Sverige får en drottning

FOTOGRAFEN JONNY GRAN ställde upp stativet och skruvade fast sin Leica-Flex-kamera. Han monterade på 180-millimetersobjektivet och riktade in det så att han skulle få en bra vinkel. Han öppnade fönstret för att undvika reflexer från det infallande dagsljuset och tittade ut mot den molniga himlen för att läsa av ljusförhållandena. Sedan satte han in en 36-bilders rulle av märket Kodak Tri-X, ASA 400, i kameran. Han tittade på klockan. Det var ännu gott om tid.

Jonny Gran befann sig i en lägenhet i Gamla stan i Stockholm. Det var en något udda plats han hade valt för sitt uppdrag. Men den skulle nog tjäna sitt syfte, tänkte han. Mitt emot lägenhetens fönster reste sig Storkyrkan. Där inne skulle en vigsel äga rum – och inte vilken vigsel som helst. Det var den svenske kungen, Carl XVI Gustaf, som skulle gifta sig.

Hans uppdrag var att fotografera brudparet när de kom ut ur kyrkan och han hade räknat ut att han skulle kunna få en bra översikt med sin utsiktspunkt från lägenheten. Kanske skulle han till och med kunna få till en lite annorlunda vinkel jämfört med de flesta andra pressfotograferna som befann sig nere på marken.

När han monterat upp kameran var det bara att vänta. Vigseln skulle följa ett fastlagt tidsschema och han visste exakt när brudparet skulle komma ut ur kyrkan. Men så hände något. Vigselakten hade ännu inte börjat, men det hade börjat röra på sig där utanför. Jonny Gran reste sig och gick fram till fönstret. Det var kungen och hans blivande hustru som anlände. Han följde dem med kameran och såg hur de gick in genom kyrkporten och in i vapenhuset. Då hände något som han inte hade väntat sig.

“Jag stod ju i den här positionen mest för att ta bilder när de skulle gå ut från kyrkan som nyblivet par. Men när jag tittade i kameran såg jag att kungen gick fram till Silvia och gav henne den här kyssen”, berättade han i en intervju i Expressen långt senare.

Jonny Gran tryckte på avtryckaren. Och han tryckte en gång till. Han förstod inte då att bilden han just tagit skulle bli klassisk.

“Nä, inte alls. Jag trodde ju att alla fotografer som var där skulle få en bild på när kungen kysste sin brud.”

På bilden ser man hur den unge kungen lutar sig fram mot Silvia och ger henne en kyss på munnen. Bredvid dem står pastor primarius Lars Carlzon.

“Tittar man noga på den ser man hur kungen riktigt greppar Silvia med högerhanden. Jag tror att kungen var lite nervös inför bröllopet”, sade Jonny Gran.

Dagen efter var bilden uppslagen på Expressens löpsedlar över hela landet. Rubriken på löpsedeln var: “KYSSEN som alla väntade på.”

Den dagen sålde Expressen 957 000 tidningar. Varken förr eller senare har en svensk dagstidning sålts i så många exemplar.

Bröllopet mellan Carl XVI Gustaf och Silvia Sommerlath ägde rum den 19 juni 1976. Intresset var enormt hos både allmänheten och medierna. Hundratals reportrar och fotografer bevakade evenemanget. Längs kortegevägen hade tusentals åskådare samlats för att få en glimt av brudparet och hemma vid TV-apparaterna kunde hela svenska folket följa vigselakten som sändes direkt i Sveriges Television. Kommentatorer var Bo Holmström och Lennart Hyland.

Inne i Storkyrkan hade 1 200 speciellt inbjudna gäster tagit plats, däribland kung Harald av Norge och Finlands president Urho Kekkonen. Till tonerna av Sinfonia da Chiesa av Johan Heinrich Roman vandrade Silvia Sommerlath tillsammans med sin blivande man fram mot altaret, där ärkebiskop Olof Sundby väntade på att förrätta vigseln. Kungen var klädd i amiralsuniform till vilken han bar Serafimerorden, Svärdsorden och kraschanen till förbundsrepubliken Tysklands Förtjänstorden. Silvia själv bar en vit klänning från Dior med ett vackert långt släp.

