Marx tycktes med sina alltmer utpräglat polemiska skrifter ha försatt sig i en besvärlig mellanposition på den politiska och ideologiska vänsterkanten. Han avböjde med hetta Weitlings propåer om en omedelbar folklig resning. Men lika tveklöst tog han avstånd från den optimistiska övertygelse som förenade Proudhon och hans anhängare med de socialister som gjorde anspråk på att vara de enda sanna. Enligt dem levde man i det samhälle där det strax skulle öppnas möjligheter för en fredlig övergång till en rättvis värld. Det gällde bara att sprida insikten till de förtryckta.
Marx mötte denna hoppfullhet med förakt. Utan kamp och strid skulle dagens herrar också bli morgondagens.
Hätskheten i Marx uppgörelser med både den omedelbara aktionens förespråkare och den fredliga övergångens advokater väckte viss bestörtning. När Marx tog kontakt med Heinrich Otto Lüning, läkare och publicist, som uppehöll sig i Schweiz, gladde sig adressaten i sitt svar över kontakten men vände sig också mot den stridslystna tonen i Marx skrifter. »Ni går lös på allt som på något sätt avviker från era åsikter«, skrev han och ställde frågan: »Varför använda sig av knölpåk när man mer eller mindre arbetar i samma riktning […]?« Även en nära vän till Marx som Heinrich Bürgers uttryckte oro över Marx sätt att skriva. Bürgers oro gällde mindre tonen i polemiken än svårighetsgraden. Det finns en punkt där våra meningar går isär, tillstod han i ett långt brev. Marx förutsätter att han har tänkbara läsare på sin sida. Men Bürgers betvivlar att det är så. Visst är det bra att förutsätta att folk vet mer än de verkligen gör. Men i Filosofins elände rör det sig om kunskaper som är helt främmande för de flesta. Då blir du alldeles obegriplig i deras ögon, säger Bürgers. Inte ens i Frankrike kommer ditt arbete över Proudhon att göra det intryck som det borde; och i Tyskland är nivån på läsare och kritiker helt oacceptabelt låg. Här gäller det inte jämbördiga motståndare utan sådana måste först skapas.
Vi vet inte hur Marx reagerade på sådana brev. Han kunde åtminstone glädja sig åt att hans kampanjer hälsades med tillfredsställelse på ett håll: i London. Det stödet skulle visa sig viktigt och därtill avgörande för att den mest lästa texten av Marx (och Engels) skulle komma till stånd: Kommunistiska manifestet.
Redan strax efter den dramatiska brytningen med Weitling, den 6 juni 1846, fick Marx ett långt brev från vänner i London. Brevet var undertecknat av en lång rad namn men pennan hade förts av den verbalt mest drivne bland dem, Carl (eller Karl, stavningen växlar, själv undertecknar han med C) Schapper. Vid sidan av Joseph Moll – en annan av brevets undertecknare – var han den som också skulle spela den viktigaste rollen för att bereda väg för Manifestet. Låt oss stanna ett ögonblick inför honom och Moll.
Carl Schapper var prästson från Alsace. Som ung student blev han engagerad i en demokratisk rörelse, något som var strängt förbjudet. Han häktades och tillbringade sedan en del av sin ungdomstid i olika fängelser. Ständigt engagerad i samhällsomstörtande rörelser utvisades han från land efter land och tog till sist sin tillflykt till det mest toleranta vid den tiden: Storbritannien. I London engagerade han sig i Bund der Gerechten tillsammans med Wilhelm Weitling.
Joseph Moll kom från fattiga förhållanden, sattes i urmakarlära och begav sig som så många andra ut på gesällvandring i Europa. Också han ägnade sig åt politiska verksamheter som myndigheter i olika länder fann straffbara, och också han hamnade i London och engagerade sig där på samma sätt som Schapper.
I brevet till Marx berättar Schapper om Weitlings reaktioner på det hetsiga mötet i Bryssel. Schapper hade först blivit förskräckt. Han trodde att Marx och Engels ville grunda ett slags »de lärdas aristokrati« (Gelehrten-Aristocratie) som skulle styra över folket från en gudomligt upphöjd position. Men Marx hade uppenbarligen efter uppträdet skrivit ett brev till Schapper där han gav sin version av vad som förevarit. Brevet finns inte kvar men det måste ha innehållit sådana upplysningar att de övertygade Schapper om att Weitlings redogörelse var missvisande. Schapper kallade samman sina vänner och åsiktsfränder som enades om att de skulle grunda en korrespondenskommitté av samma slag som Marx tagit initiativet till i Bryssel.
Det visar sig vara ett viktigt steg. Medan Moll och Schapper skjuter Weitling åt sidan som en grälsjuk åsiktsdiktator som avskyr all vetenskaplig litteratur, öppnas vägen för en livlig kontakt med Marx och den lilla gruppen i Bryssel.
Brevet är intressant därför att det också ger en så livlig bild av den verksamhet som bedrivs i London. Schapper berättar att han och hans vänner startat en förening för arbetarnas bildning. Den har ungefär 250 medlemmar och man sammanstrålar tre gånger i veckan. Vissa tisdagskvällar ägnas dels åt en bok om framtidens religion av Friedrich Feuerbach (Ludwigs yngre bror) som nagelfars paragraf för paragraf och diskuteras. Andra tisdagar ägnas åt föredrag och diskussioner, till exempel om ungdomens fostran i ett framtida samhälle. På lördagskvällarna nöjer man sig med lättare aktiviteter som sång, musik och deklamationer men också föredrag om goda tidningsartiklar. Söndagar behandlas bland annat gammal och ny historia; senast har den gamla, det vill säga den antika och medeltida, handlat om Lykurgos, den mer eller mindre mytiske lagstiftaren i Grekland, medan den nya gällt 1500-talets reformation. Men till söndagsnöjena hör också geografi, astronomi och andra bildande ämnen. Ett annat tema som är uppe till diskussion är förhållandet mellan arbetare och bourgeoisie, till exempel relationen mellan arbetare och mästare.
Utöver dessa tre kvällar har man också träffar med stadens radikala franska minoritet och tar del av deras idéer om kommunismen (som är lite väl republikanska i Schappers ögon). Var fjortonde dag bekantar man sig med sina engelska åsiktsfränder, bland vilka George Julian Harney, en av de namnkunnigaste chartisterna, framhålls som särskilt präktig.
Och inte nog med detta. På onsdagar är det sångundervisning, på torsdagar övar man sig i språkfärdighet och teckning, och på fredagarna är det dans. Man har program veckan runt, således. Det finns därtill ett bibliotek på cirka 500 volymer och man hyser förhoppningar om att snart kunna flytta in i större lokaler.
Föreningen har inte bara tyska medlemmar. Utöver de 140 tyskarna finns det 40 skandinaver, 20 ungrare och därtill ryssar och italienare.
I ett nytt brev, som åter är svar på ett Marxbrev som gått förlorat, betonar Schapper tillsammans med två andra undertecknare att föreningens verksamhet är säsongsbetonad. På våren finns det gott om arbetstillfällen och då kommer många till London från övriga Europa, men i juli lämnar de staden för att söka lyckan på andra håll. För skräddarna är situationen eländig, de har ingen annanstans att ta vägen och tvingas stanna i London utan arbete. Därför har bildningssällskapet gått in för att hjälpa dem och hyrt några billiga lägenheter där de strandsatta kan hushålla för en minimal summa pengar. Deras behov av bildning glöms inte heller bort trots allt betryck: de får en bok som en av dem kan läsa högt ur och som sedan blir utgångspunkt för diskussioner i hela gruppen.
Andra medlemmar med bättre utsikter till sysselsättning har rest hem – i brevet omtalas en rad orter, däribland Göteborg.
Föreningen har också fått tillskott utifrån, en professor har kommit från Paris och en student från Heidelberg, ja därtill en baron Ribbentrop. Särskilt professorn är nyttig, han kan mycket om Feuerbach.
Redogörelsen utmynnar i maningen att gjuta mer liv i Bund der Gerechten. »Vi måste ha en konferens redan i år, 1846!«, skriver han. Det är bara i London som den kan hållas ostört. Rika kommunister får hjälpa de fattiga med respengar.
Den livaktiga bildningsföreningen har som sitt främsta mål att få fler politiskt aktiva. Schapper och hans vänner är övertygade om att kunskaper är den bästa vägen till meningsfull politisk handling. »Aufklärung«, upplysning, är hans lösenord. »När den andliga revolution, som nu har börjat, fullbordats, kommer den fysiska av sig själv«, skriver han optimistiskt i det första av de båda breven.
Det var en ståndpunkt som Marx vid denna tidpunkt måste ha sett som alltför idealistisk. Men varken åsiktsskillnaden eller föreningsmedlemmarnas intensiva studium av Friedrich Feuerbach – som i allt väsentligt följde sin bror i spåren – påverkade hans inställning till verksamheten i London. Han måste ha insett att detta var den stora chansen för honom få det inflytande som han strävade efter. Storbritannien i allmänhet och London i synnerhet började över huvud få en större plats i hans medvetande. Han tog i den andan också kontakt med en av de ledande chartisterna, den redan nämnde George Julian Harney. Marx brev har förkommit men inte Harneys svar. Harney ställer sig helt på Marx sida i konflikten med Weitling, och det framgår också att han ser sig själv som kommunist.
Men det var Schapper och de andra tyska kommunisterna som kom att spela den avgörande rollen. De å sin sida insåg säkert också att Marx skulle kunna främja deras egen sak bättre än någon annan. Hur angelägna de var visar sig av att Joseph Moll i januari 1847 reste till Bryssel med en fullmakt från sina kamrater att förhandla om att ännu närmare knyta Marx och Engels till Bund der Gerechten. Vi vet ingenting om själva mötet men kan av den fortsatta utvecklingen sluta oss till att det måste ha varit lyckosamt.
I juni 1847 ordnades verkligen en konferens i London för Bund der Gerechten. Marx deltog visserligen inte men väl Engels som också fick föra vännens talan. Man beslöt att organisationen skulle byta namn till Bund der Kommunisten och att man efter Carl Schappers förslag skulle anta devisen »Proletärer i alla länder, förena er!« Men viktigare var tanken att man måste samlas kring ett gemensamt, tämligen utförligt program. Den mognade under året, och i oktober sände London-kretsen – som nu kunde titulera sig »Zentralbehörde des Bundes der Kommunisten« (Centrala myndigheten för Kommunisternas förbund) – ett brev till Bryssel där Korrespondenskommittén uppmanades att sända en delegat till den andra kongressen, som skulle hållas i London någon månad senare. Man förklarade också att det fanns särskilda önskemål om att Marx skulle komma – man skulle försöka mildra kostnaderna för hans resa och uppehälle.
Det är en viktig liten anmärkning. Det var Marx och inte någon annan, inte ens Engels, som skulle kunna få ordning på Bund der Kommunisten. Det rådde ingen tvekan om att Marx var den ledande teoretikern, och därtill ansågs han ha en större förmåga att samla människor kring sin linje än Engels som med ord från sympatisörer i Köln lätt ställde till problem genom sin »arrogans och fåfänga«.
Enligt gruppen i London härskade oreda inom Bund der Kommunisten. Weitlings anhängare fortsatte att bråka, i Paris hade många blivit uteslutna, och i Schweiz var enligt Carl Schapper »djävulen lös«. Där leddes nämligen avdelningen av en »fruktansvärt hjärnförvirrad och bornerad människa, en svensk vid namn Oebom« som utmärktes av »sitt obegränsade hat mot alla lärda«. Denne man hade dessutom oförskämdheten att föreslå sig själv till redaktör för förbundets nya tidning fastän han inte kunde skriva en enda korrekt mening på tyska.
(Denne Gustav Oebom hette egentligen Napoleon Berger, och han hade 1838 under pseudonymen Per Fas gett ut en broschyr i Stockholm, Den röda boken eller några af dagens frågor. Skriften ansågs förgriplig, Berger ställdes inför rätta och dömdes till straffarbete men flydde från Sverige. Efter irrfärder i Europa, under vilka han både förlorade ett öga och rymde från ett ryskt fängelse, hamnade han i Schweiz. Där uppehöll han sig i tio år innan han begav sig över Atlanten. I USA fick han större framgångar som journalist. Det har till och med ställts frågan om han inte var den förste svenske journalisten i det nya landet.)
Kort sagt, Londonkommunisternas ärende är att övertala Marx att resa till kongressen i akt och mening att skapa ordning inom förbundet. Och Marx låter sig övertalas. Både han och Engels kommer till London och deltar i överläggningarna som pågår mellan den 29 november och 8 december 1847. Det är där de får i uppdrag att utarbeta det som ska bli Manifestet.
Vi minns att Engels redan tidigare samma år förklarat för Louis Blanc att Filosofins elände var att betrakta som programmet för den radikalaste tyska socialdemokratin. Det är inte ett överraskande påstående. Den starkt polemiska ton som utmärkt vad Marx och Engels skrivit och sagt under Brysseltiden ingick i försöken att avgränsa en bestämd politisk uppfattning. I Filosofins elände sammanfattar Marx på ett skarpt och klargörande sätt sin samhällsteori, och man kan där också skymta ett politiskt handlingsprogram.
