”Vanessa?” hörs Anna-Karins röst.
Vanessa öppnar ögonen. Anna-Karin sitter bredvid henne i baksätet på Nicolaus bil.
”Vi är framme”, säger hon.
Vanessa masserar sin nacke. Den känns stel och öm. Hon ser ut på Törnrosvägen genom fönstret. Hon har sovit sedan de lämnade snabbmatstället där de åt på vägen från Västerås. Det är bara någon timme sedan, men det känns som om hon har sovit i en evighet och skulle behöva sova i en evighet till.
”Jag följer dig upp till lägenheten”, säger Nicolaus och kliver ur bilen.
Vanessa öppnar munnen för att säga att det verkar lite överdrivet, men ändrar sig. När det gäller Olivia finns det inga säkerhetsåtgärder som är överdrivna.
Linnéa öppnar dörren på passagerarsidan och iskall luft strömmar in i bilen. Hon går ut på trottoaren och fäller fram sätet så att Vanessa kan krångla sig ut.
”Fy fan, vad kallt det är”, säger Linnéa och tar fram cigarettpaketet.
Vanessa känner lugnet stråla ut från henne. Det har funnits där ända sedan de åkte från Västerås. Det är så skönt att få dela det. Att bara se på varandra och låta alla frågor vara en stund.
Något kallt snuddar vid Vanessas panna och hon tittar upp.
”Oj”, säger Linnéa.
Stora snöflingor faller från den mörka himlen. Singlar mot marken.
Snö i september.
Vanessa ser på Linnéa. Några vita flingor har fastnat i Linnéas lugg. Allt är så stilla.
”Vanessa?” säger Nicolaus på andra sidan bilen.
”Jag kommer.”
Hon går med Nicolaus mot porten. Snöfallet tätnar snabbt. Hon sträcker på sig, försöker väcka liv i sin kropp.
”Vilken dag”, säger Nicolaus när de går in i hissen.
”Minst sagt”, säger Vanessa. ”Tror du Rådet kommer att sparka in våra dörrar redan i natt och bura in oss?”
Dörrarna glider långsamt igen och Vanessa trycker på femman.
”De kommer inte att låta det här passera obemärkt”, säger Nicolaus. ”Men ni gjorde det rätta.”
Hissen skakar i gång.
”Jag har levt i fyra hundra år”, fortsätter Nicolaus. ”Det är få gånger som jag har sett den så kallade rättvisan vara rättvis.”
Han ser allvarligt på henne.
”Du och Anna-Karin visade stort mod i dag. Du är mycket modig, Vanessa. Jag tror aldrig att jag har sagt det till dig.”
”Det har du nog faktiskt inte.”
”Då var det hög tid.”
”Och jag har nog aldrig sagt förlåt för att jag kallade dig creepy första gången vi sågs”, säger Vanessa.
”Jag gjorde nog inte ett så gott intryck”, säger han och ler.
Dörrarna öppnas och de går ut i trapphuset.
”Det kanske är enklast om du väntar här”, säger Vanessa. ”Så slipper du spela Linnéas morbror, menar jag.”
Nicolaus ser generad ut. Och hon förstår att han är lika osugen som hon på att se mamma försöka ragga upp honom.
”Ring på dörrklockan om det är nåt”, säger hon och låser upp.
Hon går in i lägenheten och stänger dörren om sig, tänder lampan, sparkar av sig skorna men behåller jackan på. Hon försöker göra en lista i huvudet på vad hon ska ta med sig till Minoo.
Det lyser i köket, och det luktar starkt av matos. Mamma lyssnar på en gammal powerballad ute i vardagsrummet.
Fate, tell me it’s right, is this love at first sight? Please don’t make it wrong, just stay for the night.
”Vi vann!” ropar Vanessa och går mot musiken. ”Dom åkte dit!”
All I wanna do is make love to you. Say you will, you want me too.
Hon kommer in i det nersläckta rummet och ser sig omkring. Ett svagt, grönaktigt ljus kommer från stereon. Mamma sitter och sover i soffan. Frasse ligger på golvet vid hennes fötter. Lukten av matos är starkare här inne.
Frasse.
Han ligger för stilla.
