EMMA STOPPAR BIBELN i väskan och beger sig mot skolan, men först ska hon gå förbi Noahs mamma. Emma får en chock när Siv öppnar dörren. Hon ser gammal och sliten ut, ögonen hänger, huden har rynkat ihop sig och hon är alldeles blek. Hon har åldrats mycket sedan de sågs sist för några månader sedan. Att förlora ett barn måste vara fruktansvärt.
”Hej.”
”Men hej, Emma. Det var inte i går, vad kul att se dig, hur har du det?”
Emma försöker utläsa om hon möjligtvis kan ha läst reportaget, men ser inga tecken på det. Skönt, då kanske hon inte smäller igen dörren framför henne.
”Tack, det är bra, jag tänkte ge dig den här.” Emma räcker henne Bibeln. ”Jag har drömt om Noah, i drömmen bad han mig ge dig den här och be dig att titta på sista sidan. Jag tycker du borde göra det.” Emma ler.
Noahs mamma rycker lite på mungiporna. ”Så du har drömt om honom. Vad fint.” Hon tar emot Bibeln och väger den tungt i sin hand. Hon slår upp sista sidan. Läser tyst och blir stel. Tårarna rinner nedför hennes kinder, när hon tittar upp mot Emma.
”Åh, min Gud.” Hon ser lättad ut. Hon ropar på Noahs pappa som strax dyker upp bakom henne. Även han ser ut att ha åldrats lite. ”Emma har drömt om Noah, i drömmen bad han henne ge oss den här Bibeln och slå upp sista sidan, titta.” Hon håller upp Bibeln mot honom så att han kan läsa vad det står. Han reagerar med att börja gråta han också. Emma vet redan vad det står så hon börjar också gråta.
Jag älskar mamma och pappa. De är bäst. Noah 7 år. Står det med spretiga bokstäver nedklottrat på Bibelns sista sida.
”Han hade precis lärt sig skriva när han var sju. Så vackert.” Noahs mamma snyftar till. ”Tack för att du kom förbi, Emma, det uppskattar vi.” De säger hej då och Emma går till skolan.
Hon är sist in till uppropet. När hon kommer till klassrummet är alla redan samlade, men vad är det man säger? Fint folk kommer alltid sist. Emma sträcker på sig och fnissar åt sin egen tanke. Det blir knäpptyst i rummet när hon kliver in. De har förmodligen läst tidningen.
Vad var det Josefine sa nu? Att jag ska stå på mig. Inte vika en tum. Gå med högburet huvud, tänker hon och går till den lediga bänken längst fram. Gamla Emma hade valt bänken längst bak.
Den första hon ser är Sofia. Deras blickar möts och Sofia börjar fnissa. Det är bredvid henne den lediga platsen finns. Hon sätter sig där och Sofia gapar av förvåning.
”Är inte du upptagen med att knulla runt på film?” Sofia smaskar med sitt tuggummi och vänder sig mot resten av eleverna. Emma ser på henne, sedan börjar hon skratta. Hon tänker inte ens svara. Om Sofia har problem med henne är det Sofias problem, inte Emmas.
Men Sofia verkar inte ge sig så himla lätt. ”Du vet, alla vet om att du är porrskådis.”
Det är så tyst att man kan höra det elektriska elementet arbeta.
”Du skulle bara veta vad jag har gjort, men det sparar jag till mina vänner.”
Sofia tappar tuggummit. Det trillar ned på bänken och hennes ögon håller på att guppa ut ur sina hålor. Tjejen bakom henne fnissar. Sofias ögon blixtrar till. ”Men är du flata nu?”
”Nej, det är jag inte.”
Sofia ser lite stolt ut. Hon har vunnit.
Emma fortsätter. ”Men jag kommer förmodligen att bli det när jag hittar rätt tjej.” Hon flirtblinkar mot Sofia som ser generad ut. Under en kort stund är hon sugen på att lägga till något i stil med att Sofia inte behöver bjuda ut henne för hon är inte hennes typ. Att hon har krav. Men Emma väljer att inte säga något. Det skulle bara vara elakt. Och Emma är inte den elaka tjejen. Hon är inte perfekt, vem är det? Men elak vill hon verkligen inte vara. Då är hon inte bättre än alla dessa mobbare som saknar självkänsla. Från och med nu tänker hon bara vara sig själv. Och ingen annan. Emma vill ta reda på vem hon är, vad hon gillar, vad hon har för framtidsutsikter och kortsiktiga planer. Sedan tänker hon tacka nej till resten.