Men nu behövdes något mer lättillgängligt och slagkraftigt. Medlemmarna och sympatisörerna måste samlas under några klara paroller. Virrhjärnor som Oebom och fromma äventyrare som Weitling måste hållas på mattan och gränsen till både sanna socialister, proudhonister, weitlingianer och anhängare göras klar.
Innan vi går närmare in på hur Manifestet växte fram och vad det så småningom blev måste vi få en klarare bild av vad det var för slags människor som Manifestet på samma gång skulle övertyga, samla och hålla på avstånd. Var hörde de hemma i 1840-talets klassamhälle?
Industriarbetarna var 1800-talets största sociala innovation. Ännu på 1840-talet förekom de framför allt inom begränsade regioner, de viktigaste i Storbritannien men snabbt växande också i Belgien och Frankrike. I de många större och smärre tyska staterna var det däremot glest mellan dem. Schlesien var ett tidigt undantag, och i Rhenprovinserna var utvecklingen åtminstone på gång.
Men i det stora hela var industriarbetaren sällsynt i jämförelse med jordbruksarbetaren och småbonden. Bland dem som fanns kom den största gruppen ursprungligen från landsbygden. Jordarna kunde helt enkelt inte försörja den växande befolkningen där. Alternativen blev emigration till Amerika eller arbete i någon fabrik. Den typiske industriarbetaren var en utsvulten jordproletär som tvingades in i fabrikernas mörker och oväsen och måste bo i de trånga, hälsovådliga bostäder som snabbt växte upp i industriernas skugga och formade sig till en stinkande slum. Det är inte märkligt att industriarbetarna, både kvinnor och män, inför sin nya tillvaro greps av en våldsam längtan tillbaka till jorden, luften och ljuset. Deras utopi var inte ett framtida högteknologiskt men rättvist samhälle utan ett eget stycke jord som de nödtorftigt kunde försörja sig och sina närmaste på. I tidiga dokument framför allt från den brittiska chartismen är den vanligaste framtidsdrömmen drömmen om en egen liten täppa att odla.
Men det finns också en annan, numerärt mindre men intellektuellt tongivande grupp bland industriarbetarna – före detta hantverkargesäller. Både dessa före detta gesäller och än mer de ännu fungerande hantverkarna utgör ett avgörande inslag i den rörelse som Marx nu är på väg att få stort inflytande över. Det finns flera anledningar till deras centrala position. En väsentlig omständighet är att många av dem genom industrialiseringen riskerar att förlora sina arbeten. Hantverksskickligheten står sig slätt mot nya maskiner som snabbare och billigare kan utföra samma uppgifter.
I början av denna process svarade många textilhantverkare i England med att krossa stickmaskiner och automatiska vävstolar som kunde skötas utan längre utbildning och därmed till lägre löner. Under 1810-talet var verksamheten särskilt intensiv och dess utövare kallades ludditer efter en mer eller mindre mytisk figur som kallades General (eller Kung) Ludd, som likt Robin Hood sades bo i Sherwoodskogarna.
Det låg en symbolisk kraft i att krossa maskiner, men som kampmetod var tilltaget utsiktslöst. Enskilda företag och deras ägare drabbades men maskinerna fanns också på annat håll och nya tillkom i en allt stridare ström – en teknik som gör produktionen billigare kan inte stoppas med släggor.
Ännu viktigare var att många hantverksgesäller kunde se utvecklingen i ett större perspektiv och inse att långsiktigt samarbete gav bättre möjligheter att förbättra den egna och andra undertrycktas situation än brutala aktioner som bara syftade till att återställa en för alltid rubbad ordning.
Många av Europas gesäller var vid mitten av 1800-talet både välorienterade och kunskapshungriga. De hade inga lärda skolor eller universitet i bagaget men de hade något annat som bara få studenter vid den tiden besatt: en stor internationell erfarenhet. De gjorde sig hemmastadda i Europas metropoler med Paris och London i spetsen, de lärde sig främmande språk (i Londons tyska arbetarbildningsförening hölls som vi sett föreläsningar på tyska, engelska och franska), och de utgjorde den stora majoriteten i de olika radikala, mer eller mindre revolutionära sammanslutningar som grundades framför allt under 1840-talet. Där spelade både föredrag och läsning av böcker och tidningar en avgörande roll.
Från Europas alla hörn – även Sverige – kom gesäller vandrande; vi har redan sett hur stor den internationella spridningen var i London. Det var ofta den rena nöden som drev dem. Inte ens i London kunde de flesta av dem få annat än säsongsarbete.
Det är lätt att förstå att deras situation som successivt försämrades gjorde dem mottagliga för revolutionära idéer. Men de frestades inte längre till aktioner där de spontant kunde ge utlopp för sitt ursinne, utan valde den längre och mödosammare väg som gick över gemensamma överläggningar och studier.
Är det med tanke på mångfalden av gesäller inte besynnerligt att det var industriarbetaren som helt stod i fokus i vad Marx och många andra av hans sort förde till torgs? Nej, vi måste förstå att Marx inte i första hand talade om samtiden utan om den framtid som väntade i och med den snabba industrialiseringen. Dimensioner av denna industrialisering kunde anas i Storbritannien men med större svårighet i Frankrike och än mindre i de tyska staterna. De gesäller som flockades i de upproriska sammanslutningarna var med goda skäl övertygade om att det hårda och monotona livet vid maskinerna var deras egen eller åtminstone deras barns framtid.
Men det var inte bara gesäller som deltog i 1840-talets många radikala överläggningar om den värld som just började ta form. Inte så få hade minst studentexamen. Kanske hade de som Carl Schapper tidigt närmat sig förbjudna sammanslutningar och inte bara förvisats från universitetet utan också kastats i fängelse. Fler drog sig fram som journalister på radikala blad som ständigt hotades av censuren. För dem var det naturligt att skriva och den egenskapen gjorde dem viktiga för spridningen av idéerna.
En överraskande stor grupp var läkare. Några har vi redan skymtat: Roland Daniels och Heinrich Otto Lüning. Men det fanns åtskilliga fler, och deras närvaro är inte så överraskande som den kan förefalla idag. Dels hade läkarna vid den tiden ännu inte den sociala status att slå vakt om som de fick under 1900-talet. Dels och framför allt var många av dem som stod långt till vänster verksamma bland de människor som hade det allra sämst i samhället. Fattigläkarna spelade en viktig roll redan i kartläggningen av det speciella elände som industrialismen skapade. Vi har redan mött James Phillips Kay i Manchester; och efter Kay följde andra som skrev rapporter om samhällets skuggsidor. Åtskilliga av dem nöjde sig inte med analyser utan ville förändra det dåvarande samhället i grunden.
Marx var en udda fågel i sällskapet med sin doktorstitel och sin beläsenhet. Man kan inte säga att han någonsin smälte in bland sina nya åsiktsfränder. Han förblev för dem den som skulle säga det förlösande ordet och leverera den slutgiltiga teorin. Det var en roll som han gärna tog på sig.
Engels var på sitt sätt ännu märkligare i sammanhanget – son till en fabrikör och med egna erfarenheter av vad det innebar att driva företag och verka som kapitalist. Medan Marx alltid kunde drabbas av de självlärda kroppsarbetarnas motvilja mot den boksynte, var Engels ställning än känsligare. Han var överklassaren som tagit ställning för de förtryckta – men hur långt kunde den arbetslöse gesällen eller den fattige fabriksarbetaren lita på honom?
Vi har redan sett att Marx och Engels inte var särdeles taktfulla i sin strävan att trots sin bakgrund spela ledande roller i kampen för de förtryckta klassernas sak. Ändå lyckades de förunderligt väl. Det var de som fick i uppdrag att skriva det kommunistiska partiets manifest. Hur kunde det komma sig?
Det är en av de frågor som vi måste bära med oss in i nästa avsnitt. Men det finns andra som är ännu viktigare: Varför ett manifest? Varför fick detta manifest sin form och sitt innehåll?
Marx och Engels hade fått en avgörande stödjepunkt i London. Men de arbetade också framgångsrikt för att stärka sin ställning i Bryssel som tills vidare var den plats där Marx kunde verka. Det var inte bara Korrespondenskommittén som blev viktig. Radikala krafter hade startat en tidning i staden, Deutsche-Brüsseler-Zeitung. Redaktören var visserligen inte någon anhängare eller ens en vän till dem. Han hette Adelbert von Bornstedt och det var han som hade startat tidningen och också han som till en början ledde den. Bornstedt var en preussisk officer som tidigt lämnat sin tjänst och begett sig ut i världen. Efter en tid i Brasilien kom han till Paris och rörde sig där i samma radikala kretsar som Marx och Engels. Liksom Marx utvisades han från Frankrike och tog även han sin tillflykt till Bryssel. Väl där startade han sin tidning.
Han gav spelrum åt en skarp kritik som i första hand riktades mot Engels, men han släppte också fram både Engels och Marx för motinlägg. Engels försvarade sig tappert mot ett angrepp från Karl Heinzen, en tysk skriftställare som levde en stor del av sitt liv i USA och som betraktade sig som socialist snarare än kommunist. Heinzens angreppspunkt var en smula känslig: han kallade Engels en vindflöjel som nyligen blivit kommunist, medan Heinzen själv höll fast vid sin tidigare ståndpunkt. Engels svarade ettrigt, men det var Marx som riktade det verkliga dråpslaget mot den lika näsvise som självbelåtne opponenten. Han skrev en lång artikelserie i en stil som blivit typisk för honom som journalist. Han strödde frikostigt ut skärvor av sin lärdom, citerade både Shakespeare, Goethe och Ariosto (på italienska) och gick i härnad mot Heinzens okunnighet. Heinzen hade förklarat att han inte visste något om filosofi och att Hegel för honom var »omöjlig att smälta«. Marx invänder bistert: »Okunskap ses i allmänhet som en brist. Man är van vid att betrakta den som en negativ storhet. Men här ser vi hur den småborgerliga (biedermännische) kritikens trollspö förvandlar ett minus i intelligens till ett moraliskt plus.«
Marx ser Heinzen som en inskränkt moralist som nöjer sig med att kräva att människor av alla slag ska bli hyggliga och goda och själv inte alls bryr sig om grundläggande frågor som gäller egendom eller arbete.
Både Marx och Engels blev flitiga medarbetare i Deutsche-Brüsseler-Zeitung och kom i slutet av tidningens korta tillvaro – den lades ner tidigt år 1848 – att ha det avgörande inflytandet över den. Än en gång visade det sig hur Marx (här biträdd av Engels) kunde kämpa sig fram till en central position i ett projekt som från början inte var hans.
Marx var också med om att skapa en annan, låt vara kortlivad arena som fick namnet Demokratische Gesellschaft zur Einigung und Verbrüderung der Völker (Det demokratiska sällskapet för folkens enande och förbrödring). Den 15 november 1847 valdes han där till vice ordförande; ordföranden var en belgare med ett politiskt förflutet. Avsikten var att i en gemensam kamporganisation förena olika grupperingar som strävade efter ett demokratiskt samhälle med lika och allmän rösträtt och ett parlament som besatt den yttersta makten. Det var helt i enlighet med Marx strategi för länder som enligt hans mening först måste genomgå en borgerlig revolution. Här kunde han förena sina krafter med människor som stod ganska långt från hans kommunism.
Han stack dock inte under stol med sina egna åsikter. I början av januari 1848 höll han ett föredrag på franska om frågan om frihandeln: Discours sur la question du libre-échange. Bakgrunden är den stora striden i Storbritannien om skyddstullar på spannmål. Skyddstullarna angreps av den så kallade Anti Corn Law League, en bred liberal sammanslutning där de så kallade Manchesterliberalerna (eller Manchesterskolan) med Richard Cobden och John Bright i spetsen spelade en ledande roll. Manchesterliberalismen har stora likheter med vår tids nyliberaler som går i Milton Friedmans fotspår. De förkunnade inte bara frihandelns välsignelser utan förordade en maximal avreglering av ekonomin. Vad gäller deras idéer om en fri import av spannmål anförde de som ett avgörande argument att arbetarna därmed skulle få billigare bröd att äta. Men Bright och hans åsiktsfränder är inte några arbetarvänner, påpekar Marx. Frenetiskt har de bekämpat lagen om tiotimmars arbetsdag.
Marx förklarar att han själv inte hyllar några skyddstullar utan ser dem som en nödvändig etapp i ett lands utveckling. Storbritannien har nu hunnit förbi det stadiet, medan de är ofrånkomliga till exempel för de tyska staterna på deras väg mot industrialisering. Det är också en ekonomisk nödvändighet att billigare bröd bara skulle innebära lägre löner. Det ekonomiska maskineriet tvingar fram lönesänkningar när kostnaderna för att hålla arbetarna vid liv sjunker. I Marx resonemang genljuder argumenten från David Ricardo och andra ekonomer. Men det intressantaste med hans föredrag är att han så tydligt ställer liberalism och demokrati emot varandra. Den frihet som Manchesterliberalerna predikar är inte individens frihet gentemot andra individer. Den innebär enbart »den frihet som kapitalet åtnjuter att förtrycka arbetarna«. Demokrati innebär något helt annat: vägen mot allas befrielse.
