TIDIGT PÅ MÅNDAG morgon skjutsar pappa henne till flygplatsen. Han kör henne hela vägen till Kastrup. Även om det är enklare att ta snabbtåget över sundet så vill han köra henne. Han har fått en lånebil från verkstan eftersom bilen måste repareras efter krocken. Emma sneglar på honom. Hans näsa är fortfarande svullen. Tänk, pappa har alltid ställt upp för henne. I går funderade hon på att skriva ett brev och lägga på hans kudde. Typ att hon älskar honom och att han inte ska oroa sig. Men hon vågade inte. För tänk om något går fel? Tänk om han hittar brevet innan hon hinner landa i USA och ringer till flygplatsen? Emma vet inte hur det där fungerar, men hon tänker inte ta några risker.
Pappa parkerar bilen och hjälper Emma med den tunga väskan.
”Oj, vad mycket du har packat. Hur länge har du tänkt vara borta?” säger han och skrattar lite.
Emma tänker på gårdagen. De bråkade om Eva. Pappa ville att hon skulle följa med och träffa henne, men Emma vägrade och sa att hon inte hade någon lust att bli misshandlad. Pappa såg chockad ut och lämnade rummet utan att säga något mer.
Emma står vid säkerhetskontrollen.
”Nu får du inte följa med längre”, säger hon och ger pappa en lång och hård kram. Tårarna tränger genast fram.
”Jag och mamma älskar dig. Du får se till att ha riktigt kul på ridlägret.” Sedan harklar han sig.
Emma stelnar till, hon vill be honom vara tyst, att inte förstöra den här kramstunden.
”Jag vet att det har varit lite tufft hemma, men jag lovar att det ska bli bättring på den fronten.”
Emma gråter ännu mer. Pappa menar väl. När de har sagt hej då vänder hon sig om en sista gång.
”Pappa.”
Pappa håller händerna utmed sidorna, väntar på vad hon ska säga.
”Vet du, du är den bästaste av alla bästa pappor i hela världen.”
Pappa skrattar. Eva kommer alltid att vara Eva och inte mamma. Men nu börjar Emmas nya liv.
Hon tar upp iPhonen och stänger av den. Hon har läst en artikel på nätet om att man kan spåra smarta telefoner som är påslagna. Hon får fixa en ny telefon när hon kommer fram.