Adrianas band till Rådet är inget band.
Det är mer som hundratals fiskkrokar som har hakats fast. Och när Minoo ska ta bort dem måste hon se till att hullingarna inte river och sliter, orsakar skada. Hon är oändligt försiktig och noggrann. Det är inte svårt. Men det tar tid. Tid som hon någonstans vet att hon inte har.
Det är så svårt att hålla kontakten med världen utanför när hon arbetar med sin magi. Hon måste koncentrera sig helt på krokarna. Plocka bort dem en efter en.
Till slut finns det inga kvar.
Adriana är fri.
Hennes magi glöder svagt röd omkring henne där hon sitter tillbakalutad i soffan. Bandet är borta. Och när Minoo har gett tillbaka hennes minnen kommer hon att vara hel igen.
Det är inte lika lätt som med Gustaf. Det är inte några timmars minnen som hon har gömt undan. Hon måste ta sig an varje ny koppling, varje omväg som hon skapade i vintras. Sprätta upp sömmarna i väven och låta den vecklas ut igen, återgå till sitt ursprungsskick.
Det är tillfredsställande.
Och snart är hon färdig.
* * *
Anna-Karin lutar sig mot väggen vid ingången till rättssalen. Himlen har mulnat och ljuset som faller in genom glastaket är gråblekt.
Hon viker upp ärmarna på Nicolaus rock som hon har tagit på sig över sina egna trasiga kläder. Hon har tvättat ansiktet och händerna och ätit en chokladkaka som Evelina hade med sig. Men hon känner sig fortfarande svag. Och hon ser att Vanessa som står bredvid henne också är trött. Även om de är nästan lika starka här som i Engelsfors så blev de fortare dränerade, utan direkt tillgång till sin kraftkälla.
Men det är en behaglig trötthet. Det är tröttheten som infinner sig när man har åstadkommit något fantastiskt.
Hon ser sig omkring i entréhallen. Stämningen är tryckt, förutom bland journalisterna. Killarnas föräldrar och syskon verkar inte ens kunna förmå sig att se på varandra. Och Julia och Felicia syns inte till.
Anna-Karin vet att det Erik sa ringer i allas öron.
… ni har vetat om det hela tiden. Ni har alltid vetat vem jag är. Ni har alltid låtit mig komma undan.
Den enda lögn som Anna-Karin fick Erik att säga var att han hotat Robin och Kevin. Och de hakade förstås på den lögnen i sina förhör, sa att det var därför de tagit tillbaka sina erkännanden.
Sedan berättade de allt. De ville lätta sina samveten. Och de bredde på med hur rädda de var för Erik.
Deras ombud var totalt förvirrade. Efter en paus sa båda sidor att de inte behövde kalla några vittnen. Viktor kunde åka hem. Åklagaren och försvararna höll sina slutpläderingar. Och nu har domaren och nämnden dragit sig tillbaka för att diskutera.
Anna-Karin är inte nervös för utfallet. Hon har redan gett rätten sina order. De ska dela ut det straff som åklagaren har krävt i sin stämningsansökan. Döma så hårt som möjligt.
En röst i högtalarna ropar ut att det är dags att gå in i rättssalen igen.
”Är du beredd?” säger Anna-Karin och ser på Vanessa.
Hon nickar. Ler ett matt leende. De tar varandras händer, går in och sätter sig på sina platser.
”Dom tilltalade har erkänt och pekat ut dom övriga tilltalade, och deras erkännande vinner stöd i övrig utredning”, säger domaren. ”Eftersom dom tilltalade är unga och två av dom har hållits häktade en längre tid avkunnar tingsrätten dom omedelbart.”
Det är dödstyst i salen. Anna-Karin riktar blicken mot Erik och kramar Vanessas hand. Koncentrerar sig. Hon fick honom att älska att berätta. Nu ska hon få honom att inse vad han har gjort.
LYSSNA PÅ DOMEN. SÄG INGENTING. INSE ATT DU ERKÄNT. ATT DU AVSLÖJAT DIG INFÖR ALLA.
Anna-Karin ser hur Erik stelnar till på andra sidan glasrutan när domaren säger orden fem år. Röda flammor sprider sig upp ur kragen på hans skjorta, vidare uppför halsen. Robin börjar gråta när han får sin dom. Fyra år. Kevin nickar tyst när han får sin. Tre månader.
Anna-Karin fokuserar på Erik igen.
VÄND DIG OM.
Erik vrider på huvudet.
TITTA PÅ FÖRSTA RADEN. TITTA PÅ MIG. SVETTHORAN.
Erik söker med blicken genom glasrutan. Får syn på Anna-Karin.
FÖRSTÅ ATT DET ÄR JAG SOM GÖR DET HÄR, OCH ATT JAG INTE ÄR ENSAM.
All färg försvinner långsamt från Eriks ansikte.
FÖRSTÅ ATT VI KOMMER ATT GÖRA MYCKET, MYCKET VÄRRE SAKER OM DU FÖRSÖKER ÖVERKLAGA DOMEN. OM DU NÅNSIN GÖR LINNÉA ILLA IGEN. OM DU NÅNSIN GÖR NÅN ANNAN ILLA IGEN.
