Vanessa går in i tingsrättens entréhall. Ett ljust atrium med vita väggar och glastak högt där uppe. När hon böjer huvudet bakåt ser hon molnen fara förbi på himlen. Dörrarna till rättssalarna är stora fyrkanter i ljust trä. Här och var på det blanka stengolvet står soffgrupper utplacerade.
Det är folk överallt. Alldeles för mycket folk. Vanessa måste se till att hon och de andra får plats i rättssalen. De släpper inte in mer än trettio personer. Och de flesta som vill in är här för att visa Erik, Robin och Kevin sitt stöd. Eller för att rapportera om det som händer. Linnéa måste kunna se att hon har vänner här.
Vanessa tar med sig Evelina och Nicolaus och skyndar sig fram till dörren där några journalister redan har ställt sig.
Hon spanar bland ansiktena. Hon känner igen många från skolan, och Linnéas pappa sitter för sig själv i en av sofforna. Men av Alexanders långa gestalt syns inte ett spår. Och hon känner inte Anna-Karins energi någonstans.
”Var är dom?” säger hon. ”Dom åkte före oss, dom borde redan vara här.”
”De har säkert bara fastnat i trafiken”, säger Nicolaus.
Men han ser orolig ut. Vanessa tar fram mobilen.
”Hej, Vanessa!” hörs en röst bakom henne.
Hon sänker mobilen och vänder sig om. Ser en gänglig kille med glest skägg och palestinasjal. Han håller en mikrofon i ett krampaktigt grepp.
”Det var nån här som pekade ut dig som målsägandens flickvän”, säger han. ”Det måste vara svårt att vara ihop med en tjej i en liten bruksort. Kan du berätta lite om ert förhållande? Var ni ihop när det här hände? Tror du att det var ett hatbrott?”
Vanessa hör knappt vad han säger.
Tänk om Alexander inte låter Anna-Karin komma hit alls? Tänk om han har skadat henne?
Snälla, tänker Vanessa. Låt inget ha hänt henne. Låt honom inte ha gjort henne illa.
”Julia!” ropar Felicia, och Vanessa vänder sig mot entrén.
Julia har just kommit in tillsammans med Eriks föräldrar och hans storebror. Hon har satt upp sitt blonda hår och sminkat sig diskret, har på sig en skir, vit klänning med en ljusrosa kofta över. Hon ser ut som en helt vanlig tjej, bara lite snyggare. Någon som bara råkat hamna i den här hemska historien. Någon som absolut inte skulle ha en pojkvän som gör så otäcka saker. Hon bär huvudet högt. Sorgsen men modig. Och Vanessa vet att Julia älskar den här rollen.
Kameror börjar smattra och killen i palestinasjal galopperar mot Julia tillsammans med resten av reportrarna.
”Vi tror på Erik!” ropar en medelålders kvinna med så runda kinder att hon liknar en baby. ”Var stark nu! Dom kommer att klara det här!”
Vanessa vänder sig äcklat bort. Ringer upp Anna-Karin.
”Vi vill bara lämna det här bakom oss”, hör hon Julia säga medan den första signalen går fram. ”Återgå till våra vanliga liv. Det är nästan det värsta med det här. Att hon har stulit så mycket tid av oss.”
Ännu en signal går fram. Och någon svarar.
”Hej, Vanessa.”
Det är Alexanders röst. Vanessa kan inte hitta sin egen.
”Jag har underlydande på plats i rättssalen. Och dom kommer att kontakta mig om dom ens misstänker att du eller nån annan försöker manipulera rättegången. I så fall kommer jag att se till att Anna-Karin råkar väldigt illa ut. Jag kommer inte att tveka. Förstår du?”
Vanessas ansikte blir alldeles kallt.
”Ni får helt enkelt ha tilltro till rättvisan”, säger Alexander och lägger på.
Hon sänker mobilen. Gustaf och Rickard kommer just fram till dem, och det hörs upprörda muttranden i kön som har bildats bakom dem.
”Vad är det som har hänt?” säger Evelina.
Vanessa vänder sig om, söker med blicken bland ansiktena i entréhallen igen.
Vilka är Alexanders spioner? Han kan förstås ljuga. Det kanske inte finns några spioner alls. Hon ser Viktor på avstånd, men han kommer inte att vara med i rättssalen förrän det är hans tur att vittna.
”Vanessa?” säger Nicolaus.