Kyssen. Expressens löpsedel med fotografen Jonny Grans bild på kungen och Silvia i Storkyrkans vapenhus inför vigseln den 19 juni 1976. Aldrig har någon tidning i Sverige sålt så många exemplar som Expressen gjorde den dagen. Foto: Scanpix

Ärkebiskopen förmanade brudparet: “Tjänen varandra genom kärleken. Mer än de flesta kommer ni att behöva varandras hjälp och tröst.”

Bland dem som satt på den främsta bänken i Storkyrkan märktes den blivande drottningens far, Walther Sommerlath och hans hustru Alice. Walther Sommerlath var vid den här tidpunkten 75 år, Alice var 68. TV-kamerorna zoomade in dem flera gånger. De såg allvarliga ut. Alice Sommerlath tycktes fälla en tår. Dagen efter skrev Aftonbladet: “Silvias föräldrar Alice och Walther Sommerlath måste ha upplevt sitt livs kanske märkligaste dag igår när deras yngsta barn och enda dotter blev drottning för kungariket Sverige. Inte kunde de ha föreställt sig en sådan lysande tillvaro för henne – och för sig själva – när hon föddes mitt under brinnande krig i Heidelberg.”

Silvia Sommerlaths romans med kungen hade pågått i flera år och var väl dokumenterad av medierna. De båda hade träffats under OS i München 1972, där Silvia arbetade för OS-kommittén som biträdande protokollchef, ett slags chefsvärdinna. “Då var det någonting som sade klick”, som kungen uttryckte det i en senare ofta citerad intervju.

I artiklarna inför bröllopet kallades den blivande drottningen genomgående för sitt förnamn, Silvia. Rapporteringen var översvallande positiv. Hon framställdes som den perfekta partnern till kungen. “Språkkunnig, representativ, lika snabb i repliken som i slalombacken”, skrev Dagens Nyheter. Andra omdömen som förekom var “en trevlig flicka, levnadsglad och en bra kamrat”.

Hennes uppväxt i Brasilien gjorde henne extra spännande. Att hennes far, Walther Sommerlath, arbetade för det svenska stålföretaget Uddeholm gav henne en svensk anknytning.

Men vem var hon egentligen? En del journalister reagerade mot det okritiska hyllandet och efterlyste fler fakta om den blivande drottningen. I en artikel i Aftonbladet noterade reportern Lars Bjelf att “Silvia beskrivs med ord som mörkhårig, söt, glad, begåvad, språkkunnig, väluppfostrad, diplomatisk och utåtriktad”. Men han konstaterade att det egentligen var väldigt lite känt om henne som person vid sidan om de epitet som klistrades på henne. Ingen reporter hade fått intervjua henne.

“Det beror inte på att inte vi har försökt. Men vi har bara fått skaka hand, säga hallå och prata väder”, skrev Lars Bjelf. Lite syrligt lade han till att hovets presstjänst inför bröllopet hade skickat ut en “officiellt sanktionerad beskrivning av henne”. Den var kort, bara en halv A4-sida. “Finns det verkligen inte mer att säga om en drottning?”, skrev han.

Bristen på information ledde till att samma uppgifter vevades om i en ständig rundgång där medierna lånade av varandra. Det ledde också till att de egenskaper som tillskrevs Silvia ibland blev motsägelsefulla på ett nästan komiskt sätt. Aftonbladet rapporterade att hon var musikalisk och kunde spela orgel. I Expressen stod det att hon spelade gitarr. Dagens Nyheter påstod att hon var en duktig skidåkerska, medan Aftonbladet skrev att hon var “sportig men till skillnad från sin make inte särskilt framstående i skidåkning”.

Det fanns en journalist som försökte ta reda på mer om den blivande drottningen. Under våren 1976 publicerade Expressen en serie artiklar av Ulf Nilson där han lyckades ge en lite mer komplex bild av henne. Han intervjuade bland annat flera av hennes före detta klasskamrater från tonårstiden i Luisenschule i Düsseldorf.

