Prostitutionen har blivit big business. Sedan 1998 då ILO, International Labor Organization, rekommenderade stater att legalisera prostitutionen för att få del av intäkterna har Holland, Tyskland, Nya Zeeland och delar av Australien gått denna väg. Medan Sverige och Norge försöker bekämpa prostitutionen genom att bötfälla könsköp, gör vissa länder tvärtom och institutionaliserar den. Bara i Tyskland inkluderar prostitutionsindustrin 400 000 prostituerade kvinnor och 1,2 miljoner manliga köpare om dagen och beräknas vara värd 6 miljarder euro årligen. Stater tjänar på prostitutionen, multinationella företag driver den, den finns till och med representerad på den australiensiska börsen. Och maffian levererar kvinnor till den. Som en konsekvens av den globala sexindustrin ökar människohandeln. Profiten enbart från trafficking uppskattar ILO till 28,7 miljarder dollar per år.1 Det är svårt att veta hur många människor som befinner sig i sexhandeln. Bara offren för människohandeln beräknas av FN och ILO vara mellan två och fyra miljoner människor.2
Trots vad som ofta påstås, är sexhandeln en högst könad företeelse. Det handlar främst om kvinnor och flickor som säljs till män. Nittioåtta procent av de som säljs i trafficking är kvinnor och flickor.3 En minoritet är män och pojkar som säljs till andra män.
Samtidigt har det uppstått ett nytt sätt att tala om prostitution.
De kallar det sexarbete.
Det sägs att prostitution är ett arbete som alla andra. Att det inte ska ses som en kränkning av våra rättigheter, utan rentav som en rättighet att få »sälja sex«. Att vi borde fokusera på att det används kondom och att man får anständigt betalt. Om man legaliserar, sägs det, kan de dåliga sidorna av prostitutionen försvinna, myndigheter kan kontrollera den, prostituerade kan starta fackföreningar och få bättre betalt. Prostitution är inte skadlig i sig och vad som händer mellan två vuxna samtyckande individer är deras ensak.4 Inte sällan används feministiska och socialistiska associationer för att föra fram dessa argument: arbete, fackförening, rättigheter och självbestämmande. I prostitutionsvärlden har det länge talats om att »jobba« som en omskrivning för att slippa benämna det som sker, som ett utslag av svart ironi. Någon har sagt »jobbar du?« med en viss blick och den andra vet vad som åsyftas. Men nu sägs det på fullt allvar av debattörer, politiker och internationella organisationer: prostitution är ett arbete.
Sådana åsikter förs fram av forskare som Susanne Dodillet och Don Kulick och debattörer som Petra Östergren och Maria Abrahamsson. Det hörs från högern och näringslivets tankesmedja Timbro, men också från den postmoderna vänstern runt tidskriften Arena. Det hörs från partiernas ungdomsförbund: både Centerns och Folkpartiets ungdomsförbund har anslutit sig till idén att prostitution kan vara ett arbete.
Prostitution har, enligt den här idén, inget med relationerna mellan kvinnor och män att göra, utan är helt enkelt en affärsrelation. Vi ska tala i affärsmässiga termer. Trots att den absoluta majoriteten av de prostituerade i världen är kvinnor och flickor och den absoluta majoriteten av köparna är män, ska vi inte tala om män och kvinnor, utan om säljare och kunder. I stället för prostitution ska vi säga kommersiellt sex och i stället för prostituerad säger man sexarbetare eller sexsäljare – ord som ger sken av att vara neutrala. I Holland, där alla aspekter av prostitutionen är lagliga, kallas bordellägare för »oberoende entreprenörer«, i Australien för »service providers«. Petra Östergren definierar prostitution som »en inkomstbringande aktivitet eller arbete för människor av alla kön«.5 Statsvetaren Carole Pateman har kallat detta för det universella argumentet – som om verkligheten, där prostitution handlar om att kvinnor säljs till män, vore underordnad en teoretisk, »egentlig« prostitution, där vem som helst säljer sig till vem som helst.6
Trots denna könlösa yta är berättelsen om sexarbetaren framför allt en berättelse om kvinnan. I centrum för den står inte mannen som köper, utan kvinnan som säljer. Det gäller att modernisera bilden av henne. Hon ska omtolkas från prostituerad till sexsäljare. Sexsäljaren, sägs det, är en stark och självständig person. Hon är sexig, smart, en affärskvinna eller en arbetare, hon vet vad hon gör och tar ingen skit. Sexsäljaren är, som forskaren Jenny Westerstrand har skrivit, en postmodern version av »den lyckliga horan.« Hon populariseras i romaner med namn som Belle de Jour: en eskortflickas öden och äventyr och Anetts värld: en glädjeflickas dagbok, där hon alltid är eskort med höga inkomster och ofta har ett annat jobb vid sidan av. Vecko-Revyn, en tidning för tjejer i nedre tonåren, gör sitt för att glamourisera livet som prostituerad. I en artikel säger en kvinna »Jag säljer sex – och gillar det faktiskt!«7 Artikeln berättar om de fina och trevliga sidorna med livet som prostituerad, hur mycket pengar och sex man får. Den är illustrerad med en fotomodells slanka ben iklädda glansiga strumpbyxor och högklackade skor.
När ILO förespråkade en legalisering av sexindustrin 1998 var deras huvudsakliga argument att stater kunde tjäna pengar på en lukrativ industri. Men för att kunna hävda detta var det ju nödvändigt att prostitution också legitimerades moraliskt. Även knarkhandel och yrkesmord är lukrativa industrier som staten kan tjäna pengar på, men det är få internationella organisationer som förespråkar total legalisering av dem. Genom att döpa om prostitution till sexarbete, förklara att det kunde vara resultatet av ett fritt val, att samhället måste »erkänna individens rätt att arbeta som prostituerad« och i stället arbeta för bättre arbetsförhållanden, gav ILO regeringar moralisk legitimitet att tjäna pengar på prostitution.8 Berättelsen om sexarbetaren har ersatt tidigare biologistiska och eugeniska myter om prostitution. I dag är det främst den som används när porrindustrin vill flytta fram sina positioner. Den används av män som försvarar sin handling att köpa sex. Den används av regeringar och lobbygrupper för att legalisera handel med kvinnor. Men hur fungerar denna berättelse? Vad anspelar den på? Hur kom den till och vilka ligger bakom?
Att sälja sin kropp är en moralisk rättighet lyder rubriken på en artikel i Svenska Dagbladet av teologie doktor Susanne Wigorts Yngvesson.9
Artikeln handlar om prostitution, men det står inget om vad prostitution är. Visste man inte bättre, skulle man tro att prostitution var en alltigenom kvinnlig affär. Om män sägs nästan ingenting, utan huvudrollerna innehas av två kvinnor: den kvinnliga sexsäljaren och feministen. På ena sidan står sexsäljaren: »en stigmatiserad grupp som upplever sig förtryckt« men »inte av män utan av andra kvinnor, radikalfeminister och politiker«.
Texten är en kommentar till Petra Östergrens bok Porr, horor och feminister som kom ut 2006. Texten är uppbyggd så att dessa två grupper – sexsäljaren och feministen – ställs emot varandra och tillskrivs motsatta egenskaper. Vi får inte veta vad som sker i prostitutionen, däremot får vi en beskrivning av hur dessa två grupper av kvinnor är. Det är ett typiskt exempel på hur berättelsen om sexarbetaren fungerar.
Sexsäljaren beskrivs för det första som stigmatiserad och förtryckt, men hon är trots detta en alltigenom beundransvärd karaktär. Wigorts Yngvesson beskriver henne som en aktiv individ som gör fria val, som utövar »en rätt att bestämma över [sin] kropp« och som »aktivt protesterar« mot beskrivningar av att hon inte skulle veta sitt eget bästa.
Feminister och politiker, däremot, tecknas inte som några sympatiska personer. Wigorts Yngvesson menar att feminister kränker och stigmatiserar sexsäljarna och ser dem som mindre värda: »Kvinnor som säger att de säljer sex frivilligt räknas som mindre begåvade.« Feminister, förklarar Wigorts Yngvesson, inskränker kvinnors rätt till sina kroppar och på irrationell grund som antyder att det handlar om sexualfientlighet: när »det handlar om kvinnors kön är det som om radikalfeministerna tycks mena att rätten till den egna kroppen upphör«. Feminister »drar samtliga sexsäljare över en kam och påstår att dessa är offer« och menar till och med »att sexsäljarna själva inte är medvetna om sin offerroll.« Ena riktiga besserwissers, ska man förstå:
Retoriken från vänsterpolitiker som Inger Segelström och Gudrun Schyman går ut på att sexsäljarna själva inte är medvetna om sin offerroll och de ständiga övergrepp som de utsätts för. För att räknas som tillförlitliga måste de först inse hur fel de har och ta avstånd från sitt tidigare liv. Då kan de räddas från helvetets träsk och få hjälp ur sin misär. Alla sexsäljare som Östergren har talat med beskriver denna retorik som kränkande.
Just denna retorik: »offerroll«, »ta avstånd från sitt tidigare liv« och »räddas från helvetets träsk«, påminner knappast om något Schyman eller Segelström sagt, men desto mer om en kristen syn på synd och botgöring. Författaren är själv doktor i teologi och i nästa mening försvarar hon det kristna avståndstagandet från prostitution: »För en teolog kan det finnas skäl att argumentera emot även frivillig könshandel, eftersom kroppen uppfattas som Guds gåva.« Andra har dock inga legitima skäl att vara emot prostitution: »Men vilka skäl ska en sekulär feminist egentligen presentera när kvinnor vill sälja sin kropp frivilligt?« De skäl som sekulära feminister presenterar tar Wigorts Yngvesson inte upp, utan droppar misstankar om att en tro på »tvåsamhet« lurar i vassen och går snabbt vidare till att konstatera att det inte finns några giltiga skäl: sekulära feminister måste helt enkelt överge sitt prostitutionsmotstånd.
Idéhistorikern Susanne Dodillet hävdar på samma sätt i sin avhandling Är sex arbete? att prostitution kan vara »ett aktivt beslut av en viljestark kvinna« och att prostituerade är »handlingskraftiga individer« och »feminister som kan visa andra kvinnor vägen«.10 Den prostituerade framställs som en förebild för alla moderna kvinnor.