Föredraget hälsades enligt bevarade protokoll med entusiasm av den talrika publiken. Det gavs också ut som broschyr. Broschyren översattes bland annat till tyska och gjorde viss succé. Men den blev också en av det demokratiska sällskapets sista kraftyttringar. Orosvågen som svepte över Europa år 1848 ställde dess verksamhet i skuggan. Året därpå upplöstes det formellt. Då hade Marx lämnat Bryssel sedan länge.
Marx viktigaste uppgift vid denna tid var utan tvekan att skriva Kommunistiska förbundets program. Det hade redan gjorts vissa försök i den riktningen när Marx kopplades in på arbetet. Framför allt hade Engels på egen hand skrivit ett utkast på ungefär 20 sidor, »Grundsätze des Kommunismus«. Men det skulle inte bli någon slutversion utan Marx insatser. Det var ju för den sakens skull som han fått den enträgna uppmaningen att i egen hög person komma till London. Alla var överens om att han var den som måste slutföra projektet. Det insåg också Engels, och inget tyder på att Marx själv skulle ha hyst någon annan mening.
Men det var Engels utkast som skulle ligga till grund för den slutliga texten. Utkastet hade formen av en traditionell katekes med frågor och svar av typen »Vad är kommunismen?« och »Kommer upphävandet av privategendomen att kunna ske på fredlig väg?« Så hade många radikala gruppers program sett ut sedan åtskilliga decennier. Ännu August Strindberg kunde 1884 skriva En liten katekes för underklassen. Den svenske idéhistorikern Adrian Velicu har visat hur de sekulära katekeserna översvämmade marknaden under den franska revolutionen. Formen hade uppenbara fördelar: den var enkel och klar, och den var välbekant för generationer av kvinnor och män som i tidiga år duvats i olika kristna katekeser. För Engels med sin strängt religiösa uppfostran var det säkert en särskild fröjd att bruka den för helt andra syften än de kristligt uppbyggliga.
Samtidigt blir den långa raden av frågor och svar lätt både stel och tjatig. Engels insåg själv dessa begränsningar. I ett brev till Marx där han bifogar sitt utkast föreslår han att den slutgiltiga versionen inte ska vara en katekes utan att »saken« (das Ding) ska kallas ett manifest i stället. Det skäl han anger är att man måste ta upp den historiska utvecklingen och att det då blir svårt att hålla sig till en så stelbent form. Men han är inte heller nöjd med vad han själv åstadkommit. Resultatet är »miserabelt«, säger han bistert.
Det är ett alltför hårt omdöme. Som alltid skriver Engels en klar och redig text som flyter elegant och flärdfritt. Å andra sidan är den inte alls på nivå med det slutliga Manifestet. Det har sitt intresse att jämföra Engels »Grundsätze« med den slutliga texten både formellt och innehållsligt.
Egentligen fanns det också ett annat skäl att tala om »manifest«, ett skäl som Marx och Engels själva anför i förordet till en ny tysk upplaga som kom 1872. Kommunistiska förbundet hade varit en hemlig organisation men nu skulle den inte längre förbli det. Det var dags att manifestera, alltså att göra synligt vad organisationen stod för.
Språkligt bär Manifest der kommunistischen Partei (Manifest för det kommunistiska partiet, 1848) i allt väsentligt Marx prägel. Engels var beredd att tillskriva Marx också de grundläggande idéerna – de tillhör »ensamt och uteslutande Marx«, skriver han i förordet till 1883 års tyska upplaga. Det är säkert en överdrift. Däremot är ordalydelsen inte Engels’. Den enda som i någon mån kan ha påverkat den är Jenny Marx. Det är åtminstone vad hennes biograf Ulrich Teusch vill göra troligt; några rader på den enda bevarade manuskriptsidan är omisskännligen skrivna med hennes handstil.
Men det är ändå tveklöst Karl som står för det allra mesta av utformningen. Mest påfallande är genomslaget av hans ojämförliga skrivart i det inledande lilla förordet och i det första avsnittet, »Borgare och proletärer«. Där nås stilistiska höjder som Engels aldrig kom i närheten av men som Marx kunde befinna sig på när varken textreferatens snåriga mångfald eller begreppsprecisionernas allvar tyngde ner det han skrev. Vi har redan mött hans rader om folkets opium och om vad bristen på pengar gör med en människa; andra sådana pärlor väntar oss i kommande kapitel.
De bästa sidorna i Manifestet är oöverträffade i sitt slag; sällan eller aldrig har någon skrivit så lysande om samhällsfrågor. Redan den första meningen har fått ikonisk status: »Ett spöke går runt Europa – kommunismens spöke.« (Bakgrunden är de samtida europeiska regimernas paniska förskräckelse för kommunistiska sammansvärjningar; farliga hemliga sällskap anades i varje vrå.) Sedan följer de minnesvärda meningarna slag i slag. Trots att de citerats till leda och tjänat som virke för åtskilliga boktitlar har de aldrig mist sin strålglans. Som alla klassiska texter har de också bevarat sin aktualitet. Det går fortfarande att känna igen vår egen samtid i det mest berömda stycket (översättningen är en lätt moderniserad version av Axel Danielssons version från 1886, även den en bravad):
»Bourgeoisien har överallt där den kommit till makten förstört alla feodala, patriarkaliska och idylliska förhållanden. Den har obarmhärtigt slitit sönder de brokiga feodalband som band samman människorna med deras naturliga ledare och inte kvarlämnat några andra band mellan människa och människa än det nakna intresset, det känslolösa ’kontant betalning’. Den har dränkt det fromma svärmeriets heliga rysning, den ridderliga hänförelsen och det spetsborgerliga vemodet i den egoistiska beräkningens iskalla vatten. Den har upplöst den personliga värdigheten i bytesvärdet och i stället för de otaliga lagstadgade och välförtjänta friheterna satt den samvetslösa handelsfriheten allena. Den har, kort sagt, i stället för den utsugning som dolt sig i politiska och religiösa illusioner satt den öppna, skamlösa, direkta, torra utsugningen.«
Eller stanna inför meningen: »Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras, och människorna tvingas till sist att betrakta sin levnadsställning och sina ömsesidiga förbindelser med öppna ögon.« Vi lever fortfarande i den världen.
Men just detta säger också att de utfästelser om framtiden som Manifestet rymmer aldrig slagit in. Den ryska Oktoberrevolutionen nådde aldrig i närheten till vad Marx förutskickade, och dess resultat tillhör numera helt och hållet det förflutna. Den kinesiska motsvarigheten var minst lika långt från 1848 års prototyp, och där har den mer än 60-åriga diktaturen legerats med en lika obönhörlig kapitalism. I dagens Kina passar Marx ord in om det fasta som förflyktigas och det heliga som profaneras minst lika bra som i de flesta renodlat kapitalistiska länder.
Men med detta är vi redan inne på Manifestets innehåll. Låt oss stanna där.
Det är påfallande att Manifestet med sina drygt 30 textsidor rymmer så mycket mer än Engels »Grundsätze« gör på 17. Till en del beror det på att Manifestet slopar katekesens utrymmeskrävande svar på frågor av typen »Hur skiljer sig proletären från slaven?«, »från den livegne« och så vidare. Talande nog ger Engels inget svar på en fråga som han likväl ställer gällande skillnaden mellan proletären och hantverkaren; frågan kan rentav ha varit känslig med tanke på att det var hantverkare som utgjorde majoriteten av textens omedelbara mottagare.
Sådant avklaras i Manifestet med några pregnanta formuleringar. Frågan om hantverkarens förhållande till industriarbetaren får sitt svar i en mening som också ger upplysningar om en rad andra samhällsklasser. Det talas om »[d]en hittillsvarande lägre medelklassen, de små industriidkarna, köpmännen och räntetagarna, hantverkarna och bönderna« som nu alla är på väg att sjunka ner i proletariatet därför att deras kapital är för litet för att klara konkurrensen med den moderna industrin.
Manifestet skildrar det samtida samhället som en väldig centrifug. Av den våldsamma rörelsen pressas några uppåt och blir medlemmar i den härskande klassen: kapitalisterna eller, med ett annat ord, bourgeoisien. Många fler är på väg neråt, snabbare eller långsammare, bönder, hantverkare, köpmän – alla proletariseras efter hand. Förgäves söker de bevara sin ställning, de blir reaktionära.
Den obarmhärtiga vägen utför som de flesta tvingas vandra är gemensam för så många. Inte heller de välutbildade har skonats. En gång omgavs de med vördnad, men nu har bourgeoisien »förvandlat läkaren, juristen, prästen, poeten och vetenskapsmannen till sina betalda lönearbetare«.
Ordet »lönearbetare« väcker undran: håller läkarna och de andra på att bli proletärer? Är alla lönearbetare arbetare rätt och slätt – doktorn och prosten, advokaten och romanförfattaren? Läsaren får inget svar. Det är inte så konstigt. Manifestet skildrar en pågående utveckling men ilar hela tiden i förväg i riktning av det som väntar i en närmare eller fjärmare framtid. Tidsperspektivet är obestämt. Tempus är på samma gång presens och futurum.
Detsamma gäller därmed också den revolution som står i centrum längre fram i Manifestet. Bourgeoisiens ödestimme tycks kunna slå nästa dag, men lika gärna kan texten tolkas så att den stora omvandlingen kommer att ske först i en avlägsnare framtid när samhället har omvandlats än mer genomgripande. I denna process sluter sig arbetarna samman, och de kämpar för att hålla sin lön uppe. Här och där leder det till upplopp. »Stundtals segrar arbetarna, men bara tillfälligt.« I det långa loppet försämras deras situation oavlåtligt.
Manifestets författare är ännu anhängare av »den järnhårda lönelagens Däri ligger inget märkligt; doktrinen var helt dominerande vid denna tid, inte minst bland ekonomer. Först senare skulle Marx, och i hans efterföljd Engels, överge den.
Det väsentliga med arbetarnas sammanslutning är i stället att deras samlade styrka tilltar ju fler som av utvecklingen drivs ner i den proletära utarmningen. Även den intellektuella kapaciteten förbättras när människor som tidigare befunnit sig högre upp på klasstegen tvingas klättra ner. Ja, till fördelarna hör också att en liten del av den härskande klassen ansluter sig till de revolutionära arbetarna (Engels måste räknas till denna minoritet).
Men arbetarklassen växer inte bara – den feminiseras också. Detta faktum, som Marx i Manuskripten bara låtit framskymta i några okommenterade siffror, får här åtminstone några raders uppmärksamhet. Det heter att männen »trängs undan« därför att arbetet genom maskinerna inte kräver så stora kroppskrafter längre. Kön och ålder har över huvud blivit oväsentliga, och kvinnor och barn kostar mindre (varför kvinnorna gör det framgår inte). »Nu är alla bara arbetsredskap.«
Manifestets andra kapitel, »Proletärer och kommunister«, är kortare än det första och innehåller en del intressanta klargöranden. Bland annat påpekas det att kommunismen inte avskaffar egendomen över huvud utan enbart »den borgerliga egendomen«, alltså ägandet av produktionsmedel som maskiner, det köpta arbetet och så vidare. Men denna egendom tenderar å andra sidan att tränga ut alla andra och bli den enda. – Den distinktion mellan Eigentum och Aneignung som Marx gör i andra texter dyker inte upp här; kanske har den betraktats som alltför subtil för ett partiprogram. Poängen är i vilket fall att kapitalet inte är en personlig utan en »samhällelig makt«. Kapitalisterna framstår inte som ett antal konkreta individer utan som bärare av den opersonliga kraft som både bär upp och genomsyrar det samhälle där kapitalet härskar.
På Manifestets tid anklagades kommunisterna för att deras kamp mot privategendomen också var en kamp mot familjen. Javisst, svarar författarna, den borgerliga familjen måste avskaffas. Bara i bourgeoisien är den fullt utvecklad. Proletärerna tvingas till familjelöshet, och prostitutionen frodas i det samtida samhället.
På just denna punkt är Engels »Grundsätze« betydligt mer klargörande. Engels säger att förhållandet mellan könen kommer att bli helt privat och bara angå dem det omedelbart gäller. Kvinnorna kommer inte längre att vara beroende av männen och barnen inte heller av föräldrarna. Anklagelsen att kommunisterna skulle förorda att kvinnorna skulle ägas gemensamt slår tillbaka på det borgerliga samhället där prostitutionen florerar.
Anledningen till Manifestets mer svävande utsagor kan bara bli föremål för spekulationer. Vi vet att Engels och Marx hade olika syn på äktenskapet i den samtid som var deras. Är det därför som beskeden är så oklara i den text som Marx ansvarar för? Kanske är det så. Men vi vet ingenting med säkerhet.
