Linnéa sitter i framsätet på Nicolaus bil. De åker i snigelfart genom Engelsfors gator. Snön faller tätt, stora flingor som klibbar fast på bilens rutor. Vindrutetorkarna kämpar.
Linnéa ser flingorna falla. Tänker på flingorna som föll in på parketten i Vanessas vardagsrum. Flingorna som sakta täckte Olivias döda kropp på asfalten nedanför huset.
Det är ju inte som att det går att ersätta De utvalda.
Och ändå trodde Olivia att hon kunde öppna portalen.
Nicolaus parkerar vid Minoos hus. Linnéa ser en gestalt på trappan. Gustaf. Hon får en orolig känsla i magen.
Hon går ur bilen. Gustaf har en alldeles för tunn jacka på sig. Han har snö i håret, över hela sig, och det syns att han har gråtit.
”Jag måste prata med er”, säger han.
De sätter sig i vardagsrummet. Anna-Karin räcker Gustaf en filt som han lägger över axlarna.
”Minoo kom hem till mig”, säger han. ”Hon gav mig det här.”
Han håller fram ett skrynkligt kuvert. Linnéa tar det. Det är fuktigt av snö. Hon vecklar ut brevet.
Jag måste lämna er ett tag.
Jag vet att ni inte kommer att förstå, särskilt inte du, Linnéa, men jag har inget val. Tidpunkten då portalen kan stängas är snart här och jag måste ägna all min tid åt att träna med Rådets cirkel. Jag flyttar in i herrgården, och jag kan inte ha någon kontakt med er eller min familj förrän det här är över.
Jag kommer att låta mina föräldrar tro att jag bor på herrgården för att jobba med ett stort projekt som min chef Alexander håller på att slutföra. Anna-Karin, få dem att acceptera den förklaringen.
Försök inte kontakta mig på något sätt. Håll er borta från herrgården. Rådet kommer inte att straffa Anna-Karin och Vanessa för det de gjorde under rättegången, men det är på villkor att ni lämnar oss i fred.
Jag har redan hämtat mina saker och tagit med mig silverkorset och dödskallen. Ni har ingen nytta av dem.
Jag är ledsen att det blev så här, men det finns inga alternativ.
Minoo
Linnéa viker ihop brevet. Räcker det till Anna-Karin och Nicolaus som sitter bredvid varandra.
”Jag märkte att nåt var fel”, säger Gustaf. ”Hon använde sin magi först, men sen slutade hon och jag trodde … Hon sa att nåt hade hänt, men hon ville inte … Jag fattade inte.”
Linnéa känner sig tung inombords. Minoo har valt sida. Och hon önskar att hon var förvånad över hennes val.
”Minoo skulle aldrig göra det här frivilligt”, säger Anna-Karin.
”Det skulle hon”, säger Linnéa. ”Om beskyddarna sa åt henne …”
”Hur fan kan du säga så?” säger Gustaf. ”Läs brevet! Hon är rädd! Dom har hotat henne!”
”Jag tror inte heller att allt står rätt till”, säger Nicolaus och studerar brevet noggrant. ”Det är som om hon har vägt vartenda ord för att hon är rädd att säga för mycket.”
”Hon vill att vi ska tro att hon har svikit oss så att vi håller oss borta”, säger Anna-Karin. ”Hon vill skydda oss! Fattar du inte det, Linnéa?”
Anna-Karin är flammig om kinderna. Och Linnéa skäms för att hon inte kan tro på Minoo som de andra gör.
”Skit samma just nu om hon är där frivilligt eller inte”, säger Linnéa. ”Hon borde inte vara där över huvud taget. Särskilt inte efter det Olivia berättade.”
”Vad pratar ni om?” säger Gustaf.
Anna-Karin börjar förklara för honom. Linnéa lyssnar inte.
Det är ju inte som att det går att ersätta De utvalda.
De utvaldas själar är Nyckeln.