Då Dennis Magnussons pjäs Jenny from Hörby, som handlar om en ung tjej som bestämmer sig för att bli porrskådis, hade premiär på Intiman i Malmö framhöll flera recensenter vilken hjältemodig karaktär Jenny var. Hon var en »en fritänkande femme fatale« som »målmedvetet tar sig ut i världen genom att rida på den kommersiella sexualiseringen av våra medvetanden i stället för att vara offer för den« skrev Svenska Dagbladet.11 Flera gånger påpekades det vilken makt Jenny utövade när hon blev porrskådis:
Jenny är inget offer för porrbranschen, hon tar över den. På många sätt är hon den yttersta feministen som går in och skapar sina egna regler i en patriarkal värld, säger Alexander Karim som spelar pojkvännen, porrskådisen Simson.12
Sexsäljaren sägs vara den yttersta feministen, men ställs alltid mot feminister. För den feminist som inte säljer sex ges enbart negativa egenskaper. Sydsvenskans recensent skrev:
I »Jenny from Hörby« på Intiman i Malmö har den religiösa faderns roll tagits över av en feministisk författarmoster. Hennes reaktioner på sin adopterade dotters val av karriär speglar svensk, politiskt korrekt feminism à la millennieskiftet snarare än den kristna högern.13
I Östergrens bok Porr, horor och feminister har denna motsättning drivits till sin spets. Där har »horor« och »feminister« huvudrollerna och ställs mot varandra: horan är det aktiva subjektet och feminister de oförstående förtryckarna. Östergren intervjuar tretton kvinnor som valts ut för att de sägs ha bra erfarenheter av prostitution.14 De »älskar horrollen«, är aktiva subjekt för vilka prostitutionen var ett »medvetet val« för att inte »vara beroende av en man«, de bryter »mot gamla kvinnomönster«, tar »kommandot över männen«, är »inte rädda för att stå upp för sig själva« och har »en välutvecklad maktanalys«.15 Feminister, däremot, vill skydda och bestraffa och deras förslag till åtgärder mot sexindustrin handlar »rätt och slätt om censur och kontroll«.16 Läsaren ska inges en känsla av att feministerna egentligen är kristna patriarker.
Huvudrollerna innehas alltså av sexsäljaren/porrstjärnan och feministen. Men medan feministen svartmålas, får sexsäljaren överta hennes roll: det är hon som är den »yttersta feministen som går in och skapar sina egna regler i en patriarkal värld« och feministen får i stället rollen som patriark.
Berättelsen om sexarbetaren går inte ut på att berätta vad prostitution är eller hur den fungerar i praktiken. Vare sig Östergren, Dodillet eller Wigorts Yngvesson tar hänsyn till forskning om prostitutionens orsaker eller konsekvenser. I stället bygger de upp ett drama med goda och onda. På ena sidan placeras »de kvinnor som har sexuella relationer med många män och de som säljer sin kropp för pengar« och på andra sidan »radikalfeminister och politiker«. Att ha sex med många män (frigjord sexualitet) ska förknippas med att sälja sin kropp för pengar. Feminister, däremot, ska förknippas med makten. Feminister framstår som en alltigenom privilegierad grupp, de är inte vanliga kvinnor som är aktiva i någon kvinnogrupp eller unga aktivister, utan kvinnor i maktposition – inga mindre än de ökända »elitfeministerna«! Likaså är Wigorts Yngvesson noga med att sätta ordet radikal- framför feminister. Då får det en klang av extremism – det är inte bara kvinnor i maktposition, utan galna kvinnor i maktposition!
Prostitution, förklarar dessa debattörer, handlar om kvinnans rätt till arbete, att få betalt för oavlönat kvinnoarbete – i likhet med hushållsarbete, menar Susanne Dodillet. Men samtidigt, sägs det, handlar prostitution om sexualitet. Prostitution beskrivs också som en sexuell läggning jämförbar med homosexualitet. Den brittiske historikern Jeffrey Weeks skriver:
Transvestiter, transsexuella, pedofiler, sadomasochister, fetischister, bisexuella, prostituerade och andra – varje grupp med sina speciella sexuella smaker, eller anlag (…) har alla trätt fram på världsscenen för att kräva sitt utrymme och sina »rättigheter«.17
Berättelsen spelar med två idéer, med både sexualitet och arbete. När prostitutionen sägs vara ett arbete ska den underställas arbetsmarknadens lagar och förhållanden. När den sägs vara en sexualitet sägs den plötsligt vara något privat, något som inte samhället ska lägga sig i. Då blir prostitution en sexuell läggning, det vill säga raka motsatsen till ett vardagligt arbete. Och de som antas ha en »speciell sexuell smak« i prostitution är tydligen kvinnorna, inte männen som köper. I texten Att sälja sin kropp är en mänsklig rättighet binder Wigorts Yngvesson ihop prostituerade med »de kvinnor som har sexuella relationer med många män«. Därmed ger hon intrycket att prostitution är en sexuell läggning som en del kvinnor har. Vi får bilden av en grupp människor som utövar en alternativ sexualitet, som är annorlunda på något sätt, som trivs i detta men som samhället behandlar oförstående och som till och med förföljs, men som kommer att övervinna fördomarna och accepteras av samhället till slut. Det är inte svårt att se att hon här försöker anknyta till den homosexuella frigörelsen.
För hundra år sedan menade många forskare att prostitution var ett nödvändigt ont för att bevara äktenskapet och samhällsordningen. I dag förklarar forskare och queerteoretiker i stället att det är en normbrytande praktik som spränger gränser och ifrågasätter könsroller. Prostitution, sägs det, är inte bara sex – utan också revolution, ett brott mot normerna. De australiensiska forskarna Chris Ryan och Michael C. Hall menar i boken Sex Tourism: Marginal People and Liminalities att mötet mellan den västerländske mannen och den thailändska kvinnan är ett möte mellan två marginella personer, två outsiders: »ett utbyte mellan två marginaliserade folk som båda är uteslutna ur samhällets huvudfåra.«18 Detta möte besitter en revolutionär potential, då de »utmanar ordningens själva legitimitet och struktur och blir agenter och symboler för kaos.«19 Anledningen till att även sexturisten är en marginaliserad karaktär, är enligt Ryan och Hall att han precis som kvinnan går lättklädd. De förklarar, inte utan entusiasm över sin otroliga upptäckt, att männen går barbröstade, iklädda endast shorts, på stranden! Alltså måste de ha något gemensamt med den prostituerade, som går i underkläder och stilettklackar på barscenen.
I samma spår följer antropologen Don Kulick, som tar parti för de sexköpande männen. Titeln på hans essä 400 000 perversa svenskar från 2005 syftar på de svenska män som köpt sex och Kulick hävdar att de är »de queeraste människorna just nu«.20 De borde tilldelas queerpriset eftersom de »hotar heteronormativiteten« och begår ett »brott mot jämställdhetsideologins föreskrifter«.21 Även Susanne Dodillet beskriver hur prostitution kan ses som »en verksamhet med revolutionerande potential« eftersom hon läst i en bok att en kvinna, genom att börja med prostitution, har lämnat fattigdomen.22 Prostitutionen har också befriat kvinnor, eftersom en kvinna vågade »säga upp sitt jobb som sekreterare«.23
Det är ofta ytterst lite som behövs för att prostitutionen ska kallas revolutionär. I boken Prostitution and Feminism av Maggie O’Neill räcker det med att svära åt sin hallick. O’Neill intervjuar en grupp gatuprostituerade som talar klart och tydligt om hur de utnyttjats både före och i prostitutionen, men författaren ägnar inte så mycket tid åt detta, utan åt att finna spår av motstånd mot en hegemonisk maskulinitet i de prostituerades jargong:
De genusbundna relationerna mellan prostituerade, kunder och hallickar/partner är komplexa och kvinnorna utövar motstånd mot hegemonisk heterosexuell maskulinitet genom språket, diskursiva handlingar/beteenden.24
Medan dessa tänkare försöker skapa associationer mellan prostitution, sexuell läggning och normbrytande beteende, framställer de motståndarna som kontrollerande förtryckare. När Östergren diskuterar censur av porr, lyckas hon på en och samma sida sammankoppla »de porrfientliga radikalfeministerna«, »ett totalitärt samhälle«, »kyrkligheten och högerfundamentalister, ofta med nazisterna i spetsen«, den »sanna, rena och riktiga människan med sin sanna och enda normala sexualitet« med »konsekvenser när feminister vill kontrollera«. Mitt i denna kaskad av läskigheter slår hon fast var skiljelinjen går:
För i alla kulturer och politiska rörelser finns en kamp mellan den dionysiska extasen, njutningarna och festen å ena sidan och puritansk ordningsamhet, skötsamhet, nykterhet och omsorg om folkhälsan å den andra.25
Berättelsens poäng är dock inte att kritisera kyrkan, nykterheten eller högerextremismen. De finns bara med som avskräckande element, för att placera feminism och porrmotstånd i dåligt sällskap. Och det viktiga här är att det inte sker genom analys – vi hinner inte stanna upp och tänka över vad dionysisk extas och prostitution har gemensamt, eller varför nykterhet skulle ha något att göra med feminism. Uppräkningen är en associativ genre, inte analytisk. Genom att associera prostitution till saker vi uppfattar som trevliga, som fest och njutning, ska vi inges en känsla av behag. Och genom att associera motståndet med tråkiga saker, som puritanism, nazism och Vatikanen, ska vi inges en känsla av obehag inför det. Öppenhet ställs mot censur, subjekt mot offer, myndig mot hjälplös, aktiv mot passiv, frigörande mot moralisk. Detta är inte en analys av porr och prostitution, utan ett sätt att blockera analytiskt tänkande och stressa oss fram till att överge vårt motstånd mot prostitution.
Detta associationsmönster, som blivit legio i berättelsen om sexarbetaren, syntes först hos den amerikanska antropologen Gayle Rubin. I essän Thinking Sex – Notes for a Radical Theory of the Politics of Sexuality från 1984 förklarade hon allt annorlunda sex vara revolutionärt.26 Enligt Thinking Sex finns en godkänd sexualitet: den heterosexuella, monogama, reproduktiva, icke-kommersiella och privata, där parterna kommer från samma generation. Sedan finns en förbjuden sexualitet: den homosexuella, ogifta, kommersiella, offentliga, pornografiska och sadomasochistiska, där parterna kommer från olika generationer. Att utöva den, förklarade Rubin, är att vara dissident. Följaktligen var även pedofilers och torskars kamp för berättigande en rättmätig kamp enligt Rubin, eftersom samhällets motstånd mot dem är grundat på moralpanik. Statsvetaren Sheila Jeffreys har påpekat att om sextiotalets sexualliberalism handlade om att se allt sex som positivt och naturligt, kom detta på åttiotalet att övergå i en sexuell libertarianism där det var de sexuella minoriteterna som skulle utgöra ett radikalt avantgarde.27 Här försäkrade sig Rubin om att prostitution skulle ha en självklar plats. Vad pedofili, homosexualitet, prostitution och utomäktenskapligt sex egentligen hade gemensamt förklarade hon inte; att de alla fördömdes av samhället var tillräckligt för att associera dem med varandra. Prostitution befästes således som en förtryckt sexualitet.