Ulf Nilson slog genast fast att Silvia var en speciell person med en speciell bakgrund. Han skrev att hon “fick en uppfostran som var som skräddarsydd för en blivande drottning” och att hon var så annorlunda jämfört med de andra medelklassflickorna i Tyskland på 1950-talet att skolkamraterna till och med kallade henne för “den lilla prinsessan” och “Ers kungliga höghet”.

Förklaringen till Silvia Sommerlaths speciella sätt, skrev Ulf Nilson, var att hennes uppväxt var präglad av två kulturer. Hon var visserligen född i Heidelberg, men två år efter krigsslutet, 1947, flyttade familjen till São Paulo i Brasilien där fadern Walther Sommerlath fick arbete på Uddeholm.

I Brasilien pysslades Silvia om av barnflickor och tjänstefolk och sattes i privatskola. Barnen i familjen Sommerlath fick “på gammaldags tyskt sätt lära sig veta hut”. Det faktum att Silvia var flicka och yngst i syskonskaran med tre äldre bröder betydde att hon blev föremål för en speciell omsorg.

“En ung ogift kvinna måste till varje pris skyddas och på 40- och 50-talen var det till och med värre än nu. Det var alldeles otänkbart att Silvia lekte med pojkar, att hon såg sina föräldrar nakna – eller att hon inte omedelbart lydde varje tillsägelse från fadern”, sade Ulrika Stage, skolkamrat till Silvia från Düsseldorf.

Till det “gammaldags tyska sättet” att uppfostra barnen kom dessutom den brasilianska synen på kvinnor och flickor, som Ulf Nilson beskrev som mycket konservativ: “I en brasiliansk familj är fadern kung. Hans ord är lag och kvinnans uppgift är att lyda och tjäna, att, som man numera säger, ‘svara för marktjänsten’. I sig själv har en kvinna strängt taget inget värde – hela hennes liv kretsar kring det äktenskap hon så småningom ska ingå.”

Han citerade en annan skolkamrat som ville vara anonym och som sade:

“Bröderna och fadern vakade över Silvia natt och dag. Faktum är att Silvia hölls så hårt att hon inte ens fick sola sig i bikini i haciendans trädgård utan att någon av männen i familjen fanns till hands som skydd.”

Det är inte lätt att veta i vilken utsträckning Ulf Nilsons beskrivning av den unga Silvias hemförhållanden stämde. Men han tycks ändå ha haft stöd för att påstå att Silvia var extra hårt hållen och strängt uppfostrad i intervjuerna med skolkamraterna.

“Ingen av oss så mycket som tittade på ett läppstift och vi klädde oss som små nunnor. Men Silvia var utan tvekan den naivaste och mest oerfarna av alla – hon fattade inte ens hur vacker hon själv var … Skillnaden mellan henne och en normal svensk kvinna i samma ålder är så stor att ni antagligen inte ens kan fatta det”, sade Ulrike Stage.

I Ulf Nilsons skildring av Silvia poängterades det också att hon aldrig hade några pojkvänner under tonårstiden.

“Inte den minsta lilla boyfriend kommer jag ihåg, trots att vi umgicks varje dag under skoltiden. Hennes mamma var enormt sträng, helt enkelt. Om hon någon gång gick ut på fest eller så, var en eller ett par av bröderna alltid med”, sade skolkamraten Gisela Voss.

“Silvia älskar dans. Men eftersom hon aldrig fick dansa med pojkar – under gymnasietiden alltså – lade hon alltid på skivor när vi flickor var på besök. Vi tyckte till sist att det var rätt fånigt, för vi hade ju börjat dansa med pojkar”, sade Ulrike Stage.

I tyska tidningar förekom det spekulationer om pojkvänner från Silvias tid som studerande på tolkskolan i München. En ishockeyspelare, Jürgen Breidenbach, pekades ut i Bild-Zeitung. Detta dementerades av en vän till Silvia, Jörgen Schröder, som även han påstods vara före detta pojkvän.

“Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta åt dessa eländiga skandalskriverier. Silvia är en utomordentligt vacker, varm och temperamentsfull kvinna. Att hon attraherar män vet väl vid det här laget hela världen, och jag tänker naturligtvis inte måla ut henne som en nunna. Självfallet träffade hon män under sina mer än sex år i München – mer tänker jag inte säga, och det samma gäller för alla hennes vänner”, sade han.

