.
Hon ser Linnéas triumferande ansiktsuttryck, men det bekommer henne inte när hon är i den svarta röken. Det spelar ingen roll om Linnéa får reda på det. Evelina kan ändå inte ersätta Rebecka. Det vet Minoo.
Hon vänder på huvudet och ser på Gustaf. Hon blir lätt överraskad av det starka, silverfärgade ljuset som står omkring honom. Men sedan inser hon att hon har tagit fel. Rickard sitter på Gustafs andra sida och det är Rickards aura hon ser.
”Rickard är också en naturlig häxa”, säger hon. ”Metall.”
Hon ser Rickards chockade ansiktsuttryck. Tittar närmare på Gustaf, ser att han ryggar tillbaka lite för henne. Hon undrar om hon ser så främmande ut när hon är inne i den svarta röken.
Hans aura är nästan osynlig, bara ett svagt mörkblått sken. Med hårt arbete skulle Gustaf på sin höjd kunna bli en högst medelmåttig, skolad häxa.
”Gustafs element är vatten”, säger hon. ”Han verkar inte ha så mycket potential alls.”
Gustaf ser sårad ut. Hon bryr sig inte om det. Inte förrän hon drar tillbaka den svarta röken och ljuset blir skarpt igen.
”Förlåt”, säger hon. ”Jag menade bara … Dom andra är naturliga häxor. Det är inte du.”
Gustaf säger ingenting. Ingen säger någonting. Alla bara stirrar på henne.
”Vad är det?” säger Minoo.
”Du såg inte riktigt ut som dig själv”, säger Anna-Karin.
”Du såg skitläskig ut!” säger Evelina och får en irriterad blick av Vanessa. ”Förlåt, men hon gjorde ju det!”
”Du såg ut som om du studerade myror i nåt vetenskapligt experiment”, säger Linnéa. ”Men det stämmer ju rätt bra med hur beskyddarna ser på oss.”
Minoo ser på Linnéa. Hon är så patetisk. Hon förstår verkligen ingenting.
”Vi kanske kan prata om att Rickard också är en naturlig häxa?” säger Vanessa.
”Tack”, säger Rickard. ”Jag vill gärna prata lite mer om det, ja.”
Han ser ut som om hans liv precis har vänts uppochner, tänker Minoo. Och det har det ju också. Ännu en gång.
”Har du märkt nåt förut?” säger Evelina.
”Nej”, säger Rickard och skakar på huvudet.
”Det tror jag att du har”, säger Nicolaus.
Minoo ser frågande på honom.
”Jag har fått höra om det som hände dig”, säger Nicolaus och ser på Rickard. ”Jag har tänkt mycket på det. Det är extraordinärt att du ens överlevde det som Olivia utsatte dig för. Att du sedan återfick minnet när ingen annan kom ihåg vad som hade hänt medan de blev styrda av henne … Det om något tyder på att du är en naturlig häxa.”
Rickard suckar djupt och tar av sig glasögonen, andas på dem och putsar dem med T-shirtens fåll.
”Jag vet inte vad jag ska säga”, säger han. ”Jag hade precis börjat kunna hantera allt det andra lite grann.”
”Vi får väl hjälpa varandra”, säger Evelina.
”Det finns mycket att prata om”, säger Nicolaus. ”Men vi får inte glömma bort varför vi är här. Anna-Karin. Vad är det du har hittat?”
* * *
Anna-Karin böjer sig ner och kliar Räven bakom örat. Hon försöker samla tankarna. Vill inte börja svamla osammanhängande.
När hon och Räven hittade grottan var hon så säker på att det var betydelsefullt. Men hur ska hon kunna förklara varför?
Hon börjar berätta.
Evelina hoppar upp och ner på stället och gör äcklade ljud när Anna-Karin kommer till skalbaggarna.
”Shit, vad äckligt!” säger hon. ”Shit, vad äckligt! Fy fan vad du är modig!”
Det får Anna-Karin att känna sig lite skamsen över alla elaka, avundsjuka kommentarer hon skrev anonymt på Evelinas blogg för några år sedan.
”Hur kunde du gå in där ensam?” säger Minoo. ”Tänk om nåt hade hänt. Vi hade aldrig hittat dig.”
”Ja”, säger Nicolaus. ”Det var dumdristigt.”
