I mitten av sjuttiotalet såg den moderna sexindustrin dagens ljus. Under Vietnamkriget hade USA låtit bygga stora bordellkomplex i thailändska Pattaya och Bangkok för sina soldater. De kallades »rekreationskomplex« och byggdes 1967 efter en överenskommelse mellan den thailändska regeringen och den amerikanska armén.102 Efter Vietnamkriget blev bordellerna kvar och började ta emot de första manliga turistströmmarna. Före detta amerikanska soldater tog över kaféer och tehus i Bangkok och började driva nattklubbar och bordellverksamhet.103
Lagar mot pornografi togs bort i stora delar av den kapitalistiska världen, vilket öppnade upp för en potentiell jättemarknad. Det var vid den här tiden prostitutionsdistrikt som Red Light District i Amsterdam och Reeperbahn i Hamburg gick från sjabbiga gathörn till hela sexkvarter, med strippklubbar, sexshops och porrbiografer.
Det var en turbulent tid med starka motsättningar. Prostitutionen attackerades av kvinnorörelsen som menade att den var ett av de värsta uttrycken för kvinnoförtryck. Den attackerades också av de sociala rörelserna och till viss del av den sexuella revolutionen som trodde att om människor blev fria att ligga med vem de ville skulle prostitutionen inte behövas.
På sjuttiotalet skrevs flera banbrytande verk som analyserade det sexuella förtrycket av kvinnan, som Kate Milletts Sexualpolitiken, Susan Brownmillers Våldtäkt och Kathleen Barrys Female Sexual Slavery. Kvinnogrupper demonstrerade, kritiserade och blockerade porrklubbar över hela världen. I Lyon i Frankrike ockuperade prostituerade kvinnor en kyrka i protest mot polisbrutalitet och dubbelmoral. Denna aktion väckte eko över världen och flera av ockupanterna sammanställde sedan en antologi med sina berättelser. År 1977 lyckades den svenska kvinnorörelsen genom massiva protester stoppa Sexualbrottsutredningens förslag om att sänka straffen för våldtäkt.
År 1977 skedde också ett paradigmskifte inom den svenska prostitutionsforskningen. Tidigare hade den utförts av läkare och fokuserat mycket på teorier om »deviance« – avvikande beteende. Nu började forskarna söka kunskap i prostitutionens verklighet. Samma år inleddes det första projektet med uppsökande socialt arbete bland prostituerade i Skandinavien, det så kallade Malmöprojektet och det sjösattes en svensk prostitutionsutredning där kvinnor berättade i stor skala om vad prostitution innebar. Den nya kunskapen om prostitution uppkom genom en växelverkan mellan universitetsbaserad social forskning, statligt utredningsarbete och socialt fältarbete. Gemensamt var övertygelsen att sanningen måste sökas underifrån, genom människors egna berättelser. Genom att forskare gick ut och levde i prostitutionsmiljö och lyssnade på kvinnor, sexköpare, hallickar och andra skapades en ny bild av vad prostitution var. Inte ett lustigt fenomen att skratta åt, inte något som borde tystas ner, inte ärftliga defekter hos kvinnan – utan något som mannen gjorde och som hade oerhört tragiska konsekvenser.
De gamla argumenten för prostitutionens bevarande – en biologisk drift hos mannen, en mental defekt hos kvinnan, ett nödvändigt ont för att bevara äktenskapet – hade fått något löjligt över sig.
Sexindustrin stod, minst sagt, inför ett stort imageproblem.
Vad som skedde då var inte ett resultat av en konspiration, däremot ett samarbete mellan olika intressegrupper. Under sextio- och sjuttiotalet startades mängder av politiska grupper. Det startades grupper för jämlikhet mellan könen, grupper för homosexuellas frigörelse och grupper för gratis bostäder, grupper för att legalisera droger, kommunistiska grupper och grupper för medborgarlön. Grupper som tog ställning i prostitutionsfrågan saknades inte heller. Men det var förmodligen bara en grupp som lyckades få ekonomiskt stöd från både kyrkor och porrtidningar och det var amerikanska COYOTE – Call Off Your Old Tired Ethics. COYOTE uppkom 1973 ur de mer liberala delarna av hippierörelsen och deras idé var att prostitution var ett uttryck för sexuell frihet. COYOTE bestod av en blandning av sexliberaler, beatniks och kvinnor med erfarenhet av prostitution, men bland de ledande i COYOTE fanns även kända hallickar som använde organisationen för att få en ny marknad.104
COYOTE marknadsfördes med en spektakulär mediestrategi: de anordnade galamiddagar, så kallade »Horbalar« dit journalister fick komma och frottera sig med »äkta horor« och där en natt med en prostituerad kvinna auktionerades ut till högstbjudande. Den första balens slogan var »Alla behöver en hora då och då«.
Både metodistkyrkan i Kalifornien och tidningen Playboy var tidiga med att donera pengar till COYOTE, som växte snabbt – efter åtta år uppgav de sig ha 30 000 medlemmar, av vilka tre procent var prostituerade – trots detta omnämndes gruppen konstant som den första nationella organisationen för prostituerade, en horornas fackförening och senare helt enkelt horfacket.105 Forskaren Valerie Jenness som studerat COYOTE och gått igenom de artiklar som publicerades i amerikanska medier pekar på hur de avslöjar en fascination inför tanken på den »organiserade horan«: Hookers Arise!, Hookers of the World Unite, Love’s Laborers Organize, Hookers Stand Up for Rights, Organizing the Oldest Profession106. Men som Valerie Jenness förklarar i sin studie:
Alldeles tvärtemot den offentliga bilden av COYOTE har bara en liten andel av dess medlemmar arbetat som prostituerade och en ännu mindre andel är aktiva prostituerade som också arbetar i organisationen.107
Eftersom Coyotes framgångar hängde på det spektakulära i att kvinnor öppet kallade sig själva »horor« och hävdade att detta var essensen av kvinnlig frigörelse, kom förespråkarna för COYOTE med tiden att framställa sig själva som alltmer prostituerade. Dorchen A. Leidholdt beskriver hur COYOTEs talesperson Priscilla Alexander koketterade med att vara sexarbetare:
Termen »sexarbetare« myntades av COYOTEs ståndaktiga Priscilla Alexander som med pokerfejs hävdade att hennes fyra år på Bennington College gav henne rätt att använda den beteckningen.108
Med »horan« i ett fast grepp åkte Priscilla Alexander och Margo S:t James jorden runt och marknadsförde sina idéer och skaffade sig politisk makt genom att skapa diverse organisationer som National Task Force on Prostitution109 och California Prostitutes’ Education Project.110 Alexander anställdes sedan av WHO som rådgivare för deras AIDS-program och hjälpte till att utforma deras policy angående prostitution.111 Även om organisationen lyckades genomföra verkliga förändringar till gagn för kvinnor i prostitution, som att få stopp för tvångskarantän av prostituerade som väntade på gonorrétest112, låg tonvikten på att legitimera prostitution som ett arbete.113 Detta gjorde COYOTE genom att mynta termer som »sexarbete – ett kvinnoyrke som måste erkännas« och »rätten att prostituera sig«. Från och med nu började »feministiska« argument mer och mer användas för prostitution.
Även olika länders regeringar såg potential i dessa argument. Följer man ordet sexarbetare bakåt hamnar man gång på gång i Holland och sedan början av åttiotalet har Hollands regering investerat pengar i ett flertal projekt med syfte att normalisera prostitution. Det var en process som kulminerade år 1999, då alla delar av sexindustrin legaliserades. Att det är just Holland som gått i bräschen för den här utvecklingen är, som Gunilla Ekberg påpekat, något av en historisk ironi: det var nämligen Holland som gick före och avskaffade bordellerna för hundra år sedan, då det upptäcktes att de bidrog till den vita slavhandeln.114
En aktör som hade en central roll i legaliseringen av sexindustrin i Holland var stiftelsen M. A. de Graaf Stichtung.115 Stiftelsen hade i början av nittonhundratalet varit en fristående stiftelse som ägnat sig åt att arbeta mot slaveri och att hjälpa prostituerade att lämna prostitutionen, men bytte inriktning 1976 och antog därefter en prostitutionsvänlig position.116 Nu fick stiftelsen officiell status som det holländska institutet för prostitutionsfrågor och blev därmed en av de mest betydande källorna till propaganda för prostitution.