Men det huvudsakliga målet för Rubins kritik var inte USAs regering eller kristna fundamentalister – utan feministerna. Essäns avslutande parti heter »Feminismens begränsningar« och utgör en svepande attack på allt vad feminism heter. Feminismen, bortsett från den liberala strömningen, är enligt Rubin konservativ och sexualfientlig, fördömer alla varianter av sexuell variation förutom monogam lesbianism – allt annat sex censureras.28Den är en »demonologi« och en »demon-sexologi« som »presenterar det mesta av sexuellt beteende i värsta möjliga ljus« och porrmotståndare är allra värst. De använder sig, enligt Rubin, konstant av den äckligaste pornografin för att exemplifiera och inte nog med det, de ger sig dessutom på sexindustrin och menar att den är ursprunget till sexismen och följaktligen infekterar resten av samhället. Detta, dundrar Rubin, gör feminister ansvariga för »något av den mest reaktionära sexuella politiken på den här sidan om Vatikanen«. Visserligen är inte sexindustrin någon feministisk utopi, men att göra den till huvudproblemet är fel eftersom sexism ändå finns i samhället som helhet.29 För feminister sysslar enligt Rubin för mycket med sexindustrin och för lite med andra samhällsproblem som familj, religion, utbildning, media, diskriminering på arbetsmarknaden och ojämlika löner. 30
Själv tog hon dock, ironiskt nog, inte upp något av dessa ämnen. Rubins arbete om handeln med kvinnor som en grundsten för patriarkatet, The Traffic in Women från 1975, hade gjort henne till en inflytelserik feminist. Tio år senare tog hon avstånd från den i Thinking Sex. Kanske spelade handeln med kvinnor roll för stammar i andra delar av världen, men »det är säkerligen ingen adekvat formel för sexualitet i västerländska industrialiserade samhällen«.31 Just under den tid då handeln med kvinnor började öka i västvärlden och nå proportioner den aldrig haft i någon primitiv stam, avfärdade Rubin sin egen teori. I stället hade tiden kommit för att tala om sex. Att verkligen tala om sex gjorde hon dock inte heller. Hur vi känner, vad vi gör och varför, vad prostitution är, varför män vill köpa sex och vad sexuell frihet är, var enligt Rubin felaktiga frågor. Vi skulle inte ifrågasätta – det låg nämligen för nära ett sjukdomsförklarande – utan acceptera alla former av sex. Så medan »sexet« görs fritt från tabun, tabubeläggs här i stället talet om relationer mellan människor. Maktrelationer, kön, ålder och ekonomisk ojämlikhet görs irrelevanta, medan sexet står kvar och tronar i ensamt majestät. Så länge något är sex, är det fredat. Och så länge detta sex kan sägas ha lägre status, blir det revolutionärt enligt Rubin.
I hjärtat på berättelsen om sexarbetaren finns en tilltalande fras. Den lyder: Sexsäljaren är inget offer – utan en stark person som vet vad hon vill. När någon försöker visa hur prostitution skadar människor, lyder svaret: Sexarbetare är starka och aktiva – inga offer! Susanne Dodillet menar att »sexköpslagen tillskriver sexsäljare rollen som passiva offer, okapabla [sic] att fatta självständiga beslut« och att samhället i stället borde se dem som »aktivt handlande subjekt som fattar rationella beslut«.32 Hon citerar norska Kirsten Frigard som säger:
De flesta prostituerade är starka kvinnor som har tagit ansvar för sin situation och de vill inte bli beskrivna på det sättet [dvs. som passiva offer], eftersom de inte är offer i den traditionella betydelsen.33
I sin avhandling använder Dodillet ordet offer hela tiden som om det vore en karaktärsbeskrivning: »offer som inte vet sitt eget bästa«, »passiva offer«, »hjälplösa och oskyldiga offer«, »maktlösa offer« är några exempel.34 Den här synen säger hon sedan att socialarbetare och feminister har, eftersom de hävdar att prostitution skadar kvinnor.
Att hylla det starka, aktiva subjektet och ställa det mot det passiva, svaga offret blir allt vanligare. När RFSL lanserar ett projekt där män som prostituerar sig till män ska undersökas, säger handläggaren Suzann Larsdotter:
Vi går inte in i det här med den traditionella inställningen att bara se sexsäljare som offer. Vi kommer att möta personerna förutsättningslöst och lyssna in vad de har att säga.35
Med motsättningen mellan offer och subjekt försöker berättelsen om sexarbetaren att skapa sin egen historieskrivning. Historieskrivningen går ut på att samhället tidigare har sett prostituerade som hjälplösa offer, men nu har man börjat lyssna på sexsäljare själva och upptäckt att de är starka individer som själva valt att sälja sex. Det här sägs så ofta nuförtiden att det har blivit något av en sanning i vissa kretsar, utan att man behöver hänvisa till vem som sett prostituerade som offer, vad ett offer är och vad som skiljer en stark kvinna från en svag kvinna. Argumentet att samhället inte lyssnat på prostituerade kan stämma i vissa länder, kanske främst de anglosaxiska – för argumentet »hon är subjekt, inte offer« är nämligen importerat från USA. Men för att kunna hävda det i Sverige måste man förtiga hela den svenska prostitutionsforskningen.
Den svenska forskningen har nämligen varit exceptionell just därför att den har byggt på vad människor i prostitution berättat. Sedan slutet av 1970-talet har just att möta personerna förutsättningslöst och lyssna in vad de har att säga varit utgångspunkten. Då Prostitutionsutredningen sjösattes 1977 gjorde experterna något som är ovanligt för statliga utredningar både då och nu: de tillbringade tre år i prostitutionsmiljö. De lämnade skrivborden och åkte runt till sexklubbar i hela Sverige, intervjuade prostituerade, könsköpare och andra som rörde sig i miljön. De ville inte enbart kartlägga prostitutionens utbredning, utan förstå vad prostitution var. Resultatet blev en åttahundra sidor lång rapport, varav 140 sidor består av människors egna berättelser.36 På sida upp och sida ner berättade prostituerade kvinnor om sin uppväxt, om vägen in i prostitutionen, om sexköparna: familjefäderna, direktörerna, de kriminella; om alkoholens och narkotikans roll, om olika typer av hallickrelationer, om hur prostitutionen påverkade dem, om våld, skam, styrka och överlevnadsstrategier. Detta var något unikt. Tidigare hade forskningen fokuserat på prostituerade som avvikande. Genom att stämpla dem som avvikande skrevs prostitutionen ut ur samhället. Nu fick berättelserna från prostitutionsvärlden ligga till grund för en helt ny analys, där prostitutionen i stället förklarades vara en koncentrerad, extrem variant av förhållandet mellan könen i stort. Ordet »offer« är inte framträdande i utredningen – däremot berättar den en hel del om utnyttjande och ett ojämlikt samhälle.
Redan under utredningen hade konflikter uppstått mellan de tio experterna och den ansvarige utredaren, moderaten Inger Nilsson. Nilsson hade inte deltagit i undersökningsarbetet, men hade bjudits in av strippklubben Chat Noirs ägare på ett besök och tagit hans parti i frågan om strippklubbars vara eller icke vara.37 När utredningen blev klar avskedade Nilsson samtliga experter, klippte bort alla personliga vittnesmål och publicerade i stället en tunn rapport med statistik om prostitutionens utbredning. Där fanns inte en enda röst från prostitutionen. Hennes avsikt var att det ursprungliga materialet aldrig skulle publiceras.38 Efter en proteststorm från kvinnorörelsen publicerades ändå den ursprungliga utredningen i sin helhet och gavs ut som bok.
Utredningen slog ner som en bomb. Den blev ett landmärke som förändrade samhällets syn på prostitution. Den kom att lägga om riktningen för prostitutionsforskningen i hela Skandinavien. Prostitution, precis som våldtäkt, hade blivit politik. Könspolitik och socialpolitik. Och för prostitutionsforskningen innebar det att den fick börja om på nytt. Av nittonhundratalets forskning – där orsakerna till prostitution söktes i kvinnans personlighet och sjukdomar – fick mycket förkastas. I stället påbörjades byggandet av ny kunskap där orsakerna söktes i relationerna mellan könen och i samhället. Och var skulle forskarna hämta grunderna till denna nya kunskap? Jo, i prostituerade människors berättelser.
Under åttio- och nittiotalen kom många nya rön inom prostitutionsforskningen. Prostitutionsgruppen i Göteborg intervjuade sexköpande män och utforskade deras motiv i Könsköparna. I Malmöprojektet (1977–1981) provades ett nytt sätt att arbeta där många prostituerade fick hjälp med skuldsanering och kurativ verksamhet. Utifrån det projektet, där 111 kvinnor fick möjlighet att lämna prostitutionen, skrev Stig Larsson Könshandeln – om prostituerades villkor, som »med utgångspunkt från de 224 prostituerade man där arbetade med« beskrev könshandeln »framför allt utifrån den prostituerades eget perspektiv«.39 De norska kriminologerna Cecile Hoigård och Liv Finstad utvecklade kunskap om prostituerades försvarsmekanismer genom att lyssna på kvinnor i norsk gatuprostitution.40 Sven-Axel Månsson utforskade relationen mellan prostituerad och hallick i sin doktorsavhandling Könshandelns främjare och profitörer.41 Månsson och Ulla-Carin Hedin samlade kunskap om vad som får kvinnor att börja och sluta med prostitution i Vägen ut – om kvinnors uppbrott ur prostitutionen där de intervjuade kvinnor som lämnat sexbranschen.42 All denna forskning lade grunden för den svenska sexköpslagen som kom 1999.
Att hävda att vi i Sverige inte lyssnat på prostituerade blir alltså smått absurt om man känner till den prostitutionsforskning som bedrivits. Men om historien tystas ner? Om man räknar med att folk har glömt bort eller är dåligt pålästa?
