Dimman är borta.
Marken där Elias står är täckt av snö och badar i gulaktig utomhusbelysning.
Skolgården. Engelsfors gymnasium är ett tegelmonster som tornar upp sig mot den svarta himlen.
”Vad gjorde du?” säger han till Ida som står bredvid honom.
”Tog oss därifrån.”
Elias ser mot den snötäckta trappan, mot dörrarna som leder in i skolan. Senast han gick in genom de där dörrarna var det sensommar. För honom känns det som i morse.
”Hur länge har jag varit död?” säger han.
”Ja, det beror ju på när det här är”, fräser Ida.
Elias stirrar på henne.
”Ursäkta mig att jag inte kan ha koll på allt precis hela tiden!” säger hon.
Det är så ovant att se henne utan sitt gäng. Och han fattar en sak om Ida. Hon döljer sin rädsla med ilska.
”Tiden är helt sjuk när man är död”, fortsätter hon med gäll röst. ”En gång hamnade jag mitt i jävla antiken. I alla fall tror jag att det var det.”
”Antiken?” säger Elias och känner svindeln. ”Har du rest tillbaka i tiden?”
”Inte rest”, säger Ida. ”Hoppat. Fram och tillbaka, fram och tillbaka.”
”Men det är ju fantastiskt”, säger Elias.
”Ja, det kanske låter så”, säger Ida. ”Men det är helt jävla värdelöst.”
Elias kan inte ta in det hon säger. Det är tillräckligt sjukt att han är död. Och att han är död tillsammans med Ida Holmström.
Död.
Han tar några steg över marken. Hans kängor lämnar inga spår. Ändå kan han känna snötäcket under fötterna. Han böjer sig ner och försöker plocka upp en isklump.
”Det är ingen idé”, säger Ida. ”Tro mig.”
Elias hand går rakt igenom isklumpen. Men när han lägger handflatan mot marken känner han skolgårdens hårda yta, utan att lämna något märke i snön. Ida suckar otåligt. Han reser sig igen.
”Vi kanske bara inbillar oss att vi har kroppar. För att våra medvetanden inte skulle kunna hantera det här tillståndet annars.”
”Det enda jag vet är att det är sjukt frustrerande”, säger Ida.
Hon skulle lika gärna kunna prata om att de hade dåligt väder.
”Tycker du inte alls att det här är fascinerande?” säger han.
”Vad är det som är så jävla fascinerande?”
”Det här!” säger Elias och slår ut med händerna. ”Att det inte bara tar slut! Det finns ett liv efter döden! Hur kan du inte tycka att det är stort?”
”Jag är kanske inte är lika lättimpad som du!”
”Lättimpad?” säger Elias. ”Här är svaret på en av mänsklighetens största frågor och du bryr dig inte ens!”
”Kanske för att jag redan vet så mycket mer än du!” skriker Ida. ”Kanske för att jag redan vet att det finns själar och demoner och beskyddare och jävla familiarisar och folk som är välsignade av demonerna! Och kommer du ihåg vaktmästaren på skolan? Han heter Nicolaus och är en präst från 1600-talet! Han är fyra hundra år gammal! Så nej, jag blir inte så jävla impad av den här skiten!”
Hennes röst går upp i falsett och hon tystnar tvärt. Hon ser på honom med halvöppen mun. Och sedan börjar hennes underläpp darra. Tårar väller upp i ögonen och rinner nerför kinderna.
Elias vet inte vad som är mest obegripligt, det Ida just sagt eller att hon gråter.
Han vet inte om han någonsin har sett henne gråta. Inte ens när de var små. Om Ida ramlade ner från en klätterställning sparkade hon på den och kallade den dum.
”Jag har varit så ensam”, snyftar hon och trycker händerna mot ansiktet. ”Jag har varit så ensam, du fattar inte hur ensam jag har varit, och jag blev så jävla glad när jag hittade dig och du bara hatar mig. Du hatar mig!”
Hon är så annorlunda. Och samtidigt är det Ida. Lärarnas favorit. Duktig i skolan, duktig i kören. Elevrådsordförande och kamratstödjare. Ida som alltid spred de vidrigaste ryktena. Ida som kunde förstöra livet för vem som helst. Ida som förstörde livet för honom.
”Kan du ge mig ett enda skäl till att jag inte skulle hata dig?” säger Elias.
Ida sänker händerna. Stirrar ner på skolgårdens snötäckta asfalt i vad som känns som en evighet.
”Nej”, säger hon till slut. ”Jag fattar varför du hatar mig.”