Ögonen är vidöppna.
Tungan hänger ut ur hans mun.
Det är från honom lukten kommer.
Inte matos. Bränt kött.
Vanessa står som förstenad.
”Mamma”, viskar hon. ”Mamma …”
”Ta det lugnt”, hörs en röst.
Vanessa ser i ögonvrån hur något rör sig i mörkret mellan fönstren. En svartklädd gestalt kliver fram i ljuset som faller in från hallen. Fäller ner den stora huvan på sin munkjacka. Ett vitpudrat ansikte inramat av blått hår.
”Din mamma lever”, säger Olivia. ”Än så länge.”
Hon håller fram händerna, vänder handflatorna uppåt och låter blå blixtar dansa mellan fingrarna. Hennes ansikte ser spöklikt ut i skenet.
Vanessas skräck får det att kännas som om huden krymper, stramar åt om henne.
”Jag är ledsen för hunden”, säger Olivia. ”Jag gillar djur mer än människor. Men han försökte bita mig.”
Hon skickar en blixt mot stereon som sprakar till och tystnar.
”Vet du hur jobbigt det var att stå här och vänta på dig och behöva lyssna på din morsas kassa musik?”
Vanessa ser på mamma. Hennes ögon är slutna och munnen är halvöppen. Men hon andas.
”Hon sover, kan man säga”, säger Olivia. ”Hon verkar vara väldigt snäll. Och ganska korkad. Hon släppte in mig, bara för att jag sa att jag var kompis med dig. Om du bara håller dig lugn så kommer hon att vakna igen.”
”Om jag håller mig lugn tills du dödat mig, menar du.”
Olivia ler. Vanessa ser att hon har fått nya tänder där de gamla hade lossnat. Rådet har tagit väl hand om sin fånge.
”Vi kan väl prata lite först”, säger Olivia. ”Det var sjukt länge sen jag pratade med nån över huvud taget. Förutom demonerna då. Och dom är inte så himla roliga. Just nu är dom sjukt irriterade för att jag inte bara dödar dig.”
Hon skrattar till.
Vanessa känner en våg av tacksamhet för att Melvin inte är här i kväll, att Nickes vecka börjar i dag.
”Det är du som är V, eller hur?” säger Olivia.
”Vad pratar du om?”
”V. I Linnéas dagbok. Jag lyckades läsa i den några gånger. Hon skrev om en V som hon var helt besatt av. Jag har verkligen tänkt på det där sen. Att det måste vara du. Hon var så himla orolig för dig på vårdagjämningen.”
”Det vet jag inget om”, säger Vanessa och försöker tömma sin röst på känslor.
Olivia skrattar till igen.
”Skit samma. Jag vet i alla fall att Linnéa är kär i dig. Och det är därför jag ska döda dig först. Så att jag kan berätta om det för henne sen.”
Hon ler överlägset. Teatraliskt. Vanessa väntar sig nästan att hon ska kasta huvudet bakåt och skratta ondskefullt. Hon hade varit löjeväckande om inte Vanessa vetat hur farlig hon är.
”Olivia”, säger Vanessa. ”Demonerna lurade dig.”
”Det vet jag väl”, säger Olivia och några små blixtar rör sig uppför hennes handleder. ”Dom lurade mig och sen dumpade dom mig. Lämnade mig ensam hos Rådet. Men sen började jag drömma om dom igen. Dom ville att jag skulle komma tillbaka hit. Och jag bestämde mig för att förlåta dom.”
Blixtarna kryper uppför hennes armar, sprakar utmed hennes kropp.
”Jag skiter i att dom lurade mig. Dom ger mig makt. Den är på riktigt. Och jag ska använda den för att hjälpa dom att öppna portalen.”
Det blå ljuset flämtar över hennes ansikte. Magin fyller rummet. Lampan i hallen flimrar till.
”Då sätter du i gång apokalypsen”, säger Vanessa. ”Du kommer inte att överleva.”
”Det är klart att jag inte gör. Men jag kommer att ta med mig hela världen.”
Hon ler. Och Vanessa inser att det inte finns något hon kan säga för att stoppa Olivia. Hon måste vinna tid tills hon vet vad hon ska göra. Hon måste få Olivia att fortsätta prata. Det är tur att Olivia är så sällskapssjuk.