Däremot är både förlagan och det slutliga Manifestet lika entydiga när det gäller uppfostran och utbildning: det ska bli en gemensam angelägenhet.
Anklagelsen att kommunismen kommer att förstöra eviga värden som frihet och rättvisa avfärdas med skärpa. Den förestående omvälvningen kommer att göra rent hus med »vissa gemensamma former, medvetandeformer, som först med klassmotsättningarnas fullständiga försvinnande kommer att helt och hållet upplösas«.
Också detta uttalande brister i klarhet och ger framför allt upphov till en rad frågor. Även efter revolutionen kommer människor att vara medvetna varelser – men vad är det då som kommer att fylla deras medvetanden? Därom får vi inget besked.
Men en annan fråga är ännu mer angelägen: Vad är det för idéer som engagerar dem som opponerar mot det samtida samhället? Varifrån hämtar de sina tankar och ideal? De bärs uppenbarligen av ett patos som har rötter i det avlägset förflutna. Motståndsidéer som vänts mot härskarmakten kan spåras årtusenden tillbaka. Ingen vet detta bättre än Marx själv som livet igenom ser den Prometheus som trotsar gudarna som sitt ideal.
Vad kommer att finnas kvar av detta efter revolutionen? Förlorar Prometheus och det han står för – den eviga upprorsandan – sin aktualitet? Sjunker Aischylos, Shakespeare och Goethe ner i ett likgiltigt förflutet? Blir Balzacs skildringar av en cynisk samhällsapparat som alstrar strebrar och förlorare bara ett kuriosum?
I andra texter både förr och senare har Marx använt sig av Hegels nyckelbegrepp Aufhebung, upphävande, som innebär att något både avskaffas och höjs till en högre nivå. I så fall skulle det bästa i den nedärvda kulturen visserligen förlora sitt tidigare, klassmässiga ankarfäste men samtidigt förädlas och fördjupas.
Kanske har Marx funnit denna tankefigur alltför komplicerad för en text som ska kunna läsas och förstås av i princip alla. Men följden blir att samhället efter revolutionen enbart framstår som en total kontrast till den värld som Marx och Engels lever i. I övrigt är det konturlöst. Allt blir bra, ja, men hur?
Första kapitlets oöverträffade skildring av kapitalismens samhälle avlöses av ett andra kapitel som reser fler frågor än det ger svar. En större klarhet infinner sig först med ett tiopunkters program om vad det kommunistiska partiet vill genomföra. Listan, som modifierar men i väsentligt överensstämmer med motsvarande förteckning i Engels »Grundsätze«, rymmer allt från jordegendomens expropriering, samma arbetsplikt för alla och transportväsendets centralisering i statens hand, till offentlig och kostnadsfri uppfostran av alla barn och en starkt progressiv beskattning. På några punkter avviker Manifestets uppräkning från den som Engels stått för. Kanske är det talande att Engels nöjer sig med kraftig beskattning av arv medan den slutliga versionen, den som Marx skrev, helt sonika kräver att arvsrätten avskaffas. Engels idé om stora palats där boende och arbete ska kombineras och industri och jordbruk mötas försvinner.
Men alla dessa åtgärder i den ena versionen eller den andra är bara steg på vägen mot det framtida samhället, det som bara beskrivs genom en rad negationer: det är klasslöst, utan utsugning och utan den sorts moral som föds ur den ena klassens herravälde över alla andra.
I medeltidens filosofi talade man om en via negativa, en väg till kunskap som gick via negationer. Det är på ett helt annat område samma väg som Marx och Engels beträder.
En anledning till förtegenheten om framtidens samhälle är den rädsla för fantasifullt tecknade utopier som florerade i samtiden och som både Marx och Engels för inte så längesen också funnit en stor lockelse i. Rädslan, som samtidigt rymmer en stor fascination, kommer till uttryck i Manifestets tredje kapitel som handlar om olika slags socialistisk och kommunistisk litteratur. Även här finns en förlaga hos Engels men skillnaden i jämförelse med den slutliga versionen i Manifestet är stor. Lika starkt som i det första kapitlet bär detta helt och hållet sin prägel av Marx egenartade skrivsätt med glänsande enskildheter.
Framställningen börjar med det som befinner sig längst från Manifestets egen ståndpunkt, nämligen vad som här kallas »den feodala socialismen«. I den kritiseras kapitalismen för att den brutit sönder de feodala banden och också frambesvurit ett revolutionärt proletariat. Den finner avgörande likheter mellan sin art av socialism och kristendomen, och Marx är inte förvånad: »Gick inte också kristendomen mot privategendomen, mot äktenskapet och mot staten? Predikade den inte i stället välgörenhet och tiggeri, celibat och späkningar, klosterliv och kyrka? Den kristna socialismen är bara det vigvatten, varmed prästen välsignar aristokraternas vrede.«
»Den småborgerliga socialismen« behandlas med större sympati och pekar på en hjälte: den schweiziske nationalekonomen och historikern Jean Charles Léonard de Sismondi. Sismondi var född redan 1773 och dog 1842; han tillhörde alltså en helt annan generation än Marx. Han hade tagit intryck av Adam Smith men vände sig mot Smiths och andra ekonomers vurm för den ständiga tillväxten. Det var människan, inte produktionen som skulle stå i centrum. Det nuvarande systemet alstrade ständiga kriser och skapade fattigdom för de många i samhället. Sismondis ideal var snarast ett system där småbonden och småborgaren kunde leva ett säkert och gott och relativt jämlikt liv.
I det följande avsnittet kommer Marx och Engels närmare sig själva eller rättare sagt sin egen utveckling. Ämnet är den »tyska eller ’sanna’ socialismen«. Den är, säger författarna, det ofrånkomliga resultatet när tyska filosofer och skönandar möter fransk socialistisk och kommunistisk litteratur. Frankrike har genomgått den borgerliga revolution som tyskarna ännu har framför sig, och tyskarna kommer därför att ägna sig åt »tom spekulation över det mänskliga väsendets förverkligande«. Den franska kritiken av penningförhållandena blir i tysk tappning »avyttring (Entäusserung) av det mänskliga väsendet«.
Kritiken är obarmhärtig. Men Marx måste rimligen räkna in sig själv bland de tyskar som började sin vandring mot socialism och kommunism med tankar om människans väsen och dess alienation. Det främsta uttrycket för hela den här brännmärkta litteraturgenren är och förblir Manuskripten. Världen kände bara inte till dem ännu.
Proudhon, som en gång var föremål för Marx beundran, avfärdas under rubriken »Den konservativa eller borgerliga socialismen«. Det är återigen Proudhons bok om eländets filosofi som ställs vid skampålen. Hans dröm är, heter det, en bourgeoisie utan proletariat. Det är ett förintande omdöme, men inte rättvist. Proudhons idealsamhälle är ett samhälle där ingen lever i misär eller är utsatt för förtryck.
Mer positiv är framställningen om »Den kritiskt utopiska socialismen och kommunismen«. Av alla avsnitten i kapitlet är det sannolikt det som påverkat samtid och framtid mest. Det är genom det som beteckningen »utopisk socialism« blivit en självklar beståndsdel i den politiska vokabulären. Saint-Simon, Owen och Fourier har naglats fast vid den beteckningen. De är utopister. De bygger luftslott.
Den läsare som bara har denna föreställning med sig blir säkert förvånad över att bilden som tecknas har så påtagligt ljusa sidor. De tidiga socialistiska och kommunistiska systemen hör visserligen hemma i en tid när proletariatet ännu befann sig på ett omoget stadium av sin utveckling. Vägen till befrielsen låg i dunkel. Fourier och de andra var inte beredda att bedriva någon politik, allra minst någon revolutionär sådan, utan de inspirerade i stället till olika experiment med minisamhällen som var dömda att misslyckas.
Men denna sorts socialism eller kommunism var inte bara utopisk. Den var också kritisk. Ordet »kritisk« har en central plats i Marx vokabulär liksom det haft under hans unghegelianska period och för övrigt i hela traditionen från Kant. Att vara kritisk innebär inte att vara negativ rätt och slätt. Den som utvecklar kritik i Marx mening genomlyser ett objekt eller en företeelse så att dess anatomi och funktionssätt blottläggs. Den kritiska analysen öppnar därmed indirekt vägen för ett handlingsprogram.
I Manifestet heter det att författare i traditionen från Saint-Simon och Fourier »angriper alla grundvalar för det bestående samhället« och att de därigenom »lämnat ett högst värdefullt material till arbetarnas upplysning«. Vad de säger om det framtida samhället är däremot att betrakta som rena utopier, till exempel att motsatsen mellan landsbygd och stad ska upphävas, familjeinstitutionen upplösas och staten enbart förvalta produktionen.
Det finns mycket att säga om denna korta text. Vad gäller de element som utpekas som rent utopiska skymtar deras motsvarigheter i rätt många texter av både Marx och Engels, ja till och med i Manifestet (åtminstone angående äktenskapet). Det utopiska måste hänföra sig till bristen på konkreta föreställningar om hur allt det nya ska förverkligas. Manifestets författare pekar i synnerhet på att de kritiska utopisterna inte haft någon föreställning om klasskampens avgörande betydelse.
Det är också värt att notera att den nyanserade bedömningen av de kritiska utopisterna inte har någon motsvarighet i Engels »Grundsätze«. Det är Marx inställning som kommer till uttryck på dessa sidor. Det är också bara han som kan skapa en mening som denna: »De drömmer alltjämt om att på försök få förverkliga sina sociala utopier, stifta enskilda falangstärer, grunda hemkolonier, upprätta ett litet Ikarien – det nya Jerusalem i fickformat – och för att bygga upp alla dessa luftslott måste de vädja till det borgerliga hjärtats och penningpåsens filantropi.«
Denna kvardröjande dröm gör efterföljarna till Fourier och de andra till reaktionärer som inte vill veta av de senaste årens snabba utveckling utan drömmer sig tillbaka till den tid då deras läromästare levde och verkade.
Dessa dräpande formuleringar får sin skärpa mot bakgrund av att 1840-talet var ett stort årtionde för en sällsam mängd småskaliga sociala experiment. Många människor i synnerhet i Frankrike drömde om att förverkliga Étienne Cabets idealsamhälle Ikarien. Falangstärer växte upp på många håll och i synnerhet i Nya världen. Owens idealsamhälle New Lanark existerade fortfarande i södra Skottland och inspirerade många. Andra och tredje generationens efterföljare till »de kritiskt sociala utopisterna« var viktiga konkurrenter till den kommunistiska rörelse som Marx och Engels var med om att bygga upp.
Denna rörelse är föremål för Manifestets allra sista sidor. Författarna nämner utvecklingen i en rad olika länder. Framställningen är ganska summarisk och huvuduppmärksamheten riktas mot Tyskland därför att »landet står på tröskeln till en borgerlig revolution«. Denna revolution är särskilt skickelsediger därför att den kommer att ske på en högre utvecklingsnivå än motsvarande omvälvningar i det engelska 1600-talet och det franska 1700-talet. Proletariatet har hunnit längre än arbetarna i 1600-talets England eller 1700-talets Frankrike.
Kommunisterna vill där och överallt göra gemensam sak med andra demokratiska krafter. Men målet sticker de inte under stol med: ett samhälle som bara kan skapas »genom en våldsam omstörtning av hela den hittillsvarande samhällsordningen«. Proletärerna har inget att förlora annat än sina bojor. De har »en värld att vinna«. Därför måste de förena sig varhelst de befinner sig på jordklotet.
Manifestet kom ut sent i februari 1848. Dess segertåg började inte omedelbart. Tvärtom, skriften förblev länge tämligen obemärkt. Det var först decennier senare som det blev en viktig introduktion inte bara till Marx samhällssyn och politiska program utan till socialism och kommunism över huvud.
Men redan under de första åren kom det ut en rad översättningar av skriften. Marx och Engels talar stolt om dem i förordet till den nya tyska upplaga som kom 1872. Uppräkningen avslutas med uppgiften om en dansk översättning. Men det var ett misstag – översättningen var svensk och den var utförd av Pär Götrek, en originell bokhandlare som tidigt introducerade socialistiska och kommunistiska idéer i Sverige. Det är möjligt att han hade hjälp av några gesäller med erfarenheter från kontinentens upproriska metropoler. I synnerhet kan det ha gällt initiativtagarna till Stockholms Bildningscirkel, skräddargesällerna Olof Renhult och Sven Trägårdh och fattigläkaren Johan Ellmin. Översättningen hade den fridsamma titeln Kommunismens röst, och den bytte ut originalets militanta »Proletärer i alla länder …« mot den något stillsammare men ändå djupt kontroversiella devisen »Folks röst är Guds röst«. Orden hade åtminstone traditionen på sin sida; ytterst går de tillbaka till Hesiodos, den äldste namngivne grekiske skalden, som i sitt Verk och dagar hävdade att även vanligt folks tal på sitt sätt är gudomligt.
