Linnéa öppnar ögonen. I det svaga dagsljuset som letar sig in ser hon det främmande rummet.
Anna-Karins rum. Hemma hos Minoo. Rättegången är i dag. Robin kommer att ta tillbaka sitt erkännande.
Adrenalinet får henne att bli klarvaken.
Väckningssignalen på hennes mobil går i gång och hon stänger av den. Bara en timme kvar tills Diana kommer hem till henne för att skjutsa henne till Västerås.
Hon har ingen täckning. Men hon har fått ett mess av Vanessa. Linnéa läser det. Hon är glad att hon inte såg det i natt. Då hade hon kanske inte kunnat hålla sig från att svara.
Hon måste gå upp nu om hon ska hinna byta om och göra sig redo. Kläderna som hon ska ha på sig hänger redan framme på garderobsdörren hemma i sovrummet, nytvättade och färdigstrukna. Vit blus. Ljusblå kofta. Marinblå kjol. Hon har fått dem från Ingrids krypin. När hon provade dem kände hon knappt igen sig själv.
Och det är precis det som är meningen. Hon måste klä ut sig till någon annan, till ett trovärdigt offer.
”Ta ut alla ringar ur öronen och tona ner sminket”, sa Ludvig till henne. ”Eriks ombud kommer säkert att dra upp ditt förflutna och försöka utmåla dig som knarkare och psykiskt labil. Vi har tyvärr fått en riktigt mossig domare, och nämndemännen kan vara ännu värre. Du vill få dom att tänka på sina egna barn och barnbarn. Jag önskar att jag inte behövde säga det här, men så ser verkligheten ut.”
Och det sa han redan när de trodde att Robin skulle erkänna.
Linnéa går ut i korridoren. Hon hör Anna-Karin och Minoos pappa prata på nedervåningen, men radion som står på gör det svårt att urskilja några ord. Hon går in i badrummet, tvättar bort gårdagens smink. Armhålorna luktar svett, men hon får duscha hemma. Hon har kuddränder i ansiktet, och trots att hon sovit så länge ser hon hålögd ut. Hon undrar om det är en fördel, om det får henne att se ut som det trovärdiga offret, eller om det är en nackdel, om hon ser ut som psykfallet de kommer att beskriva henne som.
När hon kommer tillbaka in i rummet sitter Anna-Karin i fåtöljen och väntar. Hon ser ännu tröttare ut än Linnéa.
”Hur är det?” säger Anna-Karin.
”Hur är det med dig?” säger Linnéa och stänger dörren efter sig.
Anna-Karin ser olyckligt på henne. Och Linnéa vet att något har hänt.
”Vad är det?” säger hon, vill inte veta, står inte ut med att inte veta.
”Olivia”, säger Anna-Karin. ”Jag såg henne i trädgården i natt.”
Linnéa sjunker ner på sängen som fortfarande är varm efter hennes kropp. Hon har hela tiden vetat att Olivia skulle dyka upp. Och nu är hon här.
”Vad gjorde hon?”
”Ingenting. Hon bara stod och stirrade mot huset.”
”Såg hon dig?”
”Jag tror inte det”, säger Anna-Karin.
”Hur såg hon ut? Jag menar … Var hon som i vintras?”
Anna-Karin skakar på huvudet.
”Hon såg frisk ut igen. Hon hade till och med färgat håret.”
Så typiskt Olivia, tänker Linnéa. Hon vill se cool ut när hon mördar oss.
”Varför väckte du mig inte?” säger hon.
”Du behövde sova. Jag höll vakt. Hon gick härifrån i gryningen.”
Tanken på att Anna-Karin suttit vaken hela natten, utan att vilja väcka Linnéa, är hjärtskärande. Hon måste ha varit så rädd.
”Har du pratat med dom andra?” säger Linnéa.
”Nej”, säger Anna-Karin. ”Inga mobiler funkar. Ingen vanlig telefon, inget nät och ingen teve. Bara radion. Dom har sagt på lokalnyheterna att dom ’arbetar för att åtgärda problemen’.”
”Men dom andra måste få veta att Olivia var här!” säger Linnéa.
Hon ser Vanessa framför sig. Hyreshuset på Törnrosvägen. Jannike och Melvin.
”Olivia kommer nog inte att göra nåt i dagsljus”, säger Anna-Karin, som om hon förstått vad Linnéa tänker. ”Vi kommer att träffa alla snart i Västerås, och Minoo borde vara säker. Olivia har rymt från Rådet och jag tror inte hon kommer att gå i närheten av herrgården det första hon gör.”
Linnéa nickar. Försöker andas normalt.
”Men vi måste vara extra försiktiga”, säger Anna-Karin. ”Erik ska på konferens i Borlänge så han kan släppa av dig på vägen.”
Linnéa blir alldeles kall när hon hör namnet, innan hon inser att Anna-Karin menar Minoos pappa.
”Bra”, säger hon. ”Tack. Och tack för i går. För att du tog hand om mig.”
Anna-Karin ser generat på henne.
”Du skulle gjort samma sak för mig”, säger hon.
Och Linnéa inser hur sant det är.
* * *
När Linnéa har åkt med Minoos pappa tar Anna-Karin en lång dusch. Sedan fönar hon håret noggrant. Lukten av varmt, nytvättat hår sprider sig i hennes rum.
Hon sätter sig på sängen och glider in i Rävens medvetande. Han halvsover, hopkurad i dunklet under dansbanan i Kärrgruvan. Hon vill tillbringa några extra ögonblick med honom. När hon är så långt borta som Västerås kommer bandet mellan dem att vara svagare.
Det ringer på dörren. Hon öppnar ögonen. Ser på klockan på mobilen. Gustaf är tidig.
Hon går ner i hallen och öppnar dörren.
När hon ser Alexander stå där tar hon automatiskt ett steg bakåt. Han fyller upp hela dörröppningen.
”Du ska åka med mig till Västerås”, säger han.
”Dom andra kommer och hämtar mig …”
”Sätt en lapp på dörren”, avbryter Alexander. ”Skriv att du har åkt med mig.”
”Men …”
”Gör det bara.”
Anna-Karin går bort till hallbordet och river loss en sida från blocket som ligger där. Medan hon skriver lappen undrar hon om hon borde vägra. Men om hon börjar protestera kommer han verkligen att bli misstänksam.
Hon visste redan att han skulle komma till tingsrätten för att hålla koll på henne och de andra. Det enda som egentligen förändrats är att hon dessutom måste stå ut med att sitta ensam med honom i en bil.
Anna-Karin tar på sig jackan och skorna och låser dörren. Gör ett hål i lappen och hänger den på dörrhandtaget.
Alexander lägger en hand på hennes axel och föser henne mot sin mörkgröna bil, som står parkerad vid vägkanten. Han öppnar passagerardörren och stänger den om henne så fort hon satt sig.
Hon kanske borde fly. Det här är sista chansen. Men vart? Och hur skulle hon kunna komma undan Alexander? Hon har inget annat val än att följa med honom.
Anna-Karin blir medveten om Räven. Han är klarvaken nu och känner hennes oro. Hon försöker lugna honom, men det är svårt när Alexander sätter sig bakom ratten och startar bilen.