”Men varför vill du det?” säger Vanessa.
”Det finns inget kvar för mig. Elias är död. Och förr eller senare kommer Rådet att hitta mig igen. Jag vill inte vara Walters labbråtta resten av livet.”
”Walter?” säger Vanessa.
Blixtarna rör sig nerför Olivias armar igen, samlas kring hennes händer. De lyser så starkt att det gör ont i Vanessas ögon.
”Rådets boss. Ett tag ville han att jag skulle vara metallhäxan i hans cirkel. Men han är ju helt dum i huvudet.”
Vanessa håller med. Trodde Walter verkligen att Minoo skulle ställa upp i en cirkel tillsammans med Olivia?
”Jag menar, det är ju inte som att det går att ersätta De utvalda”, säger Olivia.
Vanessa stirrar på henne. Försöker förstå.
”Men då kan du och demonerna lika gärna ge upp”, säger hon. ”Tre av oss är redan döda.”
Den här gången finns det inget teatraliskt alls med leendet som sprider sig över Olivias läppar. Det är alldeles äkta.
”Du vet alltså inte”, säger hon.
Blixtarna sprakar runt hennes händer. Växer sig starkare. Intensivare. Ute i köket slocknar lamporna.
”Du kommer aldrig att få veta heller”, säger hon och Vanessa bländas av blixten som kommer emot henne.
* * *
Vanessas skrik fyller Linnéas huvud, chockar henne totalt. Och sedan klipps det av. Mitt i.
Genom snöfallet ser hon hur det slocknar i alla fönster i Vanessas hus. Sedan ser hon det blå ljuset från Vanessas vardagsrumsfönster.
Hon förstår. Släpper ciggen.
”Anna-Karin!” skriker hon mot bilen. ”Det är Olivia!”
Hon springer mot huset. Det tunna lagret snö på asfalten är halt under hennes löjliga finskor. Hon kastar sig in i trappuppgångens beckmörker, tar fram mobilen och tänder skärmen, trevar sig fram till trappräcket och börjar springa uppåt, halkar till, fortsätter.
Vanessa! ropar hon i sitt huvud. Vanessa, svara!
Olivia är här! kommer svaret. Du måste vara försiktig!
Vanessa lever.
Linnéa kommer upp på femte våningen med blodsmak i munnen. Nicolaus har tänt sin mobil där han står utanför Vanessas dörr.
Olivia är där inne, tänker Linnéa.
Han ser chockat på henne. Anna-Karins steg ekar längre ner i trapphuset.
Linnéa trycker försiktigt ner dörrhandtaget. Låst. Självklart. Dörren går automatiskt i lås hos Vanessa när man stänger den.
Anna-Karin, tänker Linnéa. Skynda dig!
* * *
En bränd lukt fyller Vanessas näsa. Det ryker från väggen snett bakom hennes huvud där blixten träffade.
Olivia missade inte. Hon bara leker. Nu låter hon nya blixtar slingra sig uppför armarna.
Men Olivia vet inte att de andra är här.
Vanessa kan känna Linnéas energi utanför ytterdörren, och Anna-Karin är på väg uppför trapporna.
Vanessa kopplar på all sin kraft. Den växer som en rytande storm inom henne, en rytande storm som hon knappt kan hålla tillbaka.
Ring på dörren, tänker hon till Linnéa.
Ringsignalen skär genom lägenheten. Olivia tittar mot hallen och Vanessa slungar stormen mot henne.
Olivia flyger baklänges, slår ryggslutet hårt i fönsterbrädan och sjunker ner på golvet. Fönstret bakom henne krossas av vinden. Glassplitter och blomkrukor yr ut i mörkret.
Vanessa rusar fram till mamma, snubblar över Frasses kropp. Hon får inte tänka på honom nu. Får inte tänka alls. Hon glider in i osynligheten och lutar sig fram, lägger en av mammas slappa armar om sin hals, drar in henne i osynligheten, drar upp henne ur soffan.
”Nessa?” mumlar mamma.
