Två år.
Det är så länge du har varit borta. Det är så länge jag har saknat dig.
Nu sitter jag här igen på platsen där du dog. Och jag försöker inbilla mig att jag känner din närvaro.
Men det gör jag inte. Jag är ensam här inne.
Och jag måste erkänna nåt, E.
Jag har glömt din röst. Jag har glömt hur den lät. Jag ser ditt ansikte nästan varje dag på bilder vi tog. Men det blir allt svårare att minnas hur du rörde dig, din hållning, hur skuggorna föll över ditt ansikte.
Jag har försökt att teckna dig, men det blir bara skit. Platt och själlöst. Motsatsen till allt som var du.
I morgon ska jag möta dom i tingsrätten. Dom som gjort oss så illa så många gånger. Jag försöker tänka att jag gör det för din skull också, jag försöker hitta kraft i det. Att jag gör det här för oss båda.
Jag undrar vad du skulle göra om du var här just nu.
Du skulle inte säga åt mig att vara stark. Du skulle bara hålla om mig.
Jag var en idiot som gjorde slut med V. Jag borde släppt in henne, låtit henne vara med mig genom det här.
Jag ångrar mig varje dag. Men jag gjorde det. Och att jag över huvud taget kunde göra så mot V är ju ett bevis på att jag är helt fel för henne. En person som är värd att vara ihop med henne hade aldrig kunnat göra så.
Om du kan höra mig trots allt måste du vara så trött på mitt gnäll. När du levde kunde vi alla fall skratta åt det.
Det är kanske det jag saknar mest.
Att vi alltid kunde skratta åt skiten.
Jag älskar dig.
L.
Linnéa slår ihop dagboken. Hon sitter på golvet bredvid handfatet, ser upp mot fönsterbrädan. Fotografierna och blommorna är inte lika många som förra året. Men hon är inte den enda som försöker minnas.
Hon undrar om Olivia också tänker på honom just nu.
Hennes mobil piper till. Det är ett meddelande från Anna-Karin som har kommit till skolan nu. Hon vill ses i entrén så fort hon varit hos sin mentor. Sedan ska hon och Linnéa gå till grottan tillsammans.
Linnéa vill se den med egna ögon. Den som finns djupt nere i berget under henne. Där portalen finns.
Hon blev förvånad över att Nicolaus ville hålla den hemlig för Minoo. Men hon klagar knappast.
Linnéa gick för långt i folkparken, det vet hon. Hon lät sina känslor styra när hon borde ha varit smart. För hur fel hon än tycker att Minoo har, så behöver de henne. De behöver henne för att kunna rädda världen. Och de måste få Minoo att förstå det, få henne att tro på De utvaldas cirkel mer än på Rådet och beskyddarna.
Vanessa hade rätt. Linnéa drev Minoo rakt i armarna på Walter, och nu är hon orolig för att de inte kommer att kunna övertala henne att komma tillbaka.
Men om det inte går att övertala henne så finns det andra sätt. Om världens undergång står för dörren och bara Cirkeln vet var portalen finns, då måste väl Minoo komma till dem? Det är utpressning, men Linnéa intalar sig att det är en sista utväg. Desperata situationer kräver desperata åtgärder.
Hon hör steg närma sig utanför toalettdörren och reser sig. Men ingen kommer in.
”Här är det”, säger en tjej på andra sidan dörren. ”Och det är exakt två år sen i dag. Min storasyrra säger att dom har tagit bort alla speglar så att ingen ska göra om det. Om man säger hans namn tre gånger och vänder sig om så står han där. Med en blodig glasskärva i handen. Ska vi testa?”
Dörrhandtaget trycks ner. Linnéa förbereder sig på att skrika åt snorungarna att dra åt helvete.
”Nej!” säger en kille och skrattar till. ”Jag vågar fan inte.”
Tjejen fnissar och dörrhandtaget åker upp igen.
”Vi måste skriva nåt i alla fall”, säger hon. ”Det är tradition.”
Linnéa hör gnisslet av en tuschpenna mot utsidan av dörren. Steg försvinner och hon går fram till dörren, tittar ut.
Tjejen och killen har färgat håret i samma gröna nyans. De småspringer bort mot huvudtrappan, hand i hand. Det är så tydligt att de är bästa vänner.
Linnéa ser efter dem. Känner plötsligt hur ögonen tåras.
Tuschet har inte riktigt torkat när hon rör vid bokstäverna på dörrens utsida.
R. I. P. ELIAS
* * *
Anna-Karin går uppför trapporna. Tröttheten hon alltid drabbas av nere i grottorna sitter kvar i kroppen. Och det är som om hon fortfarande kan känna resonansen från klippväggen djupt under skolan.
När mörkret faller öppnas jag.
Hon, Vanessa och Linnéa har turats om att vara i skolan de senaste veckorna. Sett till att det alltid har funnits någon här som kan känna igen ett apokalypstecken. I dag är det Linnéas tur.
Men Ylva vill ha ett samtal med Anna-Karin, och hon vet redan vad hennes mentor vill prata om.
