Vanessa går in i rättssalen igen, sätter sig på platsen där hon satt förut. Hennes ögon rinner fortfarande. Hon kan inte sluta gråta fast hon borde vara stark för Linnéas skull.
Efter förhören med Linnéa sa domaren att det var lunch.
Lunch.
Som om det som hänt var helt normalt och den rimligaste reaktionen på det var att gå till lunchrestaurangen runt hörnet och beställa laxpudding.
Vanessa ville skrika rakt ut.
Hon trodde att hon hade en cynisk syn på hur rättssystemet fungerade, men nu inser hon att hon i själva verket har varit naiv. Hon hade aldrig kunnat ana att man fick göra som Eriks ombud gjorde mot Linnéa när han slet upp hela hennes liv, förvred och förvrängde allt, försökte få det att framstå som om det var hon som var den skyldiga.
Robins och Kevins ombud var inte lika slipade, inte lika aggressiva som Eriks stjärnadvokat. Men det spelade ingen roll. Linnéa hade redan så ont. Och varje fråga de ställde var att peta ytterligare i hennes sår.
Vanessa kände hennes smärta. Bokstavligt talat. För bandet som finns mellan dem, det försvinner inte, även om de har gjort slut.
När det sista förhöret var över fick Linnéa ledas ut av Ludvig. Hon svarade inte när Vanessa försökte skicka tankar till henne. Och hennes ansikte är lika slutet nu när hon leds in igen.
Evelina tar Vanessas hand och trycker den hårt.
Det är dags för förhöret med Erik.
Vanessa ser på honom när han sätter sig. Hon kan se hans ansikte i profil. Under förhören iakttog han Linnéa med en allvarlig min, ibland nästan lite ömkande.
Vanessa vill inte höra hans lögner. Framför allt vill hon inte att Linnéa ska behöva höra dem.
Jag finns här, tänker hon till Linnéa. Jag finns här hela tiden.
Och Vanessa hoppas att hon hör henne.
* * *
Linnéa hör Vanessas tanke i sitt huvud. Men den låter så avlägsen.
Hon ser på sina händer. De ligger på bordet framför henne. Hårt knutna. Det är som om de inte tillhör henne.
När Robins ombud började förhöra henne blev det för mycket. Hon hade redan för ont. Hon stängde av helt. En autopilot tog över. Linnéa vet inte vad hon sa. Det kan ha varit vad som helst. Det spelar ingen roll. De kommer att frias, alla tre. Hela Engelsfors kommer att se dem som oskyldiga offer. Och Linnéa kommer att vara den galna lögnerskan.
Och hon har hört Eriks tankar. Hur säker han är på att komma undan nästa gång. Han har planerat det, om och om igen, på olika sätt men alltid med samma resultat. Linnéa död. Något som ser ut som självmord.
Jag är inte ensam, försöker Linnéa intala sig. Jag har krafter. Jag är en häxa. Jag är en av De utvalda.
Men det enda som känns verkligt är den förlamande skräcken. Eriks blick på henne.
Vänta bara, din hora. Vänta bara.
Ramström harklar sig. Förhöret av Erik ska börja.
* * *
Anna-Karin har varit i Västerås många gånger. Men hon har aldrig kört bil här, och hon vet inte var tingsrätten ligger. Hon har bara ett vagt minne av att Gustaf nämnde att det är nära tågstationen. Och Alexander har hennes mobil.
Hon parkerar bilen vid vägkanten utanför stationen, fattar inte hur hon lyckades köra hela vägen hit. Hon hoppar ut. Det känns som om hon fortfarande greppar krampaktigt om ratten.
Anna-Karin ser sig omkring. En skäggig man i skinnväst kommer ut från stationen.
”Ursäkta!” ropar hon. ”Får jag fråga en sak?”
Mannen ger henne bara en skrämd blick och fortsätter. Anna-Karin inser att hon måste se helt rubbad ut i sina smutsiga, sönderrivna kläder.
SÄG VAR TINGSRÄTTEN LIGGER, befaller hon.
”På andra sidan spåren”, säger han tonlöst och pekar mot en inglasad gångbro.
Anna-Karin springer in i stationshuset, passerar Pressbyrån, tränger sig förbi folk i den smala rulltrappan. Hon rusar vidare över gångbron, halkar nästan på golvets terrakottafärgade stenplattor när hon kryssar fram genom en flock tjejer i identiska träningsoveraller och stora sportväskor. Hon fortsätter ut i det inglasade trapphuset på andra sidan, tar två steg i taget hela vägen ner.
Hon kommer ut vid en parkering. Ser en stor byggnad med skylten VÄSTMANLANDS TINGSRÄTT.
Hon kanske hinner. Det måste hon.
Hon springer in genom dörrarna, ger vakterna vid säkerhetskontrollen en enkel order.
SLÄPP IN MIG.
* * *
Ramström bläddrar bland sina papper, och Linnéa undrar om han fortfarande har några förhoppningar om att vinna. Hon kan inte läsa hans tankar för att se efter. Förut kunde hon inte stänga av någonting. Nu har hennes förmåga helt gått i baklås.
