Anna-Karin vaknar och ser sig förvirrat om i rummet, känner den ovana lukten om lakanen och kudden innan hon minns att hon ligger i Minoos säng.
Hon drömde om mamma. De var i köket på gården. Mammas händer var röda och fulla med blåsor, som den gången hon stack ner händerna i kokande vatten. I drömmen sträckte hon ut dem mot Anna-Karin, med fingrar så svullna att ringarna grävde sig in i köttet, och Anna-Karin började springa. Plötsligt var hon i en korridor i tingsrätten i Västerås. Hon visste det, fastän hon aldrig varit där. Och det var inte mamma som jagade henne längre. Det var Alexander.
Anna-Karin försöker somna om, men det är omöjligt. Och nu börjar hungern mala i henne.
Hon stapplar upp ur sängen, drar sin fleecetröja över huvudet. När hon kommer ut i korridoren hör hon högljudda snarkningar från Minoos pappas sovrum. Hon tittar mot den stängda dörren till sitt rum, där Linnéa sover. Inte ett ljud därifrån.
Hon går ner i köket och öppnar kylskåpet, häller upp ett glas mjölk. Dricker det vid diskbänken. Hon tar fram hälsobrödet som Minoos pappa köper. Det smakar som om man har pressat ihop fågelfrön till kompakta brödskivor och är bara ätbart om man brer tjockt med messmör på.
Anna-Karin hoppar till när Peppar jamar gällt. Hon lägger mackan på diskbänken och ser sig omkring. Hon hör hans jamande igen. Det kommer från vardagsrummet.
”Vad är det, lilla vän?” säger hon.
Hon går in i vardagsrummet, ser honom stå med krökt rygg på soffans ena armstöd. De gröna ögonen är fixerade på något utanför fönstret.
Anna-Karin följer Peppars blick.
Trädgården badar i månljus. En svag vind får lönnträdets grenar att gunga och några blad lossnar, singlar ner mot marken.
Någon kommer gående mot huset.
Anna-Karin backar instinktivt. Stöter i soffan. Peppar fräser. Kröker ryggen ytterligare.
Olivia stannar mitt på gräsmattan.
Hon har en svart parkas på sig. Hon ser ut precis som förr. Innan magin förstörde henne totalt.
Hon bara står där. Vinden blåser runt några löv på marken omkring henne. Det fladdrar i hennes blå hår.
Anna-Karin vet inte om Olivia har sett henne. Hon smyger ut i hallen, så tyst hon kan. Lyfter telefonen som står på hallbordet. Ingen signal. Är det på grund av Olivia?
Hon tassar uppför trappan, går in i Minoos rum och kastar en blick ut genom fönstret. Olivia står kvar exakt där hon stod nyss.
Anna-Karin sträcker sig efter mobilen. Ingen täckning. Hon ställer sig vid fönstret, utom synhåll för Olivia.
Om hon kommer närmare huset tänker Anna-Karin väcka Linnéa. Men inte förrän dess. Linnéa måste få sova. Hon måste samla kraft för att klara av morgondagen.
Olivias ögon glänser mot det bleka ansiktet. Hon står så overkligt stilla.
Men jag kan vänta lika länge som du, tänker Anna-Karin.