Precis det här gjorde Susanne Dodillet i sin avhandling i idéhistoria, Är sex arbete? från 2009. Dodillets tes är att det i Sverige, till skillnad från Tyskland, »inte varit de prostituerade själva som beskrivit sin roll«, utan politiker och socialarbetare som sett på prostituerade som »mer eller mindre viljelösa«. Dodillet skriver om utredningen från 1977, men kastar om hela händelseförloppet och hävdar att det var utredaren Inger Nilsson som menade att prostituerade »måste tas på orden« och de sakkunniga som »såg på dem som viljelösa offer«. De runt 140 sidorna i Prostitutionsutredningen där människor i prostitution berättar kallar Dodillet »några kortare citat«. Dessa »kortare citat« är i verkligheten exakt 219, varav flera överstiger en halv sida.43 När jag sitter med utredningen i handen och inser vilket mod som krävts av kvinnorna för att berätta om sina innersta upplevelser och känslor, baxnar jag över denna fräckhet från Dodillets sida.
Dodillets avhandling anmäldes för bedräglighet av forskarna Sven-Axel Månsson och Jenny Westerstrand, men universitetet nekade att utreda fallet och hänvisade till debatten på »den offentliga arenan«.44 Och här fick berättelsen om sexarbetaren historisk legitimitet – genom att tysta ner precis de röster den säger sig vilja lyfta fram.
Att definiera prostituerade som starka kvinnor är en långt gången tanke inom den internationella sexarbetardebatten. Jo Doezema från lobbyorganisationen Network of Sex Work Projects menar att vi borde avskaffa idén om det sårbara subjektet helt och hållet. Hon vill i stället
förflytta vårt fokus från omsorg om det sårbara subjektet (som kan skadas) och dess behov av skydd, till det begärande subjektet vars främsta anspråk inte är passivt bekräftade »rättigheter« utan en politisk arena som främjar utövandet av frihet.45
I de inledande stadierna är berättelsen om sexarbetaren ganska återhållsam. Östergren fastslår med bestämdhet att hon talar om vuxna, samtyckande individer, inte barn eller offer för människohandel. På samma sätt skriver Maria Abrahamsson i Svenska Dagbladet:
jag förstår likafullt inte hur man kan sätta likhetstecken mellan dem som säljer sex frivilligt och de arma krakar som på grund av misär eller klent förstånd hamnar i klorna på cyniska människohandlare.46
Här får vissa vara offer – men bara om de är passiva och dumma. De som är aktiva och väljer kan tydligen inte fara illa. Trafficking och barnprostitution används här som soptunna för allt dåligt med prostitutionen, som vi lätt kan kasta dit: tvång, misär och arma krakar. När vi blivit av med detta, kan vi måla upp en kravmärkt inhemsk prostitution utanför soptunnan, med enbart självständiga entreprenörer.
Men i länder där legaliseringsidén gått längre, börjar dessa gränser naggas i kanten. När idén om den välskötta prostitutionen väl är etablerad, kan även innehållet i soptunnan tvättas, så att trafficking framstår som en myt. En som ägnar sig åt en sådan tvätt är sociologen Laura Agustín som är anställd av lobbyorganisationen Network of Sex Work Projects. Hon har skrivit flera böcker om trafficking som mediemyt och medverkar också i The Guardian med texter på ämnet, som hon alternerar med texter om starka kvinnor i burka som »valt det själva«. Men främst arbetar Agustín för att vi ska sluta tala om trafficking – även det är enligt henne att göra människor till offer. Följaktligen döper hon om traffickingoffer till »migrerande sexarbetare« och menar att kvinnan som utsätts för trafficking egentligen har tur:
…hon arbetar på multikulturella, flerspråkiga klubbar, bordeller, barer och i lägenheter … För dem som säljer sexuella tjänster är miljön arbetsplatser där många timmar ägnas åt att umgås, tala och dricka med varandra, kunderna och andra anställda som kockar, servitörer, kassörer och dörrvakter av vilka en del bor på arbetsplatsen och andra kommer dit till sina arbetspass. Upplevelsen av att tillbringa större delen av tiden i sådana omgivningar skapar, om människor över huvud taget kan anpassa sig till dem, kosmopolitiska subjekt som definitionsmässigt har ett speciellt förhållande visavi »plats«. Kosmopoliterna betraktar världen som sitt ostron, inte sitt hem.47
Läsaren får bilden av att ett traffickingoffer är någon som festar runt med överklassen, hänger på nattklubbar i metropoler, om möjligt tar hon ett handtag då och då bakom baren. Ordet ostron finns med som en förtätning, det dekorerar texten och stärker intrycket av att det är lyx vi pratar om. Märk väl att vad detta »arbete« går ut på finns över huvud taget inte med i beskrivningen.
När Agustín i en annan text tar upp att kvinnor hålls inspärrade i lägenheter i flera månader utan att få gå ut, förklarar hon det på följande sätt:
De omständigheter som innebär att kvinnor bor i sexetablissemang och sällan lämnar dem förrän de, utan att tillfrågas, flyttas till en annan plats uppmärksammas stort i media och det tas för givet att detta utgör en total frihetsförlust. Men i många fall föredrar migrantarbetarna detta arrangemang av flera olika skäl. Om de inte lämnar området slösar de inga pengar, om de inte har arbetstillstånd känner de sig säkrare i en kontrollerad miljö. Om någon annan utför arbetet med att hitta mötesplatser och bokar engagemangen behöver de själva inte göra det. Har de kommit på ett tre månaders turistvisum vill de ägna så mycket tid som möjligt åt att tjäna pengar.48
Också barn är på väg att omöjliggöras som offer. I ett bidrag till antologin Global Sex Workers vill socialantropologen Heather Montgomery problematisera bilden av barn som enbart offer i prostitutionen. Hon har själv studerat en thailändsk by och tycker sig ha upptäckt något som motbevisar bilden av barn som utnyttjas. Montgomery inleder med att konstatera att det är en fattig liten by »utan rinnande vatten och sporadisk tillgång till elektricitet« som ligger sida vid sida med en turistresort.49 I byn bor sextiofem barn under femton års ålder och åtminstone fyrtio av dem har »arbetat som prostituerade vid någon tidpunkt.«50 Men medan media ofta rapporterar om barnprostitution som »ett ont som måste elimineras med alla medel« vill Montgomery ge en annan bild av barnen som aktiva, rationella subjekt.
Emellertid förnekar dessa barn uttryckligen identiteten som offer (…) De barn som jag lärde känna hade en »känsla av bestämmanderätt och kontroll« och att frånta dem detta är att förneka deras begåvade sätt att använda sig av det lilla mått av kontroll som de faktiskt har. Sökandet efter offer för övergrepp mot barn skymmer ibland erkännandet av barnens agens.51
Montgomery kritiserar dem som menar att alla barnprostituerade är »sexuellt utnyttjade«. Hon menar att även om barnen inte gillar prostitutionen, har de sätt att hantera den:
Inget av barnen tyckte om att vara prostituerad men de hade strategier för att förklara det och finna sig i det. De hade hittat ett etiskt system som gjorde att deras offentliga försäljning av sina kroppar inte påverkade deras personliga känsla för mänsklighet och anständighet.52
Prostitutionen påverkar alltså inte de thailändska barnen så mycket som vi kan tro, hävdar hon. Hemligheten är att inte jämföra dem med västerländska barn:
Följderna var ofta uppenbara i form av blåmärken, könssjukdomar eller drogmissbruk. Jag anser emellertid inte att västerländska psykologiska modeller alltid kan tillämpas direkt på barn i andra länder och vara användbara där.53
I Thailand är kopplingen mellan sexualitet och identitet inte lika stark, påstår Montgomery; därför kan vi inte vara säkra på att thailändska barn skadas lika mycket som västerländska. Att barnen på många sätt försökte undfly identiteten som prostituerade, genom att tala om köparna som deras »vänner« och inte kallade det prostitution utan att »ha gäster« eller »gå ut och roa sig med utlänningar« bevisar enligt Montgomery att prostitutionen inte var central för deras identitetsskapande. Således kan man inte säga med säkerhet att den förstör deras identitet. En annan ljuspunkt är enligt henne att de äldre barnen agerade som hallickar åt de yngre:
De äldre barnen bildade följen av yngre barn som de kunde kontrollera och bevilja fördelar väl medvetna om att dessa yngre barn stod i tacksamhetsskuld till dem. På det sättet byggdes prestige, status och makt upp eftersom vissa barn kunde bestämma över andras tid och uppmärksamhet. För utomstående kanske det inte framstår som någon större makt men det var ett tecken på det begåvade sätt på vilket barnen försökte optimera sin status och utnyttja sina begränsade möjligheter.54
I själva verket förvånas Montgomery av alla tecken på liv hos barnen; tydligen tror hon att de som upprörs över barnprostitution ser barn som något slags viljelösa kroppar. Att äldre barn kontrollerar yngre i en avancerad imitation av skuldslaveri, är enligt henne något som visar på barnens makt. Därför slår hon fast i nästa mening: »Sådana resonemang visar svårigheten med att tala om valfrihet och tvång när det handlar om barnprostituerade«.
Det verkar finnas få sätt att bete sig som thailändsk barnprostituerad för att Montgomery inte ska se en som ett aktivt subjekt med makt och kontroll över situationen. För även där barnen uppenbarligen är passiva, ska inte det heller ses som passivitet: »Vad utomstående ser som passivitet kan i själva verket vara en form av motstånd«.55 Att ge med sig och inte protestera när de främmande männen tar sig in i deras kroppar »är inte ett tecken på att de har gett upp« eftersom »de inte behöver tro på vad de gör«.56
Montgomery vet att detta är minerad mark och ursäktar sig upprepade gånger i texten: »Det är svårt att inte låta som en moralrelativist och hävda att om barnen inte ser övergrepp har inga övergrepp ägt rum« och hon försäkrar att hon visst är medveten om att barnen utnyttjas och tvingas till »en livsstil som utsätter dem för många former av övergrepp och förtryck«.57 Märk väl att texten är kliniskt befriad från alla kroppsliga ord som för tankarna till vad männen gör med barnen. Ändå vill hon slå in en första kil i detta ensidiga fördömande av barnprostitutionen. Det sker med sedvanliga trevanden som att inget är svart eller vitt, att vi måste se saker från olika sidor och att vi måste lyssna på barnen själva. Förresten skulle barnen, om de inte blivit knullade av västerländska gubbar, »ändå blivit utfattiga och tvingats in i någon fabrik« eller »rota i soporna eller plocka skräp, vilket inte betalar sig lika bra som prostitution«.58
Det här tänkesättet har slagit rot i de delar av världen där prostitutionen redan är accepterad och legaliserad. I Australien, där prostitutionen är laglig och utbredd i flera delstater, börjar termen »barnsexarbetare« sprida sig. Den australiska nationella rapporten från 2000 om kommersiell sexuell exploatering av barn inleder stycket om barnprostitution med att berätta historien om Peter, nio år, som hittades av en grupp män på gatan. Männen tog med sig Peter hem, våldtog honom hela natten och lämnade 50 dollar på sängen. Detta beskriver rapporten på följande sätt:
Några män tog med honom hem, gav honom en god middag och frukost och en varm säng under natten. Sex förekom men på morgonen gav de honom 50 dollar. Peter tyckte att det var fantastiskt – en varm säng, massor av »tillgivenhet«, mat och mer pengar att göra av med än han hade haft i hela sitt liv. Pengarna gav honom också en väldig respekt bland hans gelikar som huttrade under broar och i portgångar. De blev så imponerade att de bad honom att introducera dem för sådana män och det gjorde Peter.59
Precis som hos Agustín och Montgomery, ligger fokus på allt det som inte är sexuellt. En evig paradox i berättelsen om sexarbetaren är att den säger sig vara sexpositiv men undviker att tala om sex. Här framhävs att Peter fick mat och en varm säng. Att detta borde vara en mänsklig rättighet och inte en lyx för en nioåring verkar rapportförfattarna ha glömt och hur de fått reda på att Peter »tyckte detta var fantastiskt« framkommer inte heller. Övergreppet som ägde rum beskrivs i passiva termer som »sex förekom«. Här finns varken förövare, offer eller ens aktörer. Hur många som förgrep sig på barnet, vad de gjorde, hur länge det varade – hålls i dunkel för att snabbt skylas över med de 50 dollar Peter fick.
