Walters bil står parkerad utanför ett övergivet radhus där mäklarskylten är så smutsig att den knappt går att läsa. Minoo sitter bakåtlutad i passagerarsätet, mjukt inbäddad i den svarta röken. Den bedövar henne, gör henne behagligt stum. Tankar och minnen kan komma och gå utan att skada henne.
Adrianas livlösa ögon.
Alexanders rasande blick.
Walters hot.
Tror du att Gustaf kan försvara sig?
Hon känner inte ens något när hon ser på Walter som sitter bredvid henne med ett gammalt nummer av Engelsforsbladet uppslaget över ratten. Det prasslar om sidorna när han vänder blad. Bilvärmen surrar. Från stereon flödar musik på låg volym, musik som hör hemma i svartvita filmer.
See the pyramids along the Nile. Watch the sunrise from a tropic isle. Just remember, darling, all the while you belong to me.
En bil saktar ner och stannar bakom dem. Walter kastar en blick i backspegeln. Minoo hör ljudet av en bildörr som öppnas och stängs.
”Jaha”, säger Walter och viker ihop tidningen. ”Två timmar kan jag ge dig.”
”Tack”, säger hon, utan att känna förnedringen.
”Vi måste vara extra försiktiga nu när vi vet att Olivia är i krokarna”, säger han. ”Jag stannar här tills jag har sett att du har kommit in ordentligt.”
Hon öppnar bildörren. Luften är iskall, som om temperaturen har dykt ner mot nollstrecket. Mörka moln täcker himlen. Hon går snabbt mot Gustafs hus. Ringer på. När han öppnar spricker han upp i ett förvånat leende.
”Men hej”, säger han och sluter henne i sin famn.
Nu när hon är i röken känns det meningslöst att kyssa honom, men hon gör det ändå. Hon vill inte att han ska misstänka att något är fel. Det är ju därför Walter lät henne komma hit. För att hon ska kunna försäkra Gustaf om att allt är bra med henne.
”Jag kom precis hem”, säger han. ”Vad glad jag är att se dig. Jag har varit så orolig.”
”Du menar för Olivia?”
”Ja”, säger han.
”Det är ingen fara”, säger hon. ”Jag fick skjuts hit.”
Hon går före honom ut i köket. Hon känner hur han iakttar henne, och för att ha något att göra går hon fram till diskstället och tar ett glas, fyller det med vatten.
”Berätta om rättegången”, säger hon.
Gustaf berättar och hon lyssnar. Det är så mycket som hon borde känna. Men hon registrerar bara fakta, försöker le och se bekymrad ut på de rätta ställena. Inte för att hon tror att hon kan lura honom. Det är tydligt att han märker att något är fel.
”Var är dom andra?” säger Minoo.
”Evelina sover hos Rickard i kväll och dom andra ska sova hemma hos dig”, säger Gustaf. ”Extra försiktighetsåtgärder med tanke på både Rådet och Olivia.”
”Du då?”
”Det är lugnt”, säger Gustaf. ”Olivia är ju bara ute efter naturliga häxor. Och Rådet är väl inte heller intresserade av mig.”
Tror du att Gustaf kan försvara sig?
Hon måste släppa fram mer av den svarta röken för att dämpa paniken.
”Har Rådet sagt nåt?” säger Gustaf. ”Jag menar, om att göra nåt mot Anna-Karin och Vanessa?”
”Nej, dom har inte sagt nåt.”
Gustaf ser undrande på henne.
”Hur är det?” säger han. ”Hittade du inte asken?”
”Nej”, säger Minoo och tar en klunk vatten. ”Ska vi gå upp på ditt rum?”
”Det är sjukt stökigt”, säger han. ”Vänta lite.”
Han går före henne uppför trappan, och efter en kort stund ropar han att hon kan komma upp.
Det syns att han har bäddat sängen i all hast. Garderobsdörren står lite på glänt och hon ser att han har slängt in kläder i en hög. Persiennerna är stängda, det enda ljuset kommer från lampan på nattduksbordet. Hennes blick faller på fotot av Rebecka och Gustaf, det som förut satt på väggen bredvid sängen. Nu står det på fönsterbrädan bredvid ett fotografi av hela Gustafs familj. Han flyttade på det redan i våras. Han sa att det kändes bättre så. Att Rebecka alltid skulle vara en del av hans liv, men att hon inte kunde vara hans flickvän längre.
”Du använder din magi”, säger han. ”Jag ser det på dig.”
Hon vänder sig om. Han har satt sig på sängen. Hon ser rökslingorna virvla mellan dem. Det känns så konstigt att han inte kan se dem trots att de nästan rör vid honom.
”Det är som om du inte är här”, säger han. ”Snälla Minoo. Sluta.”
