Ludvig och Ramström följer med Linnéa in i det lilla rummet. Hon sjunker ner i soffan. Var det verkligen i morse de samlades här första gången? Det känns som ett annat liv. Ett annat universum.
Diana kommer skyndande in i rummet, sätter sig bredvid Linnéa i soffan, ger henne en kram.
”Herregud”, säger hon. ”Det är över.”
Linnéa kramar henne tafatt tillbaka. Kan fortfarande inte förstå det.
”Du var otroligt modig”, säger Ludvig när Diana släpper taget.
”Jag har aldrig varit med om nåt liknande”, säger Ramström och låter nästan uppspelt. ”Jag tror att rätten skulle gått med på vad som helst efter den där bekännelsen.”
Han och Ludvig fortsätter att prata om skadeståndet som Linnéa har tilldömts. Hundra tusen i kränkningsersättning. Det är så mycket pengar.
”Behöver du nåt?” säger Diana. ”Vatten?”
”Vanessa”, säger Linnéa. ”Kan du hämta Vanessa och Anna-Karin?”
”Självklart”, säger Diana och försvinner ut ur rummet.
Linnéa sitter kvar i soffan. Hör Ludvig och Ramström prata vidare.
Fem år för Erik och fyra för Robin. Tid de aldrig kommer att få tillbaka. Och de kommer alltid att vara stämplade som killarna som försökte mörda någon.
Linnéa känner Vanessas energi närma sig, och Diana kommer in igen.
”Dom är på väg”, säger hon. ”Behöver du skjuts tillbaka sen?”
”Nej”, säger Linnéa. ”Jag åker med dom andra.”
Diana nickar. Diana som alltid har trott på Linnéa, alltid gjort mer än plikten kräver. Mycket mer. Och Linnéa kan inte klandra henne för det hon gjorde när Olivia styrde henne. Det har hon vetat länge. Men nu känner hon det också.
”Tack”, säger Linnéa. ”För allt.”
Diana ser rörd ut.
”Ta hand om dig så hörs vi snart”, säger hon och går ut ur rummet.
Ludvig och Ramström trycker Linnéas hand. Hon tackar dem båda, känner sig som vanligt stel när hon försöker vara artig. Men hennes tacksamhet är äkta. Hon hoppas att de kan se det.
De lämnar rummet när Vanessa och Anna-Karin kommer in.
Tårar rinner nerför Vanessas kinder och Linnéa går fram till henne, in i hennes famn, känner doften av kokosschampo.
Vanessas känslor flyter in i Linnéa. Hon känner Vanessas glädje och lättnad, och det blir hennes egen glädje och lättnad. Nu vågar hon tro att det faktiskt har hänt. De har vunnit.
Hon önskar att hon kunde kyssa Vanessa. Säga att det inte gått en dag utan att hon har ångrat sig. Att hon inte klarar sig utan henne. Hon måste påminna sig om att historien bara skulle upprepa sig. Hon skulle såra Vanessa igen.
Hon släpper taget och ger Anna-Karin en snabb kram.
”Du satte dit dom”, säger Linnéa. ”Du satte dit dom så jävla hårt.”
Anna-Karin ler.
”Erik kommer inte att överklaga”, säger hon. ”Och han kommer inte att skada dig eller nån annan igen.”
”Det känns som om vi har vunnit över hela Engelsfors”, säger Vanessa. ”Över allt som är dåligt med stan.”
Linnéa skrattar till. För det är precis så det känns.
”Vad hände med Alexander egentligen?” säger hon.
Anna-Karin och Vanessa utbyter en blick.
”Han försökte hindra mig från att komma”, säger Anna-Karin. ”Men jag satte stopp för det.”
”Rådet hade förmodligen spioner här i dag”, säger Vanessa. ”Vi får utgå från att dom vet vad vi gjorde. Men det var det värt, Linnéa. Du får aldrig tro nåt annat. Inte för ett ögonblick. Vi ska fan inte vara rädda för dom längre.”
Vanessas ögon lyser. Och Linnéa är inte rädd. För hon känner hur starka de är tillsammans.
”Men vi borde inte vara ensamma i kväll”, fortsätter Vanessa. ”Inte med både Rådet och Olivia efter oss. Evelina sover hos Rickard. Dom har redan åkt med Gustaf.”
”Vi tre kan sova hemma hos Minoo”, säger Anna-Karin.
Linnéa nickar. Lättad över att inte behöva vara ensam i kväll.
”Är det nån som vet hur det gick för Minoo?” säger Linnéa. ”Hittade hon asken?”
”Vi vet inte”, säger Anna-Karin. ”Det går fortfarande inte att ringa nån i Engelsfors.”
”Nicolaus är och hämtar bilen”, säger Vanessa. ”Vill du gå nu? Eller vill du stanna en stund?”
”Vi går nu”, säger Linnéa.
När de kommer ut i entréhallen är det betydligt mindre folk. Tindra kommer fram och kramar Linnéa, gratulerar henne. Ramström står och pratar med ett gäng reportrar och Linnéa får en skymt av Cissis blonda hår.
De fortsätter mot dörrarna där en kille med palestinasjal och mikrofon står och väntar.
”Grattis Linnéa! Hur känns det?” säger han och sträcker fram mikrofonen.
”Som om det kanske finns lite rättvisa ändå”, säger Linnéa.
Och sedan är de ute i friska luften.
Han står nedanför trappan.
Pappa.
Linnéa stannar på översta trappsteget.
Jag ska bara prata med honom, tänker hon till Vanessa som nickar och fortsätter mot Nicolaus bil med Anna-Karin.
Linnéa går nerför trappan.
Han är inte full i dag.
”Har du varit här hela tiden?” säger hon.
”Ja”, säger han.
Hon undrar hur det hade känts om hon hade sett honom bland åhörarna. Hade det gjort allt värre? Bättre?
”Förlåt för sist”, säger han. ”Jag har gått med i AA nu. Jag kämpar på. Men du ska inte behöva höra mer om det. Jag vill bara säga en sak som är viktig. För din skull, inte för min.”
Det han säger låter inövat. Men hon ser i hans ögon att han menar det.
”Du hade helt fel”, säger han. ”Du är inte förstörd. Du är inte som jag. Du är som din mamma. Emelie var den modigaste och starkaste person jag träffat. Du är som hon. Om hon inte hade dött i den där jävla olyckan, då hade hon haft en framtid. Och du har också en framtid, Linnéa. Du får aldrig tro nåt annat.”
Linnéa öppnar munnen för att svara något, men hon inser att rösten inte skulle bära.
Hon tänker på lådan som hon har hemma. Breven som pappa och mamma skrev till varandra när de var unga. Kassettbanden de gav varandra. TILL BJÖRN FRÅN EMELIE. Två socfallsungar som gifte sig och försökte bygga ett liv tillsammans.
Vad är det som bestämmer vilka som tar sig upp och vilka som dras ner? Arv? Miljö? Vilja? Tur och otur?
Hon hör hur reportrarna kommer ut på trappan bakom henne. Cissi ropar hennes namn.
”Jag måste dra”, säger Linnéa.
Pappa nickar.
Hon vet inte om hon vill träffa honom igen. Eller om hon någonsin kan förlåta honom. Men hon är tacksam för det han har sagt.
”Ta hand om dig”, säger hon.
”Detsamma”, säger Björn Wallin.
Hon ger honom ett snabbt leende.
”Hejdå, pappa”, viskar hon.
Sedan springer hon mot Nicolaus bil.