Varför denna rädsla för offret? Varför är det så viktigt att fastslå att prostituerade på inga villkor får vara offer?
Den nyliberala ordningen hatar offer, liksom alla system som accepterar ojämlikheter. Att tala om den utsatta människan – den sårbara människan – pekar nämligen på behovet av ett rättvist samhälle och ett socialt skyddsnät. Att tabubelägga offret är ett led i legitimerandet av klassklyftor och könsojämlikheter. Detta sker i två steg. Först sägs det att offret per definition är en svag, passiv och hjälplös person. Men eftersom utsatta människor kämpar och utvecklar en mängd strategier för att hantera sin situation, »upptäcks« att idén om offret var falsk. Den utsatta människan var inte passiv, tvärtom. Därför, sägs det, måste vi avskaffa offret. På detta följer att vi måste acceptera den sociala ordningen: prostitutionen, klassamhället, de globala ojämlikheterna – om vi inte vill stämpla människor som passiva och hjälplösa.
Men det är något konstigt med den här definitionen på offer. Ett offer, enligt Svenska Akademins ordlista, är
någon eller något som blir ett byte för någon eller något
eller
drabbas av något.
Det vill säga: någon som utsätts för något av någon annan. Här sägs ingenting om hur personen som utsätts är – det handlar om vad någon annan gör mot en. Någon slår, rånar, lurar, är elak eller drar fördel av en på annat sätt.
Men det som karakteriserar den nyliberala definitionen på offer är att offer har blivit ett karaktärsdrag. Det betyder att man är en svag person. Att vi antingen är passiva offer eller aktiva subjekt. Det går inte att vara både och. Således svartmålas offret för att sedan avskaffas helt.
I stället för den utsatta människan, som tabubeläggs, skapas illusionen om den osårbara människan. Människan som per definition inte kan falla offer. Kvinnor, drogmissbrukare, traffickingoffer, utfattiga, papperslösa, till och med barn utan något annat val än att rota mat i soporna – ingen får kallas utsatt. Övermänniskoidealet ska bli människans naturliga tillstånd. För vad den osårbara människan än gör: blir påsatt av flera män om dagen, tar droger och får HIV vid tio års ålder, har kroppen täckt av blåmärken, ligger passiv och låter sig föras med eller gör andra barn till sina slavar – är hon per definition ett aktivt subjekt som utövar motstånd och kontroll. Det enda möjliga våld som går att utöva mot henne blir då att kalla henne offer. Värre än någon fysisk eller psykisk kränkning är det tydligen att tala om att hon är utsatt – då blir hon offer.
Kärnan i detta är att finns det inga offer, kan det ju heller inte finnas några förövare. De som aldrig nämns: männen, är de som på ett mycket behändigt och omärkligt sätt här tvättas rena. Männen figurerar hos Agustín, Dodillet och Montgomery som skuggor på väggen, statister som tassar genom berättelsen då och då, men som på ett magiskt sätt ändå får alla sina begär legitimerade när sista sidan skrivits. Medan fokus låg på kvinnorna och barnen – de studerades, de utfrågades, de räknades och beskrevs – ställdes över huvud taget inga frågor till männen. Inte ens den mest grundläggande: Varför gör ni detta?
Frasen »hon är subjekt – inte offer« är inte bara på modet inom prostitutionsdebatten. Vi hör den upprepas i många sammanhang, den flyger genom luften som maskrosfrön och planterar sig överallt. I berättelsen om människor i en utsatt eller maktlös situation återkommer den ständigt: de är subjekt, inte offer …
Två muslimska tjejer som bär slöja beskrivs så här i Metroartikeln De vägrar se sig som offer: »De vill uppfattas som aktiva och kapabla, inte som passiva offer« säger en etnolog.60 Det vill säga: människan är antingen kapabel eller offer. På liknande sätt skriver Per Wirtén i Expressen om flyktingar som tar sig till Sverige via människosmugglare: »Stereotypen om de smugglade som offer bleknar. I stället träder ett målmedvetet subjekt fram.«61 Motsättningen är precis densamma: man kan inte vara både offer och subjekt samtidigt. Under ytan vilar samma skyll-på-offret-ideologi: att vara offer är något för veka – den som är kapabel och målmedveten faller inte offer.
Det är intressant att studera vad som gör att människor inte ska ses som offer. I Per Wirténs text om flyktingar är det att de gör saker: de söker aktivt mellan olika mellanhänder, de mutar tjänstemän, de betalar rum på hotell. Hade de varit offer hade de tydligen inte kunnat göra något alls; man ser framför sig en mager, lamslagen stackare som står och tigger med undergiven blick och rycks iväg av en girig människosmugglare. Att handla och fatta beslut gör alltså att vi undflyr offerrollen. Det intressanta är att det sker oavsett vad som görs mot oss, även om någon rånar oss, våldtar oss eller begränsar vårt utrymme, så är det hur vi beter oss som sägs avgöra om vi är offer eller ej. I texten om kvinnor som bär slöja är det avgörande att de aktivt väljer sin underordning. Etnologen hävdar: »Att som kvinna vara undergiven i vissa situationer är ett självständigt val, menar kvinnorna.« Här försöker hon göra själva maktrelationen irrelevant – som om offerstatusen avgjordes av ens inställning. Den som väljer det frivilligt är tydligen inte ett offer, oavsett hur undergiven personen är.
Så gott som alltid har vi att göra med en retorik som framställer offerpositionen som något som rör den utsattes beteende. Värderande, uppmanande: var inte ett offer! Det är fult att vara offer! Offret används som en identitet som associeras med en mängd dåliga egenskaper man gärna vill komma bort ifrån. Doktrinen om den osårbara människan blir också ett imperativ om att vara den liberale ansvarstagande individen. Oavsett vad vi gör, ska vi per definition se oss själva som starka och aktiva. Arbetslösa, sjukskrivna, flyktingar – ingen ska ses som offer!
Detta är nyliberalismens version av den gamla myten om den urstarke slaven. De härdade arbetarklasskvinnorna, de svarta »superkvinnorna«, de hårdhudade koloniserade som inte känner av piskor och slag – historien vimlar av exempel på hur livsvillkor tolkas som personlighetsdrag. Inte minst under det amerikanska slaveriet. Michele Wallace beskrev myten om den svarta superkvinnan i sin bok Black Macho and the Myth of the Superwoman som:
en kvinna med oanade krafter och förmåga att stå ut med ovanligt mycket olycka och tungt motbjudande arbete. Denna kvinna känner inte samma fruktan, svaghet och osäkerhet som andra kvinnor och tror dessutom att hon är känslomässigt starkare än de flesta män, vilket hon faktiskt också blir.62
Medan den vita kvinnan sågs som skör, bräcklig och i behov av skydd, ansågs den svarta kvinnan kunna hantera vad som helst. För det är alltid den mest utsatta som utmålas som stark. Hennes påstådda styrka blir ett sätt för samhället som helhet att inte behöva känna solidaritet.
Motsättningen mellan subjekt och offer är asymmetrisk och falsk. Den australiensiska kvinnoforskaren Belinda J Carpenter skriver i Re-thinking Prostitution. Feminism, Sex, and the Self är det en nonsensdikotomi – subjekt och offer är inte varandras motsatser, utan är intimt sammanflätade med varandra.63 Det är som att säga hon är inte arg, hon springer. Motsatsen till subjekt är ju inte offer, utan objekt. Motsatsen till offer är ju inte subjekt, utan förövare. Vad motsatsparet subjekt-offer egentligen hävdar är ju att offret är ett objekt. Att den som faller offer inte längre är en människa som tänker, känner och handlar. Det är en fiktiv motsättning som avslöjar ett avgrundsdjupt förakt för svaghet.
Angående prostitution skriver Belinda Carpenter att det är den prostituerade kvinnans tvetydiga tillstånd som både avtalets subjekt och objekt som möjliggör hennes alienering.64 När hon ingår ett avtal om sig själv med köparen är hon både subjekt som en part i affärsuppgörelsen och objekt som det sålda. Just denna tvetydighet tvingar fram ett avståndstagande från kroppen, det sålda. Prostitutionen måste förstås på detta dubbla sätt. Som prostitutionsforskaren Sven-Axel Månsson skriver om Malmöprojektet i en replik till Susanne Dodillet:
Det är alldeles uppenbart att många av de kvinnor vi hade kontakt med var offer för fattigdom, missbrukande och våldsamma föräldrar, känslomässigt utarmade uppväxtmiljöer, långvariga fosterhems- och institutionsvistelser och i vissa fall sexuella övergrepp. Livet hade farit hårt fram med dem, vilket hade påverkat deras vägval. Att förstå dessa mekanismer är emellertid inte liktydigt med att beröva kvinnorna deras handlingspotential, vilket Dodillet tycks tro. Vi betraktade aldrig kvinnorna som hjälplösa eller oförmögna.65
Vi har alltså en berättelse om prostitution, som går ut på att framställa prostitution som ett arbete, som sexuell frigörelse, mänsklig rättighet och feministisk revolt på en och samma gång. Vem framställs då som avsändare av denna berättelse? Jo, det gör den prostituerade kvinnan. Trots att en minoritet av dem som talar om sexarbete är prostituerade, är det hon som konstant förklaras vara den »egentliga« avsändaren, som författarna agerar på uppdrag av. Ofta går detta till så att berättelsen inleds med att hänvisa till henne. Kamala Kempadoo inleder antologin Global Sex Workers med att berätta om »prostituerade och andra sexarbetare som kämpade för att hålla bordellerna öppna« och hur de väckte hennes nyfikenhet. Författaren är professor på University of Colorado, men låter prostituerade framstå som initiativtagare till hennes antologi. Kempadoo fortsätter med att påstå att »denna samling texter vittnar om sexarbetares mod och beslutsamhet att berätta sina egna historier«.66 Av bokens femton författare uppges dock bara två vara eller ha varit prostituerade, men läsaren ges intrycket av att de på något mystiskt sätt är bokens »egentliga« författare.