Alla de Utvaldas själar.
Alla behövs.
”Dom är kvar”, säger Linnéa rakt ut.
De andra tystnar. Ser frågande på henne.
”Dom har inte gått vidare”, säger hon. ”Elias, Rebecka och Ida måste vara fast mellan världarna, precis som Matilda.”
De ser tvivlande på henne. Men Linnéa blir bara mer och mer säker.
”Tänk efter!” säger hon. ”Demonerna fortsatte fast Max blev av med Elias och Rebeckas själar. Dom måste ha vetat om att själarna inte var helt förlorade.”
”Men Matilda sa ju …”, börjar Anna-Karin.
”Precis”, avbryter Linnéa. ”Matilda sa att Elias och Rebecka inte fanns kvar. Och hon jobbar för beskyddarna, som brukar ljuga för oss.”
Allt är så uppenbart nu, och Linnéa vill slå sig själv för att hon inte har kommit på det tidigare. Att hon har accepterat så mycket, fast hon inbillat sig att hon var kritisk och ifrågasättande. Att hon inte ens har försökt kontakta Elias. Det känns som om hon har övergivit honom och hon får panik av tanken.
”Är Rebecka på samma ställe som Matilda?” säger Gustaf.
”Det kan mycket väl vara så”, säger Nicolaus tankfullt.
”Och hon har varit fast där hela tiden?” säger Gustaf. ”Sen hon dog?”
Linnéa möter hans blick och vet exakt hur han känner sig.
”Men om deras själar finns kvar …”, säger Anna-Karin. ”Varför har inte beskyddarna berättat det för oss? Varför sa Matilda att dom hade gått vidare?”
Nicolaus ser villrådig ut.
”Jag förstår det inte heller”, säger han. ”Hon kanske inte visste.”
”Jag skiter i varför”, säger Linnéa. ”Vi kommer aldrig att fatta varför beskyddarna och Matilda gör som dom gör. Olivia tänkte öppna portalen. Hon måste alltså ha trott att hon kunde få tag på Elias, Idas och Rebeckas själar. Och i så fall måste vi också kunna få tag på dom.”
”Om det är sant, det som Olivia sa”, säger Nicolaus.
”Ja”, säger Linnéa. ”Det första vi måste göra är att bekräfta att dom verkligen finns kvar mellan världarna.”
”Och vad ska vi göra med Minoo?” säger Gustaf.
Linnéa ser på honom. Vill inte göra honom illa igen. Men hon måste.
”Ingenting”, säger hon.
Gustaf blir röd i ansiktet.
”Så du tänker bara lämna henne med Rådet?” säger han.
”Självklart inte”, säger Linnéa. ”Men vi kan inte göra nåt precis just nu. Om hon hålls fången där som ni tror, så kan vi inte bara storma in utan en plan. Vi kanske dör allihop. Och om det är som jag tror, att hon är där frivilligt, så måste vi ha bevis för att övertyga henne om att komma med oss i stället.”
”Det känns inte bra”, säger Anna-Karin. ”Vi vet inte vad som händer på herrgården.”
”Jag tror Linnéa har rätt”, säger Nicolaus. ”Vi måste veta mer innan vi gör något. En oplanerad attack skulle kunna försätta Minoo och oss alla i stor fara. Dessutom måste vi komma ihåg att Minoo är en otroligt stark häxa. Hon är inte hjälplös.”
Anna-Karin nickar motvilligt.
”Jag tänker gå dit”, säger Gustaf och reser sig, drar av sig filten.
”Nej!” säger Anna-Karin. ”Du får inte!”
”Jag instämmer med Anna-Karin”, säger Nicolaus. ”Den andra cirkeln är mäktig, och de kommer inte att tveka att skada dig. Det kommer inte att hjälpa Minoo.”
