Alltsedan Grundrisse under 1950-talet blev allmänt bekant bland Marxläsare har texten varit föremål för motstridiga tolkningar och värderingar. Den skrevs i slutet av 1850-talet, först i ett slags de revolutionära förväntningarnas eufori och efter hand under växande missmod och sjuklighet.
Tematiskt är Grundrisse bredare än något annat som Marx lämnat efter sig. Här öppnar han flikar såväl mot ett avlägset förflutet som en hägrande framtid. Komplexa filosofiska begrepp delar utrymme med rena räkneövningar. På sätt och vis slår texten en bro mellan 1840-talets Ekonomisk-filosofiska manuskript och 1860-talets Kapitalet Band I.
Meningarna om Grundrisses plats i Marx verk går vitt isär. De som vill vaska fram en bestämd och konturskarp teori, vare sig i ortodoxins namn eller för en nutida vetenskaplig utveckling, tenderar att värdera Grundrisse lågt. Den som snarare söker inspiration för en fri, radikal genomlysning av kapitalismens samhälle ända in i det tidiga 2000-talet knyter gärna med egna händer samman de lösa trådändarna i Grundrisse.
Den 8 december 1857 skriver Jenny Marx ett brev till sin och Karls nära vän Conrad Schramm. Hon berör där den pågående ekonomiska krisen och noterar med tillfredsställelse att »den gamla smörjan håller på att bryta samman«. Det prekära läget märks också i familjen Marx egen ekonomi. Karl får inte skriva mer än en artikel i veckan mot tidigare två i New York Daily Tribune. Men Karl är likväl »på bästa humör« och »hans gamla arbetsförmåga och energi har återvänt, liksom den sinnets glädje och munterhet som varit borta i åratal, ända sedan vår stora olycka, förlusten av vårt lilla älsklingsbarn«.
Samma dag meddelar Karl sin vän Engels att han »arbetar som en galning nätterna igenom med att sammanfatta mina ekonomiska studier« för att de »åtminstone i grunddragen (die Grundrisse) ska vara klara före syndafloden«.
I ett brev till Ferdinand Lassalle några veckor senare använder han i stället ordet »Grundzüge«, och ännu något senare skriver han till Engels om sina »principles«. Men innebörden är densamma; han ska äntligen presentera det väsentliga av sin stora samhällsteori.
Under månaderna som följer blir tonen i hans brev allt mindre segerviss. Till Lassalle skriver han i slutet av februari att det kostar stor möda att sammanfatta många års studier, i synnerhet om man inte är herre över sin egen tid. Det är bara nätterna som är fria för honom, och då plågas han av ständiga återfall i en leversjukdom.
Den sjuka levern är ett återkommande tema i Marx brev. Det är säkert omöjligt att utifrån ett antal spridda brevuttalanden slå fast vad lidandet verkligen berodde på. I Marx samtid skylldes smärtor i bukregionen nästan automatiskt på levern. Kanske var orsaken till illabefinnandet betydligt mer trivial. Den väldiga anspänningen och de orimliga arbetstiderna befrämjade knappast hälsan.
Han mådde kort sagt inte bra, och den textmassa som nattarbetet resulterade i växte honom ur händerna. Det ena temat ledde snabbt över till något annat som i sin tur öppnade vägen för ytterligare ett problem som omedelbart pockade på lösning. I samma andetag som han ställde de stora frågorna om samhällets dynamik gav han sig i kast med att utföra ett antal räkneoperationer där vissa samband skulle framgå med matematisk exakthet.
Han gapar över allt och förstår att han är på väg att mista hela stycket. På sätt och vis blev det så. Han blev aldrig färdig med sina Grundrisse. Med stigande missnöje betraktade han den massiva hög av häften som han fyllt med sina nästan andlöst framvällande texter. Han hittade inte ens i sina egna anteckningar, klagar han för Engels i slutet av maj -58. »Det djävliga är nämligen, att allting i manuskriptet (som i tryck skulle bli en tjock bok) är huller om buller.«
Till sist greps han av ren motvilja mot det han skrivit. I november 1858 fick Lassalle veta att uppgiften hade högsta dignitet – »den första vetenskapliga framställningen av en viktig åsikt om de samhälleliga förhållandena«. Innehållet var klart, men inte formen. Och det hittillsvarande resultatet fördärvades av »ett sådant kvalmigt, träaktigt skrivsätt som utmärker en sjuk lever«.
Vid den tiden hade Marx redan beslutat att snäva in sitt projekt. Han var sysselsatt med ett första häfte av en planerad serie där formen skulle bli lika stram som den varit otuktad i Grundrisse. Resultatet blev Zur Kritik der politischen Ökonomie, 1859 (Till kritiken av den politiska ekonomin, 1943). Det mesta som tillåtits ta plats i det stora manuskriptet hölls utanför där. Häftet var åtminstone en början till det som åtta år senare skulle bli Kapitalets första band.
Det dröjde länge innan Marx stora manuskript – som inte bara gick under namnet Grundrisse utan ibland också kallades Rohentwurf (råutkast) – blev känt för världen. Inte ens Engels hade fäst något större avseende vid det utan det var främst Kapitalets ännu ofullbordade delar som han ägnade sig åt att försöka göra färdiga för trycket när Marx var död. Först Karl Kautsky – som så gärna ville fullfölja Engels arbete – lät år 1903 trycka den inledning som hörde till Grundrisse-projektet. Det skedde i de tyska socialdemokraternas teoretiska tidskrift Die neue Zeit. Redigeringen var inte särskilt samvetsgrann, men texten väckte stort intresse bland dem som ville fördjupa sig i Marx tänkande. Österrikaren Max Adler, den så kallade austromarxismens främste teoretiker, fäste stor vikt vid inledningen, och detsamma gjorde den ungerske filosofen Georg Lukács i sitt epokgörande arbete Geschichte und Klassenbewusstsein, 1923 (Historia och klassmedvetande, 1968). Så har det fortsatt under hela 1900-talet och ända fram till idag. Mellan 1939 och 1941 gavs det i Moskva ut en mer tillförlitlig utgåva av hela manuskriptet. Men i skuggan av kriget blev den föga läst. Först nyutgåvan från 1953, med titeln Grundrisse der Kritik der politischen Ökonomie som gavs ut i Berlin och strax också i Frankfurt och Wien, väckte större uppmärksamhet och blev i själva verket en del av den renässans för den »unge Marx«, Manuskriptens Marx, som spelade en stor roll i den oppositionella marxism som riktade sig mot partiortodoxi och förtryck inom Sovjetimperiet. Även i Grundrisse talade Marx om alienation. Därtill öppnade han vidare vyer än i det mer fokuserade Kapitalet.
Antonio Negri, den italienske filosofen och aktivisten, gav 1979 ut boken Marx oltre Marx (Marx bortom Marx), där han hävdade att Grundrisse präglades av att den tillkommit i en revolutionär situation. Marx skrev den samtidigt som han »förde bok« över den pågående krisen. Teori och praktik kom där varandra närmare än i något annat verk av Marx, menade Negri. Grundrisse är alltså inte främst en etapp på vägen mot Kapitalet utan snarare en handling i ord.
Kanske kan man i nutida Marxreception urskilja en särskild Grundrisse-linje där öppenheten och friheten i det stora verket lockar till djärva tillämpningar på nutiden. Under 2000-talet har Negri tillsammans med amerikanen Michael Hardt gett ut en uppmärksammad trilogi med oförvägna försök att finna nycklar till samtiden: Empire, Multitude och Commonwealth. Därtill har de kommit med en avslutande Förklaring. Alla skillnader till trots, hör också den slovenske Slavoj Žižek till samma riktning. Det är den öppna andan i Grundrisse snarare än den stränga följdriktigheten i Kapitalet som präglar hans liksom Negris och Hardts verk.
Till dem som hanterar Marx tämligen fritt hör också den amerikanske litteraturvetaren Fredric Jameson. En elev till honom, Thomas M. Kemple, har för övrigt skrivit en originell bok där Grundrisse snarast behandlas som en skönlitterär text, alltså en skapande författares verk.
Men naturligtvis är Grundrisse också ett förarbete till Kapitalet. Den som först – och med stor ackuratess – utredde hur Marx samhällskritiska projekt utvecklades genom arbetet med Grundrisse var Roman Rosdolsky, en ukrainsk historiker och ekonom, som samlade sina resultat i det stora verket Zur Entstehungsgeschichte des Marxschen Kapital (1955). Rosdolsky visade där hur Marx i en rad utkast lekte med tanken på vad det tilltänkta verket skulle innehålla och hur mycket av detta som sedan förverkligades i Kapitalets tre band.
Det finns två huvudfrågor som kan ställas utifrån denna och även senare utredningar av samma slag. Dels: Vad finns i Grundrisse som inte återfinns i Kapitalet? Dels: Hur långt har Marx i Grundrisse hunnit med det arbete som så småningom resulterar i Kapitalet? Vilka centrala begrepp är redan utformade mot slutet av 50-talet, vad finns i mer rudimentär form, och vad saknas helt?
Den första frågan är inte bara utgångspunkten för Negris, Hardts och Žižeks fria tillämpning av marxska perspektiv i samtidens problemvärldar. Den har också drivit många mindre storvulna utforskare av det ofullbordade manuskriptet. Grundrisse är en ofta kommenterad skrift, om än i lä för Kapitalet.
Det var den andra typen av frågor som helt dominerade den sovjetiska och östtyska Marxforskningen liksom de mer direkt partitrogna utläggningarna i ämnet. Den kritiska utgåvan av Grundrisse i Marx Engels Gesamtausgabe inleds med ett långt förord där den avgörande frågan är hur långt på vägen till Kapitalet som Marx kommit under åren 1857 och 1858. Det är nu som han blir på det klara med arbetets natur i kapitalismen, och det är nu han inser att varan är själva den springande punkten i samma ekonomi, heter det.
Man skildrar helt enkelt en teleologisk process, där målet är den slutgiltiga teori som Marx utvecklade i Kapitalet. Processen hade börjat med Marx och Engels tidigaste skrifter i ekonomi från 1840-talet och nått sitt mål först med Engels slutredigering av Kapitalets tredje band. Ja, i själva verket slutade den inte med detta, den fortsatte med Lenin och hela vägen framåt i Sovjetunionens och den reellt existerande socialismens historia. Denna fortsättning är dock inte klart tecknad i Marx Engels Gesamtausgabe, medan dess konturer är desto skarpare i Marx Engels Werke några årtionden tidigare. Där är inledningarna undertecknade av Sovjetiska kommunistpartiet som noga inpräntar den tolkning som Lenin gjort. Det är som att läsa klassisk luthersk teologi. Bibelorden får den tolkning som den store reformatorn gett dem.
Även i odogmatiska framställningar som Michael Heinrichs Die Wissenschaft vom Wert framstår Grundrisse främst som en etapp på vägen mot Kapitalet. Men det är inte längre fråga om en teleologisk utveckling. Heinrich betonar tvärtom att det inte alls är säkert att förändringarna i Marx utveckling alltid innebär förbättringar. Det hindrar honom inte från att i Grundrisse främst se ett förarbete till Kapitalet. Men han framhåller också övertygelser i Grundrisse som försvinner i Kapitalet. Främst gäller det tanken att kapitalismen måste bryta samman under en tillräckligt djup kris. Enligt Heinrich bleknar den bort i Marx tankevärld efter 1858 års kris.
Självklart är det viktigt att se skillnader och likheter mellan Marx stora, ofullbordade verk och den text som blev Kapitalets första band. Det blir också ett tema i nästa kapitel. Men här ligger tyngdpunkten vid vad som är unikt för Grundrisse – kort sagt det som gör det till ett arbete som i all sin ofärdighet framstår som så lockande och inspirerande. Det gäller inte minst den märkliga ofullbordade inledningen. Genom den kommer man ofrånkomligen in på den starkt Hegelinspirerade vokabulär som också präglar en rad andra partier i Grundrisse. I Kapitalet finns bara några ekon kvar. I Grundrisse tycks stundtals avståndet till Manuskripten mindre än till Kapitalet. Temat alienation dyker åter upp, ja på ett ställe använder Marx till och med ordet »Gattungswesen« (artväsen) som annars hör hemma i perioden före Teserna om Feuerbach och Tyska ideologin och därmed före den stora uppgörelsen med väsenstänkandet.
I bjärt kontrast till dessa filosofiska utflykter står ambitionen att utarbeta en exakt teori i snarast naturvetenskaplig mening. Den dyker upp flera gånger i Grundrisse och pekar entydigt framåt, mot Kapitalet.
I Grundrisse står därför två vetenskapsideal sida vid sida, det ena med rötterna i Hegels filosofi, det andra där samtidens exakta teorier främst inom fysik och kemi tjänar som mönster. Med tanke på Marx intellektuella bakgrund är motsättningen inte överraskande. Det anmärkningsvärda – det som kräver en förklaring – är snarare hur Marx söker sig tillbaka till Hegel under den ekonomiska krisen och hur han sedan åter töjer banden till den gamle läromästaren när krisen ebbat ut. Det sker samtidigt som han överger sitt magnifika, närmast gränslösa projekt. Han ställer sig en ny och betydligt mer begränsad uppgift: att skriva den Zur Kritik der politischen Ökonomie: erstes Heft (hädanefter kallad enbart Till kritiken) som vi redan stött på. Vägen från Grundrisse till Till kritiken brukar i litteraturen beskrivas som kort och närmast naturlig, ja bara ännu ett steg mot Kapitalet. Men nog är övergången från det ena projektet till det andra betydligt mer dramatisk? Marx måste ha fört en kamp med sig själv och beslutat sig för att pröva sig fram till ett mer överskådligt framställningssätt. Nu skulle det bli en serie häften i stället.
Steget från Grundrisse till Till kritiken blir ett centralt tema i detta kapitel. Jämförelsen mellan den märkliga inledningen till Grundrisse och det inflytelserika förordet i Till kritiken blir också viktig.
Det stora manuskriptet innehåller också annat som kräver sin behandling. Det dominerande kapitlet i Grundrisse som handlar om kapitalet fick aldrig någon motsvarighet i Till kritiken. Men kapitlet förtjänar sin särskilda uppmärksamhet, inte minst därför att det innehåller teman som aldrig utvecklas i Marx senare produktion. Ett avsnitt om vad Marx kallar det asiatiska produktionssättet har väckt både intresse och livliga kontroverser under de senaste 60 åren. I ett annat avsnitt brottas Marx med frågan hur arbetet kan gestaltas i ett mer avancerat samhälle än det kapitalistiska.