Erik är kritvit i ansiktet nu. Det ser ut som om han ska kräkas av skräck.
Och Anna-Karin blir alldeles lugn inuti. De har vunnit.
* * *
Minoo öppnar ögonen.
Ljuset som letar sig in i rummet är svagare nu, och hon undrar hur länge hon har varit i den svarta röken. Adriana sitter tillbakalutad bredvid henne i soffan och stirrar upp i taket.
”Adriana?” säger Minoo.
Inget svar. Adrianas blick är stel. Hon blinkar inte ens. Minoo känner paniken sippra fram.
”Adriana! Hallå?”
Hon rör vid hennes arm. Skakar henne lätt. Ingen reaktion. Minoo lägger fingrarna mot hennes halspulsåder. Känner slagen. Hon lever, men hon svarar inte. Varför svarar hon inte?
Dörren ute i arbetsrummet slits upp. Tunga, snabba steg närmar sig. Minoo kan inte röra sig. Hon skakar i hela kroppen.
Alexander kommer in i rummet. Hans svarta överrock är dammig och han har ett skrubbsår på ena kindbenet. Han stannar till, ser på dem.
”Vad är det som pågår här?” säger han. ”Adriana?”
Hon reagerar inte. Alexander rusar fram till henne, känner på hennes puls, försöker väcka henne.
”Vad har du gjort?” skriker han åt Minoo. ”Vad har du gjort?”
Hon känner några droppar saliv träffa hennes ansikte. Hon får inte fram ett ord. Hon skakar för mycket, som om temperaturen närmade sig Antarktisnivå i rummet, hon kan inte sluta.
”Alexander”, säger Walter lugnt från dörröppningen. ”Låt mig försöka.”
Alexander går åt sidan när Walter kommer fram, böjer sig över Adriana, håller hennes huvud i båda sina händer. Blundar. Det tar bara ett par sekunder innan han öppnar ögonen igen.
”Jag är ledsen”, säger han. ”Jag kan inte hjälpa henne.”
Alexander ser på Minoo. Hon är säker på att om Walter gav honom tillåtelse skulle han döda henne här och nu.
”Ta ut din syster härifrån”, säger Walter. ”Jag kommer och tittar till henne sen.”
Alexander tar tag om Adriana och lyfter upp henne. Bär henne ut ur rummet, precis som han bar ut Olivia från gympasalen. Minoo hinner se hur han lägger henne på sängen i rummet intill innan Walter stänger dörren.
Minoo slår armarna om sig, försöker stoppa frossbrytningarna. Vad gjorde hon för fel? Blev det för mycket för Adriana? Hon kanske kommer att återhämta sig bara hon får vila lite? Eller har Minoo bränt ut hennes hjärna totalt?
Hon känner hur soffan sviktar till när Walter sätter sig bredvid henne. Han lutar sig framåt, vilar armbågarna på knäna.
”Jaha du, Minoo”, säger han.
Hon hör hur Alexander rör sig i rummet intill. Hör honom säga Adrianas namn igen. Inget svar.
”Kommer hon att bli bra?” säger Minoo och hennes röst skakar lika mycket som resten av henne.
”Det är mycket begärt att jag ska kunna svara på den frågan”, säger Walter. ”Jag vet ju inte ens vad du har ställt till med.”
Han lutar sig bakåt. Lägger ena armen över soffans rygg. Ser på henne.
”Det var inte svårt att få Clara att berätta att du var här”, säger han. ”Hon har inte särskilt hög smärttröskel. Har du det, Minoo?”
Hon känner illamåendet välla fram. Rummet vibrerar i takt med hennes hjärtslag.
”Vad har du gjort med henne?” säger hon.
”Inget farligt”, säger Walter. ”Och jag kan alltid laga det jag har sönder. Till skillnad från dig, verkar det som.”
”Det var inte meningen …”
”Det räcker så”, säger Walter och ser på henne. ”Du ska bara lyssna på mig och svara på mina frågor. Så svara nu, Minoo. Hur är det med din smärttröskel?”
Han ser så lugn ut. Vad har han gjort med Clara? Vad tänker han göra med Minoo?
”Glöm det förresten”, säger han och suckar. ”Du skulle bara försvinna in i din magi. Det är poänglöst. Jag tror du svarar bättre på andra metoder. Du känner väl till att vi har vårt högkvarter i Stockholm?”
”Det är ganska vanligt att folk faller ner på spåret i tunnelbanan”, säger Walter. ”För att inte tala om alla trafikolyckor. Eller rån som går snett. Bränder. Det kan drabba vem som helst. Även överläkare. Förstår du?”
Skakningarna bryter fram igen. Minoo hackar tänder. Hon kan bara nicka.
”Bra”, säger Walter. ”Du tror väl inte att Alexander är min enda underlydande här i Engelsfors?”
Minoo har inte tänkt så mycket på det. Hon har alltid tagit för givet att Walter varit ärlig när han har sagt att han inte vill blanda in för många andra. Nu förstår hon hur godtrogen hon varit.
