Drottningen talar ut

PÅ TV4 PÅGICK UNDER VÅREN 2010 en speciell produktion som omgavs av stort hemlighetsmakeri – även internt. Det var en dokumentärserie som gick under namnet Familjen Bernadotte. Produktionen hade pågått i ett par år och var föranledd av att det år 2010 var 200 år sedan Jean Baptiste Bernadotte beträdde den svenska tronen.

Familjen Bernadotte var en mycket ambitiös satsning från TV4:s sida. Det var den frilansande dokumentärfilmaren Gregor Nowinski som hade kommit med idén. Några år tidigare hade han producerat en liknande serie program om familjen Wallenberg för Sveriges Television. Sedan hade han värvats av TV4 för att göra en motsvarande dokumentärserie om familjen Bonnier. Och nu var det alltså dags för kungafamiljen att spela huvudrollen.

I likhet med de tidigare serierna om Wallenberg och Bonnier byggde programidén på att familjemedlemmarna själva ställde upp och gjorde sig tillgängliga för intervjuer på ett helt annat sätt än vi är vana vid. Gregor Nowinski hade lyckats vinna hovets förtroende och kungafamiljen hade förklarat sig beredd att medverka. Sannolikt hade ingen reporter tidigare fått en sådan tillgång till kungligheterna.

Men det fanns villkor. Kungligheterna skulle få möjlighet att titta på programmen i förväg och dela med sig av sina synpunkter, även om de inte gavs rätt att bestämma över innehållet. Produktionen hade alltså karaktären av ett slags samarbete mellan hovet och TV4, snarare än en helt oberoende journalistisk produktion.

Fördelen med ett journalistiskt projekt som inbegriper ett visst samarbete med personerna som ska skildras är att dessa förbinder sig att vara tillgängliga. Det underlättar och ger trygghet för producenten. Många skulle kanske också se det som självklart att personer som ställer upp i en omfattande skildring av dem själva bör få ha ett ord med i laget när det gäller hur de framställs. Kanske i synnerhet när det gäller kungligheterna, med tanke på hur de brukar hanteras av media.

Men det är en arbetsmetod som är förknippad med stora risker, det vet alla journalister som har arbetat med den typen av överenskommelser. Om huvudpersonerna anser sig ha rätt att ha synpunkter inte bara på rena sakfel – vilket är till hjälp – utan även på urval av fakta, perspektiv och framställningssätt, uppstår frågan om vem som bestämmer över innehållet. Risken för konflikter är uppenbar. Producenten riskerar att hamna i ett underläge eftersom produktionen är beroende av huvudpersonernas medverkan. I värsta fall kan det uppstå en öppen eller outtalad utpressningssituation. Eller en självcensur hos producenten – medveten eller omedveten. Risken är särskilt stor om produktionen löper över en längre tid och har en stor budget. I värsta fall riskerar den ansvarige utgivaren av programmet att i realiteten förlora bestämmanderätten över innehållet.

Till skillnad från ett program som Kalla fakta hade Bernadotteserien ingen granskande inriktning. Det handlade om att skildra de enskilda medlemmarna av kungafamiljen och ätten Bernadottes historia genom intervjuer med kungligheterna själva. Däremot fanns det en ambition hos Gregor Nowinski och TV4 att inte väja för problem i kungafamiljens bakgrund – både i nutid och historiskt. Det kunde gälla sådant som att kungens nazistiske morfar, hertigen av Sachsen-Coburg-Gotha, dömdes för medverkan till brott mot mänskligheten efter andra världskriget, eller kronprinsessans problem med ätstörningar på 1990-talet. För även om produktionen byggde på ett samarbete med hovet måste dokumentärserien äga en journalistisk trovärdighet. TV4 kunde inte riskera att ett prestigeprojekt av det här slaget drabbades av negativ publicitet på grund av att skildringen av kungafamiljen uppfattades som hovsam eller okritisk.

Vi som inte arbetade med produktionen av Familjen Bernadotte fick inte veta mycket om vad som pågick, även om vi naturligtvis var nyfikna på hur denna unika skildring av kungafamiljen skulle gestalta sig. En sak som vi noterade med viss munterhet var den spänning som låg i luften varje gång medlemmar i produktionsteamet skulle bege sig till slottet för att visa provavsnitt av programmen för kungligheterna. Kostymerna och finkläderna åkte på. Slipsarna rättades till. Med allvarliga miner avtågade sedan delegationen för att motta kungligheternas reaktioner.