Gustaf säger ingenting. Han stirrar på prydnadsvasen på soffbordet framför sig. Och Linnéa hör hans tankar. Han vet att Nicolaus har rätt. Han är lika hjälplös som vanligt. Lika värdelös. Han kan aldrig hjälpa dem han älskar. Inte Rebecka. Inte Minoo. Det finns ingenting han kan göra. Ingenting.
Linnéa hoppar till när Gustaf sveper ner vasen från soffbordet så att den går i tusen bitar.
Det blir dödstyst i rummet.
Gustafs händer är knutna. Han andas häftigt. Ser på glasskärvorna.
”Gustaf …”, säger Linnéa.
”Säg till Minoos föräldrar att jag betalar för den”, säger han och går ut i hallen.
De hör hur han slänger igen ytterdörren efter sig. Linnéa ser på Anna-Karin och Nicolaus.
”Stackars pojke”, säger Nicolaus och skakar på huvudet. ”Det är fruktansvärt att känna sig så maktlös.”
”Men vi är inte maktlösa”, säger Linnéa. ”Vi måste hålla en seans. Vi gör det redan nu i kväll.”
”Men det är inte lördag”, säger Anna-Karin. ”Mona sa att man ska hålla seanser på lördagar vid midnatt …”
”Skit i Mona!” avbryter Linnéa. ”Vi testar varje natt. Tills det funkar. Tills vi får kontakt med dom.”
* * *
De väntar på henne och Walter i entréhallen.
Sigrid, Nejla, Felix och Viktor står i en halvcirkel framför receptionen. Varken Alexander eller Clara syns till. Oron börjar riva i Minoo och hon vill döva den. Men Walter har förbjudit henne att använda sin magi under ceremonin. Han vill att hon ska vara helt närvarande.
Hur mår Adriana? Och Clara? Vad gjorde Walter egentligen med henne? Minoo försöker möta Viktors blick, men han vägrar se på henne.
”Jaha”, säger Walter. ”Så här ligger det till. Minoo tog sig in i Adrianas rum för att stjäla ett föremål som hennes vänner trodde var viktigt. Adriana kom på henne. Minoo försökte fly och det hände en olycka. Vi vet inte om Adriana kommer att återhämta sig.”
Minoo kan inte avgöra om de andra tror på Walters historia. Sigrid ser chockad ut. Nejla verkar vara illa till mods. Felix ser nästan nöjd ut där han står med Mönstrens bok i händerna. Minoo kan inte klandra honom. Den här gången är det inte han som blir offentligt förnedrad.
”Det är en tragedi på många sätt”, säger Walter. ”Ändå kan jag förstå Minoo. Hon handlade av missriktad lojalitet mot sina vänner. Och hon ångrar sig. Eller hur, Minoo?”
”Ja”, säger hon och stirrar ner i golvet.
Snön smälter på hennes skor, bildar en liten pöl på golvet.
”Och du har förstått var du hör hemma?” säger Walter.
”Ja”, säger hon igen.
Walter tar Mönstrens bok ur Felix händer och vänder sig mot henne. Hon lägger sin högra hand på den slitna läderytan, känner de utstansade cirklarna mot fingertopparna. På vägen hit fick Walter henne att upprepa orden tills hon kunde dem som ett rinnande vatten.
”Jag, Minoo Falk Karimi, svär att tjäna Rådet i tanke, ord och handling. Att alltid upprätthålla Rådets lagar. Att aldrig utöva magi utan Rådets godkännande. Att aldrig utöva magi för att bryta mot ickemagiska lagar. Att aldrig avslöja mig som häxa inför den icke-magiska allmänheten. Och att vara Rådet intill döden trogen.”
Hon tar bort handen.
Det finns inget magiskt med trohetseden. Ändå känns det som om ett järnband dras åt kring hennes bröstkorg.
Hennes liv tillhör Rådet nu.
”Tack, Minoo”, säger Walter. ”Jag önskar förstås att det här hade skett under andra omständigheter, men jag vill ändå önska dig välkommen till vår gemenskap.”
”Tack”, säger hon.