Det är de Graaf som startat de Rode Draad, världens förmodligen mest kända »fackförening för prostituerade«. De Rode Draad, Den röda tråden, hålls upp som en förebild för prostituerades organisering i turistbroschyrer, guideböcker, artiklar om Holland och antologier om sexualitet. Den officiella versionen är att de Rode Draad uppstod ur »de prostituerades frigörelserörelse«117 men som det framgår på deras hemsida, startades den 1985 av de Graaf Stichtung och var till början 100 procent statligt finansierad.118 De Rode Draad var ett av Graafs många projekt som syftade till att ge prostitution status som arbete. Grundare var sociologen Jan Visser, som då arbetade på de Graaf och som blev Rode Draads ordförande.119 Han har haft en mängd positioner på de Rode Draad: ordförande, policyrådgivare, direktör och i dag är han deltidsadministratör.120 Efter att hela sexindustrin legaliserades omvandlades Rode Draad till en officiell fackförening år 2002 under namnet Truss.121 De blev då medlemmar av Hollands största fackförening FNV och fick tillgång till resurser för att trycka broschyrer och ordna fortbildning. Men de statliga bidragen upphörde 2004 och de Rode Draad för i dag en tynande tillvaro.122 De uppger sig ha runt hundra medlemmar i sin fackförening, men de har aldrig ägnat sig åt facklig kamp.
När jag träffar de Rode Draads representant, socialarbetaren Sietske Altink, talar hon om organisationen som en blandning mellan uppsökande verksamhet och informationscenter om prostitution. När jag frågar om fackföreningen säger hon att det är en annan del av verksamheten, men att det är sekretessbelagt hur många medlemmar den har. När jag frågar om de Rode Draad någonsin bedrivit facklig kamp är det enda hon kan visa upp ett dokument som berättar att de åstadkommit två saker: att prostituerade ska få öppna bankkonton och att de har hindrat kommunfullmäktige från att införa stängningstider för Red Light District.123 Ingen av dessa kampanjer kan betecknas som facklig och den senare kan lika gärna vara till gagn för bordellägare och de hyresvärdar som äger skyltfönstren. Jag har fortfarande inte fått några uppgifter om huruvida det i praktiken finns en fackförening under namnet Rode Draad. De holländska bordellägarnas förening, VER, verkar inte hotade – de länkar stolt till de Rode Draad på sin hemsida.124
Trots det låga antalet medlemmar och avsaknaden av facklig kamp, har ryktet om fackföreningen fått eget liv. Det sprider sig i antologier om prostitution, på internet och inte minst inom turistindustrin. I Amsterdams turistmagasin Boom finns artikeln Not a bad solution for the world’s oldest profession … Red Light District: Sex! som informerar om var bordellerna och strippklubbarna hittas. Där lugnas den sexturist som har dåligt samvete:
En del prostituerade sitter fast i skulder och droger, men många har kontroll över sitt öde. En del lämnar in deklarationer och många tillhör en löst sammanfogad fackförening, Röda tråden.125
Att de Rode Draad knappt finns i praktiken tycks inte spela någon roll. Hundra personer av 25 000 – om det ens är hundra – är inte heller vad som brukar avses med »många«. Men det är inte existensen av fackföreningar som är viktig – utan ryktet om dem.
de Graaf stod också, tillsammans med det holländska arbetsmarknadsdepartementet, för finansieringen av World Whores Congress som ägde rum 1985 i Amsterdam och 1986 i Bryssel.126 Initiativtagare var COYOTEs Margo St. James, Priscilla Alexander och psykologiprofessorn Gail Pheterson. Prostituerade fick resan betald för att närvara och Pheterson uppger att hälften av de närvarande var prostituerade och hälften var prostitutionsförespråkare: akademiker, sexliberaler, företrädare för regeringen, polisen och sexindustrin.127 Dokumenten från Brysselkongressen avslöjar en öppenhjärtig diskussion där människor i sexbranschen, från performanceartister till f.d. thailändska barnprostituerade, utbytte erfarenheter och åsikter. Några hyllar prostitutionen, andra vill ut, ytterligare några menar att den är ett nödvändigt ont. Många av vittnesmålen är oerhört tunga. En kvinna berättade att hon blev våldtagen och slagen av en hallick vid tretton års ålder, en annan att hon blev slagen av sin före detta pojkvän två gånger i veckan tills hon gick med på att bli prostituerad.128
Trots dessa varierande vittnesmål var agendan redan satt. Prostitution var ett arbete som skulle legaliseras. Organisatörerna tvekade inte att tala för prostituerade; psykologiprofessorn Gail Pheterson deklarerade själv att:
ordet »hora« används för att stigmatisera kvinnor, ordet »prostituerad« används för att kriminalisera kvinnor. I stället för att ta avstånd från de sociala eller juridiska beteckningar som används mot oss identifierar vi oss med båda två och kräver våra rättigheter som horor, som prostituerade och som arbetande kvinnor.129
Pheterson uppträdde själv på konferenserna utklädd till »hora« med vitt ansikte och svartmålade ögon.130 Ett manifest skrevs som krävde avkriminalisering av prostitution och koppleri. Manifestet har sedan spritts över hela världen, man stöter på det lite överallt, i ILOs rapport likväl som i kopierade punkfanzines. I antologier om sexualitetsfrågor då författarna i sista stund kommer på att de borde ha med någon prostituerad utgör detta manifest ett lättillgängligt alibi. I akademiska texter om prostitution är en referens till manifestet så gott som obligatorisk. Sällan eller aldrig åtföljs det av någon kritisk granskning av kongresserna: vilka som tog initiativet, vilka som sponsrade, vilka som inbjöds och vilka som förde talan. För berättelsen om sexarbetaren var både de Rode Draad och manifestet genidrag och har kommit att bli synonyma med de prostituerades röst. Manifestet är dock betydligt mer känt på universiteten än i prostitutionsvärlden.
Det var HIV/AIDS-epidemin som förvandlade sexarbetarrörelsen från ett undergroundfenomen till en betydande internationell kraft.131 I slutet på åttiotalet när AIDS-epidemin var ett faktum och alla famlade efter lösningar fanns det stora pengar att hämta från regeringar och internationella organisationer för HIV-förebyggande projekt. Med dessa pengar kunde grupper som förespråkade prostitution växa från små koalitioner till internationella nätverk.132 Det kunde vara nätverk av frivilliga socialarbetare, välgörenhetsprojekt eller stödgrupper för prostituerade. COYOTE fick omgående femtio tusen dollar för sitt projekt att utbilda prostituerade i säker sex.133
Världens största nätverk för sexarbete, Network of Sex Work Projects, startades 1993 med HIV-pengar. Diverse regeringar, inkluderat Sveriges, samt EU och The Rockefeller Foundation försåg dem med pengar.134 I dag finns de i fyrtio länder och arbetar för att normalisera prostitution som arbete samt lära ut kondomanvändning.
Samma år startade de Graaf organisationen TAMPEP, ett nätverk för HIV-prevention bland »migrerande sexarbetare«.135 Organisationen har fått ett ökande stöd av EU-kommissionen som uppgick till 600 000 euro år 2006.136 Stödet ligger under budgeten för förebyggande av HIV, men TAMPEP arbetar inte bara med detta, utan en betydande del av deras arbete går ut på att kampanja för en reglementerad prostitution. De första fem åren var TAMPEPs chef ingen annan än de Graafs egen sociolog Jan Visser, något av en spindel i nätet i den holländska sexarbetarpolitiken.
Jag besökte TAMPEP på deras kontor i Amsterdam och talade med Hanka Mongard, filolog, som arbetar med uppsökande verksamhet. Hon visar mig några broschyrer i fyrfärg som TAMPEP delar ut. Det finns de som är riktade till allmänhet och politiker, med fraser som »skadereducering«, »holistisk strategi«, »nyskapande hälsoarbete«. Det finns också de som är riktade till människor i prostitution och som förklarar att Holland har obligatorisk sjukförsäkring och ger tips om hur man kan skydda sig mot sjukdomar. TAMPEP kan hjälpa till med läkarkontroller och har ett telefonnummer som prostituerade kan ringa, men den centrala verksamheten handlar om att dela ut kondomer. Skadereducering, omsatt i praktiken, handlar ofta om en enda sak: kondomer. Mongards arbete består i att vandra runt i Amsterdams prostitutionsområden rustad med kondomer. Hon berättar att hennes polska ursprung är till stor hjälp; »det finns gator här i utkanten av Amsterdam med 140 skyltfönster där 99 procent av kvinnorna är från Östeuropa.« Bordellägarna kallar henne »damen med kondomerna« och låter henne gärna komma in och visa kvinnorna och flickorna hur man sätter på dem. Mongard ser det som en utbildning för prostituerade. Det handlar om att förhindra spridningen av HIV och andra sjukdomar. Och TAMPEP har rykte om sig att vara en välgörenhetsorganisation som hjälper fattiga utländska prostituerade i Europa, många inom trafficking. När jag frågar om hon inte kan hjälpa kvinnor ut ur prostitution svarar hon: »Varför då? Vårt mål är att lära dem att bli bättre prostituerade.«
Till detta ändamål – att lära östeuropeiska kvinnor att bli bättre prostituerade i Västeuropa – betalar EU miljontals kronor per år.