Dessa båda teman avslutar kapitlet.
Det stora manuskript som fått namnet Grundrisse bär spår av det rasande arbetstempo som Marx drev upp under arbetet. Dispositionen blir lidande av brådskan. Framställningen avbryts ofta av meningar som »Det hör inte hit« eller »Det måste utvecklas mer längre fram«. Orden vittnar om hur snabbt och omedelbart anteckningarna är gjorda men också om det väldiga idé- och kunskapsflöde som präglar dem. Tiden från sommaren 1857 till mars 1858 är – trots sjukdom, fattigdom och brödskriverier – en tid av oavlåtligt skapande. Väl är stilen ofta tung och ovig, en omåttlig prövning för en översättare; men detta ofta haltande, otympliga språk bär upp en enorm tankebörda, och inte sällan lyses den mörka snårskogen av ord upp av någon vacker aforism.
Den text som nu återges i fullständiga utgåvor – som Marx Engels Gesamtausgabe – består av tre olika delar. Först kommer en kort utläggning om två ekonomiska teoretiker i generationen efter David Ricardo: fransmannen Frédéric Bastiat och amerikanen Henry Charles Carey. Texten skrevs redan i juli 1857 och dess bestående bidrag är beteckningen »vulgärekonom«. Carey och Bastiat skiljer sig från Smith och Ricardo däri att de inte framställer det kapitalistiska samhället som genomkorsat av konflikter utan tvärtom som en harmonisk arena. Därmed undviker de enligt Marx varje djupare analys av samhället och nöjer sig med en glättad fasad. Marx nämner inte Manchesterliberalerna i texten, men de är samma andas barn som menar att den fabriksägande medelklassen kan föra arbetarnas talan i frihandelns konfliktfria samhälle.
Även en inledning som i sin ofullbordade gestalt omfattar ett 20-tal sidor faller utanför den text som Marx själv benämnde Grundrisse. Men denna inledning, som skrevs i rykande fart i slutet av augusti 1857, sätter tonen för mycket av det som följer i det stora manuskriptet – eller rättare sagt de sju häften som Marx klottrade fulla – och trycks alltid självklart tillsammans med detta.
Vad som följer efter inledningen är visserligen svåröverskådligt men har ändå en grundläggande struktur som i mer renodlad form kan återfinnas både i Till kritiken och i Kapitalet. Först kommer ett kapitel om pengarna och sedan ett annat om kapitalet. De är numrerade som II och III. Sannolikt är inledningen tänkt som en första del.
Ordningen inom kapitlen har spontanitetens frihet. Penningkapitlet börjar med utförliga excerpter från en bok om banker av en lärjunge till Proudhon, Alfred Darimon, och manuskriptet avslutas med en rad kompletteringar till båda kapitlen. Även däremellan sker många utvikningar, ofta ytterst fascinerande men knappast lätta att foga in i den helhet som Marx eftersträvat.
»Inledningen« är värd sin särskilda uppmärksamhet. Den är inte bara den del av verket som haft störst inflytande på eftervärlden. Den är också det närmaste Marx kommer en framställning av sin grundläggande metod. Några månader efter det att han gjort sitt utkast till en inledning, i januari 1858, skrev han till Engels att han »av en ren tillfällighet« fått Hegels Logik i sin hand. Den och några andra skrifter av samme filosof ska hans vän Ferdinand Freiligrath ha gett honom som gåva. Ursprungligen har böckerna tillhört Bakunin.
Flera volymer av Hegel finns i Marx efterlämnade bibliotek, däribland också Logiken, alltså Wissenschaft der Logik (Logikens vetenskap, 1841 års upplaga). Det var ett arbete som även långt tidigare varit på tapeten i Marx skrifter, i synnerhet i Manuskripten men också i Filosofins elände. Det exemplar som han har tillgång till kring nyår 1858 har han sannolikt fått redan 1856. Det var först i samband med arbetet med Grundrisse som dess innehåll aktualiserades för honom när han »bläddrade igenom« det.
I sitt brev till Engels tillägger Marx: »Om det någonsin åter blir tid för sådana arbeten, så skulle jag ha stor lust att på två eller tre tryckark göra det rationella i den metod, som Hegel upptäckt men samtidigt mystifierat, tillgängligt för det vanliga människoförståndet.« Märkligt nog återvänder samma idé tio år senare, 1868, när han skriver till den tyske garveriarbetaren och självlärde filosofen Joseph Dietzgen att han ämnar skriva en dialektik så snart han »blivit kvitt bördan av Ekonomin«. Redan hos Hegel »finns de rätta dialektiska lagarna« och det gäller bara att befria dem från deras »mystiska form«.
Det är förstås omöjligt att avgöra hur denna text, som dök upp i hans tankar med så långa mellanrum, skulle ha förhållit sig till den inledning som han faktiskt författade redan sommaren 1857. Där, liksom i en viktig del av själva Grundrisse, är Hegel förvisso närvarande men utan att befinna sig i fokus.
Marx fick aldrig tid att klargöra den relation till Hegels filosofi som han utvecklat under 1850- och 60-talen. Vi får i stort sett nöja oss med Grundrisse samt några sporadiska uttalanden i Kapitalet. Närmare besett är det inte så lite.
»Inledningen« är först och sist ett försök att förklara skillnaden mellan de resultat som de klassiska nationalekonomerna kommit fram till och Marx’ egna. Det centrala avsnittet handlar om den politiska ekonomins (eller i dagens termer nationalekonomins) metod. Men Marx kommer också in på Hegel och hegelianerna. Bland dem finns det inga ekonomer som han tar ställning till. Men Marx måste avgränsa och bestämma sin metod också i förhållande till deras.
Han inskärper till en början att han enbart talar om den materiella produktionen. Därvid anknyter han till de bestämningar av den materialistiska historieuppfattningen som han och Engels gjort redan i Tyska ideologin. Det finns en likhet i själva ordalydelsen, och det är troligen inte av en tillfällighet; när han något år senare skriver förordet till Till kritiken har han det gulnande och sönderfallande manuskriptet i färskt minne, kanske rentav framför sig.
I Tyska ideologin hade det hetat att de förutsättningar, från vilka författarna utgår, är verkliga förutsättningar, närmare bestämt »de verkliga individerna, deras handlingar och deras materiella livsbetingelser, sådana de frambringats såväl av tidigare handling som av deras egen«. I Till kritiken säger Marx: »I samhället producerande individer – och därmed samhälleligt bestämd produktion av individerna – är naturligtvis utgångspunkten.« De vagare uttrycken i den tidigare texten har utbytts mot ett enda och mer bestämt – produktionen. Termen »handling« (Aktion) har inte någon begränsning till den materiella produktionen, och i det äldre citatet lyser samhället med sin frånvaro. Man kan säga att det är den utvecklade teorin om den materiella produktionen som skiljer de båda uttalandena åt.
Men den väsentliga skillnaden mellan uttalandena i Tyska ideologin och Grundrisse ligger inte i deras formulering utan i deras adress. Tyska ideologin var menad som en uppgörelse med vänsterhegelianernas idealism. Grundrisse vänder sig mot de liberala ekonomernas individualism eller atomism. Unghegelianernas misstag var enligt Marx att de utgick från vad människor inbillade sig om sig själva och inte från de faktiska förhållanden som de levde under.
Kritiken av de liberala ekonomerna gäller inte deras idealism. Det är inte deras världsbild som blir attackerad utan deras ekonomiska teori.
I sin ekonomiska teori utgår ekonomerna från de materiella omständigheterna och inte som de idealistiska filosoferna från idéerna. Deras misstag ligger i själva utgångspunkten. De förutsätter att den ensamma individen – Robinson på sin ö – ger den mest överskådliga bilden av de ekonomiska förhållandena i vilket samhälle som helst. Den producerande och konsumerande enslingen lyder samma ekonomiska lagar som vilken gemenskap som helst, från den lilla byn till hela Storbritannien.
Marx ser i denna föreställning ett utslag av borgerlig individualism. Han medger att individen i det borgerliga samhället visserligen framstår som en självständig enhet och att de sociala formerna enbart ter sig som »medel för den enskildes privata ändamål«. Men det är bara inom en bestämd och avancerad typ av samhälle som individen kan framstå som självständig.
Den borgerliga historiesynen är alltså ohållbar. Men varför är den det? Vad är det i de borgerliga ekonomernas tillvägagångssätt som leder dem till orimliga resultat?
För Marx ligger svaret i deras sätt att använda vetenskapliga abstraktioner. Abstraktionen är nödvändig för varje typ av vetenskapligt arbete. Ur det empiriska materialets överdåd av enskildheter måste man sålla fram vissa väsentliga drag eller företeelser. Man måste övervinna det tillfälliga och finna det gemensamma, det sammanbindande, det avgörande. Men därmed är inte sagt hur de olika abstraktionerna förhåller sig till varandra eller till det konkreta materialet.
Ekonomerna har förutsatt att vissa abstraktioner alltid är giltiga – och giltiga på varje nivå. Det är därför som de kunnat gå från en typ av samhälle till alla typer och från samhället i stort till den enskilda individen.
Men i så fall måste man kunna isolera de olika abstraktionerna från varandra och hantera dem som självständiga agenter som löper genom historien och gäller för alla enskilda människor och grupper och hela samhällen. Om förhållandet mellan abstraktionerna skiftar från epok till epok, eller om de över huvud bara delvis kan skiljas från varandra, så går det inte att dra linjer framåt eller bakåt i historien med deras hjälp.
De ekonomiska teoretikerna har på olika sätt sökt klara av denna manöver. Den stora svårigheten ligger i att skilja den materiella produktionen från distributionen av produktionsresultaten mellan olika samhällsklasser. Ricardo väljer att se produktionen som given och utanför ekonomins egentliga problemsfär. Den stora frågan för den ekonomiska teorin blir då den skiftande fördelningen mellan samhällsklasserna. Ricardo räknar med tre klasser genom historien eller just de som dominerar under hans egen samtid: jordägare, kapitalister och arbetare. John Stuart Mill utvecklar en snarlik tankegång. Produktionen utvecklas med en naturlags nödvändighet och är därmed inte underkastad mänsklig vilja och mänskliga beräkningar. Naturen ger de ramar innanför vilka människorna har att röra sig. Distributionen kan däremot påverkas. Det är produktionen som bestämmer kakans storlek, men människor kan dela kakan mellan sig på olika sätt.
Mills bestämning av förhållandet mellan produktion och distribution får bilda utgångspunkten för Marx kritik. I sammanhanget hade det varit givande om han gått in på System of logic (1843) där Mill utvecklar sin syn på vetenskaplig metodik och teoribildning. Sambandet med hans ekonomiska teorier är starkt. Men Marx tar inte någon närmare notis om den empiristiska brittiska filosofin. Det är det konkreta utflödet av denna filosofi som han ställer mot sin egen vetenskapsteori.
För Marx innebär Mills tes om produktionen ett sätt att upphöja det kapitalistiska produktionssättet till evig giltighet. Det har alltid existerat, bara i mer eller mindre primitiva former, och det kommer alltid att finnas i alltmer avancerad gestaltning. På ett strikt ekonomisk-teoretiskt plan skiljer sig Marx från Ricardo och Mill genom uppfattningen att produktionen likaväl som distributionen är underkastad genomgripande historiska förändringar. Marx hävdar också att det i själva verket är produktionen som är avgörande för dessa förändringar.
Men skillnaderna kan inte reduceras till skillnader i resultat; det är också skillnader i vetenskapligt tillvägagångssätt. För Ricardo och Mill är det en självklar förutsättning att man kan isolera produktion och distribution från varandra. Enligt Marx är produktion och distribution inbördes beroende variabler.
För att demonstrera fördelarna med sitt synsätt gör Marx en längre begreppsexercis med de ekonomiska huvudkategorierna produktion, distribution, utbyte och konsumtion. Utbytet, alltså själva den direkta relationen mellan säljare och köpare, spelar en tämligen passiv roll i resonemanget. Distributionen eller fördelningen av produkter mellan olika samhällsklasser är desto centralare.
Det avgörande för Marx är att dessa kategorier ständigt är invävda i varandra. Bara provisoriskt och abstrakt kan de göras oavhängiga. Redan rent logiskt hänger de samman: så till exempel är produktionen alltid också konsumtion (av råvaror), konsumtionen alltid också produktion (av den egna kroppen). Det råder i dessa avseenden – som Marx säger – omedelbar identitet mellan dem. Men det finns också ett medelbart, ett indirekt förhållande mellan dem. Produktionen bestämmer konsumtionen: bara det som produceras kan konsumeras. Men konsumtionen bestämmer också produktionen – det som inte konsumeras kommer i längden inte heller att produceras.
Mellan produktionen och konsumtionen ligger distributionen och utbytet. Försöken att isolera distributionen ter sig redan av den anledningen utsiktslösa. Marx visar också hur de ekonomer som prövat denna isolering tvingats göra en rad dubbla bestämningar till exempel av kapitalet som måste sättas i relation dels till produktionen, dels till distributionen.
Distributionens struktur är i själva verket bestämd av produktionens struktur, säger Marx. Men det innebär inte att distributionen är helt avhängig av produktionen. Man kan till exempel konstatera att en distributionsform historiskt kan föregå den motsvarande produktionsformen (så som handelskapitalismen föregick industrikapitalismen). Distributionen är därtill inte enbart distribution av produkter; den tar alltså inte vid först där produktionen slutar. Det finns också en distribution av produktionsverktyg liksom det finns en distribution av samhällsmedlemmarna mellan de olika arterna av produktion.
Gentemot de klassiska liberala nationalekonomerna hävdar alltså Marx att de ekonomiska kategorierna inte ens begreppsligt eller kausalt kan hållas isär. Varje produktionssätt utgör en unik kombination av de olika kategorierna. De klassiska nationalekonomerna har kunnat anta att kapitalismen är en evig produktionsform därför att de isolerat produktionen från de andra ekonomiska grundkategorierna. Därmed har de varit oförmögna att se det nya och unika i olika produktionssätt.
Men hur ska nu den avgörande skillnaden mellan å ena sidan Ricardos och Mills, å andra sidan Marx tillvägagångssätt bestämmas?
