Anna-Karin följer stigen som leder in i skogen bakom radhusområdet där Gustaf bor. Hon föser bort några lågt hängande grenar, håller upp dem så att de inte studsar tillbaka i ansiktet på Nicolaus. Vanessa, Evelina, Rickard och Gustaf kommer efter honom på rad.
De passerar en ring av stora stenblock sammanlänkade med tjocka kedjor. Anna-Karin sneglar på skylten som upplyser om att det är en massgrav från en koleraepidemi år 1853. Platsen gör henne alltid lite illa till mods.
Hösten har kommit tidigt i år. Björkarnas och rönnarnas löv har redan börjat skifta färg. Septembersolen skiner över skogen men den värmer inte, och de senaste dagarna har Anna-Karin tyckt sig känna doften av snö i luften. De fortsätter djupare in i skogen.
De har utforskat grottsystemet i tre veckor. Och tack och lov har de hittat andra vägar in. Som den de är på väg till just nu.
Räven tassar fram bredvid Anna-Karin. Hans svans stryker mot hennes ben ibland. Hon känner att han är ivrigare än vanligt att komma ner i grottorna, och hans iver smittar av sig på henne. Han är säker på att deras letande kommer att löna sig i dag. Men Anna-Karin tänker inte säga något till de andra. Även om ingen säger det rent ut, så har hon märkt att deras tålamod börjar ta slut.
Stressen ligger hela tiden och sjuder under ytan. Det är bara fyra tecken kvar nu sedan träelementet reagerade i matsalen. Och Minoo har varken lyckats ta reda på mer information om asken eller hur de ska stänga portalen.
Marken börjar slutta uppåt. Svetten rinner utefter Anna-Karins rygg medan hon kämpar sig uppför backen som är tätt bevuxen med ormbunkar. Det är svett som kommer att bli iskall så fort de kommer ner i grottornas kyliga, fuktiga mörker. Hon huttrar till bara hon tänker på det.
De har använt krita för att markera vilka gångar de redan undersökt och försökt rita kartor. Men det är svårt eftersom inga kompasser fungerar. Det enda de verkligen vet är att grottsystemet är mycket större än de anat, med gamla gruvgångar och naturliga tunnlar som löper kors och tvärs under Engelsfors. Vissa har varit blockerade av nerfallen sten som Anna-Karin varit tvungen att röja bort. De flesta gångarna har lett till återvändsgränder, eller smalnat av så pass att det var omöjligt att ta sig fram. Nu är det bara två outforskade gångar kvar.
Anna-Karin börjar försiktigt ta sig ner på andra sidan höjden. Det är en brant backe som slutar med en avsats innan marken försvinner i ett stup.
”Gud, vad jag hatar naturen”, stönar Evelina långt bakom henne.
Till slut kommer Anna-Karin ner på avsatsen. Hon är så högt upp att hon kan titta ner på trädtopparna, och hon är alltid lika rädd att ramla.
De hade varit nere i tunnlarna en hel dag när de hittade den här öppningen. Först trodde de att de hade nått fram till ännu en återvändsgränd. Men sedan såg de några svaga strålar dagsljus och förstod att det inte var en kompakt vägg de hade framför sig, utan en gigantisk stenbumling. Trots Anna-Karins nya styrka tog det flera försök innan den gav vika, men plötsligt bländades de av solskenet utifrån. Stenbumlingen tippade över avsatsens kant och föll nerför stupet. Det brakade så högt att det ekade långt över skogen.
”Fortsätter ni åt samma håll som ni gick i går?” säger Anna-Karin till Vanessa och Evelina när de kommer ner på avsatsen. ”Så tar vi tunneln in under stan?”
”Det spelar ingen roll för mig”, säger Vanessa och drar på sig sin mammas chockrosa, bulliga vinterjacka. ”Det är ingen skillnad på dom.”
”Det vet vi inte än”, säger Nicolaus.
”Gör vi inte?” säger Vanessa, och sedan suckar hon. ”Förlåt. Jag är på dåligt humör bara.”
Hon behöver inte förklara varför. I morgon ska de till Västerås tingsrätt. Anna-Karin kan inte föreställa sig hur det måste kännas för Vanessa. För att inte tala om hur det måste kännas för Linnéa.
”Och man blir ju inte direkt muntrare nere i grottorna”, fortsätter Vanessa.