I ett Sverige, där författningen förklarade att kungen ensam skulle styra riket, var givetvis tanken att det fanns något gudomligt i folkets röst riskabel. Den svenska översättningen väckte dock måttligt uppseende. Även här dröjde det innan Manifestet satte några djupare avtryck i medvetandet.
Inte heller Marx själv hann reflektera särdeles mycket över den skrift som just kommit ut av trycket. Slumpen ville att revolutionen – den revolution som han just förutskickat – bröt ut i Paris under de dagar då Manifestet lämnade tryckpressarna. Händelserna i Paris kom inte som någon stor överraskning. 1847 hade varit ett svårt år i Europa, med kriser i alla stora näringsgrenar och finansiell oro. Konvulsionerna började egentligen i Italien men där gällde det befrielse från främmande makter. På Sicilien ville man bli kvitt spanjorerna, i Lombardiet österrikarna.
Ändå var det Paris som alla väntade på, Paris var de europeiska revolutionernas huvudstad. Det hade sedan en tid varit tydligt att något var i görningen. Oppositionella krafter hade ordnat en lång rad massmöten, maskerade till banketter, och missnöjet med den nuvarande regimen, den som hade Louis Philippe – »kung Päron« – som sitt överhuvud, var stort och välartikulerat.
När regeringen förbjöd en planerad bankett den 21 februari växte oron snabbt, barrikader restes, det kom till gatustrider; och redan efter några få dagar, den 24, gav regeringschefen François Guizot slaget förlorat. Kungen flydde över kanalen till Storbritannien. En romantisk poet, tillika driven diplomat och övertygad liberal, Alphonse de Lamartine, utropade dagen därpå den andra republiken. (Den första var den från 1792.) Den provisoriska regering, som nu bildades, utgjorde en brokig samling män från höger till vänster, förenade enbart av vissa ideal om friheter och rättigheter, något som kom till uttryck i en rad viktiga reformer, till exempel att pressfrihet infördes och slaveriet förklarades avskaffat i kolonierna.
Marx var förstås full av entusiasm över revolutionen. Han skrev en gratulation till Paris å det demokratiska förbundets vägnar och bad samtidigt att själv få tillstånd att resa in i det nya Frankrike. Några dagar senare, den 1 mars 1848, hade han glädjen att motta ett brev från en av medlemmarna i den nya provisoriska regeringen, Ferdinand Flocon, som hälsade honom välkommen till Paris. Det var en stor framgång, och om möjligt var Jenny Marx ännu mer hänförd. Ännu långt senare, i sina fina men ofullbordade minnesanteckningar från 1865, Kurze Umrisse eines bewegten Lebens (En kort konturteckning av ett innehållsrikt liv) kan hon återge denna känsla av triumf: »Paris låg alltså åter öppet för oss. Och var skulle vi väl kunna känna oss bättre till mods än mitt under den nya revolutionens uppgående sol? Vi måste fara dit, måste helt enkelt göra det!« »Dorthin, hiess es, dorthin« (Dithän, hette det, dithän), står det i originalet, och det låter ännu mer jublande.
Men Bryssel hade inte släppt iväg vare sig Jenny eller Karl utan trakasserier. De ledande fruktade att också Belgien skulle få sitt 1848. Samma förändringens våg, som 1830 fört Louis Philippe till makten i Frankrike, hade gjort Belgien självständigt och Leopold I till kung. Skulle nu också belgiska upprorsmakare skapa en republik lik den franska och därmed störta den högborgerliga regimen? Inför sådana utsikter var Karl Marx med sitt snabbt växande revolutionära nätverk en farlig figur. Till råga på allt ska han ha fått ut en del av sitt fadersarv och skänkte enligt egen uppgift genast pengarna till den rörelse som han själv nu ledde. Alltså kastades han i fängelse, och samma öde drabbade Jenny. Jenny återger förloppet som har de ingredienser som förenar häktningar i alla tider. En sen kväll bröt sig två män in i familjen Marx bostad och förde bort Karl. Jenny, »fruktansvärt orolig«, sökte hjälp hos bekanta men häktades också hon och kastades in i en mörk cell bland tiggare och prostituerade. Nästa morgon förhördes hon i två timmar innan hon släpptes. Karl blev också fri mot löfte om att lämna landet inom 24 timmar.
Karl beskrev vad han själv, Jenny och andra fått utstå när händelserna ännu var dagsfärska. Han hade blivit misshandlad, och ännu värre hade hans vän Wilhelm Wolff blivit trakterad med knytnävsslag mot ögat, spott i ansiktet, sparkar och grova förolämpningar. I en artikel i parisiska La Réforme upprörs Karl särskilt över den behandling som Jenny fått utstå. Hennes enda brott, förklarar han, består däri att hon »trots att hon hör till den preussiska aristokratin delar sin mans demokratiska uppfattningar«.
I Paris blev familjen Marx lycka dock kortvarig. Det franska exemplet inspirerade tyskarna till att också ställa krav på sin regering. Vågen av uppror började redan den 27 februari med den så kallade Folkförsamlingen i Mannheim (Die Mannheimer Volksversammlung) där de avgörande Marskraven ställdes. De gick ut på pressfrihet och upprättandet av en folkarmé i stället för den yrkesarmé som helt behärskades av de olika staternas kungar och furstar. Ett alltyskt parlament måste också omedelbart träda i funktion. Det var budskap som snabbt anammades i stat efter stat, men de traditionella härskarna var inte villiga att uppge sin maktposition, och det oundvikliga resultatet blev en revolution. »Marsrevolutionen« kallades den nästan omedelbart, och det är självklart att den väckte stora förhoppningar bland de många exiltyskarna i Paris och andra städer. En stor grupp ville i Wilhelm Weitlings anda skrida till omedelbar handling i hopp om att väcka massorna till ett mäktigt folkligt uppror. Marx ställde sig liksom Engels helt avvisande till den typen av spontana, halvmilitära aktioner. Övertygelsen att de tyska staterna först måste genomgå en borgerlig revolution som så pregnant uttrycktes i Manifestet rubbades inte av de dramatiska händelserna.
von Bornstedt, som nyss varit redaktör för den tyska tidningen i Bryssel, trodde däremot att en omedelbar aktion skulle kunna utmynna i ett socialistiskt samhälle. Samma tanke hade Georg Herwegh, en av de märkligaste gestalterna i dåtidens tyska vänsterrörelse. Några ord måste sägas om honom.
Herwegh, som var ett år äldre än Marx, hade tidigt slagit igenom som diktare och lika tidigt tvingats fly till Schweiz undan anklagelsen för upproriska tänkesätt och handlingar. Sin första kontakt med Marx fick han som medarbetare i Rheinische Zeitung, och Marx tankar om honom var till en början höga. Men Herwegh var öppen för många slags inflytelser, och Bakunin, den ryske anarkisten, blev snart en av hans lärofäder. Tanken på snabba, resoluta upprorshandlingar slog rot i hans föreställningsvärld.
När marsrevolutionen bröt ut tvekade han inte utan ställde sig i spetsen för en folklig, militärt oskolad armé som till stor del bestod av människor som förlorat sitt arbete under krisen. Det var inte svårt att förutse att äventyret skulle sluta i ett fullständigt nederlag. »Den tyska demokratiska legionen« förlorade sitt första och enda slag mot württembergska yrkessoldater. Legionen skingrades. Herwegh tog sin tillflykt till Schweiz, mätt på krigiska äventyr. Men han förlorade inte sin förmåga att röra sig i utkanterna av den nyskapande historien. Han blev vän med en rad av seklets stora andar: författarna Herzen och Turgenjev, tonsättaren Wagner och arkitekten Semper. Senare kom han att spela en roll i förhistorien till det tyska Socialdemokratiska partiet. Hela tiden fortsatte han att skriva sina ömsom eggande, ömsom bombastiska dikter och sånger. Mest bekant blev Das Bundeslied, Förbundssången, som snabbt förbjöds men som ändå blev en av den tyska arbetarrörelsens centrala sånger.
von Bornstedt, hans närmaste man i det folkliga fälttåget, hade inte samma tur. Han råkade i fångenskap och trots att han snart släpptes fri hämtade han sig aldrig utan dog redan 1851.
Karl Marx utsatte sig inte för den sortens faror. Det var inte med skjutvapen som han, familjefadern och skrivbordsmänniskan, kämpade, utan med ord. Sin vana trogen ägnade han sig åt organisatoriskt arbete så snart han kommit till Paris. Kommunistiska Förbundet fick med honom sitt nya centrum där, och han startade också en Tysk arbetarklubb.
Under mars månad sprider sig revolutionen till både Wien och Budapest. Den 18 mars reses barrikaderna i Berlin. Marx är övertygad om att det centrala Europa står inför sin försenade borgerliga revolution. Tillsammans med Engels skriver han en text betitlad »Kommunistiska förbundets krav i Tyskland«. Tanken är att kommunisterna också ska göra sig hörda bland de olika riktningar som kämpar för demokratin. Många av kraven överensstämmer med dem som ställts av andra revolutionärer. Tyskland ska bli en odelbar republik, allmän rösträtt ska införas, en folkarmé ska ersätta yrkesarméerna, förtroendevalda ska få skälig betalning och rättshjälpen ska vara gratis. Andra krav är mer långtgående: bankerna och transportväsendet ska förstatligas, och arvsrätten ska begränsas. (Ändå bara begränsas; det är Engels och inte Marx linje som segrar.) Kravlistan spreds som flygblad och trycktes också i flera tyska tidningar.
Men ännu försöker Marx påverka tyskarna på distans. Länge ska det inte förbli så. I slutet av mars får han ett brev från sin trogne vän Weerth som uppmanar honom att bege sig till Köln. En ny tidning är nämligen i görningen där, och Marx skulle kunna bli avgörande för dess öde. I Rhenlandet är kommunister illa sedda, förklarar Weerth.
Han underlåter att säga att fienderna till dem inte bara finns bland konservativa och försiktiga liberaler. Anhängare till »de sanna socialisternas som Marx och Engels så hetsigt kämpat emot, finns det många av, inte minst bland gesäller, arbetare och andra långt ner på samhällsstegen. De vill inte höra talas om den omväg över borgerlig demokrati som Marx förordar. Målet, ett samhälle utan fattigdom och orättvisor, ligger inom räckhåll för den som vågar.
Ledaren för denna uppfattning är Andreas Gottschalk, en slaktarson från Düsseldorf som fått möjlighet att bedriva akademiska studier både i klassisk filologi och medicin. Han blir läkare, och som så många andra unga radikala tyskar blir han fattigläkare med stor inblick i armod och mänskligt lidande. Redan under tiden för Rheinische Zeitung hade han befunnit sig i redaktionens periferi. Men där var det inte Marx utan Moses Hess som gjort starkast intryck på honom. Marx var i Gottschalks ögon »en lärd solgud« som ägnade »arbetarnas elände och de fattigas hunger enbart ett vetenskapligt, doktrinärt intresse«.
En solgud är upphöjd över allt jordiskt. Likt Amun-Ra eller Phoibos Apollon betraktar han människors ävlan på avstånd.
Gottschalk är mycket framgångsrik i att organisera arbetare och gesäller i Köln. Det är »den sanna socialismen« och inte kommunismen som framstår som den radikala folkliga oppositionen i Köln.
Weerth är övertygad om att Marx ska kunna förändra situationen inte bara för kommunismens sak utan också för revolutionens.
Och Marx är inte nödbedd. Han och Engels beger sig strax över gränsen. Den 11 april är de i Köln. Där är förberedelserna för den nya publikationen i full gång. När Marx väl är på plats är det självklart att han tar ledningen. I regionen är det fortfarande många – även folk ur borgarklassen – som med glädje minns hans insatser några år tidigare med Rheinische Zeitung. Den nya tidning som nu grundas får självklart namnet Neue Rheinische Zeitung.
Finansieringen blir visserligen ett stående problem. Engels gör en resa till sina hemtrakter för att få penningstarka familjer där att bidra, men förgäves. Det är inte så mycket som kommer in från Köln och dess grannstäder heller. Men chefredaktör Marx får en hygglig månadslön, den bästa som han någonsin kommer att få. Det är inte säkert att hela summan kan betalas ut varje månad men dock så mycket att familjen kan klara sig hyggligt. De värsta ekonomiska problemen lyfts under tiden i Köln från hans och i synnerhet Jennys axlar (det är hon, inte han, som sköter familjens löpande finanser).
Marx kommer snart också att skapa en alternativ organisation till Gottschalks stora Kölner Arbeiterverein. Den kommer att heta Demokratische Gesellschaft och får helt i Marx anda karaktär av koalition mellan olika demokratiska krafter och inte bara de längst åt vänster. Det kommer inte till någon direkt konflikt mellan de båda föreningarna. Även om åsiktsskillnaderna kvarstår, går de tvärtom till sist samman.