Ett aktningsvärt försök gjorde redan på 1960-talet den tjeckiske filosofen Jindrich Zelený i boken Metod och teori i Kapitalet (1976). Han ställer där Ricardo mot Marx och drar en rad intressanta slutsatser ur jämförelsen.
Ricardos analys av kapitalismen utmärks enligt Zelený av att den skiljer mellan empiriska fenomen och det bakomliggande väsendet och att detta väsen fattas som oföränderligt. Väsendet kan därmed inte undergå några kvalitativa förändringar, och det kan alltså inte heller dyka upp kvalitativt åtskilda ekonomier (det vill säga ekonomier med olika »väsen«) i historien. De frågor som Ricardo kan ta upp blir i enlighet med den utgångspunkten kvantitativa frågor.
Medan Ricardo utgår från »det fixa väsendet«, alltså från en abstraktion som ska gälla för alla ekonomiska förhållanden, så är Marx startpunkt visserligen också en abstraktion – men en abstraktion fattad som »cell«, det vill säga som den minsta, föränderliga enheten i en föränderlig organism. Varan är den enhet som han utgår från i den teori som han utvecklar efter Grundrisse och framför allt i Kapitalet. Enligt Zelený skulle alltså varan kunna fattas som det kapitalistiska produktionssättets cell.
Zelenýs tolkning har fina detaljer, men hans försök att bestämma hur Marx i stort skiljer sig från Ricardo ter sig inte lyckat. Bilden med cellen är inte träffande. Ingen biolog på Marx tid försökte bestämma en djur- eller växtart genom att utgå från enskilda celler. Marx kunde själv ibland tala om celler i biologisk mening, men han byggde inte sina resonemang om ekonomins grundkategorier på den jämförelsen.
Men väsentligare än själva analogin mellan vara och cell är det perspektiv som Zelený sätter in Marx metod i. Zelený betonar att Ricardos föreställning om det fixa väsendet hör hemma i en mekanistisk tankevärld. Marx skulle däremot arbeta i en mer biologiskt präglad tradition: närmare bestämt i den tradition som ser mänskliga, samhälleliga och historiska förhållanden i analogi med biologiska. Det är en tradition närmast från Hegel och från de romantiska naturfilosoferna med Schelling i spetsen. Mot försöken att tillämpa grundprinciperna i Newtons teori på alla områden framhävs där det organiska, det sammansatta och föränderliga i alla mänskliga processer och förlopp.
Låt oss konkret skärskåda den organiska modellens betydelse för Marx.
Först kan man konstatera att den omedelbara biologiska inspirationen i Grundrisse är minimal. Öppet kommer den till synes bara en gång. Det är när Marx säger att förkapitalistiska ekonomiska system enbart kan förstås om man tar sin utgångspunkt i det mer komplexa kapitalistiska systemet och drar en parallell till den jämförande anatomin: »Människans anatomi ger nyckeln till apans anatomi.« I Marxlitteraturen har utsagan gett upphov till en rad lärda utläggningar. I verkligheten vittnar den om att Marx fortfarande är romantiskt inspirerad i sin syn på den jämförande anatomin. För en naturfilosof som tysken Lorenz Oken var det en självklarhet att människan i sitt väsen sammanfattade hela den biologiska hierarkin och att denna hierarki alltså kunde förstås utifrån sin fulländning: människan. Liknande tankar förekommer hos Hegel som kallade anden för hela naturens sanning. Det var också den romantiska naturfilosofin som under några årtionden vägledde den empiriska forskningen inom jämförande anatomi. Den inspirationen upphörde först när Darwins teorier började slå igenom.
Det är uppenbart att denna romantiska inspiration har mycket lite att göra med de resonemang som Marx för i Grundrisse. Den idealistiska föreställningsvärld som döljer sig i romantikernas anatomiska forskningar är ingen inspirationskälla för Marx och hans jämförelser mellan mer och mindre avancerade system. Analogin som han gör är ytlig.
I Kapitalet spelar parallellerna mellan naturvetenskaper och samhällsvetenskaplig forskning en förhållandevis mer framträdande roll; Marx intresseinriktning har också i någon mån hunnit förändras. Men allmänt sett finns det inte någon särskilt stark betoning av det organiska. När det gäller Marx syn på biologin är den stora skillnaden mellan Grundrisse och Kapitalet att Darwins Origin of Species, 1859 (Om arternas uppkomst, 1870), utkommit. Därmed förändras hans syn på allt levande och i synnerhet dess utveckling på ett genomgripande sätt. Men det är en senare historia. Nu gäller det inledningen till Grundrisse.
Tveklöst kan vi slå fast att om Marx föreställningar om den komplexa helheten hämtat något reellt stöd i en organismmodell, så är det inte via biologin utan via den idealistiska filosofin. Eller närmare bestämt: om Marx gentemot Ricardos, Mills med fleras mekanistiskt inspirerade idéer om förhållandet mellan olika ekonomiska kategorier hävdar ett organiskt samband mellan dessa kategorier, så är det inte i den biologiska teoriutvecklingen utan i de filosofiska spekulationerna om organiskt och oorganiskt som man måste söka inspirationen.
När Marx har avgränsat sin uppfattning mot Mills och Ricardos är han mån om att också snabbt avgränsa den från Hegels. Efter utläggningen om det intrikata förhållandet mellan produktion och konsumtion tillfogar han: »För en hegelian är ingenting enklare än att därefter bestämma produktion och konsumtion som identiska.« Längre fram i texten preciserar han sin egen uppfattning om förhållandet mellan de olika ekonomiska kategorierna – produktion, distribution, utbyte och konsumtion – så att de inte är »identiska, utan att de alla utgör delar av en totalitet, skillnader inom en helhet«.
Helhetsbegreppet har han gemensamt med Hegel mot de empiristiskt sinnade nationalekonomerna. Det är identitetsbegreppet som han vänder mot Hegel. Vad det innebär ska vi strax se.
Det är tydligt att hans uppfattning om totaliteten rimmar illa med de organismföreställningar som utvecklats inom den idealistiska filosofin. Där är varje del underordnad helheten, varje del tjänar helhetens ändamål. Organismen i denna föreställningsvärld utgör en – låt vara ständigt föränderlig – harmonisk enhet.
Men Hegels helhetsbegrepp, som innefattar så mycket mer än det organiska även i denna vidsträckta mening, bygger också på en mer komplex (och komplicerad) föreställning om identiteten än vad föreställningen att delarna är harmoniskt inordnade i eller snarare sammansmälta i helheten låter ana. Marx polemik måste sättas in i detta vidare sammanhang.
Hegel utgår från föreställningen att allt är underkastat förändring och därmed att allt ingår i en rastlös utvecklingsprocess. I en sådan process bildas helheten av varandra motsatta delar, men dessa helheter är tillfälliga och sprängs sönder för att avlösas av nya, mer komplexa helheter. Marx föreställning om de olika produktionsförhållandenas framväxt, etablering och upplösning tycks vara en mycket speciell tillämpning av denna utvecklingstanke. Men Marx är inte enig med Hegel: Hegel har fattat förhållandet mellan delarna i helheten på ett felaktigt och spekulativt sätt, hävdar Marx.
Hegel försöker i sina arbeten finna en enkel och osammansatt utgångspunkt som utgör begynnelsen på de ändlösa, allt mer komplexa utvecklingsprocesserna. I Phänomenologie des Geistes, 1807 (Andens fenomenologi, 2008), där han följer kunskapens väg, utgår han från »den sinnliga vissheten«, i Wissenschaft der Logik (Logikens vetenskap), 1812–1816, från det helt obestämda varat. Men vilken utgångspunkt man än väljer, så utelämnar man alltid något annat. Vilket »Etwas« (något) som man än tar till föremål för sin undersökning, så bortser man från »ein Anderes«, ett annat. Men då blir detta andra ett problem, och framför allt blir förhållandet mellan det ena (Etwas) och det andra en i princip olöslig svårighet. De båda företeelserna måste därför fogas in i samma helhet. Men denna helhet utesluter ytterligare andra företeelser, som i sin tur måste inkluderas. Mellan de i den första helheten ingående delarna finns fortfarande en motsättning: de upphör inte att vara »något« och »ett annat« i sin förening.
Detta är en beskrivning av en teoretisk process, en kunskapsprocess; men Hegel har sin idealistiska grunduppfattning och hävdar att varje reell utveckling har samma förlopp. Kunskapens väg är också verklighetens.
Marx kritik av Hegel gäller tills vidare inte idealismen utan förhållandet mellan delarna i helheten, momenten i totaliteten. Vi måste få bättre grepp om Hegels föreställning, innan vi kan förstå vad det är som Marx kritiserar.
En nyckelroll hos Hegel, liksom hos Marx, har motsatsparet abstrakt-konkret. Den enkla utgångspunkten är alltid abstrakt därför att den utesluter »det andra«. Enheten av »något« och »det andra« är konkret i förhållande till de ingående momenten: abstraktionen innebär att man sönderdelar det konkreta i dess beståndsdelar. Marx användning av dessa termer skiljer sig inte från Hegels. Marx säger i Grundrisse: »Det konkreta är konkret eftersom det utgör sammanfattningen av många bestämningar, alltså enhet i mångfalden.« Orden är enklare, men innebörden är snarlik.
Skillnaden mellan Hegel och Marx ligger i deras syn på förhållandet mellan de abstrakta bestämningar som ingår i den konkreta helheten. Hegel använder framför allt ordet Reflexion (ett ord som på svenska kan stavas både »reflektion« och »reflexion«). Därmed öppnar han väg för sin grundläggande föreställning att det finns en överensstämmelse mellan ideellt och reellt, idé och verklighet. Reflexionen är i första hand ett moment i den intellektuella processen: den är analysen av en totalitet, alltså en abstraktionsprocess. Men det är inte vilken analys som helst. Det ena momentet betraktas i sin motsatsställning till det andra; man har alltså helheten för ögonen men håller likväl momenten åtskilda.
»Reflexion« har här inte bara innebörden eftertanke utan betecknar just som i det vardagliga språket också ljusfenomen: återsken, återspegling. Denna dubbeltydighet utnyttjar Hegel. Momenten i en totalitet sönderdelas inte bara genom en tankeprocess utan de reflekterar också sig själva och de andra momenten. Det är i denna återspegling som totalitetens enhet framgår för reflexionen.
Mellan reflexion och enhet finns ett nära samband i Hegels tänkande. Logikens identitetslag a = a utgör höjden av abstraktion, och med dess hjälp kan man över huvud inte förstå någon förändring. Det är, menar Hegel, en »yttre« eller »ytlig« (äussere) reflexion som stannar vid denna rent tautologa identitetssats. I en högre form av reflexion framstår de som skilda moment. Denna den »bestämmande« reflexionen definierar en företeelse genom att avgränsa den från något annat: redan på det sättet håller den såväl »Etwas« som »ein Anderes« inom synhåll.
Men identiteten är liksom abstraktionen inte en företeelse som bara gäller tankeprocesser. Identitetsbegreppet har i samma mån sin tillämpning på reella objekt. I en reell totalitet vilken som helst är de ingående momenten identiska med varandra och likväl åtskilda.
Det är mot denna identitetsföreställning som Marx opponerar sig.
Man måste lägga märke till att Hegel i de sammanhang vi talat om behandlar allomfattande, överallt giltiga företeelser. Marx sysslar med en avgränsad teori. För Hegel höjer sig det enhetsskapande förnuftet över de olika formerna av reflexion. Med sin filosofi vill han först och främst lösa de stora spekulativa frågor som formuleras i den idealistiska traditionen. Han vill finna enheten mellan ande och natur. Hans föreställningar om identiteten är från början utformade i polemik mot romantikens och i synnerhet Schellings så kallade identitetsfilosofi, där det naturliga och det andliga för det filosofiska tänkandet smälter samman i en harmonisk enhet.
Den totalitet som Marx talar om är den materiella produktionens. Denna skillnad är väsentlig. Men genom att konfrontera sin egen uppfattning med Hegels kommer Marx ändå att ställas inför metodologiska och teoretiska frågor av obegränsad omfattning. I inledningen till Grundrisse är denna motsättning mellan begränsat och allmänt oförlöst. Han kallar det centrala avsnittet »Den politiska ekonomins metod«. Men hur förhåller det sig med andra totaliteter? Frågan lämnas halvt om halvt öppen. När han ett halvår efter det att han skrivit sin inledning får lust att skriva om den hegelska metoden i hela dess vidd (dock utan att fullborda ansatsen) så kan man ana att den framstår i klarare dager för honom.
Men redan i inledningen har han hämtat nyckeltermerna från Hegel – ord som »bestämning«, »totalitet«, »moment« och så vidare är lika okända eller åtminstone betydelselösa i Smiths, Ricardos och Mills tradition som de varit centrala för Hegel.
När Marx säger att delarna i den materiella produktionens helhet inte är identiska så menar han givetvis identiska i den hegelska dialektiska meningen. Hegel definierar moment (det vill säga moment i en totalitet) som något som ingår i en helhet med sin motsats, alltså något som är »ein Reflektiertes«. Momenten i en totalitet återspeglar varandra. De är underordnade totalitetens högre enhet. Den uppfattning som Marx framhäver som sin egen är in i detalj relaterad till Hegels. Han hävdar följande:
Ett av momenten, produktionen, präglar såväl sig självt som de övriga momenten (produktionen »greift über« sig och de andra delarna, den dominerar helheten, den är övergripande). »En bestämd produktion bestämmer alltså en bestämd konsumtion, distribution, utbyte och bestämda förhållanden mellan dessa olika moment inbördes.«
Produktionen bestäms »i sin ensidiga form« av de andra momenten. Mellan alla momenten råder växelverkan.
Marx tillägger att det andra momentet, växelverkan, gäller varje organisk helhet. Om han menar att det inte är tillämpligt för det första momentet är omöjligt att avgöra. Man kan bara säga att den traditionella idealistiska uppfattningen om organismer inte tillät något övergripande eller dominerande moment.
Genom själva termen »växelverkan« förtydligar Marx sitt förhållande till Hegel. Enligt Hegel innebär föreställningen om växelverkan en vidareutveckling av kausalitet (’a orsakar b’). När man bara räknar med kausalitet, så betraktas de olika storheterna enbart som yttre i förhållande till varandra, det vill säga de ingår inte i samma helhet eller totalitet. Växelverkan innebär däremot att de inte längre isoleras från varandra.