Anna-Karin nickar. Hon vet inte om det är kylan, enformigheten eller bristen på ljus som gör att de blir så trötta av att vara i grottorna. Hon hoppas att det här är sista dagen de behöver vara här.
Vanessa och Evelina tänder sina ficklampor och går först ner i mörkret.
Anna-Karin ser efter dem medan hon öppnar sin ryggsäck och tar fram den stickade tröjan och duffeln som hon knölat ner där.
Det låter högt om dragkedjan på Rickards täckjacka när han drar upp den hela vägen till hakan. Hans ena glasögonskalm är tejpad sedan han snubblade på ett gammalt primuskök i en av tunnlarna. Han, Gustaf och Nicolaus har tillbringat mest tid i underjorden. Och Rickards krafter har utvecklats snabbt. Nu kan han känna av mänskliga energier och avgöra när han befinner sig under befolkade områden.
Anna-Karin tänder sin egen ficklampa och går in. De andra kommer efter. Gustaf och Nicolaus måste gå lätt framåtböjda. De senaste dagarna har det luktat starkt av liniment om Nicolaus.
Hon tänker på när Engelsfors var en gruvstad, på alla arbetare som var nere i underjorden varje dag. På hembygdsgården hänger spöklika gamla fotografier från den tiden. Gruvarbetarna ser allvarligt in i kameran. Deras ögon är trötta och tomma. Längst fram sitter småpojkarna. De är inte äldre än nio, tio år. Ögonen ser onaturligt ljusa ut i de smutsiga ansiktena.
Anna-Karin låter mörkret och kylan omsluta henne när hon fortsätter ner i berget.
Skenet från Vanessas ficklampa spelar över de ojämna, vassa grottväggarna.
Hon huttrar till trots den tjocka jackan som det knappt går att röra sig i. Hon hatar att ha på sig vinterkläder. Det hjälper ju inte ens. Den råa kylan letar sig in överallt. Lägger sig som en våt filt närmast kroppen. Suger ut all värme. All energi. Hon känner sig redan trött.
Evelina låter ficklampan sväva framför dem. Hon har aldrig varit intresserad av att plugga, men hon tycks inte tröttna på att öva sin magi. Vanessa har också försökt öva, men har inte lyckats levitera igen.
”Kommer du ihåg när vi såg den där skräckfilmen om tjejerna som ska klättra i såna här grottor?” säger Evelina. ”Och sen går dom vilse och blir uppätna av monster. Det kanske är dags att se om den?”
”Vi kan ju ta den med alla hjärtans dag-mördaren som gömmer sig i gamla gruvgångar också”, säger Vanessa.
De skrattar till, men det låter falskt. Det går inte att skratta bort att de lever i en skräckfilm. Det är förmodligen en uppföljare, eftersom Olivia är på väg tillbaka, som en av seriemördarna som aldrig går att döda och som aldrig ger upp.
De har försökt hitta henne genom att hålla en pendel över en Engelsforskarta, men pendeln svängde vilt på ett sätt som de aldrig sett förut. Mona Månstråle hade kanske kunnat hjälpa dem. Men Kristallgrottan är fortfarande stängd.
Vanessa är säker på att Olivia kommer att ge sig på Linnéa först. Minoo är kanske viktigast, den enda som inte går att ersätta med någon annan häxa i hela världen. Men mellan Linnéa och Olivia är det personligt.
Och det är inte bara Olivia som hotar. Det är rättegången också.
Vanessa är så orolig för Linnéa. Och samtidigt är hon arg. Så arg att hon ibland inte kan sova på nätterna. Hjärtat dunkar för hårt.
”Vad är det?” säger Evelina.
”Jag tänkte bara på Linnéa”, säger Vanessa. ”Hon måste må så jävla dåligt inför i morgon.”
”Jag fattar inte hur hon kunde göra slut med dig”, säger Evelina. ”Om jag var hon skulle jag verkligen vilja ha nån just nu.”
”Men det fattar jag”, säger Vanessa, och som vanligt är det omöjligt att sluta prata om Linnéa när hon väl börjat. ”Hon är så jävla feg. Hon är så rädd för att bli sårad. Och en del av mig vet ju att hon har problem som jag inte kan förstå, men en annan del av mig känner liksom bara … vafan, kom igen! Vem är inte rädd för att bli sårad? Tror hon att det finns nån som gillar det?”