När AIDS spred sig som en löpeld under åttiotalet och prostitution identifierades som en av smittohärdarna, erbjöd grupper som COYOTE och TAMPEP ett svar: utbilda prostituerade i kondomanvändning. I stället för att ifrågasätta prostitutionen, valde många regeringar och internationella organisationer att bevara prostitutionssystemet. Grupper med en prostitutionsvänlig inställning fick miljoner för att lära ut »säker sex« men också för att spendera på lobbying.
Jennifer Oriel skriver i sin avhandling om prostitutionslobbyn och HIV-pengar, att »worker peer education« blev ett »buzz-word« som likt inget annat kunde öppna dörrar för AIDS-bidrag i sydöstasiatiska länder.137 I korthet betyder detta att kvinnor i prostitution ska hjälpa andra kvinnor i prostitution genom att lära ut säker sex. Säker sex syftar i huvudsak på att förhindra spridning av AIDS. Det är inte kvinnans psykiska hälsa som åsyftas. HIV-pengarna går bland annat till att trycka broschyrer vilka, precis som Mongard säger, är ett sätt att lära kvinnor att bli bättre horor. Det kan till exempel stå, som i en broschyr sponsrad av den australiensiska staten: »se alltid ut att njuta«138, eller som en annan broschyr betald av EU-kommissionen förklarar i en hurtig ton hur man desinficerar en piska.139 I en broschyr av Scarlet Alliance, Australiens nationella sexarbetarorganisation, ges rådet att stanna och fortsätta hetsa upp en våldsam man: »Om en kund har gått över dina gränser måste du lugna honom utan orsaka för många problem som att han tappar lusten (eller ståndet)«140 Om detta inte fungerar ska man dra sig tillbaka, men inte för att våld är skadligt, utan för att ett blåmärke »kan tvinga dig att ta ledigt från jobbet och därigenom förlora mer pengar«.141 För att undvika könssjukdomar ges rådet att »inspektera mannens könshår och leta efter insekter och ägg. Dra försiktigt i håret med naglarna och titta efter löss eller annat som rör sig«.142 En sydafrikansk sexarbetarorganisation råder kvinnan att »råka« kasta en sko under sängen för att kunna titta efter vapen.143 Utbildningen i säker sex har dock baksidor. Som TAMPEP skriver i sitt utbildningsmaterial, händer det ibland att utbildaren använder sin överordnade position till att utnyttja sin elev – i korthet, bli hennes hallick.144
Detta har också nått Sverige. Malmö stads prostitutionsrådgivning är starkt influerad av »skadereducerings«-perspektivet och har satt ihop ett preventionskit för sexarbetare. Det innehåller bland annat larm, kondomer, läppcerat, glidmedel och minttabletter och ska »bidra till ökad livskvalité för dig som säljer sex«.145 Budskapet är att männen kan vara så farliga för kvinnans liv att hon behöver ett larm – samtidigt anmodas hon göra sig fin och lukta gott i munnen för dem. Efter protester från nätverket PRIS, Prostituerades Revansch i Samhället, stoppades dock utdelningen av kondomer till sexköparna.146
Det som återkommer här är inget annat än den gamla, reglementerade prostitutionen. Där prostitutionen är laglig men reglerad och där kvinnorna ska förhindras att sprida smitta. Precis som traffickingexperten Malka Marcovich påpekat innebär detta en återgång till 1800-talets gamla hygientankar, där det ankom »huvudsakligen på kvinnorna att ta ansvar för ’kundernas’ hälsa, för att smittan inte skulle spridas vidare till deras familjer«.147 I många europeiska länder är kondomer inte svåra att få tag på och kvinnor i prostitution vet redan hur man sätter på dem. »Säkerheten« i kondomutdelningen har snarare en psykologisk effekt på samhället i övrigt. Kondomens hinna utgör ett imaginärt skydd mot prostitutionens effekter: misär, våld, kvinnoförtryck och ojämlikhet. Den utlovar samhället en försäkring mot allt detta: vi har garanterat »säker sex«.
Som en följd av pengarna för HIV-prevention började berättelsen om sexarbetaren skörda framgångar. År 1998 rekommenderade ILO en legalisering av prostitution för att nationalstater skulle kunna få tillgång till profiterna och 2001 manade WHO, via sitt kontor i Sydostasien, till en avkriminalisering av sexindustrin.148 Båda använde sig av begreppen »hon är inte offer, utan subjekt« och »ett kvinnoyrke som borde erkännas«. Myten har gjort starkt avtryck i internationella organisationer, som i UNAIDS. Som Malka Marcovich skriver, lyckades »de prostitutionsvänliga grupperna dessutom placera några av sina representanter i nationella, regionala och internationella institutioner«.149 FN:s första specialrapportör om våld mot kvinnor, Radhika Coomaraswamy, talade enbart om »sexarbetare« kontra »påtvingad prostitution«.
I början av tvåtusentalet blev »fackföreningar« ett magiskt ord i debatten om prostitution. När motståndare till prostitution pekade på våldet och misären, drog förespråkarna upp ordet fackföreningar ur bakfickan: visst känner vi till alla prostitutionens baksidor, men de kan rättas till utan att vi behöver avskaffa hela systemet! Idén om fackföreningar fascinerade och utgjorde det perfekta argumentet. Den appellerade till vänstern, den antydde att prostituerade själva skulle aktivera sig och den förutsatte att prostitutionen fanns kvar. Men den stora effekten var att man började tala om prostitutionen i termer av arbete.
Ryktet om internationella fackföreningar fick många att yvas. År 2003 kunde vi till exempel läsa i Kristianstadsbladet:
Det pågår i det tysta en slags revolution … en organiserad sexuell revolution som alltmer kommer att höra talas om sig och sprida sig i Europa med föregångsländer som Storbritannien, Danmark och Tyskland – men också i övriga världen. The International Union of Sexworkers (IUSW) – Sexarbetarnas Internationella fackförbund – är här för att stanna och en kraft att räkna med.150
Skribenten, Patrik Andersson är så imponerad av denna »organiserade revolution« att han gått med i IUSW som stödmedlem och uppmanar i en flammande appell till alla prostituerade: »Låt oss få veta när ni möter oss på våra villkor – Sexarbetare i alla länder – förenen eder!« Vilka »vi« är och vad han menar med att sexarbetarna ska möta honom på hans villkor, skriver han inte.
Talet om fackföreningar gick också hem hos revolutionära grupper på vänsterkanten. I början av tvåtusentalet kunde man läsa om IUSW även i Arbetarmakts nyhetsbrev – en grupp som annars knappast är känd för att vara relativistisk och kompromissa med sina ideal:
I början av mars lanserade GMB, en allmän fackförening i Storbritannien, en avdelning för sexarbetare i London. Detta är ett viktigt steg framåt i kampen för arbetarnas rättigheter i denna stora och expanderande industri.151
Så begeistrade var denna kommunistgrupp att de krävde en legalisering av hela prostitutionsindustrin.
Svaret på denna exploatering är att avkriminalisera prostitutionen och ge sexarbetare samma rättigheter som andra arbetare. Det bästa sättet att uppnå detta är genom organisering och facklig anslutning.