Men blott och bart växelverkan är lika lite för Hegel som för Marx det som konstituerar en totalitet. I första delen av sitt stora System der Philosophie förklarar Hegel att växelverkan »står på tröskeln till begreppet«. Det är därmed inte tillräckligt för att karakterisera en helhet. Han anför i sammanhanget ett exempel som är av intresse i vårt sammanhang därför att det är så pass konkret att det går att jämföra med vad Marx säger om sitt objekt, alltså den materiella produktionen. Exemplet gäller förhållandet mellan å ena sidan ett folks karaktär och seder och å andra sidan dess lagstiftning. Det är ett klassiskt problem, grundat i själva språket. Ord som »etik« och »moral« har sitt ursprung i andra ord som just betecknar sedvänjor och traditioner. Men hur är nu förhållandet mellan de båda? Om man håller sig till den enkla kausaliteten, så måste man bestämma sig för att det ena är orsak till det andra. Antingen säger man: Det är det som man brukar göra som bestämmer vad som betraktas som gott och rätt. Eller också: Den rådande moralen bestämmer mina handlingar. Hegel avböjer båda alternativen och hävdar att seder och moral präglar varandra ömsesidigt.
Det är alltså fråga om samma typ av växelverkan mellan moment i en helhet som Marx talar om. Men det finns en viktig skillnad. Marx hävdar att det råder växelverkan mellan fyra olika moment. Hegel talar över huvud aldrig mer än om två storheter, alltså »Etwas« och »ein Anderes«. Han definierar, som vi redan sett, »Verhältnis« som en ömsesidig relation (Beziehung) mellan två sidor, och just »Verhältnis« är hans tekniska term för förhållandet mellan momenten i en totalitet, medan »Beziehung« inte har någon särskild betydelse i hans terminologi utan betecknar relation över huvud.
Förhållandet mellan »Etwas« och »ein Anderes« är hos Hegel förhållandet mellan det positiva och dess motsats; motsatsen är i sin allmänhet inte mer kvalificerad som motsats än som just »ett annat«. Detta innebär att Hegels bestämning av förhållandet (das Verhältnis) som en relation mellan två och blott två moment är av stor betydelse för hans dialektik.
Men Marx laborerar med en helhet som består av fyra moment. Redan av den anledningen blir hans totalitetsbegrepp avsevärt mycket mer komplicerat än Hegels.
Vi vet inte om detta är ett medvetet avsteg från Hegel. För Hegel är det centralt att det enbart finns två moment i en helhet. Hans logik skulle helt enkelt inte tillåta fler. Det hänger samman med hans särskilda identitetsbegrepp, det som alltså Marx tar avstånd ifrån.
Hegel hävdar att blotta konstaterandet av växelverkan mellan två moment – som i hans exempel mellan sedvänjor och lagar – inte får oss att begripa (få begrepp om) helheten ifråga. Med begreppet samordnas de båda momenten i en enhet. Motsättningen mellan de båda upphävs, om än tillfälligt. De båda sidorna i växelverkan fattas som »moment i något tredje och högre som är just begreppet«. Med begreppet får samspelet en betydelse. Hegels universum är fullt av betydelser; verkligheten är som en bok som det mänskliga förnuftet kan läsa.
Eftersom Marx inte finner denna enhet nödvändig eller ens möjlig att uppnå, kan han infoga fyra bestämningar i samma helhet. Han söker med andra ord inte den punkt där skillnaderna mellan momenten upphör. I stället söker han ett dominerande eller övergripande moment, ett moment som på samma gång bestämmer de övriga (och sig självt) och står i ett förhållande av växelverkande med dem.
Utredningen i Grundrisse saknar motsvarighet i Kapitalet. Det gör »Inledningen« extra viktig.
Louis Althusser har med rätta betonat att skillnaden mellan Hegels och Marx dialektik inte bara är en skillnad mellan idealism och materialism utan också en skillnad i synen på den dialektiska strukturen. Däremot är Althussers tes att Marx teori efter Feuerbachteserna i grunden skulle vara oförenlig med hela Hegels filosofi ohållbar. Dynamiken och spänningen i Marx förhållande till Hegel kan inte fångas i så enkla termer. Det är inte nycker eller tillfälligheter som driver Marx att åter ta itu med Hegels filosofi i slutet av 1850-talet. Inför uppgiften att äntligen utveckla sin originella samhällsteori är det viktigt för honom att relatera sin egen position i förhållande både till den tänkare som en gång präglade honom och till de ekonomer som var aktuella i hans samtid.
Han är ense med dem alla att man i den vetenskapliga behandlingen av ett objekt måste börja med abstraktioner. I en äldre ekonomisk teori kunde man utgå från det synnerligen sammansatta eller konkreta – till exempel ett lands befolkning – men på den vägen kunde man inte nå någon verklig kunskap om de ekonomiska sammanhangen. Det var därför ett avgörande steg när Smith bortsåg från alla konkreta skillnader och tog upp arbetet rätt och slätt som utgångspunkt för sin lära.
Men Smith och hans efterföljare har begått misstaget att de, när de väl funnit en giltig abstraktion, trott att den skulle vara giltig på samma sätt och oberoende av alla andra förhållanden genom hela historien. När de alltså fastslagit att arbetet skapar allt värde, så antar de att arbetet för evigt har samma karaktär som i det kapitalistiska samhället. Från samtiden kan man dra trådarna snörrät bakåt genom historien, och de löper alltid i samma inbördes ordning.
Hegel utgick också från abstraktioner. Lika lite som Marx men till skillnad från ekonomerna såg han inte denna process som en rent formell operation, i vilken man från det allmänna sluter sig till det enskilda. Det var tvärtom en skapande utveckling, där ett ständigt nytt och varierande innehåll berikade abstraktionerna. Med en uppsättning abstraktioner kunde man inte förutsäga det konkreta resultatet av en undersökning.
Men Hegel hävdade också att verkligheten måste vara intellektuell eller rättare sagt ideell till sin natur eftersom kunskapen bara kunde nås genom en intellektuell process. Där opponerade sig Marx med hetta. Vägen från det abstrakta till det konkreta tillryggaläggs visserligen i tänkandet, samtidigt som det konkreta är det som ger den bästa kunskapen om verkligheten. Men det innebär inte – som Hegel menar – att det konkreta som resultat av det vetenskapliga arbetet motsvarar en reell utveckling från något abstrakt till något konkret. Det konkreta i kunskapen är en »tanketotalitet«, ett »tankekonkretum« som inte får förväxlas med det konkreta i verkligheten. Utvecklingen från abstraktionerna till det komplexa är inte som Hegel påstår verklighetens väg. Marx ägnar stor energi åt att visa att den ekonomiska utvecklingen inte går från enklare till mer sammansatta förhållanden. Den ekonomiska historien har med andra ord inte förlöpt på ett sätt som överensstämmer med den utvecklade ekonomiska teorins väg från det abstrakta till det konkreta.
I själva verket vänder Marx sig med denna demonstration både mot Hegel och mot Smith, Ricardo, Mill och de andra ekonomerna. De senare har ju antagit att man ska återfinna de kapitalistiska förhållandena genom hela historien – bara enklare och primitivare ju längre bakåt i tiden man söker sig. Hegel har hävdat att varje utveckling, således även den historiska, tar sin början i något enkelt och abstrakt på samma sätt som tänkandet eller teorin.
Men Marx riktar ändå huvudangreppet mot Hegel. Han är inte bara idealist, han ser inte bara det verkliga som uttryck för tänkandet eller idén. Det är i föreställningen om enheten mellan tänkande och verklighet, subjektivt och objektivt, idé och realitet som hans identitetstanke utmynnar. Den begränsade kritik av Hegels identitetsföreställningar, som Marx tidigare presterat, vidgas här till att gälla själva kardinaltanken, identiteten mellan teorin och dess föremål. Hegel har hävdat att varje totalitet är en (om än övergående) enhet av de ingående elementen. Marx har sagt att detta inte gäller den materiella produktionens totalitet. Men nu vidgas perspektivet. Han hävdar att det finns en viss överensstämmelse mellan tänkande och verklighet men att denna överensstämmelse inte får fattas som en identitet. Tänkandet och dess föremål skiljer sig åt på ett grundläggande sätt.
Marx mobiliserar på denna punkt inte en materialistisk uppfattning gentemot den hegelska idealismen i sin inledning. Det är från andra texter som vi vet att han ser föreställningen, teorin eller idén som sekundär. Här nöjer han sig med att påpeka att kunskapen och dess objekt inte får identifieras med varandra. Det är således vilseledande både att se förhållandet i Hegels idealistiska termer och att tro att kunskapen är en spegelbild av sitt föremål.
I »Inledningen« till Grundrisse konfronterar Marx sin teori om samhällets grundläggande förhållanden med den hegelska metodologin. Däremot ger han inte något svar på frågan om det som han ser som den ekonomiska teorins bästa metod skulle gälla all vetenskaplig metod. Hegel tillskrev sina uttalanden om det teoretiska arbetet universell giltighet. Marx talar om metoden för utforskningen av ett mycket komplext och specifikt stycke verklighet, nämligen den materiella produktionen. Men i sin kritik av Hegel använder han sig av termer och uttryck som rimligen gäller all kunskap.
Det förefaller som om frågan om andra vetenskapers metodik ännu inte kommit i blickfånget för honom. Den frågan ligger däremot implicit i det han säger. Talar han om den politiska ekonomin som om det gällde all kunskap, så måste så småningom det problemet komma upp för honom. Det sker framför allt i mötet den nya revolutionerande kemin och med Charles Darwins teori om det naturliga urvalet. När han skriver sin inledning är detta ännu okända områden för honom.
Redan vid den tidpunkten är det åtminstone frågan om förhållandet mellan två kunskapsområden, det ena trängre och det andra vidare och båda lika självklart aktuella för Marx. Det ena är den materiella produktionen (alltså den politiska ekonomin i snävare mening) och det andra samhället och historien i stort. Tyvärr har Marx inte slutfört sina tankar. Han har bara skrivit ner några punkter som ger viktiga antydningar men inte mer.
I en av punkterna talar Marx om det ojämna förhållandet (das unegale Verhältnis) mellan den materiella produktionens och till exempel konstens utveckling. I förstone ser det ut som ett tämligen banalt problem, som Marx tagit upp enbart för att freda sig mot diverse vulgära föreställningar om att framsteg på ett område – till exempel den materiella produktionens – alltid skulle innebära framsteg på alla andra. Enligt en sådan uppfattning skulle den grekiska konsten med nödvändighet vara underlägsen den moderna. Marx betonar att någon sådan barock tanke inte alls följer av tron på den materiella kulturens primat.
Men i Marx påstående ligger något mer än bara tillbakavisandet av föreställningen att den materiella produktionens utvecklingsgrad skulle utgöra grunden för värderingen av alla kulturprodukter. Han talar framför allt om en faktisk ojämnhet i utvecklingen. Det påståendet ska ställas mot tanken på den materiella produktionens särställning. Det innebär att även om den materiella produktionen är bestämmande för den historiska utvecklingen i stort, så innebär det inte att alla samhälleliga företeelser är passivt avhängiga av den.
Marx ståndpunkt kan leda tankarna till vad Friedrich Engels långt senare, i början av 1890-talet, skrev till några unga anhängare. Den jämförelsen kommer att göras i ett senare kapitel (nedan s. 644ff).
Marx uttalande har ett nära samband med vad han själv tidigare sagt i sin inledning om den materiella produktionen som en totalitet och om förhållandet mellan kunskapen och dess objekt. Det gäller i båda fallen »ojämna förhållanden«, där ett moment – produktionen i den materiella produktionens totalitet, den materiella produktionen i samhället i stort, eller kunskapens objekt i kunskapsprocessen – tillskrivs en särställning och utpekas som dominerande men ingalunda det enda avgörande eller utslagsgivande momentet.
Det skulle alltså råda en strukturlikhet mellan alla dessa olika områden.
Marx är i sin inledning långt borta från den ambition som Engels senare skulle få att skapa en sammanhängande vy över alla vetenskaper. I en av sina outförda punkter i slutet av »Inledningen« talar han om den reala (i motsats till den ideala) historieskrivningen. I en annan punkt annonserar han sina avsikter att ta upp anklagelsen att hans uppfattning skulle kunna betecknas som materialistisk. Vad det är för en kritik som han därmed vill avvärja kan vi inte avgöra. Troligen hänger den samman med den följande deklarationen, där han säger att han vill utreda förhållandet mellan sin syn och »den naturalistiska materialismen«. Därmed måste han avse föreställningen att människornas värld kan utforskas med samma grundläggande begrepp som naturens.
Med fördel skulle han då kunna gå tillbaka till sina och Engels uppgörelser med Feuerbach i Inledningen till Tyska ideologin (1845–46). Men han kom inte att fullfölja sina avsikter. Kanske glömde han snart bort dem helt. Det är till exempel påfallande att han i sin uppgörelse med Carl Vogt i boken Herr Vogt några år senare (1860) inte med ett ord nämner att denne Carl Vogt inte bara var politiker utan också en av de mest framträdande representanterna för en naturalistisk materialism. I den Materialismusstreit (materialismstrid) som rasade på 1850-talet var Vogt indragen framför allt genom sin broschyr Köhlerglaube und Wissenschaft (Kolartro och vetenskap), 1855. I den tillerkände han varken människan eller konsten någon frihet i förhållande till materiens grundläggande lagar.
Marx står långt ifrån honom inte bara politiskt utan också i sin vetenskapliga världsbild.
Marx polemiserar kraftfullt mot Hegel och hegelianerna i sin inledning. Med denna bestämda gränsdragning vill han inte bara klargöra sin egen position i förhållande till en viktig föregångare. Han vill också undvika missförstånd.
Marx språk och inte minst hans argumentationssätt påminner i vissa partier av Grundrisse påfallande om Hegel. Hegels texter är uppbyggda kring mer eller mindre dolda syllogismer. Den tredelning av både tänkande och verklighet som han ägnar sig åt tämligen genomgående och i all synnerhet i Logiken genljuder på flera ställen i Grundrisse.
Syllogismerna utgjorde fortfarande stommen i den logik som lärdes ut i skolor och vid universitet. De hade en ensartad form och en historia tillbaka till Aristoteles. Av två premisser drogs en slutsats av typen: Alla människor är dödliga – Sokrates är en människa – Sokrates är dödlig.