Men nu skyndar vi händelserna i förväg. Det viktiga för Marx är tidningen. Han liksom Engels inleder en febril journalistisk verksamhet så snart Neue Rheinische Zeitung börjar utkomma. Engels bevakar framför allt händelserna på andra håll i Europa, medan Marx med förkärlek håller sig till revolutionens politiska problem i de tyska staterna.
Revolutionärerna hade lyckats driva fram en relativt långtgående pressfrihet, vilken Marx sin vana trogen kom att utnyttja till bristningsgränsen. Lika viktigt var det tyska parlament, den Nationalversammlung som i maj började sammanträda i Frankfurt am Main. Där samlades 809 ledamöter som skulle representera de olika staterna och i bästa fall också folkets olika lager. Men det senare blev det inte mycket av. Den stora majoriteten var hämtad från det växande befolkningsskikt som under 1800-talets lopp skulle bli ett signum för Tyskland, dess stora och inflytelserika bildade borgerlighet, dess Bildungsbürgertum. 95 procent av ledamöterna hade studentexamen, och mer än två tredjedelar hade avlagt en akademisk examen. Av dem var mer än hälften jurister. Påfallande många var statsanställda: domare, professorer och så vidare. I en nidvers som spreds i radikala kretsar hette det: »Tre gånger 100 advokater – fosterland, du har blivit förrått, tre gånger 100 professorer – fosterland, du är förlorat.«
Parlamentets främsta uppgift var att skapa en författning; landet skulle inte bara bli en politisk enhet utan också en konstitutionell monarki. Men arbetet blev mödosamt och kraven många. Hur homogena ledamöterna än var, representerade de åsikter alltifrån samhällsbevarande höger till radikal vänster.
Det största problemet var församlingens egen status. Det var oklart hur den rättsligt förhöll sig till kungar, furstar och regeringar liksom till de enskilda stater som de representerade. De radikalare ledamöterna förordade en verkligt revolutionär lösning: man skulle helt enkelt gripa makten och driva igenom den nya författningen på egen hand. Men en försiktigare majoritet förordade en överenskommelse med de redan etablerade makthavarna.
Denna föreställning om en möjlig, fredlig och lyckad kompromiss kallades ibland för die »Vereinbarungstheorie«, alltså en förhoppning att det skulle vara möjligt att jämka samman församlingens önskemål med de traditionella makthavarnas. I Neue Rheinische Zeitung blev idén föremål för en genomgripande polemik.
Andra viktiga frågor måste också trakteras. Den största efter författningen gällde vilka tidigare stater som skulle införlivas i den nya tyska gemenskapen. Två lösningar utkristalliserades. Enligt den ena, den så kallade stortyska, skulle hela det habsburgska väldet bli en del av det nya Tyskland. Den stortyska lösningen hade också en något mer beskedlig variant. Enligt den skulle bara de delar av Habsburg där tyskan var det dominerande språket införlivas och Ungern liksom de slaviska delarna lämnas utanför. Enligt den lilltyska lösningen skulle Preussen och andra stater i de centrala, norra och västra delarna utgöra Tyskland, medan det stora riket i sydöst skulle fortsätta sin egen väg.
Nationalförsamlingen kom inte till något beslut. Ett sådant kom inte förrän 1871. Berlin blev då huvudstad och kung Wilhelm I kejsare i det Tyska riket. Den lilltyska varianten hade segrat. Drömmen om Stortyskland dog dock inte. Adolf Hitler förverkligade den när han annekterade först Österrike och sedan Sudetenland. Men Stortysklands historia blev som bekant kort.
Neue Rheinische Zeitung börjar utkomma den 1 juni 1848 (premiärnumret var egentligen ute redan dagen innan). Chefredaktören hade en redaktion som stod honom personligen nära. Det gällde inte bara Engels utan också Georg Weerth, Heinrich Bürgers, Wilhelm Wolff och några till. Det var ingen risk att tidningen skulle tala med kluven tunga.
Det hände att Marx hårdhänt redigerade sina redaktörers alster, men då gällde korrigeringarna formen och inte innehållet. Redan i tidningens andra nummer hade han grundligt omgestaltat en artikel som Heinrich Bürgers skrivit, »Die demokratische Partei«. Neue Rheinische Zeitung räknade sig till det demokratiska lägret; redan dess underrubrik var »Organ der Demokratie«. Men artikeln beskriver hur demokraterna, segerrusiga, låtit sig luras av borgerskapet som skapat en odemokratisk vallag och därmed trängt undan den radikala oppositionen i Nationalförsamlingen.
Redan ser man hur svårt det skulle bli att skapa den stora demokratiska koalition som Marx drömde om.
Till en början är det Engels som skriver de flesta artiklarna om Nationalförsamlingens vedermödor, medan Marx attackerar dem som har i uppdrag att försona den preussiska kungamaktens maktanspråk med det nya parlamentets aktioner. Ludolf Camphausen var ministerpresident efter marsrevolutionen och hade som sådan en delikat roll att spela. I Köln var han en välbekant figur, en av stadens stora handelsmän och bankirer. Han var verkligen en bourgeois i den nya tidens stil och satsade betydande kapital på järnvägar och ångbåtstrafik. Som politiker hoppades han att kungamakt och Folkförsamling skulle kunna enas om en författning som gav parlamentet en avgörande makt. Marx tadlade en sådan blåögdhet och jämförde den tyska utvecklingen med den i Frankrike 1789. Revolutionärerna fick inte låta nöja sig med »stilla reformer«, påpekade han. Han blev varken förvånad eller ledsen när Camphausen fick lämna sin plats åt andra. Men bättre blev det inte med nya ministerpresidenter; snarare kom de närmare och närmare kungamakten och den statliga byråkratin. Ett särskilt gott öga hade Marx till David Hansemann, finansminister redan hos Camphausen och sedan i flera andra regeringar. På tal om honom citerar Marx Heine: »Der Henker steht vor der Türe« (Bödeln står för dörren). Hansemanns förslag till presslagar skulle innebära att preussiska ämbetsmän i fortsättningen skulle kunna sova lugnt. Förtal av statstjänare skulle bli särskilt straffbart.
I en annan artikel där ett citat från Mozarts och Lorenzo Da Pontes Figaros bröllop (»Om ni vill dansa, bäste herr greve …«) får stå för den kulturella garneringen är tonen fränare: Hansemann borde betänka att »med pressen ska han inte leka«. Carl Schapper, Marx Londonvän som efter marsrevolutionen återvänt till Tyskland och ställt sina krafter i tidningens tjänst, hotas av utvisning med den besynnerliga motiveringen att han inte är tysk.
Marx beskriver en utveckling allt längre bort från marsrevolutionens ursprungliga ideal. Ett stort steg i den riktningen är ministären Pfuel. Ernst Heinrich Adolf Pfuel är en 69-årig preussisk general och kungamaktens och inte parlamentets man. På tal om honom citerar Marx Falstaff i Shakespeares Henrik VIII: »Vad vi gamlingar är hemfallna åt lögnens last!« Värre kan det inte bli. »Efter regeringen Pfuel kan bara följa ett revolutionens ministerium.«
Men det blir värre. När Pfuel avgår i november 1848 efterträds han av en annan general, Friedrich Wilhelm, Graf von Brandenburg. Närmare kungen själv, Friedrich Wilhelm IV, går det inte att komma. Brandenburg är son till Friedrich Wilhelm II i ett sidoäktenskap och därmed köttslig farbror till Friedrich Wilhelm IV.
Marx hälsar den nya regeringen med ett bistert »Kontrarevolutionen i Berlin«. Allt det som uppnåtts blir nu förött. De som ställer sig bakom Brandenburg hoppas få dela bytet men de kommer bara att få drickspengar och – sparkar. De liberala borgarna hade så gärna förvandlat det feodala kungadömet till ett borgerligt men lyckades inte. På deras halva revolution svarade Brandenburg med en kontrarevolution. Marx uppmanar nu alla som fortsatt håller fast vid kraven på demokrati att vägra betala skatt.
Med Brandenburgs regering kommer Preussen att ställa sig avvisande, ja fientlig till nationalförsamlingen i Frankfurt. Kraven på tysk politisk enhet, fria och allmänna val och vidsträckt pressfrihet tillbakavisas. Revolutionen ska göras ogjord och det läge som rått i de tyska staterna med Preussen i spetsen före mars 1848 ska återskapas.
Neue Rheinische Zeitung blir nu alltmer militant. Den 15 november 1848 publicerar Marx i en extraupplaga av tidningen en brandartikel där Brandenburg i fetstil anklagas för högförräderi därför att han negligerar nationalförsamlingen. Uppmaningen till skattevägran upprepas. Det gäller att hungra ut fienden. Medborgarna uppmanas att i stället skicka pengar till ett utskott i Berlin som verkar för demokrati.
Den högste preussiske makthavaren i Rhenprovinsen, Franz August Eichmann, utfärdar ett formellt förbud mot skattevägran. Marx svarar oförfärat att Eichmann bara är regeringen Brandenburgs handgångne man och att anklagelsen för högförräderi därför också gäller honom.
Men Eichmann får stöd från ett helt annat håll. I den officiella tidningen Preussischer Staats-Anzeiger har 80 professorer från Berlin och Halle vänt sig mot uppmaningarna till skattevägran. Bland undertecknarna finns stora namn som bröderna Jacob och Wilhelm Grimm, språkforskare och sagosamlare, och August Boeckh, den store antikspecialisten. Men Neue Rheinische Zeitung låter sig inte imponeras. I en artikel som av stilen att döma skrivits av Marx själv hudflängs de lärda männen som lakejnaturer mer underdåniga än Rysslands livegna och Dalai Lamas dyrkare. Men hur skulle de kunna bete sig annorlunda? Utan skatter skulle »den privilegierade lärdomen« göra bankrutt.
Marx agerar i den fullständiga övertygelsen att ha rätt gentemot de preussiska makthavarna. Marsrevolutionen öppnade enligt honom vägen mot ett demokratiskt samhälle där herrarna i Berlin måste ställas åt sidan. Visserligen ser han att de flesta revolutionärer är mer försiktiga i sina anspråk. Men själv tar han åter spjärn mot ett närliggande historiskt exempel: den franska revolutionen 1789. Där sökte man inte försona parlament och kungamakt utan kungamakten fick ge vika. Den tyska revolutionen riskerar att bli »en parodi« på den stora franska förebilden, säger Marx.
Felet ligger i föreställningen att det skulle vara möjligt att förena kungamaktens och den centrala byråkratins anspråk med Nationalförsamlingens krav på folkets avgörande inflytande. Denna »Vereinbarungstheorie« föreföll Marx orimlig och frånstötande.
Det är ovisst om han kände till att ett land uppe i norr, Sverige, i sin författning från 1809 på samma gång slog fast att kungen skulle »allena styra riket« och att »all makt utgår av folket«. Denna besynnerlighet gav upphov till förvirring och även återkommande kriser under lång tid, men Sverige kunde i dess hägn likväl till sist utvecklas till en politisk demokrati. Inte förrän 1974 fick landet en ny och mindre motsägelsefull regeringsform.
Marx var inte lagd för sådana kompromisser, och han var förvissad om att revolutionärerna i Tyskland liksom en gång i Frankrike måste ta hela makten för att kunna skapa ett nytt samhälle. I en artikelserie om krisen och kontrarevolutionen förklarade han att det var omöjligt att behandla kronan och den konstituerande församlingen som likaberättigade parter. Resultatet blir ofrånkomligen att revolutionärerna förlorar initiativet till motståndarna. Det är folket som genom sina representanter ska skapa den nya ordningen. Dessa måste tillskansa sig all politisk makt. För första gången dyker ordet »diktatur« upp i Marx vokabulär. Här som senare använder han det i den enda mening som ordet förekom på den tiden: den romerska. Den romerska senaten kunde utse en diktator när landet var i fara. Förordnandet omfattade bara sex månader. Först med Julius Caesar förändrades denna ordning, när Caesar gjorde sig till diktator på livstid.
Det var inte kejsartidens Rom utan republikens som Marx hade i åtanke när han talade om diktatur. Det var inte heller en enskild diktator han talade om utan Folkförsamlingen i dess helhet. Det var bara den som skulle kunna skapa en ny ordning – en demokrati. Med den gamla ordningen, som förkroppsligades av den preussiske kungen, skulle man aldrig kunna kompromissa om något sådant. Marx slår fast: »Varje provisoriskt samhällstillstånd efter en revolution kräver en diktatur och närmare bestämt en energisk diktatur.« Neue Rheinische Zeitung hade förebrått redan den förste ministerpresidenten, Camphausen, för att han inte slagit sönder kvarlevorna av de gamla institutionerna. I stället förlorade han sig i »konstitutionella drömmerier«. Under tiden stärkte motståndarna, byråkratin och armén, sina positioner, och nu är det de som bestämmer villkoren.