Hon försöker sortera tankarna, men de studsar åt alla håll. Anna-Karin är kanske i fara. De kommer inte att kunna göra något åt Robins erkännande. Erik kommer att gå fri. Tänk om Alexander redan har dödat Anna-Karin.
”Nessa?” säger Evelina.
”Dom kommer inte”, säger Vanessa. ”Jag tror att Anna-Karin är okej, men …”
Hon kan inte säga mer med så mycket folk runt omkring. Nicolaus ser orolig ut. Men inte lika orolig som Evelina. Hon förstår den fulla vidden av att Anna-Karin inte är här.
En röst i högtalarna meddelar att det är dags att ta plats, och dörren öppnas automatiskt. Vanessa går in i salen, sätter sig på första raden med Evelina bredvid sig.
En glasruta delar salen. På ena sidan sitter åhörarna, på andra sidan sitter rätten vänd mot åhörarna. Domaren är en man i sextioårsåldern. När han böjer sig fram och bläddrar i några papper ser Vanessa att han har kammat över sin flint. Han vägrar uppenbarligen inse sanningen om vad som händer på hans eget huvud, och Vanessa undrar om det säger något om hur han dömer. Bredvid honom sitter notarien, en tjej som inte ser ut att vara mycket äldre än De utvalda, och Vanessa undrar vad hon tänker om fallet. Men det spelar ingen roll. Hon är inte en av dem som ska döma.
Det är domaren som dömer tillsammans med nämnden, en kvinna och två män som alla tre är i domarens ålder. De ska avgöra om Erik, Robin och Kevin är skyldiga, och vilka straff de i så fall ska få. Kvinnan har kortklippt, vitt hår, grå dräkt och nästan lika mycket rökrynkor som Mona Månstråle. Hon ser frånvarande ut, som om hon sitter och funderar på vad hon ska laga för middag i kväll. Den ena mannen har snaggat hår och spikrak hållning. Vanessa får för sig att han är gammal militär. Den andra mannen är hans raka motsats. Han är så fet att ansiktsdragen har slätats ut. Han flackar med blicken över åhörarläktaren, verkar stressad av att det är så mycket folk.
Det är den här domstolens rättvisa som de har att lita till.
Och nu kommer Linnéa in i salen. Hon går mellan två män. Den ena måste vara åklagaren, den andra känner Vanessa igen som Linnéas målsägandebiträde.
Vanessas ögon tåras när hon ser Linnéa på andra sidan glasrutan.
Hon går med huvudet böjt och armarna i kors över bröstet. Hon ser så sårbar ut med sitt osminkade ansikte och kläderna som så uppenbart inte tillhör henne.
Linnéa, tänker Vanessa och hoppas att Linnéa lyssnar. Jag är här.
Linnéa tittar upp en kort sekund och möter hennes blick.
Är Anna-Karin inte här? tänker Linnéa.
Nej, svarar Vanessa.
Hon vill inte berätta varför, vill inte göra Linnéa orolig.
Bra, tänker Linnéa. Jag var orolig för att hon skulle göra nåt ändå.
Det kommer att ordna sig, tänker Vanessa. Jag lovar.
Men hon får inget svar. Linnéa slår sig ner på vänster sida i rättssalen, och nu kan Vanessa bara se hennes rygg.
Och på höger sida kommer de in. De tilltalade.
Var och en är flankerad av tre anställda från kriminalvården. De tilltalade har slips och kostym, är välkammade och allvarliga. De ser inte ut som brottslingar i sina handfängsel, de ser ut som offer. Särskilt Erik och Robin, som knappt fått någon sol på hela sommaren. De är inte längre några sportiga hockeykillar med rosiga kinder. Vanessa hör hur Eriks mamma snyftar till bakom henne när killarna sätter sig ner på höger sida av salen tillsammans med sina ombud.
Domaren börjar prata, inleder rättegången. Åklagaren lägger fram fallet, läser upp gärningsbeskrivningen. Vanessa kan knappt koncentrera sig på vad han säger, hakar bara upp sig på att han hela tiden använder ordet ”medelst”. Varför kan han inte bara säga rakt ut vad Erik och Robin gjorde mot Linnéa? Hon hatar det här onödigt tillkrånglade språket.
”Då får jag be dom tilltalade avge sin inställning till åtalet”, säger domaren.
Eriks ombud lutar sig fram mot mikrofonen.
”Erik bestrider ansvar”, säger han.
Vanessa tittar på Robin. Hon kan inte se hans ansikte, bara hans blonda, kortklippta nacke när hans ombud lutar sig fram.