På samma sätt arbetar Petra Östergren, som verkligen lyckats med att få sin bok att framstå som om den vore skriven av kvinnor i prostitution. Hon intervjuar tolv kvinnor, som alla har valts ut för att de är positiva till prostitution. Deras berättelser publiceras inte i sin helhet, utan som korta illustrationer till Östergrens teorier. Detta är inget fel i sig – problemet är att boken marknadsfördes som om det vore dessa kvinnor som skrivit boken. Recensionerna av boken hade rubriker som »När sexsäljare själva får tala«67och »Hör horan«68. Maria Abrahamsson påstod till och med att »för kanske allra första gången får nu ett urval av dessa kvinnor själva komma till tals« – ett påstående som avslöjar att hon knappast är insatt i den svenska prostitutionsforskningens historia.69
Östergren inleder sin artikel De oberörbara i Arena med att låta en prostituerad kvinna fråga: »Hördu Petra, kommer inte den där boken snart? Det är Ingegärd som undrar.«70 På så sätt fungerar den prostituerade som en överlämnare av legitimitet: hon har lämnat över ordet till Östergren och vi ska därmed förstå att de åsikter som sedan framförs är de prostituerades. Östergren säger sig själv inte ha några åsikter i frågan: »Jag tar inte ställning till om prostitution är bra eller dåligt i sig. Utan jag lyssnar på vad de här kvinnorna vill.«71 Vi ska se henne som ett neutralt medium, som inte väljer eller sållar, som inte har åsikter utan bara framför någon annans – vilket, bortsett från att det inte stämmer, är en underlig position för en intellektuell att inta.
Poängen här är inte om kronologin stämmer: huruvida det verkligen var så att Kempadoo och Östergren först hörde om de »kämpande sexarbetarna« och sedan blev nyfikna eller ilsknade till och utnämnde sig själva till deras språkrör. Poängen är inte heller att misstänkliggöra att någon verkligen har frågat om boken kommer snart, eller att förneka att det finns prostituerade som är för prostitution. Vad det handlar om är hur förespråkarna för berättelsen om sexarbetaren – akademiker, journalister och debattörer – skapar en struktur i sina egna texter där de låter prostituerade lämna över ordet till dem. Denna struktur fritar den intellektuelle från ansvar för det egna ställningstagandet. Författarna själva kan framställa sig som värderingsfria, till och med emot prostitution – de vill bara låta »de prostituerade« säga sitt. Susanne Dodillet argumenterar för att tillåta sexköp men poängterar: »Jag skulle aldrig säga att jag förespråkar prostitution.«72 I franskspråkiga och engelskspråkiga länder kallar sig prostitutionsmotståndarna abolitionister, för att anknyta till motståndet mot slaveriet. Men de som vill ha kvar prostitutionen kallar sig inte förespråkare för prostitution, utan anti-abolitionister. De vill alltså inte säga att de är för prostitution – de är endast emot motståndarna. Intressant nog använde förespråkare för slaveriet precis samma ord: anti-abolitionism.
Genom denna dubbelhet slipper författarna ta ansvar och undviker att kallas prostitutionsförespråkare. De låter prostituerade göra det jobbet och kan till och med framställa sig själva som motvikter. Författaren Lotta Lundberg, som ett flertal gånger skrivit positivt om den tyska prostitutionslagstiftningen, inleder sin krönika Att välja att sälja sig med orden: »Lolette är hora. Jag frågar henne om jag ska säga hora eller prostituerad. Och hon säger hora.«73 Krönikan är upplagd så att alla prostitutionspositiva åsikter hamnar i Lolettes mun, medan invändningarna är Lotta Lundbergs. Lolette säger om svenska kvinnor att »ni verkar vara rädda för er sexualitet och förakta män«, att den svenska regeringen tror att »män är djur«, att i jobbet »bestämmer [jag] själv« och att hon tog ett medvetet beslut vid 45 års ålder att bli hora. Lundbergs repliker är däremot: »i Sverige lever vi med föreställningen att ingen vill bli hora« och att »horor antingen är knarkare som förtvivlat försöker få pengar till sitt missbruk, eller så har de blivit sexuellt utnyttjade«. Budskapet går fram – att prostituera sig är ett fritt val – men Lundberg, som skrivit artikeln i Sydsvenskan, framstår inte som ansvarig för det.
DN-journalisten Nathan Shachar använder sig av samma grepp då han intervjuar en argentinsk kvinna som varit prostituerad sedan 15 års ålder och som organiserat en strid mot polisvåldet. Hon beskriver ett system där poliser terroriserar gatuprostituerade, tar ut avgifter och fängslar dem på godtyckliga grunder. Shachar använder sig av henne för att propagera mot den svenska sexköpslagen, som han förklarar för henne på ett mycket anmärkningsvärt sätt:
Som många rättskaffens latinamerikaner tar Elena för givet att Sverige hanterar sådana här saker rimligare och mänskligare. När jag först berättade att vi sedan tio år satsar stora resurser på att införa samma kriminaliseringslagar som hon vigt sitt liv åt att bekämpa, höll hon på att trilla av stolen.74
I återstoden av artikeln överger han frågan om polisvåld och svårigheterna att försörja barn som ensamstående mor och riktar in sig på att kritisera att Sverige bötfäller sexköpare. Nu är inte att bötfälla sexköpare detsamma som att kräva mutor av prostituerade, snarare tvärtom, men det låtsas Shachar inte om. Saken är bara den att i Argentina är prostitution lagligt. Polisrepression, trakasserier och utpressning mot prostituerade går hand i hand med en fullständig tolerans för prostitution som system. Denna väsensskillnad jämfört med den svenska lagen, som riktar in sig på köparna, får varken läsaren eller Elena reda på.
För eftersom Elena tror – vilket Shachar har talat om för henne – att Sverige »satsar stora resurser på att införa samma kriminaliseringslagar som hon vigt sitt liv åt att bekämpa« får han vad han vill: ett uttalande emot sexköpslagen han kan använda på hemmaplan. Hon svarar mycket riktigt: »De enda som drabbas av förbudspolitiken är de som går på gatan, medan bordellägarna gnuggar händerna.« Detta stämmer alltför väl in på länder där de prostituerade bestraffas, men passar illa in i den svenska kontexten, där bordellägare knappast »gnuggar händerna«.
Hyllandet av sexarbete har sin kulturella motsvarighet i kulten av horan. Horan har blivit på modet i kulturella kretsar. Hon är fashionabel. Ordet hora kan piffa upp den mest segdragna bok eller den mest utslätade tillställning; det andas exotism och spänning. Det talas om att »ta tillbaka« ordet. Alla borde våga kalla sig för horor, säger en kulturjournalist i en travesti på högstadietjejernas kampanj Vägra kallas hora.75 Fem kvinnor som bloggar om böcker kallar sig »Bokhora«. När PRIS, Prostituerades Revansch i Samhället, frågar bloggarna varför de valt detta namn, svarar de att hora helt enkelt betyder »den som åtrår« och att »hora« i betydelsen prostituerad inte är något annat än en överförd betydelse, en »dysfemism«.76 Men om det bara vore åtrå till böcker de ville signalera kunde de ha valt namnet »Bokälskarna« vilket inte riskerar att förvirra någon. Ordet hora kittlar – och när de fem litteraturälskande kvinnorna kallar sig för »bokhororna« och trycker upp tröjor med ordet bokhora är det just laddningen i ordet hora de söker.
Det sägs vara en hyllning: horan har varit föraktad – nu lyfter vi upp henne! Men när kulturjournalisten uppmanar kvinnor att våga kallas hora och litteraturbloggarna kallar sig för bokhoror är det ju just därför att de inte är prostituerade, vilket alla begriper. Det är därför de kan dekorera sig med ordet – eftersom det inte berör dem, eftersom det inte hotar deras mänsklighet. Denna gest är i själva verket ett sätt att ta avstånd från prostituerade. Horan bärs som ett smycke runt halsen: jag bär henne som dekoration, därmed visar jag att jag inte är hon.
Hora är mer än ett nedsättande ord; horan är en kulturell fantasi. I ordet hora görs en manlig önskan till en kvinnlig egenskap. När vi säger att en man »går till horor« låter det som om han fått ett infall och bara går någonstans i all oskyldighet. Trots att det är han som efterfrågar prostitution, fastnar ingen etikett på honom. Hon, däremot, blir något: en hora. Hela prostitutionen livnär sig på denna fantasi: att kvinnor kan vara horor och att horor är speciella sorters kvinnor, ständigt tillgängliga. Ordet hora är ett manligt komplex som placeras i kvinnan och görs till en egenskap hos henne. Därför är det något annat än till exempel ordet bög, som kan ha en nedsättande klang, men det syftar på något som kommer inifrån en person och kan därför göras till ett neutralt eller positivt ord. Horan däremot är inte en kvinnlig, utan en manlig skapelse.
Det finns inga kvinnor som är horor, skrev Hanna Olsson i 1977 års prostitutionsutredning. Hjälp – en kulturell arketyp är hotad! Snabbt skyndar då ett helt samhälle till för att återupprätta horan. Hon får inte försvinna! De säger: vi är alla horor, horor är bra, horor bör vara stolta, vi ska avskaffa horstigmat, eller: »hora betyder ingenting« – att, som litteraturbloggarna, använda sig av ordet men förneka dess innebörd.
