Diana sneglar på Linnéa och kör in på den stora parkeringen framför Västmanlands tingsrätt. Det är en stor, fyrkantig byggnad av ljus betong och glas. På den breda trappan utanför ingången står folk redan och väntar. Många av dem är säkert journalister. Redo att hugga. Linnéa såg löpsedlarna på vägen hit.
FALLET SOM DELAR EN BYGD – I DAG AVGÖRS DET I RÄTTEN
Hon darrar. Hon önskar att hon kunde ta en av de lugnande tabletterna hon har i handväskan, men hon vågar inte. För tänk om rätten tycker att hon är för lugn, för oberörd, och inte tror henne.
”Var inte rädd för att visa känslor”, har Ludvig sagt. ”Det gör verkligen ingenting om du börjar gråta. Tvärtom. Men vad du än gör, Linnéa, bli inte arg. Eriks ombud kommer säkert att provocera dig för att försöka få dig att visa aggressivitet. Ge dom inte det.”
”Vi går in när du känner dig redo”, säger Diana och stänger av motorn.
Det är första gången hon säger något sedan de lämnade Engelsfors. Hon verkade förstå att Linnéa inte ville prata.
”Jag måste röka”, säger Linnéa.
Hon har paketet redo i handen när hon och Diana kliver ur bilen. Linnéa drar det första blosset, så djupt att det river i halsen. Hon ser mot en senapsgul fabriksbyggnad med höga skorstenar, hör utrop i högtalarna på Västerås centralstation.
”Linnéa?” säger någon, och hon vänder sig om.
En kvinna i spretigt, blont hår kommer gående med beslutsamma steg. Hon känns vagt bekant, men Linnéa kan inte placera henne. Något i kvinnans utseende, och den nästan maniskt klarvakna blicken, får Linnéa att tänka på en gnagare som fått syn på en bit ost.
”Jag heter Cissi Larsson.”
Linnéa blåser ut rök. Svarar inte. Det här är alltså Cissi som gjorde praktik på Engelsforsbladet. Som sedan gjorde de spektakulära tragedierna i Engelsfors till en del av sitt personliga varumärke.
”Jag är här för att rapportera från rättegången”, fortsätter Cissi. ”Och jag skulle förstås vilja prata med dig. Höra din version.”
”Jag är inte intresserad”, säger Linnéa.
”Var snäll och lämna henne i fred”, säger Diana.
”Erik Forslund hävdar alltså att han var i PE:s lokaler hela kvällen”, säger Cissi. ”Och som jag har förstått det har polisen konstaterat att alla tre killarnas mobiler fanns på centret under den tiden. Vad har du att säga om det?”
”Dom glömde väl sina mobiler. Eller lämnade dom med flit”, säger Linnéa och slänger cigaretten på marken.
”Du verkar besvärad av frågan”, säger Cissi.
Linnéa uppfattar hennes tankar. Det är samma maniska vakenhet i dem som i hennes blick. Hon har pratat med Nicke. Det tog inte lång tid för henne att få honom att läcka allt om utredningen. Hon smickrade honom, fick honom att känna sig viktig, och han var förstås bitter över att ha fått åthutningar för hur han skötte fallet. En sak kan jag säga dig, och det är att den där Linnéa Wallin, hon är en patologisk lögnare.
Cissi vill tro honom. Versionen där Erik är skyldig är för förutsägbar för henne. Hon vill hellre ha en komplott, ett mysterium att lösa. En konspiration som Linnéa ligger bakom. Hon vill det så otroligt gärna.
”Vi har ögonvittnen som såg dig sitta och fira på Olssons kulle samma kväll som Erik Forslund greps”, säger Cissi. ”Är du glad över att han har suttit häktad i över tre månader? Vet du hur det är att sitta inlåst på ett häkte?”
”Dra åt helvete, din vidriga jävla gam”, säger Linnéa.
Så fort hon sagt det känner hon hur maggropen drar ihop sig.
Men vad du än gör, Linnéa, bli inte arg.
”Kom, Linnéa”, säger Diana och tar henne under armen, går med henne mot tingsrätten.
”Det finns dom som säger att du vill sätta dit Erik!” ropar Cissi.
”Skit i henne”, säger Diana lågt. ”Det är inte hon som ska döma.”
Den blå himlen och de långsamt framseglande molntussarna avspeglas i glasrutorna ovanför entrén. Linnéa skymtar en kameraman från en tevestation i den lilla folksamlingen på trappan. Ludvig kommer ut genom dörrarna och småspringer dem till mötes. Han är i trettiofemårsåldern och har kostym och blont, bakåtkammat hår.