Det är så oväntat att höra henne säga det. Så omöjligt att tro på.
”Visst”, säger han. ”Det är lätt för dig att säga nu när vi är fast i nåt slags limbo. Men om dina kompisar var här …”
”Dom är inte mina kompisar längre”, avbryter Ida. ”Faktum är att dom hatar mig ungefär lika mycket som du hatar mig. Kanske mer.”
Hon snörvlar till.
”Det har hänt en hel del sen du dog”, säger hon. ”Det har hänt en hel del med mig. Och inte för att jag tror att du bryr dig, men …”
Hon ger honom en snabb blick.
”Förlåt. För … allt.”
Hon skäms. Och det är äkta.
Det får inte hans hat mot henne att försvinna. Eller hans minnen av allt hon gjort. Men det gör skillnad.
”Jag kan inte förlåta dig bara så där”, säger han. ”Men det spelar roll att du säger det.”
De står tysta. Ovanför dem är himlen svart och stjärnlös. Trafikbrus hörs på avstånd, men inte en bil syns till, inte en människa.
Elias ser på Ida. Hon borde frysa i sin tunna jacka. Men ingen av dem kommer att frysa igen.
Död.
När han var liten funderade han mycket på döden. Försökte föreställa sig himlen som mamma och pappa trodde på.
Sedan slutade han tänka på himlen. Föreställde sig i stället att allt bara tog slut.
Det var i alla fall det han hoppades på.
Att smärtan skulle försvinna.
Det var det han längtade efter alla gånger han funderade på att låta rakbladet skära lite djupare. Det var dit han var på väg när han till slut stod vid slussarna och tänkte hoppa. Han hade gjort det om inte Linnéa kommit dit, hållit fast honom, ringt hans föräldrar, räddat hans liv.
Till ingen nytta.
”Vad var det som hände mig?” säger Elias. ”Den där rösten i mitt huvud …”
”Det var Max”, säger Ida. ”Matteläraren.”
”Han den där unga?” säger Elias.
Han höll på att säga ”den där snygga”, men att säga det om en annan kille inför Ida går emot varenda instinkt.
”Precis”, säger Ida. ”Han var demonernas välsignade och han mördade dig och tog din själ. Men sen befriade Minoo dig när hon bröt hans välsignelse och då flög typ din själ i väg, och vi trodde att du hade gått vidare för det sa Matilda, men uppenbarligen så ljög hon om det också …”
”Vänta lite”, avbryter Elias.
Ida ser otåligt på honom. Elias hade nästan glömt hur usel hon är på att förklara saker. Hennes muntliga redovisningar i skolan var alltid omöjliga att hänga med i. Och nu är hon den enda som kan förklara livets och dödens mysterier för honom.
”Kan vi ta en sak i taget?” säger han. ”Demoner?”
Ida suckar.
”Så du minns ingenting från när Max hade din själ? I typ ett halvår?”
”Nej”, säger Elias. ”Det sista jag minns är hur ont det gjorde. Och sen var det bara svart. Innan du kom.”
”Är du helt säker?” säger Ida. ”Så du kommer inte ihåg typ din minnesstund i aulan?”
”Nej”, säger Elias. ”Hade dom en minnesstund?”
Ser Ida lättad ut? Han är inte säker.
”Ja”, säger hon. ”Men jag tar det från början nu. Det finns magi och häxor …”
”Det finns vad?”
”Om du ska avbryta mig varenda gång jag säger nåt som låter sjukt så kommer det här att ta hundra år”, säger Ida. ”Lyssna bara. Jag är en häxa och du är en häxa. Vi är speciella häxor. Två av De utvalda. De utvalda ska stoppa demonerna från att ta över världen. Vi är sju stycken: du, jag, Vanessa Dahl, Minoo Falk Karimi, Anna-Karin Nieminen, Rebecka Mohlin och Linnéa.”
Elias stirrar på henne. Det hon sagt är någorlunda sammanhängande, men det gör det inte lättare att förstå.
”Så Linnéa har också nåt med det här att göra?” säger han.
”Ja, jag sa ju det”, suckar Ida.
”Och det finns magi?”
”Och häxor. Du är en, jag är en. Vi har magiska krafter. Du hade trä som element. Din kraft var att förändra ditt utseende så att du liknade andra människor.”
Elias minns dagarna innan han dog. Han såg sitt ansikte förändras i speglar och fönster och var säker på att han höll på att bli galen. Så säker att han var tvungen att köpa gräs av Jonte för att dämpa ångesten.