Ordet fackföreningar förlänade respekt åt prostitutionsförespråkare, som kunde framstå som engagerade för prostituerades rättigheter. Det hade något kittlande över sig, vilket teatergruppen Arena Baubo tog fasta på när de satte upp föreställningen Fackmöte för prostituerade.152 Ordet hade som inget annat förmågan att öppna dörrar hos både vänstern och feminismen för en legalisering av sexindustrins alla delar. Även högern applåderade. I Expressen hyllade Centerns ungdomsförbunds sekreterare Leo Pierini idén om fackföreningar för prostituerade:
Om de prostituerade finge a-kassa, fackföreningar, kollektivavtal och dylikt skulle deras situation utan tvekan bli bättre och de skulle kunna skriva lagliga avtal med hallickar.153
En centerpartist som applåderar fackföreningar och kollektivavtal? Naturligtvis gällde detta bara prostituerade. Några månader senare skrev precis samme Leo Pierini:
Det måste vara dags att avskaffa kollektivavtal, LAS och andra av fackföreningarnas exklusiva rättigheter nu när det har blivit så tydligt på vilket sätt de faktiskt lamslår den svenska arbetsmarknaden.154
Kollektivavtalet borde alltså avskaffas – för alla utom för prostituerade! Det påminner om Ny demokratis Bert Karlsson, som ville minska statens makt samtidigt som han krävde att Sverige skulle införa statliga bordeller. Det är samma dubbelhet som hos Pierini där särskilda regler ska gälla för prostituerade – med argumentet att de är som alla andra. Motsägelserna visar att få av debattörerna tar idén om fackföreningar på allvar. För vad var egentligen målet med denna »organiserade revolution«? Exakt vilka krav dessa fackföreningar skulle ställa och vilka villkor som skulle råda inom prostitutionen specificerades aldrig. Är det människovärdigt att ligga med tio män per dag, eller bara fem? Vad är ett samlag »värt« – hundra spänn eller tio tusen? Hur förhandlar man med tungt beväpnade maffiamedlemmar? Är det förenligt med arbetsmiljölagar att bli slagen och kissad på, som de unga flickorna blev i den senaste prostitutionshärvan? Och vad göra med lagen mot sexuella trakasserier? Nej, idén om fackföreningen rörde sig på ett mycket abstrakt plan. Dock åtföljdes den alltid av ett högst konkret krav. Först, sades det, måste prostitutionen avkriminaliseras, annars kunde inte fackföreningarna utföra sitt jobb. Detta trots att i flera av länderna som åsyftades fanns inga förbud mot att prostituera sig. I Storbritannien och Danmark är det varken ett brott att sälja eller köpa sex. I Sverige syftar förbudet som bekant på den som köper sex. Det finns alltså inget lagligt hinder för organisering under rådande förhållanden och inte heller för att betala skatt. Legaliseringskravet syftar i själva verket på industrin – bordellägare, kopplare och hallickar.
Få bemödade sig att ta reda på om det verkligen fanns några fackföreningar, vad de gjorde och vilka som låg bakom. Det räckte med att hänvisa till möjligheten. Syndikalisternas debatt 2002 om huruvida de skulle organisera sexarbetare, fick ett snöpligt slut när det visade sig att de två kvinnor som hade ansökt om medlemskap var strippor och egenföretagare – det fanns alltså ingen facklig motpart. Kravet visade sig bara vara en hävstång för att få driva frågan om prostitution som arbete och när detta stötts och blötts i några omgångar dog själva frågan ut. Men hur var det då med den kraft som skulle förena världens alla sexarbetare?
För att ta reda på det, åkte jag runt i Europa under två års tid och träffade olika organisationer. Jag var i Holland, Spanien och Frankrike. Vissa jag träffade kallar sig för fackföreningar för sexarbetare. Andra kallar sig för stödgrupper som ska försvara sexarbetares rättigheter. Gemensamt är att de förordar en legalisering av prostitution och framställer sig som om de representerar prostituerade.
Brittiska IUSW, som omtalats i Sverige, startades år 2000 med en karneval på Pride-tema för att visa stoltheten i att vara prostituerad.155 Ett sambaband spelade, sexradikala aktivister hängde på och en banderoll med tecknade strippor vecklades ut. Uppmärksamheten var ögonblicklig. IUSW bjöds in av brittiska miljöpartiet för att utforma deras prostitutionspolicy, de talade på labourpartiets HBTkonferens och efter bara ett år fick de bli en del av fackföreningen GMB.156 Enligt deras egna uppgifter startades de av »sexarbetare och några stödmedlemmar«. Men någon massrörelse är inte IUSW. De har 150 medlemmar – av över hundra tusen prostituerade i Storbritannien.157 Initiativtagare var Ana Lopez, som arbetade med telefonsex under tiden hon doktorerade i antropologi.158 I dag är den mest aktive i IUSW en man vid namn Douglas Fox. Han skriver så gott som alla inlägg på hemsidan, både om glädjen i att vara sexarbetare och eländet med feminism, och talar i media i IUSWs och de prostituerades namn. Han författar appeller och startar namninsamlingar mot sexköpslagar. I The Guardian skriver han en kolumn vid namn »Kriminalisera inte våra kunder« och kallar sig homosexuell eskort.
Men Fox är inte eskort. Han är grundaren till en av Englands största eskortfirmor.159 Hans företag, Christony Companions, förmedlar kvinnor att ligga med mot betalning. I en artikel i den engelska tidningen The Northern Eco berättar Douglas Fox om sin blomstrande affärsrörelse. I dagsläget har firman hundratals tjejer och annonserar i dagspress efter fler. Douglas Fox och hans partner John Docherty sköter samtalen, bokar tider, skaffar köpare och lever på det hela. Han menar själv att han gör tjejerna en tjänst: »Tjejerna behöver någon som tar hand om dem, håller kontakt med kunderna och sköter om säkerheten.«
Douglas Fox är med andra ord – en hallick. Tillsammans med sin partner håller han på att starta eller köpa upp agenturer i hela England – samtidigt startar han fackföreningar. Men ena handen gör han reklam i teve och tidningar för sin agentur – varav ett grepp har varit att erbjuda män »gratis sex« som ett pris i en tävling – och med andra handen skriver han artiklar som »självständig manlig eskort«. Få tycks vara intresserade av att förhållandet uppdagas. Trots att det är lätt att kontrollera och att fackligt aktiva feminister som Cath Elliot påpekat saken, har det inte tagits upp hos GMB eller i de partier som välkomnat IUSW.160 Och vilka som egentligen utgör IUSWs bas är svårt att veta. Vem som helst kan bli medlem, även bordellägare och allmänheten. Grundaren Ana Lopez menar att hallickar inte är något att bekämpa, utan en nödvändighet: »hallickar kan behövas som skydd, eftersom de flesta poliser inte utför denna uppgift«.161 IUSW uppmanar »köpare, sympatisörer och eskorter« att bli medlemmar och donera pengar.162 Mot bakgrund av detta är det inte konstigt att IUSW inte har något krav som riktar sig mot sexindustrin. Tvärtom försvarar de den. I ett öppet brev till inrikesministern vädjar de om att slopa kampanjen mot trafficking:
Regeringens förslag som syftar till att begränsa exploateringen inom sexindustrin kommer att äventyra arbetares liv och traffickingoffrens möjligheter till räddning, varnar IUSW.163
Att en fackförening leds av en känd hallick och motsätter sig åtgärder mot exploatering borde få de flesta att höja på ögonbrynen, men det har uppenbarligen inte skett.
Les Putes betyder »hororna« på franska och är en grupp baserad i Paris. De säger sig vara en separatistisk organisation enbart för prostituerade. I Frankrike är sexköp lagligt medan bordeller är förbjudna. I internationella sammanhang intar landet oftare en position som liknar Sveriges, medan de inrikespolitiska åtgärderna både riktar in sig på köpare och prostituerade. År 2003 då Sarkozy var inrikesminister införde han la loi sur le racolage, en lag enligt vilken prostituerade kan bötfällas om de raggar kunder på gatan.
Les Putes mål är att införa ett system liknande det i Holland och Tyskland, där prostitution är ett arbete. I manifestet »Stolta över att vara horor« skriver de: »Nej, vi har inga hallickar. Nej, vi har inte blivit våldtagna som barn, inte heller senare. Nej, vi är inte narkomaner.«164 De har fått en hel del uppmärksamhet i fransk media genom att författa debattartiklar där de kallar kända feminister för »horofober« och har även intervjuats i engelska tidningar. Den som läser om dem kan få uppfattningen att det är en stor rörelse och själva gör de allt för att förstärka den bilden. De talar om »oss« och säger sig representera prostituerade som grupp. Denna version accepteras utan att någon har försökt ta reda på vilka som ligger bakom.
I januari 2007 träffade jag tre kontaktpersoner för Les Putes på ett kafé i Paris.165 Talespersonen var en man som kallade sig Maitresse Nikita. På mötet fanns också en äldre kvinna och en yngre manlig transvestit. De bekräftade att Les Putes bestod av dessa tre aktiva medlemmar. Den som drev hemsidan och skrev artiklarna var Nikita själv. De var alla tre övertygade om att bara prostitutionen legaliserades skulle alla dess problem: våldet, skammen, rädslan och den sociala utsattheten, försvinna. Tre personer, varav två män, är dock inte vad man ser framför sig när Les Putes skriver manifest med orden »Horornas kamp är alla kvinnors kamp!«166 Dessutom är de inte särskilt representativa när de hävdar att de inte har hallickar. Prostitutionen i Frankrike är mer hallickstyrd än i många andra europeiska länder. Enligt en studie från hjälporganisationen Mouvement du Nid kontrolleras 95 procent av de prostituterade i Frankrike av hallickar.167
I mars 2009 startades den franska »fackföreningen« STRASS, Le Syndicat de Travail Sexuel. Även de har fått mycket uppmärksamhet i media och uppger att de har runt hundra medlemmar. Granskar man verksamheten lite närmare ser man dock att STRASS i stort sett är Les Putes i ny skepnad. Samma personer dyker upp på Les Putes och STRASS hemsida. Den här gången har de dock fått med sig kända debattörer och prostitutionsförespråkare, som applåderar idén om »fackföreningen«. Och samma mönster återkommer här som hos Rode Draad och IUSW: STRASS kallar sig fackförening, men driver inga fackliga frågor.