Eftersom serien omfattade hela sex program blev det många möten på slottet för producenten Gregor Nowinski och de andra inblandade. På visningarna deltog kungen och drottningen, men även kronprinsessan Victoria och Daniel Westling samt prinsessan Madeleine och vid något tillfälle prins Carl Philip.

Kungafamiljen visade sig vara mycket engagerad i det de fick se. Vid olika tillfällen bröt diskussioner ut mellan familjemedlemmarna när de inte var överens om vad de tyckte. Victoria hamnade i diskussioner med kungen och vice versa. Men de gav också intryck av att inte riktigt veta hur de skulle förhålla sig till produktionsteamet. Ibland verkade de uppleva en förväntan på att de skulle ha en åsikt – och att de just därför gav uttryck för en synpunkt av något slag.

För produktionsteamet var visningarna en påfrestning. De visste aldrig vilka reaktioner de skulle möta. Visningarna präglades också av en avsevärd distans mellan TV4-teamet och kungligheterna. Det var omöjligt att föra ett normalt samtal under avspända former. Det fanns också en nervositet kring hur de kungliga skulle hantera villkoren för samarbetet. Förstod de hur illa det skulle se ut om de lade sig i för mycket? Förstod de vilka problem som skulle följa om det uppstod en konflikt mellan dem själva och TV4 kring innehållet och utformningen? Insatserna för TV4 var höga, både publicistiskt och ekonomiskt.

De synpunkter kungligheterna hade var ibland av lite överraskande slag. Kungen reagerade på en sekvens där en hovherre böjde sig fram och kikade genom ett nyckelhål i en dörr på slottet. Scenen var filmad vid ett tillfälle när slottspersonalen förberedde ett besök som kungen skulle delta i. Anledningen till kikandet var att hovherren ville kontrollera om gästerna anlänt i rummet intill utan att behöva öppna dörren. Detta var oacceptabelt för kungen att visa. Man kikar inte i nyckelhål, sade han. Dessvärre var det just detta som hovherren gjorde. Så brukar man göra, helt enkelt.

Drottning Silvia reagerade på en intervjusekvens med henne själv. Men inte på vad som sades i den eller hur den var klippt. Hon anmärkte på att tapeten bakom hennes huvud hade en ful fläck på sig. Det tyckte hon såg illa ut.

Synpunkterna på “nyckelhålet” och “smutsfläcken” var relativt oförargliga anmärkningar som snarare visade vilken vikt kungen och drottningen lägger vid små estetiska och formella detaljer. Principiellt sett är det däremot ett utmärkt exempel på problemet med samarbeten av det här slaget. Hur ska synpunkterna hanteras av producenten? Ska verkligheten retuscheras? Vem bestämmer vad som ska visas?

Jag känner inte till vilka andra kommentarer kungligheterna fällde under de här visningarna och hur de hanterades. Men när programmen visades i TV4 kunde jag i alla fall se att scenen med nyckelhålet inte var med. Även fläcken på tapeten bakom Silvias huvud var borta.

Ett av programmen intresserade mig speciellt. Det sändes den 4 maj och var det andra i serien. Det hade titeln “Drottning Silvia – en drottning i tiden – hela historien” och tecknade ett sympatiskt porträtt av OS-värdinnan som så småningom blev Sveriges drottning. Det berättades om hennes engagemang för barn genom sin stiftelse World Childhood Foundation och hennes delade uppväxt i Brasilien och Tyskland – det mesta var känt sedan tidigare.

Men det fanns en speciell fråga som jag visste att Gregor Nowinski hade ställt till drottningen och som hon inte hade berört i någon intervju tidigare. Den handlade om hur hon såg på att hennes far varit medlem i det tyska nazistpartiet, vilket blev känt åtta år tidigare när tidningen Arbetaren avslöjade det. Nowinski hade avvaktat med frågan. Det fanns ju en risk att drottningen skulle ta illa upp och reagera negativt. Men till slut måste den ställas. Den goda tillgång han hade fått till henne innebar ju en unik möjlighet. Ur journalistisk synvinkel var det ett gyllene tillfälle.

Avsnittet om Walther Sommerlaths förflutna började något överraskande med en sekvens där drottningen sade att hon upplevde det som besvärande att vara från Tyskland när hon kom till Sverige i mitten av 1970-talet. Men det berodde inte på att hennes far hade varit nazist – det var ju inte känt på den tiden – utan på den terrorism som fanns i Västtyskland, och som också drabbade Sverige.

Speakerrösten i programmet berättade:

“Ända från mitten av sjuttiotalet påmindes drottningen om sin tyska bakgrund. Västtyskland uppfattades som vänsterterrorismens vagga. En rad attentat av Baader-Meinhof-ligan skakade om Europa – även Sverige. I april 1975 attackerade terrorister den västtyska ambassaden i Stockholm. Två ambassadtjänstemän mördades och ambassaden sprängdes i luften. Att vara tysk var inget man skröt om.”