De kommer fram till stället där de slutade utforska tunneln i går, kravlar sig förbi högen med stenar som blockerade vägen innan Anna-Karin flyttade på dem.
”Hon kunde lita på mig”, fortsätter Vanessa. ”Jag hade gjort vad som helst för henne och det är så jävla tragiskt att hon inte fattade det.”
”Ja”, säger Evelina. ”Det är det.”
”Tack för att du orkar lyssna”, säger Vanessa.
”Du behöver inte tacka”, säger Evelina. ”Allvarligt.”
”Jo. Jag vet inte vad jag hade gjort annars. Tänk om det här hade hänt när jag inte kunde prata med dig. Jag hade fan gått under. Vem skulle jag ha pratat med då? Minoo träffar jag aldrig och Anna-Karin är supersnäll, men hon har inte direkt nån erfarenhet av förhållanden.”
”Det hade väl blivit Nicolaus då”, säger Evelina och flinar.
Gångens tak blir lägre och Evelina låter ficklampan landa i handen. De hukar sig och fortsätter framåt, Vanessa först och Evelina efter.
”Du”, säger Evelina bakom henne. ”Jag är verkligen ledsen att jag var en sån bitch mot dig förut. Innan jag fick veta.”
”Du hade inte så mycket val.”
”Kanske inte”, säger Evelina. ”Men nu fattar jag precis hur det måste ha varit för dig. Kolla bara på mig och Leo.”
Leo förstod genast på Evelina att något hade hänt. Och han drog sina egna slutsatser när hon började hitta på genomskinliga ursäkter för att inte träffas, när hon alltmer sällan hade tid att prata, när hon så uppenbart gick och tänkte på något utan att berätta vad. I lördags ringde han på fyllan och dumpade henne.
”Har du hört av honom nåt mer?” säger Vanessa.
”Nej. Och jag tror inte ens jag skulle svara om han ringde. Det går inte att prata med honom när han är så jävla säker på att jag har varit otrogen med halva Engelsfors.”
Det blir högre i tak igen och de kan räta på sig. Vanessa rullar axlarna bakåt några gånger, försöker få i gång blodcirkulationen.
”Jag trodde du skulle vara mer knäckt”, säger hon.
”Jag med. Men sättet han beter sig på är typ det osexigaste i världen. Jag orkar liksom inte … Michelle är jätteledsen för att vi hänger utan henne. Och pappa är helt bitter för att jag inte vill komma till Örebro, och mamma och jag har bråkat mer än nånsin för att jag skolkar så mycket och jag vill liksom bara, hallå, jag försöker rädda ditt liv och alla andras.”
”Det är ett jävligt otacksamt jobb vi har”, säger Vanessa.
”Eller hur.”
De svänger runt en krök och gången tar tvärt slut.
”Fan också”, säger Evelina.
Vanessa låter ficklampans ljuskägla fara fram och tillbaka över den kompakta stenväggen de har framför sig.
”Dom andra kanske har hittat nåt”, säger Evelina.
Men hon låter inte övertygad.
Och Vanessa hoppas nästan på att de andra också har hamnat i en återvändsgränd. Då finns det inte fler ställen att utforska.
”Titta”, säger Evelina och lyser med ficklampan mot en armbandsklocka som ligger på marken.
Hon låter den sväva uppåt, fångar den i handen. Klockan har varit guldfärgad en gång i tiden, men färgen är nästan bortnött nu.
Vanessa ryser till, undrar vems arm den där klockan suttit på. Var den armen är nu. Vart alla människor de hittar spår efter har tagit vägen.
Vanessa och Evelina sveper med sina ljuskäglor, men de hittar inget mer. Bara sten, sten och sten.
* * *
Anna-Karin går genom den mörka gången bredvid Nicolaus.
Ett tiotal meter framför henne springer Räven. Då och då delar hon hans sinnen, delar hans nyfikenhet.
De är nära nu.
”Det är något annorlunda med den här tunneln”, säger Nicolaus. ”Eller hur?”
”Jag tror det”, säger Anna-Karin.
Hon hör Rickards och Gustafs röster bakom sig.
”Har du pratat med Minoo på sistone?” säger Nicolaus.