”Nej”, säger Anna-Karin. ”Jag var tvungen. Och jag hittade det här. Jag känner igen honom.”
Hon lämnar över fotografiet till Nicolaus som kastar en blick på det och skakar på huvudet. Sedan skickar han det vidare till Vanessa och Evelina.
”Jag känner också igen honom”, säger Vanessa och studerar bilden noggrant.
”Jag med!” säger Evelina.
Anna-Karin har tittat på kortet då och då på vägen hit. Det är så frustrerande att inte komma på vem mannen är.
Linnéa nästan sliter fotot ur Evelinas hand. Stirrar på det och rycker på axlarna. Ger det till Rickard och Gustaf som samsas om det med Minoo.
”Men …”, säger Gustaf. ”Det är ju Leffe! Leffe som har Leffes kiosk!”
Anna-Karin lutar sig över Minoo och tittar på bilden igen. Försöker föreställa sig mannen ungefär trettio år äldre, utan hår och mustasch.
”Ja”, säger hon. ”Det är han.”
”Okej”, säger Vanessa. ”Varför ligger Leffes foto i en grotta?”
Anna-Karin rätar på sig.
Ragnhild hette hon. Hon var mamma till Leffe, han som har Leffes kiosk.
”För att hans mamma måste ha haft det i sin plånbok”, säger Anna-Karin.
Hon berättar om mormors väninna som försvann under en skidtur i skogen. Och nu minns hon de gamla skidstavarna i grottan.
”Tänk om alla dom där sakerna kommit från folk som har försvunnit”, avslutar hon.
”Har ni tänkt på hur många som försvinner i Engelsfors?” säger Rickard.
”Det är lite svårt att missa”, säger Linnéa.
”Nej, men jag menar verkligen tänkt på det”, säger Rickard. ”Jag hade inte gjort det. Men när jag började få tillbaka minnena … Jag började söka på nätet. Vet ni att det finns forum där folk diskuterar Engelsfors? Okej, dom diskuterar ufon också, men i en av trådarna fanns det en lång lista över alla människor som försvunnit här i skogarna sen början av 1900-talet. När jag såg den …”
Han tystnar ett ögonblick. Sväljer.
”Jag blev så jävla rädd. För den var så lång. Och jag har egentligen inte reagerat på det, att folk försvinner. Det är liksom ingen som reagerar på det. Tidningarna skriver om det, man pratar om det ett tag, men sen glömmer folk …” Han gör en paus igen. ”Nästan som dom gjorde efter vårdagjämningen.”
Anna-Karin ryser i hela kroppen. Rickard har rätt.
”Människor försvann på min tid också”, säger Nicolaus.
”Tror du att det är nåt … övernaturligt som får folk att försvinna?” säger Evelina och ser på Anna-Karin.
”Jag vet inte”, säger hon. ”Men jag vet att den där grottan är viktig. Räven och jag har letat efter nåt i skogen ganska länge. Och vi har hittat det nu.”
Hon ser på de andra.
”Vi måste utforska grottan”, säger hon.
”Då gör vi det”, säger Linnéa och tar ett steg framåt. ”Och nu har vi en naturlig eldhäxa och en naturlig metallhäxa. Vi har en hel cirkel.”
Anna-Karin känner hur det knyter sig i magen. Det finns inget ”helt” med den här cirkeln.
”Du har ju inte ens frågat om Rickard och Evelina vill vara med”, säger Minoo.
”Vill ni det?” säger Linnéa.
”Det är klart jag vill göra allt jag kan”, säger Rickard. ”Det vet ni redan.”
”Kan jag få smälta det här lite först?” säger Evelina.
”Måste vi ta det här igen?” säger Minoo sammanbitet. ”Beskyddarna har sagt att De utvaldas cirkel aldrig kan stänga portalen, hur vi än försöker ersätta dom döda. Den enda chansen vi har är att jag är med i Rådets cirkel.”
”Ja, vi har förstått att du vill tro mer på beskyddarna och Rådet än på oss”, säger Linnéa. ”Du kanske ska svära eden medan du ändå håller på?”
”Fan, vad du är orättvis!” säger Vanessa.
”Det är ett otroligt svårt val för Minoo”, säger Nicolaus.