I denna utveckling ser Marx bourgeoisien som den stora svikaren. Den hade önskat sig en överenskommelse med kronan på fredlig väg. Men det blev en revolution som en folklig rörelse beredde vägen för. Bourgeoisien, som därmed nått samhällets topp, ville ändå komma överens med kungamakten. Den kände ingen samhörighet med proletärerna så som den engelska borgarklassen gjort 1648 och den franska 1789. Den pågående utvecklingen pekar mot kronans – kungens, generalernas och ämbetsmännens – definitiva seger. Bourgeoisien har bäddat för den utvecklingen.
Marx talar om de tyskspråkiga staternas allt djupare förnedring i en process där borgerskapet tror sig kunna liera sig med den traditionella maktapparaten men alltmer skjuts åt sidan. Han citerar John Miltons stora epos Paradise lost: »beneath the lowest deep a lower still« (under det djupaste djupet ett djupare ändå).
Den successiva radikaliseringen av Neue Rheinische Zeitung var inte i första hand en fråga om att Marx och hans medarbetare ändrat uppfattning om vilket samhälle de önskade sig. Utvecklingen hade däremot tydligt visat att den försiktiga strategi som Marx från början förordat varit ohållbar. Nationalförsamlingens ledande liberaler kompromissade hellre med kungamakten och den statliga byråkratin än med den yttersta vänstern. Priset blev att kungamakten steg för steg stärkte sin ställning. I takt därmed radikaliserades Neue Rheinische Zeitung och slog in på en mer militant linje.
Men utvecklingen påskyndades också av händelseutvecklingen i Frankrike. Den 23 juni 1848 bröt ett uppror ut bland gesäller och arbetare i Paris. Nya barrikader restes, nu mot den konservativ-liberala regering som kommit till makten efter parlamentsvalen. Det kom till våldsamma gatustrider som slutade med ett totalt och blodigt nederlag för upprorets män. 5 000 dödades, 11 000 fängslades.
Marx och hans redaktion skrev ymnigt om det som hände i Paris. Engels var särskilt flitig och talade om »ett rent arbetaruppror«. Marx stod bakom en magistral artikel där han döpte upproret till »junirevolutionen«. Arbetarna i Paris var slagna men inte besegrade, försäkrade han. Men det brutala våld som triumferat hade skingrat alla illusioner som februarirevolutionen väckt. Nu fanns det inte längre några möjligheter till samförstånd, och inbördeskrig hotade.
Marx såg utvecklingen i Paris som paradigmatisk. Vad som hände i de tyskspråkiga områdena blev en blekare kopia av det franska exemplet. Också där slogs upproren ner med bourgeoisiens goda minne. Offren blev bara inte så fruktansvärda, och upprorsandan i de tyska staterna var inte heller lika stark.
Men även i Berlin, i Wien, i Dresden och inte minst i det ungerska Budapest kom det till våldsamma urladdningar. I sachsiska Dresden tillhörde den unge tonsättaren Richard Wagner dem som höjde upprorsfanan, och i kampen blev han vän med en betydligt mer uthållig revolutionär, Michail Bakunin.
Under alla dessa händelser höll sig Marx mest till redaktionen i Köln. Men det hände att han gjorde utflykter i revolutionens tjänst. I slutet av augusti och början av september 1848 var han i Berlin och sedan i Wien för att bygga upp sitt kontaktnät bland demokratiska organisationer. I Wien höll han två föredrag. Det ena handlade om proletärernas roll i revolutionen, det andra om lönearbete och kapital. Det senare temat hade han talat om redan i Bryssel, och han lät manuskriptet flyta in som en kort artikelserie i sin tidning.
Radikaliseringen av Neue Rheinische Zeitung blev rent tidningsmässigt en framgång. Upplagan sköt i höjden och nådde omsider 4000 exemplar. Det låter inte mycket idag men var det 1849. Tidningen var i sitt slutskede en av de mest lästa i de tyskspråkiga staterna.
Radikaliseringen gick hand i hand med ett allt häftigare försvar av pressens frihet. Marx och hans redaktion utnyttjade varje tillfälle att betona vikten av tidningars rätt att uttrycka i princip vilka opinioner som helst.
Det hade också varit Marx uppfattning flera år tidigare när han lett Rheinische Zeitung. Då hade han censuren att kämpa emot. Efter marsrevolutionen har censuren avskaffats, men i dess ställe träder en presslagstiftning som efter hand skärps. Marx – ofta i sällskap med Engels – tvingas ofta försvara sig inför rätten. De är skickliga och framgångsrika; Marx är en utmärkt lagvrängare som har nytta av sina juridiska studier från universitetsåren. Pläderingarna trycks i Neue Rheinische Zeitung.
Anklagelserna mot tidningen skiftar men det är frispråkigheten som blir en nagel i ögat på dem som har att övervaka presslagarnas efterlevnad. Mellanhavandena med rätten börjar nästan omedelbart, bara en månad efter det att tidningen börjat utkomma, och de fortsätter sedan under resten av dess korta historia.
Den första anklagelsen innebär att Neue Rheinische Zeitung ska ha förolämpat en åklagare vid namn Zweiffel och några poliser. Saken är denna. Enligt tidningen ska Friedrich Anneke, en tidningsredaktör, liksom Andreas Gottschalk, fattigläkaren som både konkurrerar och samarbetar med Marx, ha behandlats synnerligen brutalt när de häktats. Statsåklagaren Friedrich Franz Karl Hecker protesterar mot tidningens beskyllningar, och Marx svarar. Ärendet förs inte vidare.
Men nya anklagelser hopas. Hecker utmärker sig som en arg motståndare och en nitisk försvarare av den nya ordning som provisoriskt etablerats. Även i pressen utpekar han Marx som en farlig typ. Han skriver rentav att Marx måste konstitueras som högförrädare. Ordet »konstitueras« väcker Marx högljudda löje.
I början av februari 1849 tvingas både Marx och Engels att inför domstol försvara sig mot anklagelsen att i tidningen förtala myndigheterna. Deras pläderingar återges ord för ord i Neue Rheinische Zeitung. Särskilt Marx inlägg är briljant, till lika delar buret av humor, ironi och juridiska spetsfundigheter. Engels inlägg är i hans vanliga stil, rättframt på gränsen till burdust. Resultatet blir det önskade: tidningen och dess redaktörer frias. Lika lyckosam är Marx när han några dagar senare åter står inför skranket, nu för uppmaningen till skattevägran.
Men utvecklingen i de tyska staterna och framför allt i Preussen går obevekligen mot att en pressröst som Neue Rheinische Zeitung blir omöjlig. Attackerna mot Marx blir allt fler och allt grövre. Den 19 maj försvarar han sig mot anklagelser för att ha försökt väcka förakt för regeringen, uppmuntra till omstörtande verksamhet och i slutändan införa »den sociala republiken«. Påståendena saknar som vi sett inte grund, men Marx tillbakavisar dem med skärpa. Läsaren kan lätt misstänka att han driver med höga vederbörande: vad är det annat än förakt som han visar för ministären Brandenburg, och har han inte hyllat de uppror som blossat upp under revolutionsåren? Och är inte »den sociala republiken« hans mål, alltså en republik där inte bara de politiska utan också de sociala och ekonomiska förhållandena omgestaltas? Några månader tidigare hade han förklarat att Neue Rheinische Zeitung inte skulle högtidlighålla årsdagen av marsrevolutionen men väl den 25 juni. Sannolikt menar han den 23 juni; det var då ett år sedan det mer vänsterinriktade och proletära upproret bröt ut i Paris.
Den 19 maj har redaktionen likväl redan gett upp, Marx invändningar mot anklagelserna kommer i tidningens allra sista nummer som är tryckt på rött papper. I samma nummer finns också en notis där redaktionen avråder arbetarna i Köln från att göra uppror. Händelserna i Elberfeld visar att bourgeoisien är beredd att skicka dem i döden.
En av redaktionens medlemmar, Friedrich Engels, hade personlig erfarenhet om vad som skett i Elberfeld. Han hade nämligen varit där.
Marx följde revolutionens många olika faser främst från redaktionen i Köln. Engels med sin militära utbildning och sin stridslystnad nöjde sig inte med det. Han deltog i olika mer eller mindre krigiska manifestationer som tvingade honom att fly från Tyskland, först till Belgien (där han inte var välkommen) och sedan till Schweiz. Så snart en möjlighet öppnade sig begav han sig åter till Preussen och närmare bestämt till sina barndomstrakter, Wuppertals och Barmens systerstad Elberfeld (både Barmen och Elberfeld är numera stadsdelar i Wuppertal). Där hade upprorsmän vänt sig mot den allt mer reaktionära preussiska övermakten. Han rapporterar själv från barrikaderna i Neue Rheinische Zeitung. Med en uppsättning patroner hade han tagit sig från Köln till Elberfeld där de upproriska genast anförtrodde honom uppdraget att leda arbetet med att befästa barrikaderna. Han organiserade också kompanier med pionjärer och förklarade på direkt förfrågan att han enbart skulle ägna sig åt militära aktioner och inte åt någon form av politisk verksamhet. Men Elberfelds borgerskap lugnades inte av detta. De befarade att Engels när som helst skulle utropa en röd republik och uppmanade honom att lämna staden. De som hoppats på strider protesterade, men Engels fann det för gott att återvända till Köln, av allt att döma utan att någon av hans patroner kommit till användning mot fienden.
Det är dessa erfarenheter som ligger bakom uppmaningen till Kölns arbetare att hålla sig lugna. Bourgeoisien kommer att ställa sig på den preussiska militärmaktens sida i händelse av krig.
Engels föräldrar hade under revolutionsåren följt sonens agerande med förskräckelse. I oktober 1848 hade hans mor skrivit ett uppgivet brev till honom. Engels uppehöll sig just då i Genève och var i stort behov av pengar hemifrån. Motvilligt bistår fadern honom med en nätt summa, rasande över sonens förvillelser som drar skam över honom och hans företag. Modern är djupt bedrövad. Sonen har hemska åsikter, och han far illa. Värst av allt: modern har av sin make som varit i Köln fått veta att »dina goda vänner, Marx etc. alla sitter i godan ro i Köln och skriver Neue Rheinische Zeitung« och att de »nu inte vill ha tillbaka dig som medarbetare«. Enligt min uppriktiga mening, säger fru Engels, är »de alla skurkar som använde dig så länge som de kunde dra nytta av dina pengar och som sedan säger upp bekantskapen«.
Engels måste ha svarat att detta var ett fullständigt misstag, Marx och de andra stödde honom helhjärtat, och han uppehöll sig i Genève för tidningens räkning. (Alla Engels brev hem har gått förlorade, med all sannolikhet förstörda för att hans förvillelser inte skulle bli bekanta för eftervärlden.) Modern replikerar att om det är som sonen påstår så vill hon tvärtom tacka Marx.
Ännu värre blev det förstås när Engels i revolutionens slutskede gör sig beredd att organisera gatustrider i sin egen hembygd. Inga brev är bevarade som kan beskriva föräldrarnas bestörtning men däremot en flora av anekdoter där en av dem låter far och son mötas på var sin sida av barrikaderna. Den är inte särskilt sannolik, och dramatiken är även utan den historien stor nog ändå. Friedrich Engels den äldre tillhörde det högre borgerskap i Wuppertal-området som beordrade Friedrich Engels den yngre att omedelbart lämna staden.
Marx upplevde inget motsvarande familjedrama. Hans far var död sedan länge, och hans mor tycks inte ha frågat så mycket efter hans politiska verksamhet.
Marx skrev framför allt om de dagsaktuella frågorna. Men han ville åtminstone någon gång upplysa sin läsekrets om förhållanden bortom och inunder de våldsamma händelsernas ström. Mitt i flödet av nyheter låter han trycka delar av ett föredrag med titeln »Lönearbete och kapital« som han hållit 1847 för Tyska arbetarföreningen i Bryssel. Framställningen ska bli elementär så att den blir begriplig för arbetare, lovar han.
Han håller sig verkligen borta från termer och referenser som kräver omfattande förkunskaper. Grundstenarna är mer eller mindre direkt hämtade från Manuskriptens inledande sidor, men nu betonas mycket starkare hur konkurrensen mellan företagen driver fram effektivare maskiner och större arbetsfördelning. Följden blir att kapitalet växer och konkurrensen om arbetstillfällena mellan arbetarna hårdnar.
Marx betonar att inte bara kapital och arbetsförhållanden utan också själva behoven bestäms av det samhälle man lever i. Det som produceras måste avsättas, och med fler och nya typer av produkter måste människors vanor påverkas. Bygger man ett palats bland vanliga hus ser husen plötsligt ut som stugor. Marx måste mena att det nya pampiga huset väcker längtan efter större bostad hos dem som nyss var nöjda. Men han fullföljer inte resonemanget.
Huvudsaken för honom är ju – liksom i Manuskripten och liksom för Adam Smith och David Ricardo – att konkurrensen alltid pressar lönerna neråt. Nya maskiner utvecklas hela tiden. Den kapitalist som är först med effektivare utrustning har en tillfällig glädje av det. Snart har hans konkurrenter hunnit fatt honom och löpningen i ekorrhjulet fortsätter.