”Hej, Linnéa”, säger han. ”Tyvärr är det ett ganska stort uppbåd här, men Diana och jag är med dig hela tiden. Du behöver inte svara på några frågor eller ens titta på nån. Okej?”
Linnéa nickar och tar Dianas hand, önskar att det var Vanessas. Ludvig sluter upp på hennes andra sida. När de kommer upp på trappan börjar kameror smattra. En journalist sträcker fram en mikrofon, försöker ställa sig i vägen, men Ludvig för honom bestämt åt sidan.
De går in genom dörrarna tillsammans. Linnéa slår ner blicken så fort hon ser hur mycket folk här är. Hon försöker ignorera deras röster. Men det är svårare att stänga ute deras tankar, så starka i sin ilska, sin upphetsning och sin nyfikenhet.
… tror hon verkligen att nån kommer att tro på henne … vet precis vilken typ hon är, jävla manshatare, hon … fan, om jag inte får intervjun med henne kommer jag aldrig att få fast anställning … faktiskt riktigt snygg när hon ser normal ut …
Linnéa är knappt medveten om vad som händer medan hon går genom säkerhetskontrollen. När hon får tillbaka sin väska på andra sidan metalldetektorn tittar hon upp och ser Felicia, som triumferande följer henne med blicken. Hon står med Robins föräldrar och hans bror. De ser på Linnéa med rent hat.
… hon har inte en chans …
Linnéa skymtar Eriks ombud, den kände advokaten. Han blir intervjuad av en radioreporter, och reportern nickar som om han håller med om det han hör i sina stora hörlurar.
Tindra skymtar längre bort, men det är det enda vänliga ansiktet Linnéa kan se, resten är bara fiender, fiender överallt.
Linnéa tittar ner i marken igen. Låter Diana och Ludvig leda henne vidare. All hennes energi går åt till att stänga ute alla intryck. Varenda instinkt skriker att hon måste fly härifrån. Hon griper hårdare tag om Dianas hand.
De för in henne i ett litet rum, knappt bredare än den gröna soffan som står där. Diana sätter sig bredvid henne. Ludvig stänger dörren om dem och sorlet dämpas. Först nu vågar Linnéa titta upp igen, och nu ser hon att det står en silverhårig man med glasögon i rummet.
”Hej, Linnéa”, säger han och sträcker fram handen. ”Hans-Peter Ramström. Vi har ju pratats vid på telefon.”
Linnéa mumlar ett hej medan hon tar hans hand och trycker den.
”Jag förstår att det där måste ha varit jobbigt”, fortsätter han och ler ett betryggande leende. ”Och det kommer att bli tufft, det kan jag inte hymla med. Men vi ska ta hem det här.”
Hans röst är lugn och full av auktoritet.
”Ja, det ska vi”, säger Ludvig. ”Tänk bara på det vi har pratat om.”
”Inte arg, bara ledsen”, mumlar Linnéa.
Hon hör hur de pratar vidare, går igenom vad som ska hända under huvudförhandlingen och den eventuella nya situationen med Robin.
Och Linnéa ångrar plötsligt att hon tvingade Anna-Karin att lova. Då hade det inte behövt bli någon ny situation med Robin. Men det hade varit själviskt. Det hade varit fel. Och hon har ändå aldrig trott att hon kan vinna detta.
Linnéa önskar bara att hon hade ett endaste litet hopp att klamra sig fast vid. Hon önskar att hon hade haft Vanessa. Men mest av allt önskar hon att hon vore någon helt annan än Linnéa Wallin.
När Minoo kommer tillbaka in på sitt rum känner hon hur instängd luften är. Hon vet inte om hon inbillar sig att det luktar gammal sprit.
Hon öppnar ett fönster och kall luft strömmar in. Hon borde passa på att sova en stund, men det känns omöjligt. I stället bäddar hon sängen. Sjunker ner på sängkanten och tar upp nyckeln ur fickan. Stirrar på den blanka metallen.
Baksmällans brus gör det svårt att tänka klart. Men egentligen behöver hon inte tänka, hon behöver bara handla. När Sigrid har sitt utvärderingssamtal ska hon göra det.
Det knackar på dörren och Minoo stoppar tillbaka nyckeln i fickan.
”Kom in”, säger hon.
Dörren öppnas och korsdraget får de tunna gardinerna att fladdra till. Clara stänger snabbt dörren efter sig när hon kommer in i rummet.
”Hej”, säger Minoo.
”Hej”, säger Clara.
Hon sätter sig på sängkanten bredvid Minoo. Sparkar av sig sina tofflor och drar upp benen i skräddarställning. Minoo undrar vad hon gör här.