Hon tvekar. Utan magin riskerar hon att bryta ihop. Men hon måste försöka hitta styrka någon annanstans.
Hon drar tillbaka röken och ser lättnaden i Gustafs blick.
Och hon inser att han ser henne. Att han ser hur hon mår, även när hon försöker dölja det.
”Varför använde du magin?” säger han. ”Har det hänt nåt?”
Adrianas livlösa ögon.
Alexanders rasande blick.
Walters hot.
Tror du att Gustaf kan försvara sig?
Ångesten vill kasta sig över henne. Men hon vägrar låta den göra det. Hon har mindre än två timmar med honom.
Det här kanske blir deras sista stund tillsammans.
Hon vill att den ska vara lycklig.
”Det har hänt massor”, säger Minoo.
Hon går fram till sängen och sätter sig bredvid honom.
”Men är det okej om vi inte pratar om det just nu?” fortsätter hon. ”Kan vi inte bara glömma all … skit? Just nu i alla fall?”
Hon ser på honom. Han nickar. Och hon stänger dörren för all ångest, all skräck, alla problem. De kommer att vänta troget på henne när hon lämnar Gustafs hus, men just nu får de klara sig själva.
Hon kysser honom och Gustaf drar henne tätt intill sig. Hon känner hans doft. Hur mycket hon älskar honom. Det gör henne yr.
Hon har alltid undrat så mycket över sex. Bara det här med hur man börjar. Ska man prata och bestämma saker eller ska allt bara hända helt ordlöst?
Nu känns alla frågor så oviktiga. Hon har inte tid för dem.
”Du”, säger hon. ”Jag har inte …”
Hon tystnar. Känner hur rodnaden sprider sig i ansiktet.
”Du vet …”, säger hon.
Gustaf nickar.
”Men jag vill”, säger Minoo och blir ännu hetare i ansiktet. ”Om du vill.”
Han ler mot henne. Kysser henne igen. Långsamt. Han fortsätter över hennes hals, hennes öra, och det kittlar till på ett behagligt vis. Han drar av sig T-shirten och slänger den på golvet. Hon för handen genom hans rufsiga hår, längs hans hals och axel och midja, känner hans varma hud.
Gustaf börjar knäppa upp hennes kofta och hon kränger av sig den, drar av sig toppen som hon har under. Hon flyttar sig närmare honom, känner värmen från hans nakna hud mot sin. Det är en ny känsla.
De kysser varandra lite fumligt medan de drar av sig sina jeans och strumpor. Sedan lägger hon sig ner på Gustafs säng och han kysser hennes hals igen, hans läppar fortsätter ner över hennes nyckelben, hennes bröst. Hon knäpper upp behån. Han tar av henne den.
Hon trodde att hon skulle vara blygare, stelare, att alla hennes kroppskomplex skulle distrahera. Men det känns som om hon inte kan göra fel, för det finns inga fel. Hon vill bara fortsätta.
Gustafs fingrar vandrar längs hennes midja och gåshud sprider sig i deras spår. Han fortsätter över höfterna, drar ner hennes trosor. Hon sparkar av sig dem. Hon låter handen glida ner mot hans svank, snuddar vid kalsongernas resår, och han drar av sig dem, lägger sig intill henne så att hon vilar huvudet mot hans arm.
Han ser på henne.
”Du är så vacker”, säger han tyst.
Han säger det på ett sätt som får henne att tro det.
”Du med”, viskar hon.
Gustaf ler lite. Sedan kysser han henne igen, en djupare kyss än förut. Hans fria hand glider uppför insidan av hennes lår.
När han smeker henne känns det annorlunda än när hon själv har gjort det, och hon undrar om hon borde göra något för honom. Men sedan slappnar hon av, låter sig svepas med av hans beröring.
Gustaf har kondomer i nattduksbordets låda, och hon inser återigen att han har hoppats att det här ska hända, att han har velat vara förberedd.
Det gör inte ont. Det känns mest underligt, och som något hon skulle vilja veta mer om. Allt är så nytt. Bara att vara nära honom på det här sättet är så överväldigande.
Efteråt kryper hon tätt intill honom, och han håller om henne. Han skrattar till.
”Vad är det?” säger hon.
”Dina kinder är supervarma”, säger han.
Minoo ler. Hon känner sig så lugn.
”Varför väntade vi så länge?” säger hon.
”Du hade aldrig tid”, säger Gustaf och hon hör att han ler.
Det har hon inte nu heller. Men hon vägrar tänka på det.
Hennes arm vilar på hans bröst. Hennes ena ben är uppdraget över hans.
Hon önskar att hon kunde ligga så här för evigt. Att inget mer behövde hända, någonsin. Förut förstod hon aldrig folk som sa att de ville stanna tiden. Men hon förstår det nu. Hon är lycklig.