Walther Sommerlath, som Ulf Nilson också intervjuade, sade:

“Silvia är ju en mogen kvinna. Självfallet har hon varit förälskad en eller annan gång i sitt liv – det är ingen hemlighet, för vi är inga puritaner – men det har alltid varit kort och snabbt övergående. Tills hon träffade kungen.”

Ulf Nilsons artiklar var skickligt genomförda. Huvudtemat var Silvias speciella uppväxt och på vilket sätt den gjorde henne särskilt lämplig – nästan utvald – att bli drottning av Sverige. Bilden av henne blev ännu bättre om hon antogs vara oskuld. Hennes väntan på den rätte gjorde henne särskilt ärbar. Samtidigt fogade Nilson hela tiden in fakta om påstådda pojkvänner, vilket sådde tvivel om hennes påstådda kyskhet. Kanske hade hon ändå haft någon annan? Men ingen visste säkert och alla spekulationer dementerades.

Deras dotter ska bli drottning. Walther och Alice Sommerlath bakom brudparet i den kungliga logen på operan i Stockholm kvällen före bröllopet. Foto: Kenneth Jonasson, Scanpix.

Silvias uppväxt i olika kulturer och världsdelar var en stor fördel för henne i sin nya roll som drottning, men den hade också inneburit svårigheter för henne som ung, berättade han. I Brasilien hade hon lärt sig portugisiska, det var på sätt och vis hennes modersmål. När familjen sedan flyttade tillbaka till Tyskland 1957 blev det tyska språket ett problem och hon sattes på internatet Elisabeth von Thadden Schule i Heidelberg under sju månader för att få hjälp. Skolans husmor Emmy Hilger beskrev henne som “ett yrväder” med “smittande livsglädje”. De forna skolkamraterna i Düsseldorf tecknade en delvis annan bild.

“Hon hade faktiskt rätt stora svårigheter ibland. Hon var så helt annorlunda, så mycket hårdare hållen och lite utanför gänget. Kanske just därför tyckte vi alla synd om henne och ville hjälpa henne – framför allt med tyskan”, sade Ulrike Stage till Ulf Nilson.

Studentexamen blev en kamp för Silvia, särskilt proven i tyska. Ulf Nilson använde ordet mardröm. Hon klarade sin examen med medelmåttiga betyg. Sedan flyttade hon till München och började på tolkskola för att studera spanska. Därefter fick hon jobb på Argentinas konsulat i München.

“Hon var en fullkomligt fantastisk flicka, så mogen och ordentlig och samtidigt så levnadsglad. Hennes skratt fick alla på gott humör, och hon råkade nästan aldrig ur balans”, sade Carmen Möller, hennes chef på konsulatet.

Ulf Nilson kunde berätta mer än de flesta andra journalister om Silvia och henne bakgrund. Men han var inte nöjd. I likhet med Lars Bjelf på Aftonbladet var han frustrerad över att så lite var känt om den blivande drottningens familj. I en artikel från den 16 mars 1976 skrev han: “Om Alice Sommerlath är tystnaden komplett. Strängt taget vet ingen utomstående mer än att hon härstammar från en adlig spansk familj, men är född i Brasilien och betraktar sig som brasilianska och har en bror som äger en stor hacienda – därmed automatisk överklass, van att omges av barnsköterskor, servitriser och annat tjänstefolk.”

Framför allt var Ulf Nilson intresserad av vad Walther Sommerlath hade för sig under andra världskriget.

“Det råder en kompakt tystnad kring familjens bakgrund – framför allt kring krigsåren”, skrev han.

Ulf Nilson försökte få tag på Walther Sommerlath. Han reste till Heidelberg och knackade på där han bodde, men ingen öppnade. Till slut lyckades han hitta honom och fick en intervju.

Ulf Nilson frågade varför han flyttade tillbaka till Tyskland 1937 med familjen.

“En allvarlig fråga kräver ett allvarligt svar. Det var helt enkelt så att jag fick chansen att öppna en egen firma i Berlin – tillverkning av bildelar – och såg det som en utmärkt chans”, svarade Walther Sommerlath.