Och fast hon vet att det är lönlöst hoppas hon.
* * *
Bestrider ansvar. Erik. Robin. Kevin. Alla tre. Oskyldiga.
Linnéa visste redan vad de skulle säga. Men att höra det inför alla fick henne att känna sig som den anklagade. Den som ska dömas. Straffas.
Hon ångrar jävligt mycket att hon inte tog något lugnande, men det är för sent nu. Hon kan inte börja knapra piller inför rätten.
Bestrider ansvar.
De har just haft en kort paus, och nu ska Hans-Peter Ramström förhöra henne. Hans röst är vänlig när han ber henne peka ut de skyldiga.
Kevin möter inte hennes blick när hon pekar på honom, och inte Robin heller, men Erik ser rakt på henne, och fast hon inte vill så hör hon vad han tänker.
Vänta bara, din hora. Vänta bara.
Han rör inte en min.
Åklagaren ber Linnéa berätta om vad som hände den kvällen. Han leder henne genom händelserna med sina frågor. Linnéa försöker svara sammanhängande, försöker koncentrera sig på vad han säger. Men hon är så medveten om åhörarna bakom henne på andra sidan glasväggen, videokamerans lins som notarien riktat mot henne, nämndens och domarens ögon. Och då och då uppfattar hon Robins och Kevins ängsliga, fladdrande tankar, och Eriks fantasier om vad han ska göra med henne när det här är över.
Plötsligt är det Eriks ombuds tur.
Den kända advokaten ser annorlunda ut i verkligheten än på bild. Han är kortare. Hans bruna ögon är nästan pliriga. En helt vanlig, vänlig man. Tills han öppnar munnen.
Och Linnéa blir säkrare än någonsin på att hon är den anklagade.
Han ifrågasätter allt.
Hur kunde hon känna igen Erik på bron om han nu var maskerad? Hur kunde hon ta sig upp ur det iskalla vattnet? Varför sa hon inget till polisen? Och var kom det där anonyma tipssamtalet in i bilden? Och är det inte en lustig slump att killarnas mobiltelefoner var kvar på PE-centret hela kvällen?
Hon försöker svara. Hon försöker förklara. Men det känns som om det bara blir värre vad hon än säger. Då och då uppfattar hon advokatens tankar, hur säker han är på att vinna, hur han ser fram emot att förgöra den där jävla Ramström. Och hela tiden känner hon tvivlet i nämndens och domarens tankar. Hennes berättelse övertygar inte. Hon övertygar inte.
Hon blir åtminstone inte arg. Hon är för upptagen av att överleva.
Har Linnéa haft kontakt med polisen tidigare? Och hur är det med de sociala myndigheterna? Jaså, tvångsomhändertagen? Familjehem? Och den här lägenheten, den ägs alltså av socialen?
Har Linnéa en historia av att ha missbrukat alkohol? Marijuana? Andra droger? Vilka droger då? Kan hon nämna alla droger hon har provat? Är det kanske svårt att komma ihåg? Har hon psykiska problem? Har hon gått till psykolog? Två gånger i veckan alltså? Berättade hon om det som hände för psykologen? Inte det? Varför inte? Det kanske inte fanns så mycket att berätta?
Och Ludvig säger till domaren: ”Är det här verkligen relevant?”
Och en gång svarar domaren: ”Kan advokaten omformulera frågorna så att de blir mindre provokativa?”
Men en annan gång svarar han: ”Jag tycker det är relevant för att utreda förhållandena mellan målsäganden och dom tilltalade. Målsäganden har ju inte monopol på sanningen.”
Då låter det som om någon fnissar bland åhörarna.
Och stjärnadvokaten fortsätter.
Är det så att Linnéa tidigare har varit i slagsmål med Erik Forslund? Jaså? Bara i ”självförsvar”? Så han attackerade dig helt oprovocerat? Bara så där? Mitt på dan i skolan?
Har Linnéa någonsin sett saker som inte finns? Kan det vara så att Linnéa har fått en psykos? Eller är det ren hämndlystnad det rör sig om? Avundsjuka kanske?
”Men varför skulle Robin ha erkänt i så fall?” säger Linnéa och hon låter så svag och andfådd på rösten.
”Han erkänner ju inte”, säger advokaten och hans bruna ögon glittrar. ”Han erkänner inte alls.”
När Eriks ombud är färdig med henne kommer det att vara Robins ombuds tur och sedan Kevins.
Och frågan är om det finns något kvar av Linnéa efter det.