Denna beundran är egentligen bara föraktet ur ett annat perspektiv. Det är fortfarande inte ett erkännande av kvinnornas mänsklighet, utan en kärlek till just det »fula« och »låga« som den prostituerade associeras med. Falsk beundran av den prostituerade har länge varit manliga konstnärers sätt att positionera sig mot borgerlighetens hycklande moral. Bohemerna och flanörerna har använt prostitutionen som en kuliss mot vilket det manliga jaget prövat sin frihet. Prostituerade kvinnor är där sällan individer, utan utgör en bohemisk bakgrund. Som Peter Cornell visat i sin bok Mannen på gatan spelar den prostituerade en av modernitetens viktigaste roller.77 Baudelaire, Degas, van Gogh – listan är lång på författare och konstnärer som har sökt det »heliga« och »sköna« i det »fula« och därför förklarat prostitutionen vara en sakral konst – utan att för den sakens skull röra vid prostitutionens kärna. I Torbjörn Säfves roman Siki promenerar huvudpersonen i stadens sämre kvarter, där avskräde och kvinnor smälter ihop till en brygd:
Rännstenen låg i mitten, som en smal flod med flata sluttande stränder. Allting flöt i floden: avskräde, avföring, diskvatten (…) I husens dörrprång stod kvinnorna som sålde sig billigt. De gläntade på morgonrockarna för att lufta ut nattens sjömanslukter. Jag fanns mitt i detta liv och jag kunde inte tycka illa om det.78
Han är på besök i »horkvarteren« och allt detta: rännstenen, avskrädet, avföringen, sjömanslukterna och kvinnorna »som sålde sig billigt« blir till en enda, mustig soppa. Genom att frottera sig med gatans karaktärer tror han sig ta avstånd från det borgerliga livet och blir en karl som har tumme med hororna. Ovanligt ofta ger de sig dessutom gratis – till just honom, naturligtvis. Men trots alla hans utfall mot snobbar och puritaner, trots hans vrålanden i salongerna, trots hans chica koketterande med prostituerade, glömmer han att de är människor. Eller rättare sagt, han njuter av att vara mer människa än någonsin i en sådan omgivning. Ofta åtföljs denna kärlek till kvinnorna som säljer sig billigt, av ett oresonligt hat mot lyxprostituerade: hur vågar de vara horor utan att vara tillgängliga för mig?
Flanören är en föregångare till vår tids sexradikaler. Hos dem finns samma jakt på det pittoreska och samma fascination för allt som kan uppröra den pryda borgerligheten. De älskar det fula, alltid inom citationstecken: det »fula« är fint! Queerteoretikern Ulrika Dahl beskriver ett besök i Amsterdam:
Fötterna ömmar efter dagar i höga svarta stövelklackar på gatorna i Amsterdam, staden vi alla åker till för att förlora oss i något. I det symboliska hjärtat av Västeuropas sexualiserade offentlighet sitter the working girls på fönsterrad i rött ljus kväll efter kväll, poserande mest för nyfikna turister och horder av brittiska arbetarklassvalpar på svensexa.79
Red Light District beskrivs som ett »horträsk« och ett »syndens näste« som »bebos och besöks av fel sorts människor, de fulla, de knarkande, dagdrivande, de som ger blanka fan i van Gogh …« Nu ska distriktet saneras, mycket beklagligt. »Så kan knarkare, queers, blattar och horor deporteras till periferin.« Det är precis som hos flanörerna, men den här gången är det ett kvinnligt jag som prövar sin frihet med hororna som bakgrund. Hon kommer dock inte närmare än någon annan: hon »tittar på flickorna« men som vanligt »tittar de inte på mig«. Ett skyltfönster skiljer dem åt och kvinnorna i prostitution förblir något avlägset. Ändå söker hon en tillhörighet: »vi som går på gatan i just detta syndens näste (…) är alla märkta som olika slags offentliga kvinnor«. Gemensamt för Säfve och Dahl är att idéer som »syndens näste« och »avskrädet« blir mer verkliga än människorna som lever där. Narkomaner och prostituerade blir verktyg för att kunna ta avstånd från den borgerliga mainstreamturismen.
Hos Dahl får borgerligheten symboliseras av en ung amerikanska. Amerikanskan »rynkar på näsan i foträta skor och ryggsäck över märkesjackan« och säger att hon »trodde aldrig att sex kunde vara så avtändande, det är äckligt«, hon har »fått nog« och letar upp en Starbucks. Läsaren ska verkligen förstå att det är artikelförfattaren, iklädd höga svarta stövelklackar, som smälter in i detta »syndens näste« till skillnad från amerikanskan som har foträta skor, märkesjacka, blir äcklad och vill gå till Starbucks.
Ulrika Dahl var tidig med att introducera identiteten »femme« i svenskt kulturliv och i en artikel i Arena förklarar Dahl vad femme är för något. »Femmes sitter sällan i de fina salongerna« femmes är »dåliga flickor« – de är »queera flickor, horor, slampor och lesbiska femmes« och inte nog med det, de är dessutom arbetarklass, transor, afroamerikanskor och latinas.80 Men vad betyder det? Knappast att alla femmes säljer sex för pengar, lika lite som bokälskarna gör det. Snarare handlar det om en längtan att absorbera »horan« och använda henne som dekoration.
Vita »wiggers« absorberar hiphop; backpackers och vagabonder absorberar tredje världens kultur; manliga transvestiter och dragqueens absorberar kvinnan och femmen absorberar prostituerade. Överskridandet av klyftor förutsätter dock att klyftorna bevaras. Då vita leker svarta och akademiker förklarar sig vara horor och knarkare, hånar de människan i den svarte, knarkaren och horan. Det finns en slogan som trycks på tröjor i Barcelona och som delas ut av en sexarbetargrupp: »Yo també soc puta« – »Jag är också hora«. Denna tröja bärs gärna av den radikala ungdomen och andra vågade själar. De tror att de därmed har överskridit gränserna mellan människor. »Vi är alla horor.« Vad de inte begriper är att horan inte är hora. Hon är en människa.
De som upplever sig marginaliserade av det borgerliga samhället söker identifikation med prostituerade, men ser inte att just denna identifikation befäster etiketten hora. När »horan« blir fetisch förses hon med mytisk makt. Hon blir ett orakel. Människor får andnöd och svårt att tala inför henne. De kan inte, ställda inför henne, se nyktert på saker och ting, de darrar, drabbas av nervositet, de är beredda att hålla med allt hon säger, de hör knappt vad hon säger för de är upptagna med att nicka frenetiskt: naturligtvis, I’m down with that.
Beundran för horan är inget vaccin mot föraktet. Det kan tvärtom gå hand i hand med ett öppet eller dolt förakt för hennes mänsklighet och en brist på insikt om hennes verkliga situation. »Femmen« kan upprepa i tid och otid att hon är en slampa och hora och samtidigt ha en nonchalant attityd till prostitution. Den transsexuelle kan tvinga alla att kalla honom för kvinna och samtidigt ha noll förståelse för kvinnosaken. Vagabonden klär sig i indiska byxor men glömmer inte att pruta ordentligt på dem. Arbetarromantikern kan hylla kroppsarbetaren och vilja att något av denna aura fastnar på honom, men det är en stereotyp manlighet han beundrar, inte en levande människa under specifika villkor. Wiggern känner sig svart, men upprörs inte över våldet i ghettot – det hör ju till! Vad han inte förstår är att just genom att fetischera någons vardag visar han hur långt han står ifrån den. Levnadsvillkor görs här till identitet och sedan till fetisch. Ett amerikanskt skämt visar på skillnaden mellan symbolen och verkligheten:
Wigger: »Yo, wassup my niggas, how’s it hangin’ black?«
**BLAST**
Black Man 1: »Yo, you just shot the Wigga, cuz«
Black Man 2: »A white Boy. He wanted equality. I gave it to him.
Now he’s just a statistic like the rest of us«*
Här kommer en wigger och vill vara en i gänget, men naturligtvis syftar han inte på de verkliga livsvillkoren. Därför avskys han ofta av den han imiterar, även om hon inte visar det öppet. Den underordnade vet att den överordnade är människa. För den överordnade, däremot, är den underordnade ett mysterium som lever i en magisk, halvmänsklig värld. Fantasin är att kunna vältra sig i denna värld. Han vältrar sig och ropar: Jag är som er! Jag är slampan, knarkaren och fabriksarbetaren! Han köper likadana kläder på ett stånd men bär dem fel, han fiskar upp ett par slangord men säger dem vid fel tillfälle, han tror allt är en festlig orgie. Det är så pinsamt att man måste titta bort.
I Raval i Barcelona utspelar sig ett liknande fenomen varje kväll. Det är ett prostitutionsområde, invandrarkvarter, bohemiskt kvarter och mål för vissa typer av turister. Där gillar människor att tro att de lever i ett »myller« och ett »gytter«, i en karnevalesk smältdegel, men gränsen är knivskarp. På Carrer Robadors står afrikanska kvinnor och säljer sig med trötta ögon och midjeväskor och en sur hallick trycker i en port och övervakar allt. Detta sker dag och natt med ett kort uppehåll mellan sju och tio på morgonen. Inne på krogarna festar alternativa människor och de älskar prostitution och smuts, avskyr myndigheter och censur, talar sig varma för kvarterets charmiga karaktär och inbillar sig gärna att något av detta har fastnat på dem. Prostitutionens existens är viktig för dem. Men det händer aldrig någonsin att någon byter plats: de afrikanska kvinnorna går aldrig in på krogarna och kroggästerna går aldrig ut och prostituerar sig. De passerar varandra varje dag men myllret är bara skenbart. Alla har sina fasta platser och ingen talar ens med varandra.
Det viktiga här är att ge sken av att sudda ut gränser och samtidigt upprätthålla dem: den andre är inte jag, men den andre är någon jag kan klä ut mig till. På så sätt normaliseras prostitutionen, samtidigt som den hålls på avstånd. Frantz Fanon skrev:
Jag menar att den som älskar negern är lika ’sjuk’ som den som hatar honom (…) I absolut mening är inte negern mer värd att älskas än tjecken. Det handlar om att ge människan hennes frihet.81
I absolut mening finns inga horor. Det finns människor som är i prostitution, för längre eller kortare tid. De är inga »typer«, inga karaktärer. De är människor som hamnat i en viss situation. Det fetischartade överskridandet av klyftor skiljer sig från det revolutionära upplösandet. Upplösandet av klyftor går ut på att se det mänskliga varat, jaget i alla, allas lika behov. Det finns inget utsugande eller kladdigt i det, det är en objektiv solidaritet som bygger på subjektiv förståelse. Man tar in en annan människa i kroppen och inser att den andre, det är inget annat än jag i en annan situation, under andra livsvillkor. Det är att se in i någons ögon och se sig själv. Och med den insikten kommer också insikten om grymheten i det system som gjort henne till en »typ«.