Det känns så absurt att han måste fråga, eftersom hon och Minoo bor i samma hus. Men de har knappt sett till varandra de senaste veckorna. Minoo är bara i herrgården. Hon har inte varit i grottorna en enda gång.
Anna-Karin hör Gustaf skratta till åt något Rickard säger. Han får knappt träffa Minoo heller, fast de är tillsammans nu.
”Hon hade inte kommit hem när jag gick och lade mig”, säger hon. ”Och när jag vaknade i morse hade hon redan gått.”
I hemlighet var Anna-Karin lättad. Deras samtal är så stela nu för tiden. Anna-Karin försöker få allt att kännas som vanligt, vill visa Minoo att de fortfarande är vänner, att de fortfarande hör ihop. Men det är svårt när Minoo inte vill berätta vad som händer i herrgården. Så fort Anna-Karin frågar svarar hon undvikande att de ”övar”.
”Hon svarar inte när jag ringer”, säger Nicolaus. ”Det oroar mig att hon drar sig undan.”
”Hon kanske inte känner att hon har så mycket val”, säger Anna-Karin. ”Efter bråket …”
Hon tystnar. Undrar varför hon försvarar Minoo när hon egentligen blir sårad av hennes beteende.
”Det kan bli väldigt intensivt i slutna sammanhang som det på herrgården”, säger Nicolaus. ”Och Walter Hjorth tycks vara en väldigt karismatisk person.”
Anna-Karin önskar att hon kunde hålla bättre uppsikt över herrgården. Men Räven blir bara mer och mer ovillig att gå nära. Hon har förstått att det har med Walters familiaris att göra. Lodjur är högre upp i näringskedjan.
Det är skönt att Viktor är där åtminstone. Han har ju lovat att han aldrig kommer att låta någon skada Minoo.
Plötsligt blixtrar det vitt framför Anna-Karins ögon och hon är i Rävens medvetande. Hans känsliga mörkerseende störs av något längre fram i tunneln. Något som inte borde vara där.
Ljus.
Rävens nyfikenhet slår över i rädsla. Anna-Karin öppnar ögonen och stannar.
”Det finns nåt där framme”, säger hon.
Nicolaus stannar bredvid henne.
”Vad är det?” säger Gustaf som kommit i kapp dem.
”Räven såg ett ljus”, säger hon.
”Ett ljus?” säger Rickard. ”Är du säker?”
”Ja”, säger Anna-Karin.
Hon hör något närma sig och hinner bli rädd innan hon inser att det är Räven. Det känns lika dumt som att bli skrämd av sin egen skugga.
”Jag vet inte vad som finns där framme”, säger hon. ”Vi borde kanske inte gå dit allihop.”
”Jag kan gå till Vanessa och Evelina”, säger Gustaf. ”Räven kan följa med mig. Få honom att skälla om ni behöver hjälp.”
Hon nickar. Gustaf vet lika väl som de att han är den som är till minst nytta om något farligt väntar. Anna-Karin undrar hur det känns att vara den enda i gruppen som inte har några krafter.
Gustaf försvinner bakom en krök. Ljuset från hans ficklampa slukas av mörkret.
”Kom”, säger hon till Nicolaus och Rickard och börjar gå.
Stenarna är hala här. Då och då faller vattendroppar ner på henne, rinner innanför kragen på hennes duffel.
Och så ser hon det igen, genom sina egna ögon den här gången.
Ett svagt ljus längre bort i tunneln.
”Kan det vara en öppning av något slag?” säger Nicolaus. ”Ett gammalt schakt?”
”Nej”, säger Rickard. ”Vi är fortfarande under stan.”
”Och det där är inte dagsljus”, säger Anna-Karin.
Ljuset är alldeles för blått.
Hon skyndar på stegen. Halkar nästan på stenarna. Nicolaus ropar hennes namn, men hon bryr sig inte om det, bryr sig inte om att Räven blev rädd, att hon själv borde bli det. Hon måste dit. Hon måste ta reda på vad det är de har letat efter under de här veckorna. Vad det är som har lockat på henne i skogen under så lång tid.
Nu ser hon att tunneln mynnar ut i en grotta. Och ju närmare hon kommer, desto starkare blir ljuset.
Hon kliver in i grottan och stannar.