”Kan du med egna ord och så detaljerat som möjligt berätta vad du gjorde och var du befann dig när brottet begicks?” säger Ramström och tittar upp på Erik.
Linnéa försöker distansera sig ännu mer. Men det går inte.
”Jag åt middag med min familj och min flickvän, Ida”, säger Erik. ”Hon … Hon gick bort i vintras.”
Han tystnar och Linnéa behöver inte se på honom för att veta hur väl han spelar rollen som sörjande pojkvän. Hon har sett honom spela den förut. Hans specialtrick är att låtsas försöka kämpa emot gråten.
”Vi gick till Positiva Engelsfors-centret”, fortsätter han till slut. ”Helena Malmgren hade sagt att hon behövde hjälp med att fixa inför vårdagjämningsfesten. Hon och hennes man Krister.”
Ännu en paus, för ytterligare två döda. En lång paus. Linnéa räknar fem sekunder. Tio.
”Och vad hände sen?” säger Ramström.
Erik svarar fortfarande inte. Tystnaden är outhärdlig. Linnéa tittar upp. Erik sitter och stirrar ner i bordet.
”Erik?” säger Ramström.
”Förlåt”, säger Erik och tittar upp på åklagaren. ”Jag fattar inte vad jag håller på med.”
”Vad menar du?”
”Jag fattar inte varför jag ska sitta här och ljuga. Jag står för det jag har gjort. Till hundra procent.”
Linnéa förstår ingenting. Och det gör inte Eriks stjärnadvokat heller, märker hon. Robin och Kevin sneglar osäkert på varandra. Men Erik ser helt säker ut när han tittar på Ramström.
”Helena och jag hade pratat länge om det”, fortsätter han. ”Att nån borde sätta Linnéa på plats.”
Hörde hon rätt? Eller har hon tappat förståndet och börjat inbilla sig? Fått psykosen som Eriks advokat pratade om?
”Hur då sätta henne på plats?” säger Ramström, som verkar vara den enda som funnit sig i den nya situationen.
”Helena ville att vi skulle vänta tills Linnéa inte var hemma. Och sen skulle vi totalförstöra hennes lägenhet.”
* * *
Vanessa hör hur Julia och Felicia kvider till. Reportrarna skriver frenetiskt.
”Vad i helvete håller du på med?” ropar Eriks storebror och försöker resa sig, men deras pappa drar ner honom igen.
Domaren äskar tystnad på andra sidan glasrutan.
”Så här beter man sig inte i en rättssal!” säger han.
Vanessa blir medveten om hennes energi och vänder sig om. Anna-Karin tränger sig fram och lyckas klämma sig ner bredvid Vanessa. Hon är smutsig i ansiktet och kläderna är sönderrivna. Hon andas häftigt som om hon har sprungit. Och hennes ögon brinner när hon ser på Erik.
”Jag vet att såna här mål väcker många känslor, men ni måste visa respekt”, säger domaren.
Anna-Karin sträcker fram sin hand och Vanessa tar den. Hon ger Anna-Karin all sin kraft, gör henne dubbelt så stark, hoppas att Rådets spioner känner magin som strålar ut från dem, att de fattar att de inte skulle ha en chans mot De utvalda.
* * *
”Kan du berätta vad som hände när ni kom till Linnéas lägenhet?” säger Ramström.
”Visst”, säger Erik.
Linnéa stirrar på honom. Han ser så nöjd ut där han sitter. Så avslappnad.
Och plötsligt kan hon känna hennes energi. Linnéa vänder sig om och ser Anna-Karin sitta på främsta raden. Hon ser ut som en hämndens ängel. Vanessa är vid hennes sida. Lånar henne sin kraft.
Och Alexander syns inte till.
”Helena hade fixat en nyckel, så det var bara att gå in”, fortsätter Erik. ”Vi hade med oss sprit och ölburkar. Vi skulle få det att se ut som om Linnéa hade haft en fest som spårat ur. Helena sa att då skulle Linnéa bli utsparkad av soc, och inlåst på nåt hem.”
”Det räcker så, Erik”, säger stjärnadvokaten med myndig stämma och vänder sig mot domaren. ”Jag begär en paus.”
”Jag vill fan inte ha nån paus!” fräser Erik.
”Det vill inte jag heller”, säger domaren. ”Den tilltalade vill uppenbarligen berätta, och jag vill höra vad han har att säga.”
”Tack”, säger Erik och sträcker på sig. ”Hur som helst. Horan kom hem tidigare än vi räknat med.”
”Erik!” väser stjärnadvokaten.
”Får han avbryta mig så här?” säger Erik.
”Nej”, säger Ramström och lyckas inte riktigt dölja ett leende. ”Advokaten måste vänta på sin tur. Var så god och fortsätt, Erik. Jag antar att du menade att Linnéa kom hem?”
”Precis.”