”Som sagt har jag förståelse för Minoos agerande”, säger han och vänder sig mot de andra. ”Men jag måste ändå vidta disciplinära åtgärder. Från och med nu är Minoo hänvisad till sitt rum och hon kommer bara att träna med mig. Ingen får prata med henne utan min tillåtelse.”
Ingen ser på henne. Hon är redan osynlig. Paria.
”Minoo, du kan gå”, säger Walter. ”Du får dina väskor sen.”
Hon rör sig som en sömngångare genom korridorerna och uppför trappan, bort till rummet med rödklövertapeterna. Det som är hennes hem nu.
Hon tar av sig skorna, glider ur jackan och går bort till sängen. Tänder lampan på nattduksbordet. Sätter sig ner. Tystnaden brusar i öronen.
Hon undrar om de andra har läst hennes brev nu. Hon hoppas att de hatar henne. Att de ser henne som en svikare, ser henne som förlorad. Att de inte får för sig att komma hit, försöka rädda henne.
Steg närmar sig. Det knyter sig i magen när dörren öppnas. Det är Viktor som kommer in. Han bär på hennes väskor. Dörren faller igen bakom honom.
”Förlåt”, viskar hon. ”Jag försökte få Clara att låta bli.”
Viktor ignorerar henne helt. Ställer ner hennes väskor på golvet vid garderoben.
”Vad gjorde han med henne?” säger hon. ”Hur mår hon?”
Viktor stelnar till. Hon kan bara se hans rygg.
”Du lovade”, säger han knappt hörbart. ”Du lovade att hålla henne utanför.”
”Jag försökte.”
Viktor vänder sig om. Hans blick är full av ilska.
”Vet du vad Walter sa till henne?” säger han tyst. ”’Jag ska inte göra nåt mot dig som du inte redan har gjort mot dig själv’.”
Minoo känner illamåendet stiga i halsen.
”Han öppnade hennes ärr”, viskar Viktor.
Minoo minns det vita märket på Claras handled och känner sig spyfärdig.
Hon har inte särskilt hög smärttröskel.
”Förlåt”, säger hon. ”Förlåt, jag trodde inte …”
Men han låter inte arg längre. Bara trött.
”Jag vet att det inte var ditt fel.”
Han stirrar ner i golvet.
”Jag vill döda honom”, viskar han. ”Jag vill döda honom och ta med mig Clara härifrån. Dig också. Och Felix. Men vi måste rädda världen. Och dom skulle komma efter oss. Dom skulle hitta oss. Dom skulle inte döda oss så länge dom behöver oss, men det finns andra saker …”
Han ser på henne med jagad blick.
”Och det är bara tre tecken kvar”, fortsätter han. ”Det kan inte vara långt kvar tills vi ska stänga portalen. Eller hur?”
”Nej”, säger Minoo. ”Jag tror inte det.”
”Vi måste bara hålla ut ett tag till.”
Minoo nickar. Hålla ut. Det är precis vad de måste göra.
”Jag har redan brutit mot hans order genom att prata med dig”, säger Viktor och ser bedjande på henne. ”Jag kan inte göra det igen. Du förstår det, va?”
”Jag förstår”, säger hon.
Han tar ett steg mot henne. Rör lätt vid hennes axel.
”Vi klarar det här”, säger han.
Sedan vänder han sig tvärt och går ut i korridoren. Minoo hör hur en nyckel sätts i låset och vrids om.
Hon lägger sig ner på sängen. Släpper fram sin magi, och vänder den mot sig själv. Försvinner i sina minnen. Försjunker helt i dem.
Och allt är perfekt igen.
Hennes arm vilar på hans bröst. Hennes ena ben är uppdraget över hans.
Hon önskar att hon kunde ligga så här för evigt. Att inget mer behövde hända, någonsin. Förut förstod hon aldrig folk som sa att de ville stanna tiden. Men hon förstår det nu. Hon är lycklig.