Det är högt i tak. Säkert tre meter. På bergväggen på andra sidan grottan är två cirklar målade med ektoplasma. En yttre och en inre. Det är från cirklarna som det iskalla, blå ljuset strömmar, får det att glittra i mineraler och avlagringar.
Anna-Karin tar ett steg mot cirklarna och trampar rakt i en vattenpöl.
”Otroligt”, hör hon Nicolaus säga bakom henne.
Anna-Karin fortsätter fram till väggen, sträcker ut handen mot den innersta cirkeln.
”Var försiktig”, säger Nicolaus.
Ektoplasman har hårdnat. Den påminner om stelnat stearin. Den är kall. Kallare än själva berget.
Anna-Karin vänder sig om. Rickards och Nicolaus ansikten ser ut att vara gjorda av is i det blåaktiga ljuset.
”Kolla”, säger Rickard och pekar uppåt.
Anna-Karin vänder sig om igen. Ovanför cirklarna är elementtecknen inristade.
Eld. Jord. Luft. Vatten. Metall. Trä.
Eld och trä lyser svagt. Tecknen för de element som redan visat sig i skolan.
Och under det träder bokstäver fram inför Anna-Karins ögon, bildar ord som hon inte förstår.
TENEBRIS APERIAR.
”Är det latin?” säger Rickard, och Nicolaus nickar.
”När mörkret faller öppnas jag”, översätter han. ”Walter sa att portalen kommer att bli åtkomlig när mörkret sänker sig över Engelsfors.”
Anna-Karin lägger en hand mot väggen. Nu känner hon att det finns något på andra sidan. Något som vibrerar, som ger resonans i hela hennes kropp.
”Det är här den finns”, säger hon. ”Portalen. Bakom den här väggen.”
”Ja”, säger Nicolaus.
”Det stämmer”, säger Rickard.
Anna-Karin ser på honom igen. Han har vänt ansiktet uppåt och blundar. Det blå ljuset blänker i hans glasögon.
”Vi är under skolan”, säger han och öppnar ögonen. ”Nånstans mellan gympasalen och matsalen.”
”Är du säker?” säger Anna-Karin.
”Helt säker”, säger han.
”Ni får inte berätta det här för Minoo”, säger Nicolaus.
Anna-Karin ser förvånat på honom. Han ser auktoritär ut på det där sättet som påminner henne om att han var präst en gång i tiden.
”Vi vill inte att Rådet ska få veta att vi har hittat portalen”, fortsätter han.
”Men Minoo säger ju inget till dom om vi inte vill att hon ska göra det”, säger Anna-Karin.
”Kan vi verkligen vara säkra på det?” säger Nicolaus. ”Vi har ingen aning om var hennes lojalitet ligger. Hon tillbringar nästan all sin vakna tid med den andra cirkeln.”
Anna-Karin vill protestera. Men hon kan inte. Hon vet inte själv vem Minoo är lojal mot. Hon undrar om ens Minoo vet.
”Gustaf kommer aldrig att gå med på att hålla det hemligt för Minoo”, säger Rickard.
”Då berättar vi inget för honom heller”, säger Nicolaus. ”Vi säger att det här var en återvändsgränd.”
Rickard rynkar pannan.
”Det känns ju skitkonstigt att ljuga för honom”, säger han.
”Om Rådet får veta att vi har hittat portalen kommer de att se till att vi aldrig kommer åt den”, säger Nicolaus.
”Men tänk om det är Rådet som ska stänga den?” säger Rickard och hans röst ekar i grottan. ”Jag vet att Linnéa är helt säker på att det inte är så. Men vi andra har bara skjutit upp diskussionen medan vi har sprungit runt här nere. Nu har vi hittat portalen. Är det inte dags att vi bestämmer oss?”
Han ser från Nicolaus till Anna-Karin. Hon vet att han har rätt. Och plötsligt står allt klart för henne.
”Det här stället ville att vi skulle komma hit”, säger hon. ”Det kallade på oss, inte på Rådets cirkel.”
”Ja”, säger Nicolaus. ”Rådets cirkel har kanske möjlighet att stänga portalen. Men det har vi också.”
”Jag satsar hellre på oss”, säger Rickard och suckar. ”Och jag ska inte säga nåt till Gustaf.”
Det känns skönt att ha fattat ett beslut. Anna-Karin hoppas bara att Vanessa och Evelina håller med dem.
Och att de kan övertyga Minoo när det dags.