”Jag skiter i om det är svårt!” skriker Linnéa. ”Hon måste välja! Oss eller dom!”
Det blir alldeles tyst. Anna-Karin känner hur stressad Räven blivit av de höga rösterna. Hon hoppas att inte hennes egen oro smittar av sig på honom, gör honom ännu mer illa till mods.
Hon får inte vara rädd. Hon måste tänka klart när de andra inte gör det. Linnéa kan inte tvinga Minoo att välja, då kanske hon väljer helt fel. Inte för att Anna-Karin vet vad som är rätt, hon vet bara att det här inte är rätt tidpunkt.
”Asken”, säger hon. ”Minoo kan inte lämna Rådets cirkel förrän hon har hittat asken. Och hon måste ta reda på hur vi ska använda sakerna för att stänga portalen.”
”Visst”, säger Linnéa. ”Då stannar Minoo tills hon fixat asken och tagit reda på det vi behöver veta. Under tiden undersöker vi grottan och övar upp våra krafter så att vi är redo. Vi har ju en chans. Fattar du inte det, Minoo?”
”Du fattar ingenting.”
Anna-Karin känner nästan inte igen Minoos röst, känner nästan inte igen Minoo. Hon ser på Linnéa med rent hat.
”Om du nu skiter i vad beskyddarna har sett i framtiden, så kan jag berätta för dig vad jag har sett här och nu”, säger Minoo. ”Evelina, Rickard och Nicolaus har ingenting att komma med jämfört med Nejla, Sigrid och Walter. De utvalda är starka, men Rådets cirkel är starkare som helhet. Det räcker inte att vara en naturlig häxa. Vem som helst kan inte göra det här.”
”Nej, så klart”, säger Linnéa. ”Man måste vara utvald. Av Rådet. Det måste vara skönt för dig att äntligen få hänga med andra elitister. Hela tiden få höra hur viktig och speciell du är. Det är väl det du alltid har drömt om?”
Linnéa pratar långsamt. Som om hon vill att varje ord ska ha maximal effekt. Och det har det, ser Anna-Karin på Minoo.
”Linnéa, sluta”, säger Vanessa.
”Nej, jag tänker inte sluta!” säger Linnéa. ”Hon håller på att förstöra allt! Vi har kämpat som fan för att få ihop den här gruppen, och vi har varit med om så jävla mycket tillsammans och så kommer beskyddarna och säger ’du måste byta cirkel, Minoo’, och hon bara gör det, rakt av, utan problem. Vad tror du att Rebecka hade sagt om det, Minoo? Rebecka som alltid försökte hålla ihop oss! Fattar du inte att du sviker henne som ens överväger det här?”
Minoo verkar ha förlorat talförmågan. Hon bara stirrar på Linnéa.
”Det där var jävligt lågt”, säger Gustaf.
Anna-Karin kan se hur Linnéa samlar sig för att gå till motattack, och hon inser att hon faktiskt kan stoppa henne.
TYST!
Linnéa är inte beredd och har inte en chans att sätta upp försvar mot Anna-Karins magi. Hennes läppar rör sig utan att det kommer något ljud.
”Vad är det?” säger Nicolaus.
Linnéa pekar ilsket på Anna-Karin.
”Ja, det var jag”, säger Anna-Karin. ”Och jag tänker göra det igen om du håller på så där. Du sa det själv, vi måste hålla ihop nu.”
Hennes röst stockar sig.
”Jag tänker inte låta nån av er förstöra det här. Fattar ni inte att ni är viktiga? Inte bara för att ni är De utvalda”, säger hon. ”Fattar ni inte att jag har ingen …”
Hon blir överraskad av tårarna som väller upp i hennes ögon.
”Jag har inga andra.”
Det är dödstyst på dansbanan. Anna-Karins puls dånar i öronen. Hon vågar inte se på någon.
”Du har rätt”, säger Vanessa. ”Vi måste ta ett steg i taget. Och vi får inte sabba det här.”
Nicolaus klappar Anna-Karin på armen.
”Jag tror det räcker för i dag”, säger han. ”Vi är trötta allihop. Och får jag påminna er om att Olivia kan dyka upp här när som helst. Rör er inte ute ensamma. Ta hand om varandra.”
Han ser särskilt på Linnéa och Minoo när han säger det sista.