“Sysslade ni med krigsproduktion?”, frågade Ulf Nilson.

“Det blev alla så småningom tvungna att göra. Jag lika väl som de andra. Men det var det enda sätt på vilket jag stödde krigsansträngningarna”, svarade Walther Sommerlath.

Nilson avslutade med att konstatera: “Han var inte medlem av nazistpartiet och fick 1946 utan svårighet utresetillstånd av de allierade ockupationsmyndigheterna.”

Det var i stort sett allt. Artikeln var mycket kort och ger intryck av att Walther Sommerlath inte var så pratsam. Men Ulf Nilson hade i alla fall fått svar på de frågor han velat ställa, framför allt på den viktigaste: om Walther Sommerlath hade varit medlem i nazistpartiet. Walther Sommerlaths svar nej, och med det nöjde sig Ulf Nilson. Den uppgiften spreds därefter i andra medier, men väckte ingen uppmärksamhet. Mediernas fokus var helt inriktat på hans dotter.

Av de uppgifter som väntade Silvia var det en som överskuggade alla andra: att föda barn som kunde säkra släkten Bernadottes och det svenska kungahusets fortlevnad.

Monarkin i Sverige var vid den här tidpunkten kraftigt försvagad av både praktiska och politiska skäl. Under 1960-talet fördes en intensiv debatt om dess avskaffande. Den dåvarande kungen, Gustaf VI Adolf, närmade sig 90-årsåldern och en del menade att det var lämpligt att passa på att förändra statsskicket i samband med hans bortgång. Dessutom ansågs kronprins Carl Gustaf sen i sin mognad och inte redo för uppdraget. Den 17 februari 1965 beslutade riksdagen att höja åldersgränsen för statschefen från 21 till 25 år.

Den dåvarande utredningen om den nya grundlagen tassade försiktigt runt den känsliga frågan om statsskicket. Diskussionen slutade i den så kallade Torekovskompromissen 1971, då de politiska partierna gjorde upp om att behålla monarkin, men med en kung helt fråntagen alla maktbefogenheter. Kungen skulle endast få behålla vissa ceremoniella åtaganden, som att hålla talet vid riksmötets öppnande samt vara ordförande i utrikesnämnden. Vid den socialdemokratiska partikongressen 1972 sade statsminister Olof Palme att man varit “ett penndrag” från republik.

Men monarkin var alltså räddad och när Gustav VI Adolf avled 1973 var kronprinsen 27 år och därmed statschefsmyndig med två års marginal. Ändå var läget bräckligt på grund av bristen på tronarvingar. Om den nye kungen mot förmodan avled skulle prins Bertil få träda in. I praktiken hängde monarkins fortlevnad på Carl Gustaf. Därför var det av yttersta vikt att han hittade en lämplig maka. Och att hon födde ett barn av rätt kön.

“Som svensk drottning kommer Silvia inte att få några som helst andra konstitutionella förpliktelser än att säkra tronföljden”, skrev Ewonne Winblad i Aftonbladet i en artikel som bar rubriken “Silvia måste få en son – annars kan monarkin i Sverige försvinna”.

När Sveriges nya drottning lämnade Storkyrkan tillsammans med sin kung och anträdde kortegen hurrade och jublade åskådarna som väntat utanför. Silvia, som hon kallades i folkmun, hade snabbt blivit populär. Fascinationen var stor över den mycket speciella roll som hon nu skulle spela i konungariket Sverige. Medierna hade framställt henne som perfekt för sin uppgift. Somliga påstod till och med att hon nästan var förutbestämd att bli drottning. Det var som om ödet hade fört henne till Sverige och den svenske kungens hjärta. Nu var monarkins framtid troligen säkrad och efter år av turbulens rådde det slutligen lugn och ro i konungariket Sverige.

Men egentligen var mycket litet känt om den nya drottningen. Ingen hade fått komma nära. Ingen hade fått göra några intervjuer. Och ingen annan än Ulf Nilson hade ställt frågan om hennes fars förflutna.

Drygt 30 år senare skulle lugnet rubbas. Då skulle bilden av den svenska drottningen förändras i grunden.

Det började med ett annat bröllop – och en mediebevakning som skulle slå alla kungliga rekord.