”Så du har hållit koll på oss?” säger Clara.
”Det var inte som Walter fick det att låta”, säger Minoo. ”Jag spionerade inte på er. Inte på det sättet. Fast det gjorde jag ju …”
”Det är lugnt”, avbryter Clara och ler snett. ”Jag är inte direkt rätt person att döma nån som spionerar.”
Hennes leende dör ut.
”Och jag vet hur Walter är”, tillägger hon.
Minoo vågar inte fråga vad hon menar. Hon är inte säker på var hon har Clara. Hon vågar ju knappt lita på sig själv när det gäller honom.
”Jag avskyr honom”, säger Clara tyst.
Minoo får känslan av att det finns ögon och öron bland väggarnas mönster av rödklöver. Att själva huset iakttar dem.
”Och jag hatar hur jag blir när jag är med honom”, fortsätter Clara. ”Hur vi alla blir.”
”Jag med.”
Det känns skönt att säga det, och samtidigt blir hon livrädd för att hon har sagt för mycket.
Clara följer sömmen på sina jeans med fingret. Hennes profil är så tidlöst vacker, som på en staty. Hyn är nästan genomskinlig. Och Minoo kommer att tänka på prerafaeliterna igen och deras bleka, bräckliga kvinnoideal.
”Hur mår du?” säger hon.
Clara ger henne en irriterad blick.
”Ska du också hålla på och tjata? Har du och Viktor snackat ihop er, eller?”
Minoo är svarslös. Claras drag mjuknar.
”Förlåt”, suckar hon. ”Jag är bara så less. Det är snällt att du bryr dig. Men jag mår okej. Det gör jag faktiskt.”
”Bra”, säger Minoo.
”Och det verkar inte vara jag som mår sämst i dag”, säger Clara med ett leende som får henne att likna Viktor mer än någonsin. ”Du ser också rätt sliten ut.”
Minoo ler.
”Jag kanske borde ha varnat dig”, säger Clara. ”Men jag tänkte att du nog behövde koppla av. Jag vet att jag behöver det.”
De sitter tysta en stund. En hund skäller någonstans utanför fönstren.
”Jag hoppas det går bra i tingsrätten i dag”, säger Clara. ”Dom där svinen måste åka dit. Men Erik kommer aldrig att erkänna. Jag fattade direkt att det inte var nån idé att försöka vädja till hans samvete. Han har inget.”
Minoo nickar. Minns hur det var att vara inne i Eriks huvud.
”Du skulle bara veta vilka idéer jag hade”, säger Clara. ”Som att gå till en av deras hockeyträningar … En skarpslipad skridsko skulle vara ett passande mordvapen.”
Minoo måste se helt chockad ut, för Clara skrattar till.
”Jag tänkte inte göra det”, säger hon. ”Men det var kul att fantisera om.”
Något i hennes leende gör att Minoo inte är helt övertygad om att det var självklart för Clara att låta det stanna vid fantasier.
Clara slår plötsligt armarna om sig. Det ser ut som om hon fryser, trots sin stickade tröja.
”Ska jag stänga fönstret?” säger Minoo.
”Nej”, säger Clara. ”Jag har bara ångest för att jag måste erkänna en sak.”
Hon ger Minoo en snabb blick.
”Du kanske redan har sett det här i mina minnen, men jag var med när ni öppnade Nicolaus grav. Jag såg när Katten dog. Och jag berättade för Alexander att Nicolaus hade lagrat sina minnen i sin familiaris. Om jag inte hade gjort det skulle han aldrig ha pusslat ihop att Adriana gjort samma sak med sin korp. Det som hände henne var mitt fel.”
Minoo ser på henne. Kan inte känna att det är Claras fel över huvud taget. Och hon säger det. Clara suckar.
”Det var det visst. Jag var Alexanders spion. Jag hatade det, men … Han och Viktor var hela min värld. Jag bodde ensam med Alexander när Viktor var på skolan. Alexander var bara hemma några kvällar i veckan, men han var alltid snäll. Han undervisade mig i allt jag missade för att jag inte gick i Rådets skola. Och han hade alltid med sig nåt. Nya böcker. Filmer. Tevespel. Eller fina kläder, fastän många nog skulle se det som meningslöst att slösa pengar på det till en osynlig person. På somrarna var vi på hans ö i skärgården. Viktor hade ledigt från skolan och jag kunde nästan låtsas att jag hade ett vanligt liv. Att jag var normal.”
Hon tystnar.
”Det var först när jag kom hit som jag började se andra sidor av Alexander. Det var då som jag började fatta …”
”Jag tror att han bryr sig om Viktor och mig. Så mycket som han nu kan bry sig om nån annan. Det var tack vare honom som vi slapp svära eden så länge, till exempel.”