ICRSE, International Committee of the Rights of Sex Workers in Europe, är en paraplyorganisation som startades i Holland 2003. De säger sig bestå av sexarbetare och allierade. De specificerar inte något antal medlemmar, men skriver på hemsidan att de organiserar sexarbetare över hela världen. Enligt ICRSE är prostitution ett arbete och borde bli erkänt som sådant.
ICRSEs styrelse består av fem personer. Historikern Marieke van Doorninck, som tidigare varit anställd på de Graaf Stichtung och lobbyist för organisationen La Strada (som arbetar med prostitution i Östeuropa). För närvarande är hon ledamot i Amsterdams kommunfullmäktige för det gröna partiet. Sexualitetforskaren Marianne Jonker, som tidigare varit VD för de Rode Draad. Marjan Wijers, som varit ordförande i EU-kommissionens expertgrupp angående trafficking.168 Licia Brussa, som är samordnare på TAMPEP och redaktör för tidningen Research for sex work.169 Ruth Morgan Thomas, projektledare på den skotska gruppen SCOT-PEP, Scottish Prostitutes Education Project, en organisation som förespråkar legal prostitution och arbetar med skadereducering.
Dessa personer dyker upp gång på gång. De återfinns i ledningen på organisationer som TAMPEP, de Rode Draad, de Graaf Stichtung och La Strada. De åker på konferenser, uttalar sig i media och skriver rapporter. De söker EU-bidrag och skapar hemsidor och nya grupper hela tiden. Det rör sig om en grupp entreprenörer: forskare, politiker, lobbyister och socialarbetare, som har hittat sin nisch i frågan om »sexarbetarnas rättigheter«. All denna aktivitet genererar en skärm, som för den oinsatte kan ge sken av att det finns mängder av grupper som arbetar för prostituerades rättigheter.
Men ingen av dessa är ICRSEs ansikte utåt. Talesperson är i stället Petra Timmermans, som har prostitutionserfarenhet och som också arbetar på Prostitution Information Center i Amsterdam.170 Hon koordinerar ICRSEs aktiviteter från sin hemdator. Det handlar ofta om att bli intervjuad – senast i maj 2009 intervjuades hon av Sveriges Radio P3, där organisationen presenterades såhär:
ICRSEs mål är att prostituerade ska få samma rättigheter som andra inom vilket yrke som helst. Det vill säga, rätt till hälsovård, att ha ett fack att gå med i, a-kassa och så vidare.171
Men när jag träffar Timmermans i Amsterdam berättar hon att ICRSE inte alls kämpar mot industrin: »vi har fullt upp med att kämpa mot abolitionisterna, feministerna som vill avskaffa prostitutionen.« ICRSE agerar inte fackligt någonstans, inte ens i de länder där sexindustrin är laglig. Deras verksamhet går ut på att övertyga politiker om att sexindustrin borde legaliseras.
I Spanien träffar jag Ámbit Dóna, en Barcelonabaserad grupp som i media beskrivs som »försvarare av sexarbetares rättigheter«.172 De driver ett center dit prostituerade kvinnor kan gå och få kondomer, handdukar, duscha och göra HIV-test. De sysslar även med fältarbete och delar ut kondomer på stan. Ámbit Dóna får både statliga och privata bidrag från banker och organisationer för sin verksamhet, som har två huvudsyften: det ena är det praktiska arbetet, det andra är kampanjen för legalisering av prostitution. De förekommer ofta i media där de talar för att sex ska ses som arbete och säger till mig att »det är vad kvinnorna själva vill«.173 Ingen av de som arbetar där har dock varit prostituerad, alla är volontärer eller socialarbetare. Genom sitt praktiska arbete med kvinnor i prostitution får de legitimitet som de sedan använder sig av för att föra ut åsikten att prostitution är ett arbete. De har dock inte resurser att hjälpa någon ut ur prostitutionen, trots att det händer att kvinnor frågar om hjälp.
Alla människor har rätt att gå samman i en stödgrupp för människor i samma situation. Alla har naturligtvis också rätt att föra fram sina idéer om prostitution. Men för att kalla sig fackförening krävs det att ens motpart är arbetsgivaren. Och varken STRASS, IUSW eller Rode Draad tar strid med någon arbetsgivare. IUSW är tvärtom en organisation som företräder hallickarnas intressen och motarbetar lagförslag som hjälper traffickingoffer. de Rode Draad drevs av staten som ett led i legaliseringen av sexindustrin och ägnar sig inte åt någon facklig kamp. Les Putes/STRASS består av människor i prostitution, men driver inga fackliga frågor.
På liknande sätt ser det ut i andra delar av världen. I Tyskland, där sexindustrin är laglig sedan tio år tillbaka, finns ett enda fackförbund, servicefacket ver.di, som organiserar sexarbetare. Men när jag frågar dem svarar de att de »inte har en lista på sexarbetare i vår organisation, men vi vet att det bara är några få«.174 De har heller aldrig varit inblandade i någon arbetsplatskonflikt i sexindustrin, inte heller känner de till att någon sådan har ägt rum.
Den spanska fackföreningen CCOO beslöt 2006 att organisera sexarbetare. De tryckte broschyrer och ordnade konferenser. Fyra år senare har fortfarande inte en enda prostituerad gått med. CCOOs representant berättar att de ännu inte har hört talas om någon arbetsplatskonflikt inom sexindustrin. 175
Faktum är att jag än inte lyckats hitta någon grupp som verkligen är en fackförening i ordets rätta bemärkelse: det vill säga, en organisation som drivs och finansieras av medlemmar och som agerar gentemot arbetsgivare. Det är naturligtvis möjligt att det finns eller har funnits någon, men man kan ändå dra slutsatsen att majoriteten av de grupper som kallar sig fackföreningar inte är det. De flesta är snarare intressegrupper som använder sig av namnet fackförening för att få prostitution att verka som ett arbete. Om målet är att förbättra för människor i prostitution är dessa grupper fullständigt misslyckade. Om målet däremot är att prostitution ska ses som arbete, räcker det fullständigt väl med att kalla sig fackförening.
För när man introducerar ordet fackförening, börjar människor tänka i termer av arbete. Det gör att diskussionen om prostitution förflyttas från att handla om vad prostitution är – om ojämlikhet mellan män och kvinnor, om mäns sexuella komplex eller om vad som händer med tjejer som utsätts för övergrepp som barn, för att nämna några kända orsaker. I stället börjar det talas om arbete: löner, a-kassa, arbetsvillkor, pension, organisering. Dessa ord har ingen motsvarighet i verkligheten. De används endast i syfte att fylla en funktion: att legitimera prostitution som arbete.
För sexindustrins lobbyorganisationer har dessa grupper visat sig mycket användbara. De gör att industrin slipper tala i eget namn. Sedan slutet av åttiotalet har sexindustrin gått ihop i lobbygrupper. Vi har till exempel australiska Eros Foundation, en förening för bordellägare, vars profil är hippieliknande: med slogans som »sex är inte skadligt« och »mer sex åt alla« kan man ta dem för ett tantracenter. Genom att ordna föredrag där kvinnliga sexshopsägare talar under parollen »Our Bodies our Rights« och ger ett »feministiskt perspektiv« på prostitution, lyckas bordellägarna komma till tals på platser där näringslivet vanligtvis inte kommer in, som på Labour-partiets kongresser.176 Representanter för Eros Foundation har fått ta plats i officiella organ för förebyggande av AIDS177, har kopplingar till Australiens demokratiska parti och ledande personer inom Eros Foundation har också kandiderat till kongressen.178 Ett politiskt parti vid namn The Sex Party har också startats i Australien som för fram porrindustrins krav med populistisk »hö hö«-retorik riktad till män. Den kvinnliga partiledaren uppträder lättklädd och talar om sexuell frihet.179 Vi har brittiska AITA, Adult Industry Trade Association, porrindustrins förening, som arbetar för att ge porrindustrin legitimitet hos banker, EU och regeringar. Ett av deras konkreta mål är att få sina produkter godkända som vilka handelsvaror som helst och ta bort den hindrande stämpeln »stötande«. Deras amerikanska motsvarighet heter Free Speech Coalition, där alla större aktörer i porrindustrin är medlemmar. Med en budget på 3 miljoner dollar årligen betalar FSC bland annat forskare för att de ska bevisa att porr inte är beroendeframkallande. Free Speech Coalition har också lyckats minimera den amerikanska lagstiftningen mot barnpornografi, genom att hävda att barnpornografi är yttrandefrihet. Alla tre lobbyorganisationerna har kvinnliga VD. Och alla använder sig i någon utsträckning av myten om sexarbetaren för att föra fram sina intressen.