Kevin kommer gående nerför trappan. Han har kepsen djupt nerkörd i pannan, men Anna-Karin märker att han sneglar på henne under skärmen. Hon får en känsla av att han vill säga något, men han fortsätter att gå.
Dörren till klassrummet står öppen.
Ylva sitter på katedern och bläddrar i en kvällstidning. Hon tittar upp när Anna-Karin kommer in.
”Hej”, säger hon och lägger ifrån sig tidningen. ”Vad bra att du kunde komma. Stäng dörren efter dig.”
Anna-Karin gör som hon blir tillsagd.
”Sätt dig”, säger Ylva.
Anna-Karin sätter sig på bänken mitt emot katedern.
”Jo”, börjar Ylva. ”Jag vet att du har haft det svårt sen … ja, sen i våras.”
Ylva ser på Anna-Karin med en frågande blick. Som om hon vill försäkra sig om att hon inte behöver uttala orden. Sen din mamma dog.
Anna-Karin nickar.
”Men vi måste prata om läget för dina betyg”, fortsätter Ylva. ”Du har ju sagt att du vill gå veterinärutbildningen sen.”
Hon redogör gravallvarligt för hur svårt det är att komma in på populära utbildningar, hur konkurrensen bara hårdnar. Anna-Karin vet redan allt. Det oroade henne förut. Nu inser hon hur länge sedan det var som hon tänkte på framtiden på det sättet.
”Du är en av mina mest begåvade elever”, säger Ylva. ”Jag vet ju att du kan prestera så mycket bättre. Och din närvaro … Anna-Karin, jag är oerhört besviken.”
Ylva ser uppfordrande på henne. Anna-Karin undrar vad som förväntas av henne nu. Ska hon säga att hon saknar mamma så mycket att hon inte kunnat tänka på skolan? Ska hon skylla på att det blev extra jobbigt när Minoo slutade, eftersom hon inte har några andra kompisar i klassen? Ska hon lova att skärpa sig? Säga att hon ska satsa från och med nu?
Men hur ska hon kunna lova det? Hon kan inte lägga apokalypsen åt sidan för att få bra betyg i matte.
”Finns det nåt jag kan hjälpa dig med?” säger Ylva.
”Nej”, säger Anna-Karin. ”Men tack för att du sa till.”
Ylva ställer sig upp. Hon ser lättad ut. Som om hon känner att hon har gjort allt hon kunnat.
”Då säger vi så”, säger hon. ”Och jag finns alltid här om du vill prata.”
”Tack”, säger Anna-Karin och äntligen kan hon lämna klassrummet.
Hon skyndar sig nerför trapporna. Tar fram mobilen för att messa Linnéa, men ser att hon redan står och väntar i entréhallen.
Folk som går förbi Linnéa sneglar på henne. Stämningen är laddad. Oavsett vad som händer i tingsrätten i morgon så kommer det att gå till historien i Engelsfors gymnasium.
Linnéa möter inga blickar. Anna-Karin vet ingen som kan se så onåbar ut som hon. Hennes svarta lugg döljer nästan ögonen som är hårt målade. Den lila kjolen som står rakt ut skulle kunna vara flickig, gullig, men på Linnéa ser nederfållens svarta spetskant ut att vara rakbladsvass, ett skydd mot alla som försöker närma sig.
Det har varit stelt mellan dem ända sedan Anna-Karin använde sin magi på Linnéa i folkparken. Anna-Karin ångrar sig inte. Det enda hon ångrar är att hon inte gjorde det tidigare. Hon är orolig för att de har förlorat Minoo. Och hon är orolig för Linnéa också. Hon är i fritt fall och Anna-Karin oroar sig både för henne och för dem som hon kan dra med sig. I förlängningen är det hela mänskligheten.
Ska vi gå? tänker Linnéa.
Anna-Karin nickar.
De följer strömmen av människor ut genom entrédörrarna och nerför trappan.
Anna-Karin är inte alls beredd när Julia och Felicia kliver fram.
* * *
De måste ha väntat på mig, tänker Linnéa och backar ett steg, känner kanten på skoltrappans nedersta steg trycka mot vaderna.
Julia och Felicia står nära varandra, en enad front igen. Och det får Linnéas ångest, som ständigt går på tomgång i kroppen, att rivstarta.
Om Julia och Felicia är sams …
”Hej, Linnéa”, säger Julia.
”Vad vill du?” säger Linnéa.
Julia svarar inte. Hon bara ler. Det här är inte den svaga, hysteriska Julia som spottade på Linnéa i Citygallerian. Det är ett leende som tillhör någon med trumf på hand.
Och Felicia ler också.
Om Julia och Felicia är sams …
Linnéa släpper fram sin kraft. Riktar en trevare mot Felicia.