Sådan logik var rent formell och därmed giltig oavsett innehållet i de konkreta exemplen. Hegel ifrågasatte den strikta gränslinjen mellan form och innehåll. Även formen har sitt innehåll, hävdade han. Så är det i tänkandet, och så är det också i den verklighet som innerst inne är en tankevärld även den. I varje slutledning tillkommer nytt innehåll, och det nya står i ett spänningsfyllt förhållande till det ursprungliga. Tankens processer är liksom verklighetens nyskapande. Det nya växer fram genom motsägelser. Det nyss uppnådda bryts sönder men förintas inte utan återkommer på nästa nivå – genom nästa syllogism – mer sammansatt, med ett rikare innehåll.
Det nyckelbegrepp som fångar denna process är Aufhebung, som på tyska betecknar såväl att avskaffa som att bevara och att höja upp, den mångtydighet som Hegel var den förste att stryka under och bejaka. Vi har stött på ordet några gånger, det dyker sparsamt upp också hos Marx, men ibland tycks han skygga inför det.
När han i Grundrisse bakar in syllogismformen i texten, märkbar bara för den som är väl bekant med den hegelska normalprosan, är det både för att framhålla närhet men framför allt avstånd till Hegel. Marx talar om vägen från produktion till konsumtion som en slutledning där distribution och utbyte utgör »mitten«, alltså de förmedlande mellanleden. Men Marx avsikt är snarast att visa att det inte räcker med att se detta som »en regelrätt slutledning« utan att förhållandet mellan de olika leden är långt mer komplext: produktionen är som vi sett också konsumtion, konsumtionen också produktion och så vidare.
Med denna demonstration vänder han sig samtidigt mot ekonomernas stelbenta användning av samma begrepp.
Även efter Inledningen dyker den hegelska vokabulären upp gång på gång. Intressantast blir det när Marx gör bruk av den utan att närmare redogöra för eller ta ställning till det filosofiska ursprunget. Så är det med begreppen form, materia och innehåll. De är visserligen mycket äldre än Hegel – form och materia är fullfjädrade redan i Aristoteles filosofi, och innehållsbegreppet härstammar från renässansen. Men Hegel tillägger något som ger eko i Grundrisse. På ett subtilt sätt utvecklar han ett dubbelt formbegrepp som överensstämmer med ett vardagligt bruk av ordet »form«. Vi behöver inte återge analysen i detalj, men ett viktigt resultat av den är att en form kan ställas mot såväl materia som innehåll. Materien bestäms som det formlösa som formas och därigenom får sin särprägel, sin definierande egenskap – alltså blir till björk eller hästhov, katt eller människa. Enheten av materia och form kallas innehåll. Men tänker vi närmare på innehållet så upptäcker vi att vi också där föreställer oss en form men en annan sorts form, något ytligt, kanske något »rent formellt« eller något som redan öga eller öra kan uppfånga utan intellektets hjälp. För enkelhets skull kan vi tala om form1 och form2, där form1 ger klarhet om vad ett objekt är för något medan form2 betecknar utanverket.
Marx använder begreppen form, materia och innehåll åtskilliga gånger i Grundrisse liksom han gör i många andra av sina skrifter. Oftast är det för att betona att den ekonomiska analysen bortser från vad det är som produceras, distribueras eller säljs. Det är likgiltigt vilka varor det är som framställs, det enda väsentliga är vilket värde de representerar. Marx kan också likna arbetet vid en form som formar råvaran med arbetsredskapens hjälp.
I ett tämligen svårforcerat avsnitt skiljer han mellan materia (Stoff) och innehåll. Kapitalet utplånar arbetets specifika form – alltså dess konkreta karaktär – och blir till en arbetsprocess vilken som helst »som försiggår inom sin materia och bildar sitt innehåll«. Eller, med andra ord: det särskilda arbetet bearbetar sin typiska råvara och frambringar sina särskilda produkter, hur betydelselös denna specificitet än må vara i den snävt ekonomiska analysen.
Intressantast är dock ett annat stycke där han talar om arbetets värdeskapande roll. Bräder blir inte ett bord och järn blir inte en vals på det sätt som ett ekollon blir en ek. Men genom arbetet får bräderna och järnet ändå sitt liv. Det arbete som redan lagts ner på dem (både bräder och järn har producerats) upphör att vara »en yttre likgiltig form« och blir »ett moment i det levande arbetet«. Arbetet formar alltså sina produkter och motsvarar därmed växtkraften i ekollonet.
Resonemanget utgör ett exempel på den hegelska distinktionen mellan form1 och form2. Men Marx nöjer sig inte med den torra distinktionen utan blir i nästa ögonblick lyrisk: »Arbetet är den levande, gestaltande elden; tingens förgänglighet, deras tidslighet som deras formande genom den levande tiden.« Bräderna som en gång sågats och järnet som en gång gjutits går under i den nya arbetsprocess som omvandlar dem till bord och vals.
Så kan Marx skriva när han ensam i nattens timmar och i stor brådska försöker sammanfatta sitt väldiga projekt.
Även när det gäller det som är och förblir ett huvudproblem för Marx, kapitalets dynamiska natur, anknyter han stundtals i Grundrisse till sin filosofiske läromästare. På ett ställe skymtar man åter syllogismerna, denna gång inte deras mitt utan deras extremer. Extremerna är å ena sidan kapitalet, å andra sidan arbetet. I arbetsprocessen möts de, men som främlingar. Ur arbetsprocessen uppstår ändå något nytt, ett större värde. Det är alltså inte fråga om en evig upprepning, en cirkel, där maskin och råvara genom arbetet återställer den produktion som förtärts genom konsumtionen. Nej, processen leder till växande resultat. Det är, säger Marx, en spiral, en växande kurva.
Spiralen är en av Hegels favoritmetaforer för utvecklingen.
Men i Grundrisse försöker Marx också uttrycka samma övertygelse på ett klarare, mer formaliserat sätt. Han har ännu inte nått fram till Kapitalets enkla uttryck för varuväxandet: P – V – P’ – V’ – P’’, där P betecknar pengar som används för varuproduktion V som kan säljas mot en större penningsumma P’ vilket möjliggör en större varuproduktion V’ och så vidare. Men redan i Grundrisse är han på väg, dock utan att kunna symbolisera själva växandet utan bara kretsloppet, upprepningen: P – V – V – P.
Inför detta dilemma söker han en utväg i en rent matematisk exakthet. Han har funnit hemligheten bakom den kapitalistiska produktionen: i och genom den skapas ett mervärde. Arbetaren får bara ersättning för en del av det som skapas i arbetsprocessen. Resten blir till värdeökning som kapitalisten fritt förfogar över. Denna process försöker Marx först åskådliggöra med aritmetikens hjälp. Han är, med visst fog, inte nöjd med resultatet. Uträkningarna leder ingen vart, och i brådskan räknar han inte sällan fel. Han försöker längre fram i manuskriptet skärpa sina redskap via enkel algebra, och nu gäller det bland annat kapitalets cirkulation, alltså det som senare blir temat för Kapitalets andra band.
Det är utan tvekan ett annat vetenskapsideal som han här försöker förverkliga än det som präglar hans ställningstaganden till Hegel. Han nöjer sig inte med att resonera utan vill med siffrors exakthet visa vad hans teori uppdagar.
Strävan efter exakthet och även efter begreppslig enkelhet och klarhet tar snart överhanden i det arbete som vidtar efter Grundrisse och ska också behandlas där. Man kan rentav tala om en inre konflikt i hans stora projekt, och det är nu hög tid att syna denna konflikt i sömmarna.
Grundrisse innehåller så många subtila resonemang att det är lätt att fastna i sällsamma enskildheter och glömma dess stora ärende: att klargöra kapitalismens egenart och dynamik – och dess bräcklighet. Marx skrev ikapp med en ekonomisk kris som han länge trodde skulle utmynna i en total kollaps. Först när krisen klingat av insåg han att det stora manuskript som han åstadkommit var alltför formlöst för att det ens i redigerad form skulle kunna överlämnas till en läsekrets.
Det är i denna situation som han söker råd av sin vän Engels. Den 2 april 1858 skriver han ett långt brev där han inte bara beklagar sin usla hälsa som gör det nästintill omöjligt för honom att arbeta. Han berättar också om planerna för sitt fortsatta arbete med den stora samhällsteorin. Helheten ska omfatta sex teman, säger han, nämligen 1. kapitalet, 2. jordegendomen, 3. lönearbetet, 4. staten, 5. den internationella handeln och 6. världsmarknaden. Det är intressant att jämföra denna disposition med den som han skisserar redan i inledningen till Grundrisse. Där är hans plan betydligt mer abstrakt. Punkt ett ska handla om de allmänna bestämningar som är gemensamma för alla samhällen, och därefter ska han gripa sig an det borgerliga samhällets struktur. För det tredje gäller det samma borgerliga samhälles »sammanfattning« (Zusammenfassung) i form av staten men också de improduktiva klasserna, cirkulationen, kreditväsendet och annat som han inte närmare specificerar. Därefter ska internationella förhållanden och den internationella arbetsdelningen trakteras. Den sista delen ska handla om »världsmarknaden och kriserna«, alltså delvis samma tema som i 1858 års plan. Men det finns ändå en viktig skillnad. Kriserna framhävs som ett särskilt tema. De hade förvisso inte förlorat sin roll ett år senare. Men vägen från kris till revolution är inte lika kort eller självklar längre.
Mellan planen från augusti 1857 och planen från april 1858 låg arbetet med Grundrisse men också en rad tidningsartiklar där krisens verkningar belystes ur olika synvinklar. Det var viktigt att kapitalet nu fått en avgörande roll. I stället för det mer eller mindre historiefilosofiska tema som annonserades 1857 – kanske tänkt som en vidareutveckling av diskussionen om produktion, distribution och så vidare – kom nu det samtida samhällets specifika dynamik i fokus. Man kan se förändringen som ett resultat av de mellanliggande månadernas intensiva arbete där just kapitalet blivit det avgörande temat. Men det var också en insnävning och skärpning av den väldiga arbetsuppgift som Marx föresatt sig.
En viktig praktisk omständighet hade också tillkommit. I mars 1858 hade Marx kommit överens med förläggaren Franz Duncker i Berlin att ge ut sin stora kritik häftesvis. Ännu trodde han att det skulle bli en tämligen enkel match att ur Grundrisse-materialet vaska fram vad han behövde för hela arbetet. Men han bedrog sig. Den frihet som Grundrisse utstrålar skulle nu disciplineras – kanske till övermått.
I det nyssnämnda brevet till Engels med den nya planen redogör Marx också närmare för hur han tänker disponera sin undersökning. I första häftet ska han behandla »kapitalet i allmänhet«, och därefter ska han i tur och ordning klara av konkurrensen, krediten och aktiekapitalet. Aktiekapitalet är »den mest fulländade formen (slår över i kommunism)« men rymmer också en mängd inre motsägelser.
Innan han kan ge sig i kast med kapitalet måste han dock behandla dess förutsättningar, värdet och pengarna. Först därefter kommer häftets huvudtema. Men, skriver Marx till Engels, när det gäller det temat måste jag först ha din åsikt.
Det är ett märkligt brev. Det är lätt att föreställa sig bakgrunden: Marx hade vaknat upp ur ett skapande rus. Orden hade flödat över pappret, ibland tunga och oviga men inte sällan pregnanta, ja lysande. Så klingade krisen av, upprorets timma hade inte slagit, och Marx, utarbetad och sjuk, måste ur sina manuskriptmassor försöka utveckla vad som kunde vara av värde för en annan, långsammare tid.
Engels reaktion på brevet var blandad. Det är »a very abstract abstract indeed« (verkligen en mycket abstrakt sammanfattning), och en del av de dialektiska övergångarna har han svårt att följa. Han ursäktar sig med att han är så ovan vid den sortens resonemang, nu när han tvingas syssla med idel jordnära angelägenheter. Men med dessa ord underförstår han att de flesta potentiella läsare av Marx kommande arbete skulle dras med samma problem som han.
Det dröjde flera veckor innan Marx svarade. Sjukdomen hade blivit så svår att han blivit oförmögen att skriva. Artiklarna till New York Tribune tvingades han diktera för Jenny. Leverproblemen plågade honom värre än någonsin; det var priset för allt nattvak. Mer olägligt hade sjukdomen inte kunnat komma. Nu gällde det att arbeta!
Engels svarade att Marx åtminstone kunde resa till Manchester, och Marx gick med på det äventyret eftersom han blivit något bättre. Engels lovade dessutom att svara för resekostnaderna.
De veckor som Marx tillbringade i Manchester skulle återställa hans hälsa. Han var ute och red med Engels varje dag och fick abstinensbesvär när han återvänt till London. Engels var en skicklig ryttare sedan ungdomen. Marx skriver urskuldande i ett tackbrev att det var otur för honom själv att han alltid tvingades avbryta sina övningar på hästryggen så snart han börjat »intressera sig för saken«, alltså så snart han nått en elementär skicklighet.
Det måste ha varit en kostbar syn när de båda gav sig ut i Manchesters omgivningar, den ene spänstig i sadeln som en kavallerist, den andre mer lik en hösäck.
Naturligtvis talade man under tiden i Manchester också om det skrivarbete som Marx skulle ge sig i kast med så snart han återvänt hem. I själva verket kunde han inte helt avhålla sig från pennan. Det brådskade att ur Grundrisses kökkenmödding vaska fram något som kunde överlämnas till offentligheten.
Återkommen till London upprättade han ett index som skulle hjälpa honom att hitta rätt i alla de fullklottrade häften som utgör Grundrisse. Det fungerade säkert. Men den lilla skrift som han sedan fullbordade skilde sig på ett helt grundläggande sätt från matrisen. Associationsflödet har dämpats, ämnenas mångfald har ersatts av en torr, logisk följdriktighet. Mot den lika svårlästa som tankedigra »Inledningen« svarar ett kort, kärnfullt förord till Till kritiken vars klarhet och enkelhet spelat en stor roll för dess genomslag. Förordets betydelse för de mest spridda Marxtolkningarna är så överväldigande att vi måste stanna inför de korta sidorna med viss utförlighet.
Förordet är fyra sidor långt och har en klar, enkel uppbyggnad. Först anger Marx planen för hela det kritiska verk som den utgivna texten bara är första häftet av; det är för övrigt samma plan som han framlagt i brevet till Engels. Kapitalet ska avhandlas i första delen, och Häfte 1 handlar enbart om förutsättningarna för kapitalet, alltså varan och pengarna. Läsaren får ett intryck av att återstoden av verket ligger redo att sändas till trycket.