Sexindustrins tillväxt är oerhört känslig för samhällets attityder. IBISWorld, en analysfirma som skapar rapporter åt australiensiska företag, gjorde 2006 en studie över förutsättningar för tillväxt i sexindustrin.180 Studien talar om sex som om det vore en vara vilken som helst. Med hjälp av diagram och statistik visar den tillväxten inom bordellverksamhet, gatuprostitution och eskortservice. Och det råder ingen tvekan om vad målet är. Det handlar om att öka profiten. Det handlar om att få fler och fler människor att betala för sexuella tjänster i olika former. Fler ska fås att gå på bordell. Fler ska fås att beställa sexuellt material via telefon, på DVD och på strippklubbar. Rapporten konstaterar att framtiden ser hoppfull ut, trots konkurrensen från »obetalt sex«. Detta beror på att »sexarbete är mer accepterat bland yngre generationer« på grund av »förekomsten av pornografiskt material som normaliserar sexuella tjänster«.181 Det som avgör framtiden för sexindustrin, skriver rapporten, är folks attityder. Kan man normalisera porrbranschen, väntar också en ökning av prostitutionsindustrin. Rapporten förordar synlig reklam för strippklubbar, eftersom det kan »normalisera sexuella tjänster i mångas ögon.« Ett sätt som särskilt rekommenderas är att köra runt med bilar med reklam för strippklubbar. De här porrbilarna började åka runt i svenska städer men har dragit sig tillbaka då tjejgrupper kastade molotovcocktails på dem.
Den australiensiska feministen och professorn i statsvetenskap Sheila Jeffreys citerade rapporten när hon talade inför Finlands riksdag och påpekade mycket riktigt det som egentligen är en sjävklarhet: att ju mer plats prostitutionen får, desto fler män kommer att köpa sex. Stora och synliga prostitutionszoner lockar män att betala för sex, skriver IBISWorld som konstaterar att en av sex australiensiska män uppger sig ha betalat för sex.182 (I Sverige är motsvarande siffra en av tolv, vilket har sjunkit markant sedan sexköpslagen infördes, då det var en av åtta.183) Australien har i dag över 5 000 lagliga bordeller och 2 000 olagliga.184 IBIS skriver att acceptansen för sexindustrin har ökat, men att industrin fortfarande är känslig för »att uppfattas negativt, vilket främst beror på att den kopplas till frågor som moral, hälsa och säkerhet.«185
Det är här berättelsen om sexarbetaren kommer in. Den är precis det glidmedel branschen behöver för att kunna nå ökad acceptans. För det finns ingen annan berättelse som skulle kunna ha sådan genomslagskraft och hjälpa branschen så mycket, som den som hävdar att detta är en fråga om kvinnors rättigheter. Och här spelar ryktet om fackföreningar en roll som sköld, bakom vilken industrin gömmer sig.
Det är mycket i den här svängen som inte är vad det ser ut att vara. Fackföreningarna är inte fackföreningar. Grupper för prostituerade kan vara grupper för bordellägare. Det mest centrala är att berättelsen om »sexarbetares rättigheter« inte är avsedd att förändra prostitutionen i sig. Den riktar sig inte mot män som köper sex för att de ska förstå att kvinnor i prostitution är självständiga individer som förtjänar respekt. Nej, det handlar om att förändra bilden av prostitution. Nyckelorden är »ses som«. Prostitution ska ses som ett aktivt beslut av en viljestark individ, ett fritt val, en sexuell läggning och ett rättmätigt arbete – någon verklig förändring behövs inte.
Detta uppnås genom en dramatisk berättelse om onda och goda. På ena sidan ställs den prostituerade, som döpts om till sexarbetare. Där ställs också den frigjorda sexualiteten, den fria viljan, rätten till arbete, rätten till sin egen kropp, jordens förtryckta, homosexualiteten, marknadsekonomin, framåtskridande och brottet mot normerna. På andra sidan ställs feminister och politiker. De buntas ihop med moralism, tvåsamhet, stigmatisering, sexualfientlighet, essentialism, statlig kontroll, offertänkande och, som Wigorts Yngvesson skriver, »tusentals år av västerländsk idétradition, där kvinnan har räknats som mannens egendom«.186 Alla de kategorier som har en positiv samtida innebörd placeras på en sida, tillsammans med prostitutionen, medan feministerna placeras på den andra. Detta görs inte genom analys, utan genom association.
Det mest anmärkningsvärda är att berättelsen om sexarbetaren ser ut som en feministisk berättelse. Sexsäljaren framställs som en feministisk hjälte som bryter mot gamla kvinnomönster, har en välutvecklad maktanalys, tar kommandot över männen … Alla feminismens klassiska begrepp finns med, men något saknas helt: männen. I stället har feministerna fått inta deras plats. De får representera patriarkatet som bestraffar, censurerar, stigmatiserar, skuldbelägger. Det är som en »feministisk« berättelse riktad mot feminismen.
En konsekvens är att prostitution romantiseras. En annan är att feminismen svartmålas och framställs som om den vore emot sig själv. Mycket riktigt har berättelsen lyckats med att förvirra feminister. Vissa har känt sig tvingade att överge sitt prostitutionsmotstånd. När Petra Östergrens bok kom ut började många tvivla: är inte prostitution och porr egentligen något frigörande? Flera skribenter berättade att de inte gillade prostitution, men tyckte sig inte kunna ifrågasätta det, eftersom sexsäljarna själva verkade tycka det var bra.
»Är det verkligen så enkelt?« tvekade Caroline Matsson i Stockholms Fria Tidning och menade att »det samtal Petra Östergren efterlyser är angeläget«.187 Dilsa Demirbag-Sten menade att Östergren var »en viktig röst i det feministiska Sverige« som är »fri i tanken och vågar vika av från annars mycket strikt plöjda tankebanor« och att till »skillnad från många andra av oss debattörer har Petra Östergren faktiskt läst porrtidningar«.188 Andra kände obehag inför tanken på att prostitution kunde få status av yrke, men godtog ändå Östergrens anspråk på att representera prostituterade kvinnor. Många vacklade och visste inte vad de skulle tro och landade i en liberal uppgivenhet: den som vill prostituera sig ska få göra det, den som inte vill ska låta bli – en fullkomligt ansvarslös hållning. Vissa som är övertygade om att prostitution inte är något bra väljer att hålla tyst för att inte bli utmålade som moralkärringar eller patriarkala stofiler. Jag blev själv tveksam när jag första gången stötte på den här typen av retorik. Å ena sidan gick den emot min magkänsla och kändes obehaglig, å andra sidan lät det verkligen som om det fanns en världsomfattande rörelse av prostituerade som kämpade för sina rättigheter. Och att kämpa kan ju inte vara fel, sa en annan magkänsla. Men ju mer jag satte mig in i frågan, desto tunnare blev denna rörelse och desto tydligare framstod de faktum som den försökte dölja.
Genomgående – både bland dem som framför denna berättelse och de som låter sig luras av den – är oviljan att ta ansvar för den legala prostitutionens konsekvenser.