Det är knäpptyst i salen. Domaren och nämnden iakttar Erik med stort intresse. Linnéa också. Han är fullständigt lugn. Helt och hållet sig själv. Det är som om han är trygg i förvissningen om att han är bland likasinnade.
”Hon bara stod där helt plötsligt”, säger Erik. ”Först blev jag orolig för att hon såg våra ansikten, men sen insåg jag att det inte spelade nån roll.”
”Varför spelade det ingen roll?”
”Ingen skulle ju tro henne. Jag visste att Helena skulle ge oss alibi om nåt gick snett. Och för säkerhets skull hade vi lämnat våra mobiler på PE-centret. Så det var Linnéas ord mot vårt och Helenas … Du fattar ju.”
Han skrattar till.
”Du menar att ingen skulle ha trott på Linnéa om hon hade sagt att hon sett er vandalisera hennes lägenhet?” säger Ramström.
”Precis”, säger Erik. ”Jag hade lätt kunnat låta henne ringa polisen, och bara dragit tillbaka till PE-centret.”
”Och varför gjorde du inte det?”
Eriks leende falnar. Han ser allvarligt på åklagaren.
”Jag ville ju ta chansen”, säger han.
”Vilken chans?”
”Att döda henne.”
Eriks ord hänger kvar i tystnaden. Alla har hört honom. Alla vet vem han är nu.
”Jag var besviken över att Helena bara ville att vi skulle sabba lägenheten”, fortsätter han. ”Jag hade hoppats att nåt sånt här skulle hända. Att Linnéa skulle dyka upp.”
”Så att du skulle kunna döda henne?” säger Ramström.
”Precis”, säger Erik. ”Så när hon sprang, sprang jag efter. Och när vi fångade henne där på bron … Det var ju bara för perfekt. Jag hade gärna hållit på längre, men det hade ju kunnat komma en bil eller nåt. Det var en sån jävla rusch att se henne så rädd. Och att se henne hoppa, försvinna ner i vattnet, det var en sån jävla känsla av makt.”
Det var precis så Minoo beskrev Eriks minnen. Och Linnéa kan höra Eriks tankar nu. Han stormtrivs. Anna-Karin får honom att njuta av att berätta sanningen.
”Hur kände du när du fick höra att Linnéa hade överlevt?” säger Ramström.
”Jag blev besviken. Men jag hoppades väl att det skulle gå bättre nästa gång.”
Linnéa hör ett utdraget gnyende. Hon vänder sig om. Ser genom glasrutan att Julia har brutit ihop totalt. Hennes ansikte är svullet av gråt. Felicia sitter bredvid och kurar ihop sig.
Erik stönar högljutt när han ser Julia.
”Skärp dig”, säger han trött.
”Den här typen av beteende är oacceptabelt”, säger domaren. ”En sån här incident till och jag kallar på vakterna. Åhörare som stör kommer att avvisas.”
Han nickar åt åklagaren att fortsätta.
”Din första reaktion när du fick höra att Linnéa hade överlevt var alltså att du ville försöka mörda henne igen?” säger Ramström. ”Har jag tolkat dig rätt nu, Erik?”
”Ja”, svarar Erik och lutar sig tillbaka i stolen. ”Och jag hade lyckats. Egentligen borde jag ha gjort det för länge sen.”
”Kan du utveckla det?”
”Robin, Kevin och jag har alltid gillat att spöa skiten ur drägget”, säger han och skrattar till. ”Men Linnéa är speciell. Det finns ingen jag hatar lika mycket som henne.”
Han ser på henne och ler. Och trots att hon vet att han inte kan göra något nu känner hon skräcken bubbla upp inom sig.
”Varför hatar du Linnéa Wallin?” säger Ramström med nästan smeksam stämma.
”För att hon är en liten hora som går runt och tror att hon är märkvärdig”, säger Erik. ”Sånt kan man ju bara inte tolerera.”
Han ler kallt.
”Såna måste helt enkelt utrotas.”
Robin och Kevin ser chockat på honom. Linnéa undrar om ens de har hört honom vara så här ärlig förut.
”Det enda jag ångrar är att jag inte stod för vad jag hade gjort på en gång. Och att jag hotade Robin och Kevin att slå ihjäl dom om dom inte tog tillbaka sina erkännanden.”
”Så det var det du gjorde?” säger Ramström. ”Du hotade dom till livet för att dom skulle ljuga i rätten?”
”Precis”, säger Erik. ”Förutom det ångrar jag ingenting. Jag är stolt över vad jag har gjort, och jag skulle göra det igen.”
Han vänder sig mot åhörarna.
”När ni går ut härifrån så kommer ni att se på varandra och säga men gud, jag hade ingen aning, och sån skit. Då kommer ni att ljuga. För ni har vetat om det hela tiden. Ni har alltid vetat vem jag är. Ni har alltid låtit mig komma undan.”
Han ler mot dem. Sedan vänder han sig mot rätten igen.
”Ska jag tolka det här som att du ändrar inställning?” säger domaren.
”Skyldig”, säger Erik och lägger armarna i kors.