Marx förklarar också att han inte tänker publicera den »Inledning« som han redan skrivit i samband med arbetet med Grundrisse. Han finner det »vid närmare eftertanke« störande att föregripa resultat som först måste bevisas. Den läsare som ska följa honom får gå vägen från det enkla upp till det allmänna.
Varför hade han inte känt samma misstro mot vittsyftande filosofiska utläggningar när han satte sig att skriva »Inledningen«? Varför lät han sig i augusti 1857 hänföras av fascinerande men svårgenomträngliga teoretiska problem, medan han i januari 1859 fann samma problem omöjliga att traktera annat än efter långa, mer jordnära utläggningar?
Det finns närliggande förklaringar i yttre omständigheter. Inledningen skrevs inför utsikterna till en snabb samhällsomvandling. Grundstämningen är munter: inga problem är för stora att ta tag i. Förordet tillkom i en dystrare tid, när allt efter krisen hade återgått till ordningen, och Marx själv var sjuk och trött.
Därtill kom Engels reaktion på en betydligt mer lättforcerad plan – »a very abstract abstract«.
Men det finns också inre skäl. Marx inställning till den typ av stora filosofiska frågor som »Inledningen« reser är sedan länge kluven. Han fascineras av dem och hyser misstro mot dem. Det är inte en tillfällighet att Grundrisse som vi ska se har teman som påminner om Manuskripten, i första hand alienationen men också vittsyftande teorier om människan, historien och till och med framtiden. I Till kritiken är han mer asketisk i sitt val av ämnen.
I förordet tecknar han på några korta rader sin egen intellektuella utveckling, studierna där juridiken skulle bli huvudsaken men strax kom i skymundan för filosofi och historia, journalisterfarenheterna och mötet med socialistiska och kommunistiska idéer i Paris. Han har berättat om bekantskapen med Engels och deras gemensamma föresats att göra upp med den vänsterhegelianska filosofin i det stora manus som eftervärlden – men inte Marx samtida – känner under namnet Tyska ideologin.
Det är Tyska ideologins ståndpunkter som dröjer kvar i den korta, ständigt citerade deklaration som Marx avger om sitt vetenskapliga arbetssätt. Denna deklaration har ofta tjänat som en sammanfattning av hela hans teori. Så är det genomgående i sovjetiska och sovjetinspirerade framställningar. Men så är det också i den brittiske filosofen Gerald A. Cohens på sin tid mycket uppmärksammade studie Karl Marx’s Theory of History: A Defence (Karl Marx historieteori: ett försvar, 1978). Cohen återger de centrala partierna av förordet som ett motto för sin framställning, som på samma gång är ett passionerat försvar för och en minutiös genomlysning av Marx argumentation. Cohen hävdar att Marx ger en funktionell förklaring av förhållandet mellan bas och överbyggnad. För att klargöra sin uppfattning hämtar han ett konkret exempel från Kapitalet, där Marx säger att protestantismen »redan genom att förvandla alla traditionella helgdagar« var viktig för kapitalets uppkomst. Enligt Cohen innebär detta inte bara att den nya religionen hade denna effekt utan framför allt att den genom denna effekt hade en del i förklaringen av kapitalismens uppkomst. Det är förvisso ett viktigt klargörande som ändå inte täcker hela det problemområde som Marx behandlar. Felet ligger inte i Cohens tolkning av Marx förord utan i att detta förord är alltför enkelt och fyrkantigt om det tolkas som en sammanfattning av Marx hela arbete.
Det är viktigt att Marx själv uppenbarligen inte heller har de ambitionerna med sin deklaration. Han säger uttryckligen att den är en ledtråd (en Leitfaden) för hans studier. Denna beteckning är viktig – den klassiskt bildade författaren tänker på det garnnystan som Ariadne gav åt Theseus som en hjälp att finna vägen tillbaka ut ur labyrinten när odjuret Minotauros väl var nedlagt.
Marx lämnar en tråd efter sig när han ger sig in i det virrvarr av gångar som det mänskliga samhället utgör. Den konkreta verkligheten utgör en så förvirrande mångfald att den inte utan stränga vetenskapliga studier kan göras begriplig.
Med trådens hjälp ska han finna vägen tillbaka.
En ledtråd är inte en karta. Ledtråden är en heuristisk princip i ordets mest bokstavliga mening: den hjälper någon att finna en väg ut ur ett dilemma. Ordet kan jämföras med motsvarande reservation i Tyska ideologin: riktlinjerna ger inte ett schema efter vilket historien kan läggas till rätta. Det konkreta studiet av verkligheten återstår alltid; resultatet är inte givet från början. Men man behöver en vägledning.
Den vägledning som Marx ger i sitt förord är robust nog. Människor ingår i bestämda produktionsförhållanden som är oberoende av deras vilja men en förutsättning för deras liv. Produktionsförhållandena motsvarar en bestämd nivå av produktivkrafternas utveckling. En viss ekonomisk struktur är den bas på vilken samhället vilar. Människors medvetande bestäms av de faktiska materiella omständigheter under vilka de lever. Men dessa omständigheter förändras. På en viss nivå råkar produktivkrafterna i konflikt med produktionsförhållandena; människor kan med sin skicklighet, sin teknik och sin vetenskap åstadkomma sådant som är oförenligt med den rådande makten över produktionen. Konflikten är oundviklig, och till sist spränger produktivkrafterna de ramar som den rådande ordningen satt. I och med den omgestaltas också den väldiga överbyggnaden av politiska och rättsliga institutioner, religiösa, konstnärliga och filosofiska förhållanden eller vad Marx sammanfattar som ideologiska former.
Det finns mycket att säga om dessa rader. Här fixeras metaforparet bas/överbyggnad. »Bas« är ingen nykomling, ordet förekommer till exempel i Grundrisse ett par gånger. Men här har det fått sitt komplement, överbyggnaden, och huset är klart, en fast struktur som efter Marx tid orsakat långt mer förvirring än klarhet. Dogmatism av allehanda slag har tagit fasta på den enkla analogin med ett hus, och för motståndare till allt vad Marx står för har inget varit enklare än att tolka metaforen snävt och bokstavligt. Förordet har inte bara inlett Till kritiken utan hela den brokiga tradition som kallas marxismen.
Som vi redan sett var Marx tidigt i sin utveckling ivrig att genom olika bilder betona sin förkärlek för det stabila, det robusta. Han skiljer mellan jord och himmel, huvud och fötter, kort sagt mellan mer och mindre jordnära förhållanden. Bas och överbyggnad hör till samma familj av uttryck men lånar sig lättare till dogmatiska fastlåsningar: samhället blir en byggnad.
Marx är för sin del främst intresserad av den metodologiska skillnaden mellan att studera å ena sidan spelet mellan produktionsförhållanden och produktivkrafter och å den andra politiska och rättsliga institutioner och mänskliga föreställningar. Omvälvningen av de förra kan konstateras med naturvetenskaplig exakthet, säger han. Sådant är inte möjligt med de senare. Men det är i politiken, i konsten, i tänkandet som människor blir medvetna om de konflikter som de ovillkorligen dras in i. Det är också där som de strider med varandra – med vapen i hand eller med ord. Både föreställningarna och fejderna förändras med basen, men ibland långsammare, ibland snabbare.
I Marx eget författarskap finns det inte någon klar gränslinje mellan studiet av de grundläggande konflikterna och de ideologiska formerna. I Till kritiken liksom i Kapitalet står den materiella produktionen i fokus, men i hans rent polemiska skrifter liksom i hans journalistik dominerar snarare politiska förvecklingar, teorier och annat som måste räknas till överbyggnaden.
Med överbyggnaden finns ytterligare ett problem som varken Marx eller någon annan som vill förankra idéer och föreställningar i konkreta omständigheter slipper undan. Blir inte den vetenskapligt välgrundade kunskapen i så fall relativ? Är inte det vi betecknar som sant bara sant i förhållande till en viss historisk situation? Från vilken position talar Marx själv?
En sak är säker: Marx är inte relativist. Den giltiga kunskapen må ha sin förutsättning i en bestämd historisk konjunktur. Dess hållbarhet prövas på annat sätt. I Kapitalet kommer han att göra sin inställning fullständigt klar.
Det finns mer att säga om förhållandet mellan Grundrisse och Till kritiken.
Det enda häfte av Till kritiken som Marx fullbordade innehåller inte mer än preliminärerna till det förebådade verket. Det är först i kommande häften som läsaren ska få sin belöning i form av en bättre förståelse av sin samtid. Bara i begränsad mening kan Till kritiken betraktas som en förlaga till Kapitalet. Öppningsscenen är identisk: det borgerliga samhället framstår som en »oerhörd varuanhopning«. Men i fortsättningen är texten kargare och utan den perspektivöppnande konkretion som kännetecknar Kapitalet.
Grundläggande förhållanden spikas dock fast med säker hand i Till kritiken. Varan har som vara inte med det konkreta innehållet att göra. Ett uns guld kan ha samma värde som ett ton järn eller tjugo alnar siden. Värdet bestäms av den arbetstid som genomsnittligt krävs för att framställa varan. Man abstraherar kort sagt från den konkreta varan, men denna abstraktion är inte en tankeprodukt utan hör hemma i den verkliga, vardagliga världen. Den enskildes arbete förblir inte enskilt utan fogas omedelbart in i ett stort samhälleligt sammanhang av varuutbyten.
Föremålet för ett av de mest lysande avsnitten i Kapitalet, varufetischismen, är redan här på tapeten men bara kortfattat och lätt att förbise. Det heter att det arbete som producerar (bytes)värden får relationen mellan människor att framstå på ett förvridet sätt, som en relation mellan ting. En annan viktig tanke flimrar också förbi. Det bruksvärde, alltså den användbarhet som en vara har, skapas inte genom arbetet allena utan har sin grund i det material som naturen ger. Det är bara bytesvärdet som är helt beroende av arbetstiden. En aln linnetyg tillfredsställer inte samma behov som ett kvarts kilo te, men bytesvärdet kan vara lika stort.
Kapitlet om varan avslutas med en översikt över tidigare teorier i ämnet. Kritiken av den politiska ekonomin var för Marx aldrig enbart en kritik av de faktiska förhållandena utan också av föreställningarna om dem. Men den samlade doktrinhistorien hänskjuts till ett särskilt manuskript som i ofullbordat skick utgavs långt efter hans död som Theorien über den Mehrwert (Teorier om mervärdet). Den korta skiss som han levererar mitt i framställningen i Till kritiken innehåller några intressanta detaljer som att James Steuart, skotten som Hegel tog djupa intryck av, talade om alienation i samband med industrin, eller att Benjamin Franklin, den amerikanske upplysningsmannen, tillika åskledarens uppfinnare, var den förste som lanserade tanken att varans värde bestämdes av det arbete som nerlagts i den.
Det andra och helt dominerande kapitlet i det första häftet handlar om pengarna. Det har sin motsvarighet både i Grundrisse och i Kapitalets första band, och även en summarisk jämförelse mellan dessa tre kan öppna vissa perspektiv. Både i Till kritiken och Kapitalet har varan brutits ut som ett eget, inledande kapitel. Marx har lämnat en mer kaotisk, öppen, associationsrik framställning och presterar i stället en text som är städad och strikt uppbyggd. I efterskriften till andra upplagan av Kapitalet gör han en skarp distinktion mellan forsknings- och framställningssätt. Forskaren rör sig i en svåröverskådlig mångfald av detaljer, där det gäller att finna samband. Dessa samband styr sedan själva den slutliga framställningen som lätt kan ge intryck av »en konstruktion a priori«.
Ingenstans är detta steg från forskningsarbetets mångfald till ett närmast asketiskt framställningssätt tydligare än från Grundrisse till Till kritiken. Grundrisse präglas av hastiga kast, hugskott, svindlande utblickar och geniala infall. Med sitt första häfte av den stora kritiken visade han däremot att han förutsatte en tålmodig läsare som gärna väntade på det stora perspektivet över samhället till kommande häften. Läsaren av Grundrisse har en mer underhållande men inte lika säker resa.
I Grundrisse är kapitlet om pengar fullt av spännande exkurser, inte sällan omgivna av parentestecken. På några inspirerade sidor kan Marx strö lysande tankar omkring sig. De universellt utvecklade individerna är inte produkter av naturen utan av historien, inskärper han. Det är inte naturen utan människorna själva som skapat de omständigheter som tvingar in dem under bestämda produktionsförhållanden. Befrielsen måste också vara ett människoverk. På tidigare samhällsnivåer kan enskilda individer framstå som mer allsidigt utvecklade än idag, beroende på att de materiella förhållandena inte var lika komplexa då. Idag är människor instängda i sina snäva roller; men det är romantiska griller att längta tillbaka, liksom det är en borgerlig illusion att människor för alltid måste leva i den ofrihet som härskar idag. Befrielsen måste innebära att alla människor blir herrar över sina omständigheter och därmed utvecklas fullt ut.
Och, tillägger han inom en ny parentes: Man kan här jämföra med den enskildes förhållande till vetenskapen. Han utvecklar inte tanken, den förblir ensam, öppen för våra egna vidareutvecklingar. Troligen pekar orden fram mot hans slutsats längre fram i manuskriptet att ett fullvärdigt arbete måste ha vetenskaplig karaktär (se nedan s. 430f).
Men strax är han redo för en tredje parentes, och nu har han bytt tema. Nu gäller det pengarna, kapitlets huvudtema. Det är fel att likna dem vid blod, säger han. Det är ordet »cirkulation« som gett upphov till den galna jämförelsen. Lika fel är det att se pengarna som ett slags språk. Idéer kan inte skiljas från språket, säger han och underförstår fortsättningen »så som varorna kan skiljas från pengarna«. Kort sagt, mellan vara och pengar råder ett tillfälligt förhållande, medan språket utgör den fasta förankringen för varje tanke.
I nästa andetag drar han sig till minnes hur skönt Shakespeare visat hur pengar likställer det väsensskilda. Säkert har han, liksom i Manuskripten, Timon från Athen i tankarna (ovan s. 175f).