För hundra år sedan, när prostitutionen exploderade i Europas städer, höll den sig med en annan berättelse. Prostitutionen sades vara naturlig och nödvändig för civilisationen och prostituerade förklarades vara biologiskt underlägsna. Den italienske sekelskiftesläkaren Lombroso, känd som den förste kriminologen, hävdade att prostituerade var den kvinnliga motsvarigheten till den manlige kriminelle.82 Men prostitution var bättre än brott: »medan varje brott medför olycka, kan prostitution vara en moralisk säkerhetsventil; ett användbart, om än skamligt, utlopp.« Prostitution hade enligt Lombroso »varit ett normalt inslag i livet sedan evolutionens gryning«.83 Även om prostitutionen var normal, var prostituerade kvinnor inte som andra. De hade mörkare hår än anständiga kvinnor, större lår, mindre skallben, de saknade helt rynkor, hade stora käkben och anomaliska tänder,84 apfötter, övervikt, vilda ögon, störda ansiktsuttryck och asymmetriska ansikten.85 De var enligt Lombroso fåfänga, lata, glupska, tanklösa, lögnaktiga och hade tendenser till alkoholism.86 Med andra ord sades prostituerade närmast vara en annan ras.
Artonhundratalets mest framstående hygienist, den franske läkaren Parent-Duchâtelet, skapade den modell för reglementerad prostitution som exporterades till resten av Europa och de franska kolonierna. Den kallades »avloppsmodellen« och gick ut på att prostitutionen var nödvändig för att kanalisera osunda drifter hos mannen. Prostitutionen var som ett avloppsrör som måste installeras för att inte hela systemet skulle täppas till och börja stinka. I Parent-Duchâtelets monumentala studier om prostituerade i Paris från 1836 nämner han dock ingenting om mannen, inte heller om pengar. Prostitutionen är lika med den prostituerade. Och visserligen är fattigdomen en stor orsak, för i kvinnornas bakgrund »ser man intet annat än arbetare och föga lyckligt lottade människor«, kvinnorna har i regel ingen utbildning och fattigdomen är »en av de starkaste anledningarna till prostitutionen«.87 Men en annan orsak, menade Parent-Duchâtelet, är kvinnornas karaktär. Han beskrev dem som fåfänga, lata, i allmänhet ointresserade av morgondagen, rastlösa, att de stiger upp sent, har en faiblesse för dans och lotteri, äter och dricker alldeles för mycket, ljuger, är koleriska, barnsligare än tolvåringar, men också solidariska med varandra, moderliga och älskar barn.88
Läkare och forskare mätte prostituerade kvinnors kroppar och utforskade deras psyken och kom fram till samma sak: Det var något fel på dessa kvinnor. Den tyske psykiatrikern Karl Bonhoeffer räknade ut att 31 procent av de prostituerade var »svagsinta« och att över hälften led av en ärftlig degenerering. En annan psykiatriker, Kurt Schneider, hade än mer dramatiska siffror: hälften av de prostituerade i Wien var svagsinta enligt honom. Tysken Grabe hävdade att 35 procent av prostituerade var oligofreniska (imbecilla). Psykiatrikern Max Sichel vid universitetet i Frankfurt räknade ut att 36 av 152 prostituerade var psykopater. De hade asymmetriska ansikten, förklarade den ryska fysikern Pauline Tarnowsky. Stora huvuden och små ansikten, typiska för en lägre människotyp, förklarade den italienske forskaren Ettore Fornasari.89 Fula och avskräckande, skrev den amerikanske fysikern Woods Hutchinson.90 Om och om igen förklarade man att prostituerade var en lägre stående människotyp. Varför i all världen männen i samhällets topp skulle vara intresserade av att ligga med så fula och hemska kvinnor förklarades inte. Dock menade läkarna och forskarna att samhället kunde dra nytta av att vissa kvinnor var lägre stående. Defekten var något bra: »Man kan säga att ju mer kvinnorna förnedrar sig och ju mer de syndar, desto mer hjälper de samhället« skrev Lombroso.91 För genom att kvinnorna »föll«, kunde männen ta ut sina drifter på dem: brutalitet och förtryckta lustar kunde avreageras på denna lägre klass av kvinnor, som ändå inte dög till något annat.
Under närmare sjuttio år, mellan 1859–1918, hade Sverige en reglementerad prostitution. I Stockholm och andra större städer fanns kommunala byråer där prostituerade kvinnor var tvungna att registrera sig.92 Skandinaviska efterföljare till Lombroso och Parent-Duchâtelet saknades heller inte. Tage Kemp, grundaren av det danska Institutet för humangenetik, publicerade 1936 en studie där han bevisade att prostitution var en ärftlig defekt. Kemp hade studerat 600 prostituerade kvinnor och presenterade resultatet i Prostitution: An Investigation of its Causes, Especially with Regard to Hereditary Factors. I sin introduktion förklarade han att det inte hade att göra med moral, utan med biologi:
På dessa sidor betraktas prostitutionen från rent objektiv ståndpunkt och ses utan moraliska eller politiska fördomar som ett biologiskt fenomen.93
Att det var ett biologiskt fenomen betydde att orsakerna stod att finna hos kvinnan. För att upptäcka dem studerade Kemp kvinnans kropp och hjärna. Han gjorde intelligenstest, personlighetstest, utfrågningar om kvinnans familj och eventuella psykiska sjukdomar i familjen och avslutade med att undersöka hennes kropp för att hitta »fysiska abnormaliteter«. Sedan fällde han sin diagnos, som nästan alltid löd svagsint, men varierades med svag karaktär, psykopatisk konstitution, efterbliven, imbecill eller kronisk alkoholist.
Så gott som alla kvinnor Kemp undersökte var extremt fattiga och nästan alla hade historier att berätta om mödrar som dränkt sig, föräldrar som försvunnit, bröder i fängelse, oäkta barn som måste försörjas, dödfödda barn. Många av kvinnorna var adopterade och flera hade märken på kropparna – en rysk kvinnas huvud och kropp var täckta av sår då hallicken misshandlade henne dagligen. Allt detta blev för Kemp bara ytterligare bevis på deras mentala svaghet. Om den ryska kvinnan som var täckt av sår från misshandel skriver Kemp: »Hon kan tveklöst ses som en av de mest underlägsna av alla som studerats i denna bok.«94 Om modern som begått självmord säger han att hon borde ha steriliserats eftersom det var tydligt att hon led av en psykisk sjukdom. Ofta förordar han sterilisering av de kvinnor som har en grav mental störning, så att denna inte ska gå i arv. Kemps slutsats var att över 70 procent av kvinnorna var, »på ett eller annat sätt« psykiskt abnormala. »Dessa kvinnors öde är till stor del en konsekvens av mental svaghet«, skrev Kemp.95 Svagheten var inte heller något man kunde åtgärda, för »den allmänna uppfattningen är nu att 90 procent av alla mentala defekter är ärftliga.« 96
Prostitution var således inget man gjorde – det var något man var. Läkarnas och kriminologernas studier var ett skapande av Horan som Annan Person. Studierna utgjorde ett massivt stigmatiserande av prostituerade kvinnor. Sensmoralen löd: den prostituerade är defekt, svagsint och degenererad.
Trots att reglementeringen avsåg att begränsa och kontrollera prostitutionen, växte den sig allt större. I början av nittonhundratalet blomstrade den så kallade vita slavhandeln i Europa. Europeiska kvinnor transporterades till Amerika, Egypten, Turkiet och Tunisien och såldes i prostitution.97 En rapport som gjordes av Nationernas förbund 1927 slog fast att den reglementerade prostitutionen underlättade slavhandeln.98 Konferenser började hållas i Europa för att stoppa den ökade prostitutionen och slavhandeln – ett arbete som avbröts av världskrigen men som till slut resulterade i FN-konventionen mot handel med kvinnor och barn 1949.99
Holland hade redan upptäckt sambandet mellan reglementerad prostitution och ökad kvinnohandel och blev först i Europa med att avskaffa reglementeringssystemet 1910. Sverige följde efter genom ett riksdagsbeslut 1918. Efter att reglementeringen avskaffats minskade prostitutionen i Europa. Så skedde även i Sverige, trots att befolkningen i storstäderna ökade drastiskt.100 På 1950-talet trodde många att prostitutionen var på väg att försvinna, i likhet med andra rester från en ojämlik tid.
Men vid nittonhundratalets slut har den åter vuxit till jätteproportioner. Mellan två och fyra miljoner människor beräknas av FN och ILO vara offer för trafficking för sexuella ändamål.101 Och det är belysande att prostitutionens form inte har förändrats nämnvärt på hundra år. Det är fortfarande främst män som betalar för samlag med kvinnor och det sker på samma platser: gator, lägenheter, bordeller. Det finns samma fattigdom och samma våld. Det är fortfarande fattiga kvinnor som transporteras till andra delar av jorden för att säljas på bordeller. Handeln kontrolleras fortfarande av hallickar och ligor. Flera länder har återgått till att införa en form av reglementerad prostitution.
Något som däremot har förändrats är sättet att försvara den – det är raka motsatsen! Då sades prostitutionen vara naturlig och nödvändig för att bevara äktenskapet och civilisationen – nu sägs den vara ett fritt val och ett brott mot könsrollerna.Om det under artonhundratalet sades att bordellerna bevarade ordningen, är samma bordeller nu något som sägs göra revolution mot den bestående ordningen. Då sades den prostituerade vara biologiskt underlägsen. Nu sägs hon vara den yttersta feministen. Då var hon svagsint – nu är hon stark. Då var det ett ofrånkomligt öde – nu ett fritt val opåverkat av ödet. Då var det skamligt, men upprätthöll moralen. Nu är det hedervärt och krossar moralen. Men då som nu, framställs prostitution som en egenskap hos kvinnan. Då som nu glöms mannen och frågan om varför han köper. Och då, som nu, är berättelsens mål att förorda en reglementerad prostitution. I dag kallas det legalisering eller avkriminalisering men i stort sett är det samma system, där prostitutionen försäkras en laglig plats i samhället.
Men hur gick det då till när prostitutionen skulle återetableras i samhället? Hur kunde denna gamla slaveriliknande verksamhet helt plötsligt fås att se modern ut?
* Översättning: Wigger: Yo, vad händer mina negrer, hur är läget blattar? BOOM! Svart man 1: Hey, du sköt ju wiggern, vadårå? Svart man 2: En vit kille. Han ville ha jämlikhet. Jag gav det till honom. Nu är han bara en siffra i statistiken som oss andra.