Det finns ett faktum som berättelsen om sexarbetaren aldrig tar upp: att prostitution är det i särklass dödligaste tillstånd en kvinna kan befinna sig i. För flickor och kvinnor i prostitution är dödligheten 40 gånger högre än genomsnittet.189 Ingen grupp kvinnor, oavsett yrke eller livssituation, har en så hög dödlighet som kvinnor i prostitution. Forskningen är entydig; mönstret går igen i studier från Kanada, USA, Kenya och England. Dödsorsakerna varierar från mord till olyckor, drogmissbruk och alkoholism. Amerikanska forskare konstaterar i en studie från 2004 att kvinnor har större chans att leva längre om de »endast« blir drogmissbrukare, hemlösa eller alkoholister än om de går in i prostitution. Samma studie visar att kvinnor i prostitution löper 18 gånger högre risk än andra kvinnor att bli mördade.190 Forskarna sammanfattar: »Således mördades det stora flertalet av kvinnorna i vår studie som en direkt konsekvens av prostitution.« Inte heller är en legalisering något skydd. Studierna visar inte på någon skillnad i dödligheten mellan länder där prostitutionen är laglig respektive olaglig. Det är annars ett av de vanligaste argumenten från legaliseringsförespråkare. Amsterdams turistinformation proklamerar till exempel:
Dessutom är Red Light District överraskande nog ett av stadens säkraste ställen eftersom det dygnet runt befinner sig polismän och privata livvakter i närheten av kvinnorna som nästan alltid arbetar.191
Men sedan sexindustrin legaliserades mördas fortfarande en kvinna om året i Amsterdams skyltfönster, ofta i det angränsande rummet.192 I vilket annat legalt yrke skulle detta accepteras? Poliser och militärer, som också riskerar att utsättas för våld, förses med skjutvapen, batonger och skottsäkra västar. Post- och banktjänstemän skaffar glasfönster som skydd mot rån. Men de prostituerade står i underkläder och har direkt fysisk kontakt med de potentiella förövarna. Inte ens polismännen tar sig in på de rum där prostitutionen sker. Männens privatliv räknas fortfarande som viktigare än kvinnors liv. Och dessa »privata livvakter« är i själva verket ofta kvinnans hallickar.
Medan berättelsen talar om ’arbete’ och ’anställning’ ignoreras det faktum att i den legala prostitutionen är de prostituerade kvinnorna sällan anställda. När Tyskland utvärderade sin lagstiftning 2007 visade det sig att mindre än en procent av de prostituerade var anställda.193 Bara fem procent ville överhuvud taget ha en anställning medan över 60 procent absolut inte kunde tänka sig att vara anställda som prostituerade. En anledning var att de var rädda att förlora sin anonymitet; en annan att de helst ville se prostitutionen som en tillfällig syssla.194 Majoriteten av de prostituerade hade sjukförsäkring, men den kom inte från prostitutionen utan kom från andra arbeten eller från socialbidrag.195 Rapporten konstaterar att legaliseringen inte gett prostituerade ett bättre skyddsnät, att den inte lett till någon förbättring av arbetsförhållandena, att den inte minskat antalet prostitutionsrelaterade brott och inte lett till att prostitution verkligen blivit ett arbete som alla andra.196 Däremot har legaliseringen gjort det svårare att sluta med prostitution. Utredaren skriver att många »stannar kvar i prostitutionen trots att de för länge sedan har gått över gränsen för vad de mäktar med.«197
Det vanligaste i Tyskland, Holland och Australien är i stället att de prostituerade ses som som egna företagare. Kvinnorna anställs inte av bordellerna, utan hyr ett rum eller ett skyltfönster. För bordellägarna är detta en bekväm situation, då de snarast får rollen som hyresvärdar. De slipper se efter kvinnorna, de slipper lägga sig i eller ta ansvar för vad som sker och vad som än försiggår i rummen får ägarna in samma summa varje kväll.
För kvinnorna är det inte lika bekvämt. I Amsterdams Red Light District, till exempel, kostar skyltfönstren 150 euro att hyra per natt. Det betyder att när en kvinna går på sitt pass för kvällen, har hon redan lagt ut över 1500 kronor. Eftersom ett samlag kostar 60 euro enligt Amsterdams standardmeny, betyder det att hon måste ligga med tre män innan hon kommit upp till noll. Varje kväll. De första tre är enbart för att betala hyran, de följande två kan ofta gå till att betala hennes hallick och i många fall har hon utöver sig själv, barn i ett annat land att försörja. Det är inte svårt att räkna ut att det måste bli minst fem män per dag. Hanka Mongard från TAMPEP bekräftar att de flesta kvinnor är där varje dag. Det blir 35 män per vecka och om hon vilar när hon har mens blir det över hundra män i månaden. Även om hon har semester en månad blir det långt över tusen män om året.
Det fysiska våldet: misshandel, våldtäkt och brutalitet är en stor del av prostitutionens vardag. Den hittills största studien av människor i prostitution utfördes 2003 av ett team läkare och psykologer. De intervjuade åttahundra prostituerade i nio länder: Kanada, Colombia, Tyskland, Mexico, Sydafrika, Thailand, Turkiet, USA och Zambia.198 Resultaten visade att
71 procent hade blivit utsatta för fysiskt våld inom prostitutionen.
63 procent hade blivit våldtagna inom prostitutionen.
89 procent uppgav att de ville lämna prostitutionen och skulle göra så om de kunde.
68 procent uppvisade symptom på posttraumatisk stress.
Liknande siffror finns inte för något annat yrke, varken för män eller kvinnor. Det finns ingen annan livssituation där så många blir våldtagna, misshandlade och mördade som inom prostitutionen. Hur kan detta accepteras, år efter år? Varför är prostitution ett undantag för så många regeringar, intellektuella och människorättsaktivister som annars försvarar rätten till ett värdigt liv? Varför är så många tysta eller till och med glorifierar denna tillvaro? Är det för att de utsatta är kvinnor? Är det för att så många män ger prostitutionen sitt tysta stöd? Om någon drog hade orsakat en så tidig död hos så många, hade den inte varit laglig någonstans i världen. Men nu gäller det prostitution, och det är ett liv som enligt Dodillet kan visa andra kvinnor vägen, som enligt Östergren levs av starka kvinnor och som enligt Lotta Lundberg är ett radikalt val. I ljuset av empiriska fakta om prostitutionen ter sig dessa utsagor som både naiva och fruktansvärt grymma. Östergrens argument att det finns vissa prostituerade som trivs med sitt yrke, borde spela mindre roll när man beaktar den massiva förekomsten av våld och den tidiga dödligheten. Ingen som ägnat längre tid åt att studera prostitution kan ha undgått dessa siffror.
Berättelsen om sexarbetaren liknar den svenska högerns strategi. Att behålla samma politik, men använda sig av motståndarens ord. Moderaterna kallar sig det nya arbetarpartiet, kristdemokrater menar att de företräder »verklighetens folk« och att vänstern är »eliten«. I linje med detta kallar sig prostitutionsförespråkare för feminister, samtidigt som feministerna utmålas som fienden.
Detta förhållande blir särskilt tydligt hos de debattörer som framför berättelsen. Petra Östergren har en bakgrund i kvinnorörelsen, där hon lärt ut feministiskt självförsvar. Men finansieringen av hennes projekt kommer från näringslivet. Efter att Östergren publicerat Porr, horor och feminister har hennes doktorandtjänst i socialantropologi helt finansierats av Ax:son Johnsons stiftelse.199 Hon har också fått stöd av näringslivets tankesmedja Timbro för andra projekt.200 Timbro har dessutom sponsrat en annan prostitutionsvänlig skrift.201 Riktningen är tydlig: argumenten hämtas från vänster, pengarna kommer från höger.
Men berättelsen om sexarbetaren har hållhakar på andra än feminister. Medan motstånd och fackföreningar appellerar till vänstern, är marknadsekonomi något som tilltalar högern. På så sätt vill berättelsen ta sig in överallt: till feministerna säger man att kvinnor måste ha rätt till sin kropp, till liberalerna att det är en fråga om det fria valet och att den prostituerade är en entreprenör, till socialisterna att hon är en arbetare som borde starta fackförening, till sexradikalerna att vi har att göra med en förföljd grupp i likhet med de homosexuella och så vidare. Berättelsen om sexarbetaren vill nämligen lägga beslag på alla ideologiers ideal. Socialismens arbetare, feminismens kvinnor, liberalismens individer, sexradikalernas njutande subjekt, kapitalismens företagare och den moderna människan i största allmänhet. Berättelsen om sexarbetaren lånar friskt från diverse teorier, men utan att ta med sig analysen som ligger till grund för begreppen. Den har också egenheten att förena både idén om folkligt uppror (de undertryckta mot makten) med kapitalism (rätten att sälja). Jenny Westerstrand kallar den för en »superdiskurs« i sin avhandling Mellan mäns händer:
För betraktar man prostitutionsdebatten utifrån de klassiska feministiska teorierna märks att centrala element från respektive feministisk strömning har inkorporerats under en och samma diskurs – sexarbetardiskursen. Detta skeende har ägt rum samtidigt som den socialistiska förståelsen har tappat mark. Den socialistiska förståelsen av prostitution som arbete – vilket likt andra arbeten alienerar arbetaren – har flutit in under en liberal diskurs och dess tal om sexarbetaren. Här reses kollektiva krav på fackföreningar, dock utan socialistiskt tankegods om den skadliga alienationsprocessen i allt lönearbete och utan den ursprungliga feministiska socialistiska visionen om att prostitution – likt annat lönearbete – ska försvinna med en revolution. (…) På motsvarande sätt har sexarbetardiskursen plockat upp centrala begrepp från den radikalfeministiska förståelsen; begreppet patriarkat används återkommande när det samhälle där sexarbetande kvinnor ska göra sina intressen gällande beskrivs. Dock utan att begreppet ges teoretisk precisering.202
När berättelsen är slut har det fortfarande inte sagts något om vad prostitutionen är, varför den finns, hur den fungerar. I stället har vi hört en modern saga om framåtskridande. En romantisk berättelse om hur en gammal, murken tradition länge försökt hålla människorna nere och tala om för dem hur de ska leva – men att individerna gör revolt för rätten att leva som de vill, för friheten och för sexualiteten! Det är en berättelse vi känner väl till. Denna passar in i en ännu större: sexets revolt mot moralen. Romeo och Julia mot föräldrarnas trångsynthet, kärleken mot det arrangerade äktenskapet, lusten mot kyrkan, den sexuella revolutionen, 68-upproret, rocken och hippiekulturen, frihet och sex. Genom några snabba retoriska grepp har prostitutionen berättats i dessa termer och blivit en modern berättelse. Voilà, prostitution har genomgått en total make-over: från världens äldsta yrke har prostitutionen blivit världens modernaste yrke.