Felicia tänker på Robin. Hur hon höll honom i handen och vädjade till honom. ”Fattar du inte vad du håller på med?” sa hon. ”Du kommer att förstöra hela ditt liv. Mitt också. Julia vill liksom inte ens prata med mig längre. Och tänk på din mamma. Hon var till och med full på stan. Mitt på dan. Våra grannar såg henne på Ica och hon sluddrade.” Robin ryckte till. Det var första gången de pratade öppet om att hans mamma dricker. Felicia såg att det tog. ”Det är du som inte fattar”, sa Robin ändå. ”Jag kommer inte undan. Jag måste erkänna.” Felicia blev så frustrerad att hennes grepp hårdnade om hans hand. ”Men du har ju redan erkänt en gång”, sa hon. ”Du har suttit här hur länge som helst. Även om det där med Linnéa var sant, så har du ju redan fått ditt straff nu. Det räcker.” Och Robin tvekade. ”Du kan inte förstöra din framtid för hennes skull”, sa Felicia. ”Linnéa Wallin är bara trash. Varför ska du bli som hon? Säg att du och Kevin var rädda för Linnéa. Alla vet att hon är en galen knarkare och har en massa kriminella kompisar. Du kommer att bli friad.” Och Robin gömde ansiktet i händerna, men han nickade.
Linnéa kastar sig ur Felicias tankar. Det har bara gått ett ögonblick, men allt har förändrats. Hennes hjärta kastar sig mot buren av revben. Försöker ta sig ut.
Han tänker göra det. Han tänker ta tillbaka allt.
Linnéa känner panikångesten rulla i vågor genom henne. Varje våg är större och starkare än den förra.
Robin har ändrat sig, tänker hon till Anna-Karin.
Anna-Karin rycker till som om någon stuckit henne med nålar, och Linnéa förstår att hennes panikkänslor följt med i tanken.
”Vad är det för fel på er?” säger Anna-Karin till Julia och Felicia. ”Ni måste ju fatta att allt är sant. Hur kan ni vara ihop med dom då?”
Linnéa uppfattar knappt vad Anna-Karin säger. Det enda hon kan tänka på är Eriks tanke i aulan, den som har förföljt henne i så många mardrömmar.
Henne tar jag sen.
Om Erik och Robin går fria …
Marken gungar under hennes fötter. Paniken har satt hennes balanssinne ur spel.
”Vi ses i Västerås i morgon”, säger Felicia.
Henne tar jag sen.
Felicia vänder sig om och går med Julia i släptåg.
Så fort de vänt ryggen till tar Linnéa tag i Anna-Karins arm. Marken kantrar. Hon hinner inte ens märka vad som har hänt förrän hon ligger i Anna-Karins knä.
”Linnéa, hur är det? Vill du ha vatten? Jag har vatten i väskan, tror jag …”
Linnéa skakar på huvudet.
”Vad ska jag göra?” säger Anna-Karin. ”Ska jag ringa efter en ambulans?”
”Nej”, får Linnéa fram. ”Nej, det är panikångest …”
Hon tar tag i Anna-Karins arm igen.
Såg dom? Såg dom att jag svimmade?
Anna-Karin svarar inte och Linnéa vet att de såg.
Hjälp mig upp.
Anna-Karin tar ett fast tag under hennes armar. Linnéa skäms när hon känner hur kalla och våta hennes armhålor är mot Anna-Karins underarmar. Världen kränger fram och tillbaka när hon kommer upp på fötter.
Hon ser att folk har stannat på skolgården. Känner att de stirrar. Hon har lugnande i väskan, men hon tänker inte ta en tablett förrän hon kommit härifrån. Det sista hon behöver nu är att ta piller inför alla och spä på ryktena om att hon är en knarkare.
”Kom”, säger Anna-Karin. ”Vi går hem till dig.”
Linnéa skakar på huvudet igen. Hon vill inte hem, för nu kommer lägenheten bara att påminna henne om allt som hände den natten, och hon är rädd för att Julia och Felicia ska komma dit när de har sett hur svag hon är, ta chansen att skrämma henne till tystnad, för hon klarar inte mer nu, hon borde aldrig ha sagt något till Patricia, hon borde ha förnekat allt …
”Då går vi hem till mig”, säger Anna-Karin, och Linnéa skakar på huvudet.
Jag vill inte träffa Minoos familj.
Hennes mamma är i Stockholm och hennes pappa brukar komma hem sent, tänker Anna-Karin.
Men Minoo …
”Hon brukar också komma hem sent”, säger Anna-Karin.
Om hon bara hade haft Vanessa. Om hon bara inte …
Svetten tränger fram över hela kroppen igen.
”Klarar du att gå?” säger Anna-Karin. ”Jag kan ringa en taxi annars.”
”Det är lugnt. Jag klarar det.”
Anna-Karin ser oroligt på henne.
”Ska jag ringa Vanessa?” säger hon försiktigt.
”Nej”, säger Linnéa och skakar på huvudet. ”Nej, säg inget till henne.”
Kroppen är matt som om hon sprungit ett maraton. Nästa våg av panikångest ligger under ytan och väntar. De måste hinna hem till Minoo innan den kommer tillbaka.