Men det var inte galenskap.
Det var magi.
Och hur galet låter inte det? tänker Elias.
”Okej”, säger han. ”Max … Han hade alltså nåt med dom här … demonerna att göra? Dödade han dig också?”
”Nej”, säger Ida. ”Det var din kompis.”
”Linnéa?”
”Nej”, suckar Ida. ”Fast jag tror att hon ville rätt många gånger. Men det var Olivia. Hon är också en häxa. Och hon jobbade också för demonerna. Och nu är hon tillbaka i stan och jag vet inte ens om dom andra vet det, och jag kan inte varna dom.”
Tänk om Ida bara hittar på allt det här. Tänk om hon ljuger för honom, om allt bara är ett skämt, tänk om de har drogat honom, eller om han har drogat sig själv och har fått en psykos …
Men han vet att det bara är hans paranoia. Hon talar sanning. Och det här händer verkligen.
”Jag vet inte om det här är rätt tillfälle att säga det”, säger Ida. ”Men Olivia dödade dina föräldrar också.”
Elias ser Olivia framför sig. Hennes runda, lite barnsliga ansikte och stora bruna ögon. Olivia som alltid började lyssna på samma musik som han. Som färgade håret blått när han hade nämnt att han tyckte det var snyggt på tjejer.
Han försöker föreställa sig Olivia som mördare. Men det är lika svårt som att föreställa sig att hans föräldrar är döda. Mördade av Olivia.
”Jag fattar inte”, säger han. ”Varför skulle Olivia vilja döda dom?”
”Det är komplicerat. Men dina föräldrar var också onda. Förlåt, men dom var det. Och jag vet hur det känns. Mina var inte så jävla snälla heller. Och jag älskar dom ändå.”
En räv springer över skolgården och försvinner bakom en uppplogad snöhög.
”Man kan inte låta bli”, säger Ida tyst. ”Även om man inte är säker på att dom älskar en tillbaka.”
Mamma. Pappa. Han älskade dem. Det gjorde han.
Men älskade de honom? De sa att de gjorde det. Men det kändes som om han gjorde dem så besvikna hela tiden. Som om de alltid ville att han skulle vara någon annan, någon bättre, någon som var mer lik dem.
Ibland kändes det som om de bara älskade den son som de föreställde sig att de kunde ha fått.
”Har du sett mina föräldrar?” säger han. ”På det där grå stället där vi var först, menar jag?”
”Gränslandet”, säger Ida. ”Nej. Det är inte meningen att vi ska vara där heller, tror jag. Jag tror bara att vi har fastnat. Dom andra själarna går vidare.”
”Går vidare vart?”
”Jag vet inte. Jag tror inte att nån vet det.”
Elias ser mot skolan.
Den är borta. Försvunnen.
Han blinkar. Tittar bort. Tittar dit igen.
Det finns bara en stor svart rektangel i snön. Som om en jätte har lyft bort hela huset.
”Ida …”, säger Elias.
Ida tittar upp. Hon ser överraskad ut, men inte så överraskad som hon borde vara.
”Kan du förklara det där?” säger Elias.
”Nej”, säger hon. ”Men jag är typ inte förvånad.”
Steg närmar sig bakom dem och Elias vänder sig om.
Två personer kommer gående. Elias ser på spåren de lämnar i snön. De är inte döda. Mannen är i femtioårsåldern. Han har gråsprängt hår och mörkgrå rock och en elegant svart halsduk. Han ser intresserat mot den försvunna skolbyggnaden. Tjejen är i tjugoårsåldern och har på sig en röd, gammaldags kappa och en matchande basker. Hennes blonda hår faller i prydliga lockar ner till axlarna. Hon är nästan löjligt söt.
Det är som att se Rödluvan på promenad med vargen, tänker Elias när de stannar vid grindarna.
”Luftelementet”, säger mannen och ser mot den försvunna byggnaden. Det ångar om hans andedräkt. ”Precis som du förutsåg, Sigrid. Jag är imponerad. Din klärvoajans har verkligen utvecklats under dom här veckorna.”
Sigrid ler undergivet mot honom. Han lägger armen om hennes axlar och de börjar gå därifrån.
”Är dom också … häxor?” säger Elias.
”Ja”, säger Ida.
”Onda eller goda?”
”Dom andra Utvalda har tjafsat om det hur mycket som helst. Men frågar du mig så säger jag onda.”
Elias vänder sig om och ser mot skolan igen.
Den står där. Som om den aldrig varit försvunnen.
Och sedan är han någon helt annanstans.