Vanessa hyssjar åt henne, fastän Olivia inte borde kunna höra dem.
En blixt träffar soffan, bildar en svart, rykande krater i tyget.
Olivia har rest sig. Hon står framför den tomma fönsteröppningen. Snöflingor virvlar in i rummet.
”Var är ni?” skriker hon.
Hon skickar en blixt mot dörröppningen som leder mot hallen och Vanessa inser att hon inte har en chans att få ut mamma den vägen.
Någon börjar dunka hårt på ytterdörren och hon känner Anna-Karins magi.
”Säg åt den där jävla tjockisen att sluta skicka kontrolltankar in i mitt huvud!” skriker Olivia.
Hon kan stå emot Anna-Karin, tänker Vanessa och släpar mamma mot den öppna dörren till sitt rum. Ni får inte komma in.
Klart som fan att vi kommer in! svarar Linnéa.
En blixt skjuter rakt ovanför Vanessas huvud och träffar ett inramat fotografi av henne som barn. Det faller ner från väggen med ett krasande. Vanessa drar mamma över tröskeln till sitt rum. Hon har svimmat igen och hennes lealösa kropp är så tung att Vanessa inte vet hur hon ska orka. Hon tar tag i hennes armar och släpar henne över golvet, hoppas att hon inte gör henne illa när hon föser in henne under sängen. Mamma blir synlig igen när Vanessa släpper taget, men hon är åtminstone gömd.
”Kom fram!” skriker Olivia ute i vardagsrummet och Vanessa hör det fräsande elektriska ljudet, ser blixtarna lysa upp rummet.
En krasch hörs från ytterdörren, och en till. De andra kommer snart att vara inne. Vanessa kan inte riskera att Olivia skadar dem.
Hon springer tillbaka ut i vardagsrummet. Osynligheten gör hennes steg ohörbara. Olivia är på väg mot hallen med blixtarna slingrande som lysande ormar kring sina händer.
Vanessas knytnäve träffar Olivia i ansiktet. Hon hör det tillfredsställande ljudet av något som knäcks, och sedan skjuter en skarp smärta genom hennes hand, så stark att hon tappar osynligheten. Blodet forsar ur Olivias näsa, ner över tänderna som är blottade i raseri. Hon ser grotesk ut.
Det sprakar till om Olivias händer och Vanessa kastar sig mot henne innan hon hinner skapa nya blixtar, knuffar henne hårt mot väggen mellan fönstren.
Olivia fäktar vilt omkring sig, men Vanessa får tag om hennes handleder, trycker upp dem mot väggen, ignorerar smärtan i sin egen hand.
Olivia skriker rakt ut. Och sedan skallar hon Vanessa.
En skarp smärta och det svartnar för Vanessas ögon. Hon hör Linnéa ropa hennes namn, men hon vet inte om Linnéa är i lägenheten eller om det är i hennes huvud. Något vått rinner ner i hennes vänstra öga, skymmer hennes sikt. Blod.
Olivia får tag om Vanessas axlar, svänger runt henne mot det gapande fönstret. Vanessa känner fönsterbrädan mot svanken. Hon försöker kämpa emot, hon släpper fram sin kraft, men hon är för yr och magin är för stark. Vinden sveper in dem båda i ett vrål, sliter i deras kläder, deras hår. Blodet rinner nerför Vanessas ansikte. Hon försöker knuffa bort Olivia, men Olivia släpper inte taget. Hennes fingrar borrar sig in i Vanessas överarmar och hon trycker Vanessa mot fönstret.
Och plötsligt inser Vanessa att hon kommer att falla.
Hennes fötter lämnar golvet.
Vinden sliter ut dem båda i den iskalla natten, bland snöflingorna där utanför.
* * *
Linnéa hinner precis se hur en rytande vind slungar dem ut genom fönstret.
En sekund av stillhet.
Ett tungt ljud. Långt där nerifrån. Lamporna i hallen och köket tänds igen.
Snöflingorna virvlar in genom fönsteröppningen, faller ner på parketten i Vanessas vardagsrum och smälter omedelbart.
Och sedan ser Linnéa Vanessas blonda hår, ser hennes blodstänkta ansikte när hon kommer svävande.