Ibland lugnar framställningen ner sig, mängden av associationer glesnar, och själva huvudresonemanget om pengarna i deras olika nutida funktioner förs vidare. Men skillnaden från Till kritiken är ändå enorm. I Grundrisse får vi ta del av Marx associationsflöde i hela dess vidd, han skjuter inte undan tankar som inte för själva framställningen framåt, och hans människo- och samhällsbild växer fram. Om Grundrisse är som en urskog där allt fritt får växa, liknar Till kritiken snarare en fransk trädgård. Grundrisse är ett läsäventyr, Till kritiken en promenad längs ett antal välansade begrepp.
Men Till kritiken ger också några intressanta glimtar. I sina tidningsartiklar hade Marx flera gånger livligt beskrivit globaliseringens fenomen, och i Till kritiken gör han det åter med bravur. »Vid de livligaste Londongatorna trängs varuhusen bakom vars tomma glasögon all världens rikedomar prunkar, indiska sjalar, amerikanska revolvrar, kinesiskt porslin, korsetter från Paris, pälsverk från Ryssland och tropiska specerier«, skriver han. Det är den värld som Charles Baudelaire såg växa fram vid de nya, breda, raka boulevarderna i Paris och som Émile Zola fjorton år senare skulle skriva en berömd roman om, Au bonheur des dames, 1883 (egentligen Till damernas lycka men i svensk översättning samma år kallad Damernas paradis).
Lika briljant är Marx bild av människor som ser den blotta rikedomen som livets högsta mål. De är bytesvärdets martyrer, heliga asketer som lever på sin pelare av ädla metaller.
Men strax återgår texten till sin normala torra saklighet. Ett problem som kommer att sysselsätta Marx livet ut dyker upp i texten. En vara har ett värde som enligt hans teori bestäms av den mängd arbete som lagts ner i den. Men varan har också ett pris. Hur går man från värde till pris? I Till kritiken gör han det lätt för sig när det gäller detta så kallade transformationsproblem. Varan är måttet, värdet är måttstocken. Det är ett påstående som kan verka bestickande. En meter är ett mått, och med måttstockens hjälp kan man avgöra längden på något. Om jämförelsen ska hålla är priset bara ett sätt att kontrollera värdet. Men så enkelt är det inte: priset varierar även när värdet inte gör det. Det vet förstås Marx, men han låtsas inte om det i Till kritiken.
Det är lätt att missförstå relationen mellan pengar och kapital hos Marx. Pengar har funnits sedan antiken, men kapitalet är enligt Marx en modern företeelse. Tecknar han inte en historisk utveckling från något enklare, pengarna, till något mer komplext, kapitalet, när han både i Grundrisse, i planerna för Till kritiken och i Kapitalet först tar upp det ena och sedan det andra?
Nej, så är det inte. Han är inte omedveten om pengarnas tidiga historia, men de pengar som han här intresserar sig för är pengar i ett system där kapitalet redan finns och allt mer behärskar både ekonomin och samhället i stort. Man ser det redan av de historiska exkurserna i Till kritiken. De går aldrig längre tillbaka än till handelskapitalismens epok som i doktrinhistorien satte spår först mot slutet av 1600-talet. Men viktigare är att själva den substantiella behandlingen av pengarna förbereder undersökningen av kapitalet. Kapitalet förutsätter pengar. Ju större kapitalets makt blir, desto mer blir till varor. Pengar satsas i produktionen för att bli varor vilka kan säljas för pengar vilka i sin tur kan satsas på produktionen av nya varor. Kapitalismens dynamik är oskiljaktig från pengarna. Men alla pengar ingår inte i detta skapande kretslopp. En del av dem läggs i skattkistan, och så länge de stannar där är de undandragna kretsloppet.
Det var som vi sett meningen att det första häftet av Till kritiken skulle komma samtidigt med det andra, om kapitalet. Kapitalet hade varit föremål för den överlägset största delen av Grundrisse och temat tycktes alltså noga förberett där. Men när Marx väl sänt iväg manus till det första häftet till Duncker i Berlin – portot måste Engels betala – så blev det ingenting mer. I ett brev till Engels i februari 1859 påstår han visserligen att han är igång med det andra häftet. Men det blev i så fall mer en föresats än ett verkligt skrivarbete. Strax därefter kände han sig tvingad att ta på sig en helt annan uppgift, nämligen att bemöta en motståndare som inte sparat någon möda att svärta ner hans rykte, nämligen Carl Vogt. Under ett och ett halvt år lät han sitt huvudarbete vila för att i stället skriva den 300-sidiga pamfletten Herr Vogt (1860), den sista i raden av hans våldsamma polemiska skrifter och den enda i bokform som tillkom utan Engels medverkan. Vi kommer kortfattat att ta tag i innehållet senare, men här är det Grundrisse och Kritiken det gäller.
Till kritiken var en torso, om ens det. Utan analysen av kapitalet förblev poängen oklar för de flesta läsare. Engels försökte tappert väcka intresse för häftet med en recension i tidskriften Das Volk. Recensionen skulle vara i tre delar, men den tredje blev inte skriven. Det var fatalt. Den första delen handlade uteslutande om den uppfattning om historien som Marx utvecklat i förordet till sitt arbete, och också den andra rörde preliminärer, nämligen Marx sätt att ur Hegels filosofi utveckla en rationell vetenskaplig metod. Läsaren fick ingen föreställning om vad bokens huvudtext handlade om.
Till kritiken väckte ingen entusiasm ens bland de trognaste anhängarna. Wilhelm Liebknecht, annars en hängiven beundrare, skrev i ett brev till en vän att ingen bok gjort honom så besviken som denna. Det är lätt att förstå varför. Han hade väntat sig svaret på de stora frågorna om samhället och fick bara några inledande analyser om pengarna.
Grundrisse rymde så mycket mer men manuset förblev okänt för världen länge än. Där lades viktiga grundstenar för den ekonomiska teorin, och där utvecklades i kapitlet om kapitalet tankegångar som Marx aldrig fick tillfälle att återvända till. Det är den senare aspekten som nu kommer på tapeten.
Ofta är det på några korta rader som Marx öppnar viktiga perspektiv på samhälle och historia. Det fria utbytet av bytesvärden är »den produktiva reella basen för all jämlikhet och frihet«. Det är alltså i en handel som inte hämmas av privilegier och andra restriktioner som de högsta borgerliga idealen har sitt nödvändiga fundament. Fattade som rena idéer och ideal är de bara denna bas »i andra potens«. Hur denna metafor, denna andra potens närmare ska fattas förblir oklart, annat än att det råder ett beroendeförhållande. Klarare blir det med Marx historiska exkurs: Redan under antiken talade man visserligen om både frihet och jämlikhet. Men antikens frie man hade sin frihet till priset av andra människors direkta tvångsarbete. I det borgerliga samhället är arbetaren formellt sett fri. Det är bättre att vara fri än slav och ändå är arbetarens frihet under kapitalismen illusorisk. Valet står mellan en knaper försörjning vid maskinerna eller ren svält. Även jämlikheten förblir illusorisk. Skillnaderna i makt och inflytande är alltför stora.
Mot den bakgrunden attackerar han Proudhons och andra socialisters övertygelse att den materiella produktionen i sig är god. Relationerna mellan människor förstörs av pengarna och kapitalet, säger Proudhon. Om dessa makter kan hållas i schack skulle både frihet och jämlikhet blomstra. Marx slår ilsket ifrån sig: produktionen och distributionen, ja hela samhället utgör en totalitet. Både kapital och lönearbete är ofrånkomliga delar av den kapitalistiska helheten.
Förhållandevis sällan använder Marx ordet »makt«, men hans grundläggande samhällsteori handlar i hög grad om maktförhållanden i samhället. Det finns en minnesvärd formulering i Grundrisse där han vänder udden mot David Ricardo som hävdat att kapitalet enbart strävar efter mer rikedom (wealth). Nej, säger Marx, målet är att »kommendera«, alltså härska över så mycket värde, så mycket objektiverat arbete som möjligt. Kort sagt, den ekonomiska makten är huvudsaken.
Konstaterandet hänger samman med övertygelsen att produktionen visserligen ofrånkomligen framstår som ett spel mellan ting men att det ytterst handlar om relationer mellan människor. Med aforistisk tillspetsning skriver han: »Samhället består inte av individer utan uttrycker summan av relationer och förhållanden som dessa individer står i till varandra.« Det är en intressant mening där han försöker fånga dynamiken i samhället. Inom fysiken talar man om fältteorier, där utgångspunkten inte är atomer eller mindre partiklar utan det dynamiska samspelet mellan dem. Marx kan sägas hylla en fältteori om samhället.
Ett av de mest berömda avsnitten i Grundrisse handlar om produktions- och egendomsformer som föregår kapitalismen. I synnerhet har det som Marx kallar det asiatiska produktionssättet väckt både uppmärksamhet och debatt.
Den omedelbara anledningen till uppståndelsen kan inte sökas i Marx egen text utan i den marxistiska ortodoxi som vuxit fram främst under Stalinepoken. Enligt den följde utvecklingen i alla samhällen ett bestämt schema. Först kom ett primitivt ursamhälle, sedan ett slavsamhälle av grekisk och romersk typ och efter det en feodal ordning ur vilket det kapitalistiska systemet spirade. Inför denna enkla stadieteori framstod ett särskilt asiatiskt produktionssätt som ett störande undantag eller rent av en alternativ väg till kapitalismen.
Föreställningar att Kina och i synnerhet Indien på ett grundläggande sätt skilde sig från de flesta europeiska stater hade dykt upp under 1850-talet både i Marx och Engels tidningsartiklar och korrespondens. Men den samlade framställningen i Grundrisse innebar något helt annat. Den kunde inte skyllas på några tillfälliga avvikelser utan utgjorde en integrerad del av ett verk buret av stora ambitioner.
Det utbröt hetsiga diskussioner om att det förrevolutionära Kina inte skulle ha varit ett feodalt samhälle som man tidigare sagt. Ja, hur förhöll det sig över huvud med vad som ibland kallades den tredje världen, länderna bortom Europa, USA och Sovjet?
Debatten fick nya övertoner när tysken Karl A. Wittfogel år 1957 gav ut sitt verk Die orientalische Despotie (Den orientaliska despotin). Wittfogel var en märklig man, började som kommunist men utvecklades efter hand till raka motsatsen. I USA dit han emigrerat deltog han till och med i senator McCarthys hetskampanjer mot »antiamerikansk verksamhet«. I sin bok hävdade Wittfogel att både Sovjet och det nya Kommunistkina var samtida exempel på orientaliska despotier. Men han gjorde också en tämligen ambitiös genomgång av Marx teorier om det asiatiska produktionssättet.
Efter Wittfogels bok gjorde sig också några mer sansade röster hörda. Eric Hobsbawm författade redan 1964 en elegant och klargörande inledning till den första engelska översättningen av Grundrisse, och där koncentrerade han sig på frågan om det asiatiska produktionssättet. Förordet återfinns i uppdaterad version i hans stora How to change the world (2011). Den italienske statsvetaren Gianni Sofri gav i slutet av 1960-talet ut boken Il modo di produzione asiatico (svensk översättning Det asiatiska produktionssättet, 1976), som inte bara förtjänstfullt sammanfattar den pågående diskussionen utan också och framför allt går igenom Marx text och den historiska bakgrunden till den.
En ny vinkel på frågan om det asiatiska produktionssättet kom med marxisten och feministen Gayatri Chakravorty Spivak. Marx och Wittfogel, Hobsbawm och Sofri hade betraktat det asiatiska produktionssättet ur europeisk synvinkel. Spivaks utgångspunkt var Asien, närmare bestämt Indien, samtidigt som hon också tillägnat sig brittisk, fransk och nordamerikansk kultur på högsta nivå. Marx kom tidigt in i hennes liv, och Grundrisse har förblivit den text av honom som hon framför allt rekommenderar åt alla som vill veta mer om Marx.
Själv har hon konsekvent skildrat verkligheten i ett underifrånperspektiv. Kolonins människa, kvinnan, proletären har varit föremål för andras utläggningar, men finns det skäl att lyssna till deras egna röster? Kan subalternen, den underordnade, över huvud tala? Spivak försöker lyssna.
Spivak brukar räknas till den riktning som kallas postkolonialismen och som spelat en viktig roll i den intellektuella och vetenskapliga debatten åtminstone från 1990-talet och framåt. Flera av de ledande företrädarna har ett fritt, allt annat än okritiskt, men kärleksfullt förhållande till Marx.
En särskild roll har Grundrisse spelat och då inte minst avsnittet om de förkapitalistiska produktions- och egendomsformerna.
Det är dags att se närmare på den texten. Den är knappt 40 sidor lång och tämligen fritt disponerad. Marx urskiljer ett antal olika samhällsformer vars främsta gemensamma drag är att de är förkapitalistiska. Däremot tecknar han inte en enkelriktad utvecklingslinje genom en rad stadier. Den föreställningen, som den marxistiska ortodoxin så länge förordade, har inget stöd i Grundrisse, medan den har lättare att för sin räkning återge en mening i förordet till Till kritiken: »I stora drag kan asiatiska, antika, feodala och moderna borgerliga produktionssätt betecknas som progressiva epoker i den ekonomiska samhällsformationen.« Men talar han här verkligen om en tidsföljd? Självklart kommer kapitalismen sist av de nämnda, men hur är det med de andra? Den långt utförligare framställningen i Grundrisse ger inte, som Sofri också påpekar, någon föreställning om att till exempel asiatiskt produktionssätt skulle övergå vare sig i ett antikt eller i ett feodalt. Fokus ligger helt på förhållandet till kapitalismen. Hans bilder av mänsklighetens tidiga utveckling är vaga; ännu har han inte satt sig in i den nya socialantropologin.
Han är inte heller på jakt efter en strikt klassifikation av förkapitalistiska samhällen. Det skulle bli den typ av historieschema som han annars har varnat för gång på gång. Han kan i förbigående tala om en germansk samhällsform och till och med en slavisk. Men de är snarare inslag i en typologi.
Människans första stora avgörande steg innebär att hon blir jordbrukare. Ännu finns ingen privat egendom utan den uppstår inte förrän städerna börjar blomstra och då också tilltvingar sig makten över jordarna. Men ur denna relation stad–land kan olika samhällsformer uppstå, beroende på en rad yttre omständigheter.