Skiftet av berättelse runt prostitutionen lär oss hur status quo rättfärdigas i olika tider. Den gamla modellen för att legitimera makt var byggd på idén att makten var given av naturen, medan de förtryckta förklarades vara biologiskt underlägsna. Prostituerade kvinnor förklarades till exempel vara defekta och nedsatta, med en liknande logik som den som användes för att rättfärdiga slaveriet, kolonialismen och klassamhället.
Under 1968 års uppror tog folkrörelserna ifrån makten dess moraliska legitimitet. Makt var inte längre rätt – i stället rättfärdigades upproret moraliskt. »Det är rätt att göra uppror« sade Mao Tse-Tung, Jean-Paul Sartre och Jan Myrdal. Över hela världen revolterade människor mot makten – mot kapitalismen, mot mansväldet, mot auktoriteterna. Dessa folkrörelser hade inte styrkan att krossa kapitalismen, men efterlämnade, mer än något annat, tanken att det är rätt att göra uppror.
Sedan 1968 pågår en process där makten omformulerar sig enligt upprorets princip. Institutioner som besitter makt – kapitalet, media, akademin, den politiska makten, mäns sexuella makt och överklassens privilegier – har fått omformulera sig för att rättfärdiga sin existens. De kan inte längre hävda att de har makt därför att makten är given av naturen, utan alla maktförhållanden måste rättfärdigas moraliskt. Detta görs genom att de döljs. I reklamen kallas allt från bilar till mobiltelefoner »revolutionärt«. Högern kallar sig det nya arbetarpartiet och den franske presidenten Sarkozys parti UMP kallar sig de nya revolutionärerna. Adeln, företagen, medierna, de intellektuella – alla säger sig plötsligt vara uppstickare, marginaliserade och avvikande.
Berättelsen om sexarbetaren passar in i detta. Den förenar en gammal, könsrollsbevarande praktik med ett upproriskt språk. Den blir en symbios mellan den nyliberala högern och den postmoderna vänstern. Den nyliberala högern får ett språk som förklarar prostitution vara fri företagsamhet och handla om individens rättigheter. Den postmoderna vänstern får en ursäkt för att inte bekämpa den rådande ordningen, genom att hänvisa till de marginaliserades röst. Båda kastar sig över möjligheten att kalla prostitution revolutionär.
Den postmoderna vänstern är, som Terry Eagleton skriver, en reaktion på den nyliberala hegemonin. Efter kommunismens fall, när kapitalismen fulländade sin hegemoni över världen, reagerade delar av vänstern med att maskera sin förlust som seger. Eagleton säger i en talande liknelse: »Det är som om man har förlagt brödkniven och därpå förklarar att limpan redan är skivad«.203 I stället för att peka på orättvisor övergick delar av vänstern till att omdefiniera status quo som subversivt.
När det känns övermäktigt att ifrågasätta orättvisor blir det frestande att i stället omtolka dem – kanske orättvisorna inte är orättvisor om vi tittar närmare på dem, utan tvärtom rebelliska handlingar? Med ens förklaras pornografi, prostitution, slöjor, pigor och drogmissbruk vara marginaliserade fenomen, kvinnors rättigheter eller individuella val med subversiv potential. Genom att kalla sig »feministisk« kunde porrfilmen Dirty Diaries få en halv miljon kronor av Svenska Filminstitutet.204 Kritiker kunde skriva saker som att Dirty Diaries »med pornografin som redskap utmanar maskulin hegemoni och gör narr av en patriarkal samhällsordning.«205 I artikeln Motstånd med höga klackar förklarar genusvetaren Maria Lönn att Britney Spears och Paris Hilton är motståndshjältar och att »Britney, Paris och Lindsay är vapendragare som skjuter vilt på människors tänkande om ’rätt och fel’« och att de »visar att det finns något självvalt i en position som länge varit reducerad till utanförskap och offerpositionering«.206 Magnus Ullén hävdar i sin avhandling om porr, Bara för dig, att pornografin har en samhällsförändrande potential därför att den »genom att visa oss begärets form gör det möjligt för oss att i längden omforma begäret«.207
Det centrala här är, som Janice Raymond påpekat, att det provocerande, upproriska och subversiva ska hittas inom status quo, inte utanför det.208 Och viktigare är att här saknas förslaget om vad som ska förändras. Annars brukar ju uppror handla om att säga: Vi är trötta på att ha det som vi har det – nu vill vi skapa något nytt! Här sägs det i stället att vi ska acceptera allt som det är, därför att det med ens har upptäckts vara subversivt. Om vi känner obehag över sakernas tillstånd, då ska vi inte säga ifrån. Nej, det är så praktiskt ordnat att motståndet redan finns inbyggt i status quo – det gäller bara att upptäcka det! Och likaså sägs porren kämpa åt oss: helt på egen hand utmanar den maskulin hegemoni, förändrar samhället och omformar våra begär! (Dock krävs det minst en akademisk avhandling för att vi ska inse detta.) Innebörden är inte att framkalla en revolt, utan att legitimera. »Subversiv potential« fungerar i sammanhanget som en godkännande stämpel, inte som ett krav på handling.
Därmed ingår den postmoderna vänstern och den nyliberala högern en tyst pakt. Högern får makten, den postmoderna vänstern får i utbyte rädda ansiktet genom att makten kläs i deras ord. Medan den nyliberala högern attackerar välfärdssamhället och ökar klyftorna klär de postmoderna tänkarna attackerna i ett upproriskt språk. De vänder och vrider på begreppen, letar efter motstånd i allt, försöker se styrka där andra har sett utsatthet: i den misshandlade kvinnans upproriska blinkning före slaget, i den könsstympades skratt, i den prostituerades svärande – överallt ska vi läsa in subjekt och aktörskap. Det är ingen enkel uppgift. Och det är också därför dagens feminism och kulturdebatt upplevs så »akademisk« och svårförståelig av många. Det är symptomet på den strid som pågår, där det å ena sidan pågår en kamp för kvinnors rättigheter, å andra sidan ett legitimerande av status quo med exakt samma ord.
Ett av de mest cyniska och verklighetsfrånvända projekten i denna kohandel är legitimerandet av prostitution som »arbete« – vilket, ironiskt nog, dyker upp i Sverige i ett skede då prostitutionen har minskat betydligt. I berättelsen om sexarbetaren är skiftet i maktens retorik som mest tydligt: prostitutionen är samma system, men dess legitimitet är annorlunda. Om den prostituerade under artonhundratalet sades vara svagsint, lat, falsk och efterbliven, beskrivs sexsäljaren nu som självständig, stark, sanningsenlig och frigjord – allt det hennes tidigare upplaga inte var. Hon är inte en kvinna att beklaga – hon är snarare en förebild. Med denna bild som snuttefilt kan både nyliberalerna och de postmoderna sova gott, utan att behöva konsultera mordstatistiken. Det finns en stor mängd skrifter vars mål är att skapa denna bild av henne som en framgångsrik entreprenör. Hon är minsann inte såld, hon säljer!
Men det är något mystiskt med hela denna berättelse. Det vi hör om och om igen, är att sexsäljaren inte säljer sig själv. Hon är ju säljaren – men vad är det som säljs? Vad är då varan?