”Det är han inte”, säger Walter. ”Så nu tycker jag att vi pratar om saker som kan hända i Engelsfors också. Det gäller förstås inte bara din familj. Vanessas lillebror, till exempel. Tror du att han kan försvara sig?”
Minoo blundar hårt. Försöker låta bli att kräkas.
”Svara på min fråga, Minoo”, säger Walter lugnt. ”Tror du att Melvin kan försvara sig?”
”N-n-nej.”
Hon skakar så mycket att käkarna har låst sig.
”Tror du att Gustaf kan försvara sig?”
”Snälla”, säger Minoo och tårarna väller upp i hennes ögon.
Allt mod som hon kände när hon stod och höll i asken, all kontroll som den svarta röken fick henne att uppleva, är borta. Det är Walter som har makten. Hon förstår inte hur hon kunde tro något annat.
”Jag har fått veta att Anna-Karin Nieminen manipulerade rättegången i dag tillsammans med Vanessa Dahl”, säger han. ”Och Anna-Karin attackerade Alexander …”
”Snälla”, säger Minoo igen och tvingar sig att se på honom. ”Jag förstår. Jag förstår vart du vill komma, jag fattar … Jag gör vad du vill … Vad du vill.”
Walter tar sin tröjärm och torkar bort tårarna som rinner nerför hennes högra kind. Och sedan hennes vänstra.
”Jag trodde att du ville rädda världen, Minoo”, säger han.
”Det vill jag.”
”Varför går du bakom min rygg då? Varför har ni tagit in nya häxor i er cirkel fast ni vet att ni inte har en chans? Varför försöker du lura mig och beskyddarna?”
Hon har inga svar.
”Du vet ju inte ens vad asken ska användas till”, säger Walter.
Hon ser på honom. Självklart visste han. Självklart har han vetat om det hela tiden.
”Jag hade verkligen hoppats att du skulle komma till mig självmant”, fortsätter han. ”Vi trodde faktiskt att du skulle göra det. Beskyddarna och jag.”
”Jag hade tänkt göra det”, säger Minoo.
Walter nickar.
”Jag tror dig”, säger han. ”Du är intelligent. Du ser bortom dina egna behov. Det är dom andra som drar ner dig. ’De utvalda.’ Herregud.”
Han lutar sig fram och tar upp asken från bordet, väger den i sina händer.
”Kinesiskt 1400-tal. Lackerat träsnideri. En hel del magi också. Utsökt hantverk. Det du ser är förstås bara yta. Föremålet som finns inuti är betydligt äldre. Från det första Rådets tid.”
Han drar med fingret över de utsnidade bilderna i locket.
”Det finns en berättelse här om vad dom sammansvurna trodde på, varför dom stal föremålen.”
Minoo försöker ta ett djupt andetag, men misslyckas. Hon får inte tillräckligt mycket luft i lungorna.
”Dom trodde att demonerna var uråldriga gudar och att den här världen var deras från början. Dom sammansvurna trodde att dom skulle bli upphöjda om dom släppte in demonerna. Dom trodde att dom skulle få en ny civilisation. Planen var att hålla föremålen gömda och ge dom till demonernas välsignade när nästa portal aktiverades.”
Walter pekar på mannen mitt på locket. Sedan ställer han tillbaka asken på bordet.
”Folk kan verkligen få för sig precis vad som helst”, säger han. ”Det spelar ingen roll hur mycket fakta dom har. Dom kommer ändå alltid på nåt sätt att förvrida det som är sant. Det som är enkelt.”
Han ser på Minoo.
”Det är väldigt enkelt, Minoo. De utvalda har ingen chans. Men det har vi. Vår cirkel är starkast.”
”Ja”, viskar Minoo.
”Du har sett det själv.”
Hon nickar. Hon har sett det själv.
”Du tycker inte om mig”, säger han. ”Och jag fattar varför. Det är ganska charmerande att du är så ung. Att du fortfarande tror att man kan hålla sina händer rena. Att man kan vara idealistisk och ändå ta sig fram i den här världen. Att kärleken och vänskapen ska övervinna allt.”
”Det tror jag inte”, säger Minoo.
För plötsligt förstår hon inte hur hon kunde tänka i de banorna. Verkligheten ser annorlunda ut. Verkligheten sitter framför henne.
”Men jag hatar dig”, säger Minoo.
Orden bara kommer. Hon kan inte hejda sig. Men Walter bara ler sitt pojkaktiga leende.
”Det är i alla fall nåt”, säger han.
Han lägger handen mot hennes kind. Hans fingertoppar är iskalla när han vänder på hennes huvud, låser fast hennes blick.
”Vi vill samma sak och det är målet som är det viktiga. Jag är din fiendes fiende, och därför är jag din vän. Hata mig så mycket du vill. Men du måste stanna här. Och du måste lyda mig. Förstår du?”
”Ja”, viskar Minoo.
”Utmärkt”, säger Walter. ”Du har fortfarande nyckeln till Nicolaus lägenhet, hoppas jag? Och korset finns hemma hos dig?”
Walter sänker handen.
”Jag förstår att det känns svårt”, säger han mjukt. ”Men du gör det rätta.”