Det är också en dyster bild av industriarbetet som Marx ger en publik där gesäller, ängsliga att tvingas till fabrikerna, dominerar. Arbetsskickligheten betyder allt mindre, säger han, och konkurrensen om de mest motbjudande arbetena är hårdast.
Artikelserien avslutas med ett »Fortsättning följer«. Men denna fortsättning följde aldrig och hade sannolikt inte skrivits. Vi vet inte heller någonting om förhållandet mellan artikelserien i Neue Rheinische Zeitung och föredraget han en gång hållit i Bryssel. Tidningstexten utgavs senare separat flera gånger, bland annat 1891 med ett långt förord av Engels. Just därför att texten var ämnad för en tämligen oskolad publik, användes den flitigt i propagandasyfte. Engels låter med viss stolthet meddela att 1891 års utgåva trycktes i 10 000 exemplar,
Ändå stred texten på flera punkter mot vad Marx senare kom fram till. Tesen att arbetarlönerna alltid måste pressas nedåt övergavs efter hand, och distinktionen mellan konkret och abstrakt arbete undviker han, sannolikt av pedagogiska skäl. Teorin om mervärdet har han ännu inte kommit fram till. »Lönearbete och kapital« ger en enkel sammanfattning av Marx ståndpunkter 1849 men står ett gott stycke från vad han kom fram till när han på nytt gripit tag i det ekonomiska stoffet efter revolutionsåren.
När Neue Rheinische Zeitung lagts ner drog sig Marx och Engels mot Baden och Pfalz. Där bjöd ännu revolutionärer ett visst motstånd. Den krigiske Engels gav sig oförfärat in i striderna. Marx höll sig i bakgrunden.
I längden var kampen utsiktslös. Marx återvände i början av juni till Paris där ett nytt hopp om en fortsättning på revolutionen tänts. Hans familj uppehöll sig under tiden hemma hos Jennys mamma i Trier. Jenny var full av oro över Karls öde, en oro som stegrades när nyheten löpte in att ett upprorsförsök i Paris slagits ner den 13 juni. Och inte nog därmed: en koleraepidemi härjade i staden (en epidemi som också bröt ut i tyska städer och som i Köln lade Andreas Gottschalk, fattigläkaren och revolutionären, i en förtidig grav). Man förstår den bävan som Jenny uttrycker i ett brev till familjens vän Lina Schöler, lärarinna i Köln. Hittills har hennes »dyre Karl« klarat sig undan alla faror, och han är hur problemen än hopats ständigt full av gott mod och hopp. Men vad kan ha hänt honom under dagar av våld och epidemi i Paris? Ännu den 29 juni, brevets datum, är hans öde okänt i Trier.
Snart skingras ovissheten, Karl är välbehållen och önskar att också familjen ska komma till Paris. Jenny är inte sen att efterkomma uppmaningen. I ett nytt brev till Lina Schöler berättar hon att hon och barnen anlänt »muntra och välbehållna«. Paris är åter en glittrande metropol, karosserna med galonerade betjänter rullar åter på gatorna, och barnen kan inte få nog av all den härlighet som omger dem.
Bara några dagar senare får Jenny ett brev från Engels som tagit sin tillflykt till Vevey i Schweiz. Han berättar utförligt om sina militära bravader och prisar också sina kamraters mod – som ibland stegrats till dumdristighet – men är full av oro över hur det gått för Karl. Rykten säger att han fängslats i Paris.
Det är Karl själv som kan lugna vännen i ett svarsbrev. Han har hela familjen hos sig. Men den franska regeringen vill förvisa honom till de beryktade sumpmarkerna i Morbihan i Bretagne, en trakt där ännu malaria och andra farsoter härjar. Han har överklagat beslutet och väntar på avgörandet. Om inte Jenny varit gravid hade han gärna lämnat Paris.
Som alltid är han febrilt verksam trots sin prekära situation. Han undersöker möjligheterna att ge ut broschyrer i Tyskland, däribland en med hans egen text om lönearbete och kapital som ju bara delvis publicerats i Neue Rheinische Zeitung. I samma brev uttrycker han en paradoxal optimism. »Så fatala som våra personliga förhållanden än må te sig för ögonblicket, så tillhör jag ändå de belåtna«, skriver han. »Tingen utvecklas mycket väl, och det Waterloo, som den officiella demokratin upplevt, är att betrakta som en seger. Regeringarna av Guds nåde övertar uppgiften att utkräva vår hämnd på bourgeoisien och att tukta den.«
Också i en artikel i tidningen Der Volksfreund (Folkvännen) om de dramatiska händelserna i Paris den 13 juni bagatelliserar han nederlagen. Vänsterns möjligheter har bara schabblats bort av okloka ledare som varit alltför säkra på sin seger. Däremot ställer han sin egen situation i centrum i ett öppet brev till den parisiska La Presse där han förklarar att den preussiska regeringen inte som La Presse rapporterat förbjudit Neue Rheinische Zeitung, något som den saknat lagliga möjligheter till. Däremot hade den gjort vidare utgivning omöjlig genom att landsförvisa Marx. Till Paris har han nu kommit, dock inte som flykting utan för att samla material till det »arbete om den politiska ekonomins historia vilket jag påbörjade redan för fem år sedan«.
I själva verket är hans situation i Frankrike mer brydsam än han här låter påskina. Han är dock inte nedslagen. Ännu den 17 augusti 1849 skriver han ett långt brev till Engels där han i den energiska slutklämmen (skriven på franska) frågar sin vän vad de båda nu ska göra. De behöver ett nytt skrivprojekt, säger han och undrar vilka idéer Engels har.
Sex dagar senare har den slutliga domen kommit: han ska förvisas till malariatrakterna i Bretagne. Det är detsamma som en dödsdom, skriver han i ett nytt brev till Engels. »Jag lämnar alltså Frankrike.« Jag får inget pass till Schweiz, »alltså måste jag till London«. Engels måste också omedelbart bege sig dit, inskärper han. I Schweiz kan han inget göra, och preussarna skulle ha dubbel anledning att skjuta honom. I London är han säker.
Och ännu triumferande: »Därutöver: I London har jag g o d a utsikter att grunda en tysk tidning. En del av pengarna är säkra.« Till sist, vädjande: »Jag räknar med att du inte lämnar mig i sticket.«
Nej, Engels lämnade honom inte i sticket. I ett brev till George Julian Harney, chartisten som vi redan mött, meddelar han att han lämnar Genève ombord på skonaren Cornish Diamond och räknar med att vara i London vid mitten av november.
Åren som följde i London blev de tyngsta i familjen Marx liv. Dem måste vi nu skildra. Men först en sammanfattning av revolutionernas år.
I Bryssel hade Marx utvecklat ett slags dyster aggressivitet. Kontakterna med åsiktsfränder i London gjorde honom strax lättare till sinnes. De bästa sidorna i Kommunistiska manifestet som i sin slutliga version är hans eget verk andas en storartad energi och språkglädje; aldrig har kapitalismens dynamik skildrats bättre.
Däremot innebär Manifestet inte något nytt när det gäller historie- och samhällssyn. Författarens förhållande till tidens olika radikala riktningar är också oförändrat, liksom strategin inför framtida omvälvningar. Det är den språkliga kraften och det direkta, folkligt agitatoriska tilltalet som skiljer Manifestet från stridsskriften mot Proudhon. Det enda som kan överraska den som stirrat sig blind på etiketten »utopisk socialism« är den uppskattning som visas Fourier och Saint-Simon: visserligen överspelade men vägröjare för en kritisk genomlysning av samhället.
Textens egentliga tempus är medvetet dubbelt. Det är nuet som skildras men också en framtid där kapitalismen utvecklats ännu mer, där proletariseringen av allt fler grupper i samhället gått ännu längre och där därmed klasskampen skärpts. Hantverkargesällerna, som utgör majoriteten bland dem som omedelbart mottar Manifestets budskap, kan där inte bara känna igen sin egen aktuella situation utan också se hur deras väg obönhörligen leder till industriarbete – såvida inte en revolution kommer emellan. Läkare, lärare och andra intellektuella grupper ska också inse att deras framtid är mörk och att det gäller för dem att ansluta sig till kommunismen. Även kapitalister som är mindre framgångsrika i den ständigt hårdnande konkurrensen med andra kapitalister kommer att proletariseras. Bättre då att föregripa utvecklingen!
Det är lätt att utifrån dessa utsagor läsa in en långtgående historisk determinism. Utvecklingen är förutbestämd och går obevekligen mot revolution och ett nytt klasslöst samhälle.
Men denna slutsats – som ständigt dras på nytt av Marxläsare – är förhastad. För det första måste man komma ihåg den princip som Marx och Engels utvecklat i Tyska ideologin och som de senare upprepar flera gånger, nämligen att allmänna riktlinjer för hur samhället bör studeras inte kan användas som ett schema efter vilket historien kan läggas till rätta. Det som faktiskt sker framträder ur ett myller av detaljer som inte är schemalagda. Denna princip gäller givetvis också samtiden och framtiden.
För det andra är Manifestet en propagandaskrift som på samma gång ska övertyga sina läsare och egga dem till handling. I texter av det slaget kan man inte lägga in reservationer eller veckla in sig i historiefilosofiska resonemang. Manifestet uppfyller de krav som gäller för alla partiprogram. En bild av samhällsutvecklingen ges och ett antal värderingar om vad ett människovärdigt liv innebär ligger inkapslade i texten. För den som låtit sig betvingas av argumentationen ligger vägen till de avslutande handlingsnormerna öppen. I Manifestet sammanfattas dessa normer i slutordens maning: »Proletärer i alla länder …« Detta är skriftens viktigaste budskap. Tesen att morgondagens proletärer är många fler än dagens vidgar kretsen av direkta mottagare.
Manifestet kom efter hand att bli den viktigaste inkörsporten till Marx idévärld. Det betydde mycket för spridningen men också för förenklingen och förgrovningen. För Manifestets läsare tedde sig utvecklingen ödesbunden och slutorden fattades mindre som en uppmaning till handling än som ett löfte som skulle infrias av sig självt.
När den lilla skriften först mötte världen kom den helt i skuggan av den revolution som bröt ut ungefär samtidigt. Marx sörjde inte däröver. Tvärtom fyllde de dramatiska händelserna honom med handlingslust och gott kamphumör. Det var som om det liv han några år tidigare tvingats lämna öppnade sig för honom på nytt. Först fick han återvända till Paris, staden som han så bittert saknat, och sedan tog han ytterligare några steg bort i sitt förflutna och fick möjlighet att på nytt leda en tidning i Köln. Åter visade det sig att han kunde vara lysande produktiv när han skrev på kortdistans. Raden av tidningsartiklar som han åstadkom under den korta tiden som chefredaktör för Neue Rheinische Zeitung är imponerande, och trots produktiviteten är det mesta stilistiskt briljant – och bitande elakt mot alla makthavare.
Två teman dominerar hans journalistik. Det ena är detsamma som i den gamla Rheinische Zeitung: pressens frihet. Då utmanade han dagligen censuren; nu utmanar han presslagarna och snart sagt alla myndighetspersoner.
Det andra huvudtemat gäller den förhoppning som många hyser att det nya parlamentet ska nå en rimlig överenskommelse med kungamakten och dess statsapparat och därmed åstadkomma en konstitutionell monarki. Marx liksom Engels är från första stund kritiska, ja fientliga till denna tanke. Ordet »diktatur« dyker upp i Marx vokabulär för första gången och innebörden är glasklar: parlamentet måste gripa hela makten och diktera villkoren för det framtida Tyskland. Om kungen och hans ministrar ska vara med och bestämma kommer de snart att kapa åt sig initiativet.
I sin kamp mot den politiska utvecklingen sparar Marx inte på krutet. Han uppmanar sina läsare till skattevägran, och han anklagar regeringen Brandenburg för högförräderi.
Marx var, till skillnad från Engels, inte den som gav sig ut på militära äventyr. Orden var hans vapen, och han slungade dem oförskräckt mot vem det vara månde. I längden var hans kamp omöjlig, men han såg ändå till och med i nederlaget möjligheter till framtida segrar. När han tvingades lämna inte bara Tyskland utan också Frankrike var han ännu hoppfull.
Det kan tyckas paradoxalt. Han hade hoppats på en bred allians mot kungar och furstar, men liberalernas misstro mot kommunister och socialister var större än deras motvilja mot den gamla ordningens män. Valet var inte helt överraskande: Marx gjorde ingen hemlighet av att han såg en sådan koalition enbart som en etapp på vägen mot ett kommunistiskt maktövertagande. De tyska liberalerna hyste större förhoppningar om att kunna påverka kungamakten i sin egen riktning. Förhoppningarna kom på skam, och Marx reaktion var inte modfälldhet utan snarare ny kämpaglöd. Nu visste han hur landet låg!
Denna optimism tog han alltså med sig till London. Han kunde inte ana att Europa stod inför en genomgripande ideologisk förändring efter revolutionerna, en förändring som inte skulle vara till fördel för honom och hans politiska program.