Alexander. Så besatt av Rådets regler. Och ändå hjälpte han tvillingarna att undgå att bli slavar under dem.
”Han har gjort oförlåtliga saker”, fortsätter Clara. ”Fruktansvärda saker. Det blir nästan värre av att han inte är genomond. Jag fattar inte hur han får det att gå ihop för sig själv. Jag fattar det verkligen inte.”
Hon lägger en hårslinga bakom örat. Minoo är tyst. Den Alexander som Clara beskriver låter inte alls som den Alexander hon har träffat. Hon får det inte heller att gå ihop. Men det verkar vara så med vissa människor. De går inte ihop.
”Jag känner mig som en hycklare”, säger Clara. ”Jag är med i den här cirkeln. Lyder order från nån jag hatar. Jag har inte ens ett bra skäl. Viktor tror att vi kan rädda världen. Det tror inte jag. Jag ville bara … Jag ville höra till. För en gångs skull.”
Claras ögon är blanka.
”Jag vet hur det känns”, säger Minoo tyst. ”Jag är inte heller direkt stolt över hur jag har varit här.”
Hon ser på Clara, drar sig för att fråga.
”Tror du verkligen inte att vi kan rädda världen?” säger hon till slut.
”Lyssna inte på mig”, säger Clara. ”Jag tror alltid det värsta. Det är som om Viktor fick all optimism och jag fick all pessimism. Du vet, den ljusa tvillingen och den mörka tvillingen.”
Hon ler snett igen.
”Dessutom spelar det väl ingen roll vad jag tror och inte tror. Jag har svurit eden till Rådet. Jag har svurit att lyda. Vet du vad dom gör med avhoppare?”
Minoo nickar. Det vet hon alltför väl.
”Det ska i alla fall bli skönt att äntligen göra nåt konkret, nåt som jag kan stå för”, säger Clara. ”Även om det är nåt litet.”
”Jag vet att du inte vill säga vad du ska göra, men jag tänker hjälpa dig”, säger Clara. ”Vi gör det när utvecklingssamtalen har satt i gång. Jag kan göra mig osynlig och hålla vakt i korridoren medan du är i Adrianas rum. Om nån kommer kan jag knacka på dörren som en varning.”
Minoo vill inte att Clara ska ta fler risker. Och hon har lovat Viktor.
”Det är för farligt”, säger Minoo. ”Du är inte skyddad ens om du är osynlig. Djur kan se dig. Om Walters familiaris …”
”Jag tänker göra det”, avbryter Clara.
”Viktor skulle aldrig förlåta mig”, säger Minoo.
Clara ser allvarligt på henne.
”Jag älskar min bror. Mer än nåt annat. Men jag är starkare än han tror. Han behöver inte vara min sjuksköterska. Och det är tack vare dig, Minoo. Jag är skyldig dig det här.”
”Du förstår inte”, säger Minoo. ”Det jag ska göra, det är inte ens viktigt. Det är inte värt …”
”Det skiter jag i”, säger Clara. ”Jag gör det för att jag vill.”
* * *
Anna-Karin sitter tyst i passagerarsätet i Alexanders bil och stirrar rakt fram. Hon håller hårt i mobilen. Radion står på och rapporterar om det oförklarliga kommunikationshaveriet i Engelsfors. Alexander håller just på att avsluta ännu ett telefonsamtal där han berättar att Anna-Karin såg Olivia i natt.
Hon tänker på när Alexander bar ut Olivia från gympasalen. Undrar om han känner sig personligt ansvarig.
”Tack”, säger han. ”Jag återkommer senare.”
Han sliter ut sin handsfree ur örat.
”Vad ska ni göra med henne om ni får tag på henne?” säger Anna-Karin.
”Det som krävs”, säger Alexander.
Anna-Karin är glad att han inte utvecklar saken.
Hon spanar efter skyltarna som pekar mot Västerås. Färre och färre kilometer kvar. Ensiffriga tal.
Plötsligt passerar de avfarten mot Västerås centrum och Alexander rycker mobilen ur hennes händer.
”Jag kör dig tillbaka till Engelsfors senare”, säger han. ”Om du bara håller dig lugn ska det här inte vara några problem.”
Paniken kastar sig över Anna-Karin.
STANNA!
Självklart är han beredd. Hennes kraft studsar tillbaka och träffar henne så hårt att det känns som om skallen ska spricka. Hon försöker fokusera blicken, men allt snurrar som i ett kalejdoskop och mörkret sluter sig omkring henne.