74

Bilen gungar till och det knastrar om däcken när Viktor kör in på grusplanen. Herrgårdens utomhusbelysning gör den spöklikt vit mot den svarta natthimlen. Viktor parkerar bilen och stänger av motorn. Minoo öppnar dörren och känner den kalla nattluften slå emot sig. Hon får nästan för sig att det doftar snö.

Hon följer efter Viktor in i herrgården och hänger av sig jackan i kapprummet. Sedan leder han henne samma väg som de gick när hon kom till herrgården för att hjälpa Clara.

Korridoren på övervåningen ser kuslig ut i månljuset. Minoo har förstått att alla i cirkeln, förutom Walter, har sina rum här. Nu tar Viktor henne till rummet längst bort, det med rödklövertapeterna. Hon är glad att det är här hon ska sova. Det är åtminstone bekant.

Hon tänder lampan på nattduksbordet och ställer ner ryggsäcken vid den stora dubbelsängen.

”Känner du igen dig?” säger Viktor.

”Så borta var jag inte.”

”Du var det när jag bar in dig här.”

Minoo känner ansiktet hetta. Hon har aldrig riktigt tänkt på hur förflyttningen från Claras rum gick till.

”Jag bara skojade”, säger Viktor och flinar. ”Jag skulle aldrig orka bära dig. Jag fick be Adriana om hjälp.”

”Det känns ju mycket bättre”, säger Minoo, och föreställer sig hur de har baxat och släpat hennes lealösa kropp.

Men hon kan inte låta bli att le tillbaka.

”Sov gott då”, säger Viktor och börjar dra igen dörren. ”Det kommer att finnas frukost i matsalen från klockan fyra.”

Minoo suckar. Hon hade nästan lyckats förtränga att hon ska upp om bara några timmar. Hon byter om till pyjamas, tvättar ansiktet och borstar tänderna. Sedan viker hon undan överkastet och kryper ner under täcket. Hon ställer klockan på kvart i fyra, försöker skicka ett meddelande till Gustaf, men hon har ingen täckning. Hon lägger ifrån sig mobilen och släcker lampan.

Sängen är underbart mjuk. Ändå är det omöjligt att sova. Det känns som om hon bär världen på sina axlar. Förmodligen eftersom hon gör det.

Månljuset flödar in genom de tunna gardinerna. Träden utanför kastar spretiga skuggor över väggarna. Minoo försöker tänka på Gustaf. Tänka på hur det skulle vara om han låg här bredvid henne. Om de äntligen hade tid för varandra.

Det knackar lätt på dörren och Minoo sätter sig hastigt upp. Det knackar igen.

Golvet är iskallt mot Minoos fötter. Hon tar sin långa kofta som hon har slängt över en stol och drar på sig den. Sedan gläntar hon försiktigt på dörren.

”Hej”, viskar Sigrid. ”Får vi komma in?”

Hon väntar inte på svar utan smyger in i rummet. Hon har på sig glasögon och en benvit sidenmorgonrock. I handen håller hon en spritflaska. Efter henne kommer Clara i nattlinne och en stor stickad tröja. Hon ler snabbt mot Minoo. Det är det första leendet på tre veckor.

”Hej”, viskar hon.

”Hej”, svarar Minoo och blir ännu mer förvirrad när hon ser Nejla.

”Tja”, säger hon och går in i rummet.

Hon har på sig mjukisbyxor och en T-shirt med en tecknad figur med hockeymask och machete. Minoo stänger dörren. Sigrid och Clara har redan satt sig på hennes säng, och nu ser hon att Sigrid har med sig en trave plastglas som hon lossar från varandra.

”Kom och sätt dig”, säger Sigrid och klappar på sängen.

Minoo går fram och sätter sig på kanten, drar upp benen i skräddarställning, försöker dölja sina orakade ben och stora fötter.

”Här”, säger Sigrid och räcker Minoo ett plastglas.

Minoo tar emot det och kastar en blick på flaskan.

”Jag tror inte att jag vill ha”, säger hon.

Nejla sätter sig bredvid henne och flinar.

”Det vill du visst”, säger hon.

Sigrid tar fram en liten silverflaska ur fickan på sin morgonrock och tömmer hela det grumliga innehållet i spritflaskan. Sedan skakar hon om. De andra sitter knäpptysta. Det finns något högtidligt över det hela.

”Nybörjarna först”, säger Sigrid och skruvar av korken på spritflaskan igen, häller upp i Minoos glas.

Minoo orkar inte protestera, det är bara att låta bli att dricka.

Sigrid häller upp några fingerbredder sprit i de andra glasen också. Sedan ställer hon ifrån sig flaskan på nattduksbordet.

”Okej, Minoo, är du beredd?”

”Förlåt, men jag känner inte riktigt för det”, säger Minoo.

Hon vill inte ens dricka vanlig sprit. Och vätskan i den lilla flaskan som Sigrid hade med sig påminde alldeles för mycket om sanningsserumet.

”Det är inte farligt”, säger Clara.

”Det är bara whisky med en twist”, säger Sigrid.

”Och vad är det i twisten?” säger Minoo.

Nejla fnyser till av skratt.

”Det vill du fan inte veta”, säger hon. ”Jag var med några snubbar som körde en ritual där dom tillverkade det här och … Fucking hell. Den gången kunde jag nästan inte dricka.”

Minoo ångrar att hon frågade. För nu tänker hon på de torkade ögongloberna som Adriana hade i en burk i sitt arbetsrum. Och på hur mycket spott, naglar och blod som De utvalda har använt i sina ritualer.

”Så det är magiskt?” säger Minoo.

”Ja”, säger Sigrid. ”Det kan man lugnt säga.”

”Det får dig att slappna av”, säger Clara och hennes ögon lyser.

”Och det bästa av allt är att man inte blir bakis”, säger Nejla.

”Men magin funkar inte om inte alla dricker tillsammans”, säger Sigrid.

Minoo undrar om det är sant eller om det bara är grupptryck förklätt till magiska regler.

”Är du med?” säger Sigrid. ”Botten upp!”

Minoo tar ett djupt andetag. Alla ska dricka samma blandning. Det kan inte vara sanningsserum. Det skulle inte de andra utsätta sig för. Och om det är som Clara säger, att man slappnar av, så är det kanske precis vad hon behöver.

”Okej”, säger hon.

”Underbart”, säger Sigrid. ”Skål och välkommen, Minoo!”

Alla instämmer och Minoo sveper sitt glas med de andra.