Det är avgörande att Marx ser hela detta förlopp ur »det arbetande (producerande) subjektets« synvinkel. Medan hans förste store läromästare, Hegel, utgått från toppen och talat om den asiatiska despotin – en beteckning som också ger titeln till Wittfogels bok – startar Marx med dem som är direkt engagerade i den materiella produktionen. Det är, säger han, egentligen bara en tautologi att människans liv alltid varit beroende av den materiella produktionen (underförstått: vad vi än företar oss, är vi beroende av livets nödtorft och strävar efter mer). Det är den utgångspunkten som han kommer fram till i sin indelning.
I denna process finns hela tiden en mer eller mindre påtaglig dynamik, en utveckling av produktivkrafter och därmed en expansion som förr eller senare leder till konflikter med grannar och kanske underkastelse eller kolonisering.
Det är på så sätt som Marx urskiljer ett särskilt asiatiskt produktionssätt. Som Sofri påpekar, använder han inte sällan också beteckningen indisk, men varken indisk eller asiatisk har någon bestämd och begränsad geografisk mening. En avgörande faktor är behovet av stora kollektiva insatser för att säkra produktionen, i synnerhet i form av bevattningsanläggningar av olika slag. På så sätt kvalificerar sig också det gamla Egypten liksom Peru för beteckningen.
Stora projekt av det slaget gav livsrum åt en mängd små producenter, och högt ovanför dem dvaldes envåldshärskaren och hans byråkrati. Härskaren var formellt sett ägare till allt av värde i landet, men i realiteten försörjde bönderna sig själva och sin avkomma på det som jorden frambringade. Det krävdes framför allt att de avstod från olika obligatoriska tributer som tillkom despoten. Produktionssättet saknade i stor utsträckning inre dynamik, säger Marx. Det är samma tanke som han uttrycker i sin mest berömda artikel om Indien i New York Daily Tribune, den där han säger att det krävdes brittisk kolonisering för att landet skulle moderniseras.
Det finns två tydliga huvudteman i avsnittet om de olika förkapitalistiska samhällena. Det första är egendomen i dess olika former. Marx kommer fram till att den ursprungliga stambaserade egendomsformen har »sin levande verklighet i ett bestämt produktionssätt «, det vill säga i människors förhållande till varandra och naturen, något som hänger samman med deras speciella arbetssätt.
Europeiska produktionsformer som slaveri och livegenskap innebär att arbetaren ter sig som en naturlig betingelse för hela samhällets och därmed de fria individernas produktion.
Det är produktivkrafternas utveckling, alltså utvecklingen av människors skicklighet och kunskaper och därmed tekniken i ordets vidaste mening, som förr eller senare spränger de olika produktionssätten (när det gäller det asiatiska produktionssättet måste som vi sett upplösningen drivas igenom av främmande inkräktare). Produktivkrafterna är dynamiska, medan de förhållanden som reglerar produktionen tvärtom är konserverande. Eller med andra ord: den härskande klassen vill bevara de bestående maktförhållandena, men den rådande samhällsstruktur som är förutsättningen för deras makt blir alltmer ett hinder för den utveckling av produktionen som sker genom arbetarnas arbete.
I avsnittet om förkapitalistiska samhällen kommer det senare uttryckssättet med sitt klasskampsperspektiv helt i skymundan för de mer opersonliga begreppen produktivkrafter, produktionsförhållanden och produktionsformer. Strukturen betonas med andra ord på aktörernas bekostnad.
De olika produktionsformer som Marx talar om (eller i vissa fall bara antyder) är, som Hobsbawm påpekar, inte oproblematiska. Fanns det till exempel något i det antika samhället som oundvikligen ledde till en feodal ordning? Det antika samhället bevarade sin stabilitet genom att förslava folk som besegrats i krig och samtidigt låta främlingar sköta handel och hantverk. På så sätt säkrade de fria medborgarna sin överhöghet. Men i längden gick det inte, och en ny samhällsform växte efter hand fram. Men varför just feodalismen?
Redan själva beteckningen »feodalism« är bekymmersam i Marx text, säger Hobsbawm. Det blir svårt redan därför att han säger så lite om formen ifråga. Han diskuterar inte de inre spänningarna, och det är lika tyst om livegenskapen som tidigare om det antika slaveriet. Den avgörande skillnaden mellan de båda kommer därför inte fram: den livegne bonden men inte slaven är en ekonomiskt oberoende producent.
Hobsbawms kritik visar hur fullständigt avgörande Marx egen varning för historisk schematism är. Det var en varning som tyvärr klingade ohörd när den marxistiska ortodoxin tog form några årtionden efter hans död.
Den andra dominerande frågan i avsnittet om förkapitalistiska produktions- och egendomsformer gäller övergången till kapitalismen. Den har förberetts redan tidigare i texten; det är över huvud den historiska fråga som mer än någon annan sysselsätter Grundrisses författare.
Marx betonar med stor emfas att förutsättningarna för kapitalets herravälde inte är ett ingående moment i kapitalet självt. De »tillhör historien om dess ursprung men på intet sätt dess samtidshistoria«, säger han. En sådan förutsättning är att livegna gör sig fria från sin livegenskap och strömmar in i städerna. Därmed har de lösgjort sig från de band som tidigare fjättrade dem vid jorden, men de står också utan egen försörjning och deras arbetsförmåga är deras enda tillgång. För att de inte ska kastas ut i svält krävs det att den blivande kapitalisten finns redo med ett kapital tillräckligt stort för att hålla arbetarna vid liv under arbetsprocessen. På så sätt erövrar kapitalet sin »eviga rätt till främmande arbete«.
Det finns inget i Marx text som säger att feodalismen är den enda möjliga förutsättningen för kapitalismen. Det som krävs är dels den frie arbetaren, dels kapitalisten med sina tillgångar. Det är relationen mellan dem som är det avgörande. Det tyska ordet Verhältnis betecknar som vi redan sett delarna i en enhet där ingen del kan bytas ut utan att enheten upplöses. Det är därför som Marx talar om ett Produktionsverhältnis, ett produktionsförhållande. Säkert ser han också den frie mannen och slaven i det antika samhället eller herren och den livegna i feodalismen på samma sätt. Men han betonar det inte alls så starkt som när det gäller kapitalismen. Det är kapitalismen som hela tiden befinner sig i fokus för hans uppmärksamhet.
Det innebär inte att det han säger om tidigare samhällen skulle sakna betydelse. Tvärtom utlovar han en utförligare utredning om jordegendomen och dess utveckling i det verk som Grundrisse ska utmynna i. Det är förvisso den planerade delen om jordräntan i det arbete som till sist krympte till ett enda häfte.
Till det märkligaste med Grundrisse hör att Marx där förråder något av sina tankar om arbetets natur i framtidens samhälle. Det är inte mycket han säger, egentligen rör det sig bara om några pregnanta rader; men det är ändå mycket i jämförelse med andra texter av honom.
Temat är arbetet som offer och som självförverkligande. Han vänder sig mot de borgerliga ekonomerna från Smith till Senior som ser arbetet som samma slags börda genom hela historien. Det är först i vilan som en människa kan uppleva frihet och lycka. Sådan är deras människobild: av naturen är vi inte verksamma varelser lagda för stora ansträngningar.
Marx är och förblir anhängare av en annan människosyn. Redan i Manuskripten hade han tecknat bilden av människan som i grunden både social och verksam. I Grundrisse kommer bilden tillbaka men nu utan emballaget av väsenstänkande. Ordet »alienation« finns däremot kvar, om än inte lika frekvent (nedan s. 476ff).
Smith och hans efterföljare föreställer sig inte bara att mänsklig produktion förutsätter kapital från början till slut. Det är samma människa som fanns för längesen och som kommer att finnas så länge människosläktet består. Hon kommer för alltid att sky mödan. Schlaraffenland med sin eviga lättja var en orimlig utopi under medeltiden och den kommer att förbli det ännu i morgondagens värld. Men dess lockelse förblir alltid lika stor för Smiths och Ricardos människa.
Enligt Marx förändras människans förhållande till arbetet med produktionssättens växling. Före kapitalismen var slitet vid skurbaljan eller bakom plogen ett yttre tvång för de allra flesta: någon kommenderade dem. I och med kapitalismen blir arbetaren formellt sett fri att arbeta eller slå dank. Men nöden tvingar henne eller honom till fabriksgolvet.
Och framtiden?
Fourier tar miste när han påstår att arbetet i ett gott samhälle blir ett rent nöje som kan utföras under stoj och glam, säger Marx. Själv anslår han en annan ton i en av sina allra finaste aforismer: »Verkligt fritt arbete – som att komponera – är på samma gång det mest förbannade allvar, den mest intensiva ansträngning.«
Ordet »komponera« förtjänar en särskild uppmärksamhet. På svenska liksom på tyska (komponieren) har det den grundläggande betydelsen att skapa musik, och det är förstås Marx inte omedveten om. Tonsättarens värv framstår för många som det friaste av alla, och så var det säkert också för honom. Men ordet kan också ha en vidare innebörd och åsyfta arbetet att skapa ordning i ett stort material där en sådan ordning inte är given utan kräver både eftertanke och uppfinningsrikedom.
Det var den sortens verksamhet som Marx var ytterst förtrogen med. Han visste allt om både allvaret och mödan. Det fanns en grundläggande frihet i valet av projekt, just den frihet som varken slaven eller lönearbetaren någonsin får uppleva under sin arbetstid. Men när valet väl var fattat, krävde det all energi och all omsorg som gick att uppbringa.
Marx korta mening kan stå som motto för allt seriöst konstnärligt, intellektuellt och vetenskapligt arbete.
Men det är inte främst sin egen och sina likars situation som Marx har i åtanke. I nästa mening visar det sig att det är framtidens materiella produktion som han talar om. Meningen är lång och ganska komplicerad och kan med fördel citeras i sin helhet: »Arbetet i den materiella produktionen kan bara få denna karaktär därigenom att 1) dess samhälleliga karaktär är given, 2) att det har vetenskaplig karaktär och samtidigt är allmänt arbete; att det inte innebär människans ansträngning som en särskild dresserad naturkraft utan som det subjekt som inte bara framstår i naturprocessen i naturlig, naturgiven form utan som den alla naturkrafter styrande aktiviteten.«
Båda elementen i Marx människobild är alltså tillgodosedda. Arbetet är socialt. Människor isoleras inte från varandra i och genom produktionen utan de samverkar. Arbetet är också vetenskapligt. Marx har nyss påpekat att den moderne lönearbetaren inte förstår de vetenskapliga principer som styr industrins maskiner. Men denna åtskillnad mellan hjärna och hand måste övervinnas.
Arbetet måste också bli allmänt. Marx är tillbaka till en fråga som sysselsatte honom livligt på 1840-talet: arbetsdelningen. I Manuskripten såg han arbetsdelningen som det radikalt onda som stympade människorna. I Tyska ideologin drömde han och Engels om en tillvaro där människor kunde växla mellan olika verksamheter.
De korta raderna i Grundrisse innebär inte att människor i varje stund blir fria att välja mellan rader av olika trivsamma sysselsättningar. Tonen sätts av meningen om allvaret och ansträngningen som präglar verksamheten när ett val av arbetsuppgift väl har gjorts.
Men vad är då det allmänna arbetet? Det måste vara ett arbete där den arbetande behärskar alla de moment som krävs och därmed har möjlighet att styra och utveckla de redskap eller maskiner som produktionen kräver. Det är alltså inte tusenkonstnärens verksamhet utan snarare den allmänkunnige specialistens.
Det är lätt att från Marx knapphändiga rader sluta sig till bilden av en extremt avancerad produktion där teknik och vetenskap lever i symbios. Både inom läkemedelsforskning och avancerad programmering möter man idag en sådan verksamhet.
Hans egna konkreta föreställningar känner vi inte till. Han målar inte upp en färgglad utopi. Han gör inte ens några allmänna förutsägelser utan anger bara förutsättningarna för ett fritt arbete inom den materiella produktionen (som enligt honom sätter ramarna för all annan verksamhet). Han säger ingenting om hur alla människor som inte får plats i den avancerade industrin ska sysselsätta sig.
Likväl finns det en märklig glans kring dessa få rader. Han jämför det goda arbetet med både konst och vetenskap, han förråder hur han ser på sitt eget forskningsarbete; och han ger en aning om vad mänsklig frihet är för något: det allt annat uppslukande projektet i nära samverkan med andra människor.
Det är inte det kapitalistiska samhällets valfriheter han talar om, det är livsavgörande val av existentiella proportioner.
Av alla Marx fullbordade och ofullbordade arbeten är Grundrisse det mest kompletta, hävdade britten David McLellan i sin inledning till ett brittiskt urval av verket. En annan översättare, amerikanen Martin Nicolaus, kallar det Marx »unpolished masterwork«.
Textens otyglade karaktär har gjort den populär bland postmodernister. En av dem, Thomas M. Kemple, har delvis koncentrerat sig på författaren Marx i sin bok Reading Marx writing (1995). Han gör med rätta stor affär av Marx intresse för skönlitteratur, i synnerhet Balzac, men i slutkapitlet går han vidare och finner en storartad erotisk-estetisk utopi i Marx verk över huvud. Det kan ifrågasättas om han har full täckning för sin uppfattning.
Grundrisse är ett verk som oavlåtligt inspirerar och väl också lockar till alltför djärva utflykter långt från Marx intentioner. Verket är å ena sidan frukten av ett väldigt skaparrus; å andra sidan är det ofullbordat med många lösa trådändar och i långa partier präglat av den modstulenhet som avlöste den inledande entusiasmen.
När Marx gett upp projektet sökte han i Till kritiken komma fram till en klarare och striktare form. Men efter preliminärerna kom nya uppgifter emellan. Så var det ofta för Marx: annat kom emellan. Mellan Grundrisse och Kapitalets första band låg nio år. Under de åren hann han med mycket – men bara en mindre del av det han förutskickat i sitt stora manuskript.
Grundrisse är trots sin ofärdighet ett viktigt verk. Där träder konturerna fram av hela det projekt som Marx aldrig hann fullborda. Den självkritik som annars är så typisk för Marx får ibland ge vika för ögonblickets infall. Bland dessa infall finns också guldkorn som vi har all anledning att ta vara på. De finns strödda alltifrån inledningens snabba skiss till de märkliga om det fria arbetets stränga inre villkor.
Grundrisse pekar fram mot Kapitalet men rymmer också så mycket annat som vittnar om Marx hela mångskiftande tankevärld. Det är både ett förarbete och ett verk i sig.