Drottningen kom sedan i bild. “Det var tyvärr väldigt allvarligt”, sade hon och fortsatte: “Och … så att ska vi se … när det gällde att tala tyska och vara tyska, det var då inte så lätt.”

Det blev tyst ett par sekunder. Drottningen log och tittade på intervjuaren som om hon sökte bekräftelse. Nowinski verkade känna att han måste hjälpa till lite. Men han bad henne inte förklara sig närmare eller ge exempel på vilka problem hon fick på grund av sin nationalitet eller om det hände något särskilt som gjorde att hon kände sig utsatt som tysk. I stället sade han:

“Drottningen kände att det fanns ett motstånd eller fientlighet?”

Drottningen svarade: “Ja, ja visst.”

Speakerrösten fortsatte: “Några decennier senare började pressen intressera sig för drottningens pappa Walther Sommerlaths liv under krigsåren i Tyskland.”

Nowinski frågade: “Hur tog drottningen emot anklagelser i pressen mot drottningens far … att hans fabrik och att även han själv skulle vara partimedlem. Hur tog drottningen just den där biten?”

“Jag var mycket förvånad när jag fick läsa det”, sade drottningen. Hon log en aning och skakade lite på huvudet. ”Min far var ju civil, han var aldrig soldat. Han … ja, det stämmer, han hade en fabrik i Berlin. Jag tror att det var -35 eller -36 som mina föräldrar kom tillbaka till Tyskland. Men som … han ägde den här fabriken … han fick inte tillstånd att resa ut. Han fick vara i landet och var gift med min mor som var brasilianska. Och min morbror, som var läkare i Brasilien i det militära, han skickades till Italien med brasilianska trupper. Brasilien hade tillsammans med USA deklarerat krig mot Tyskland. Och då hade min mor i Italien en bror som kämpade mot tyskarna. Så för min mor var det inte så lätt att vara gift med min far och ha en bror som kämpade mot tyskarna.”

Nowinski fortsatte: “Drottningens far, hur var hans relation till nationalsocialismen?”

Drottningen log en aning igen, tvekade ett ögonblick och verkade söka efter en formulering. Sedan tog hon sats: “Det var ett maskineri, eller hur? Så han var inte politiskt aktiv, han var inte soldat. Han hade ansvar för anställda i fabriken och så att … han var ju aldrig politiskt aktiv. Och gick man emot, då var man emot hela maskineriet. Och det är lätt att se när man sitter i ett annat land 30 år efteråt och säger ‘varför det och varför inte det andra?’. Man kanske måste uppleva det själv för att veta hur det känns när det sitter i nacken, alltså rädsla och så vidare. Det är ...”

Drottningen tvekade. Nowinski försökte hjälpa till: “Familjen skulle klara sig i en verklighet som inte var lätt, men var far ändå tvungen att kompromissa för att leva ett normalt liv, eller?”

Drottningen svarade: “Han hade en fabrik för elektriska saker som … jag tror han gjorde … det var barnelektriska tåg och det var hårtork, tror jag. Det var såna elektriska … objekt, som han fick tillverka. Men då fick han order att tillverka en membran för det civila försvar, alltså, det gällde … det var masker, man var ju rädd för gas, och då gjorde man såna gasmasker. Och de där membranen skulle min far producera, och det är klart att det fick han göra. Men det är fel att säga att han gjorde pansar och jag vet inte vad (hon slog ut med handen, liksom upprörd), det stämmer inte. Men de där membran för civilförsvarsmasken, det gjorde han.”

Nowinski: “Gick han med i partiet också, eller?”

Drottningen: “Han har varit i Brasilien när han var … vad var han då? 22, 23. Och då började man … Man måste också psykologiskt tänka sig hur det var, Tyskland plötsligt reste sig ur askan och den där glädjen av att fosterlandet plötsligt kom tillbaka igen, och det gjorde att min far stödjer då Tyskland och då blev han medlem i partiet. Men han var inte politiskt aktiv, det var han inte.”

Man ska komma ihåg att ordagranna utskrifter av intervjuer ofta ger ett mindre smickrande intryck av hur människor formulerar sig. Vi gör oss alla skyldiga till grammatiska felaktigheter och konstiga ordvändningar. Detta upplevs inte som underligt när vi pratar direkt med varandra, eller när vi ser en person i en intervju i TV där bilden, ljudet och sammanhanget slätar över konstigheterna. Men i Gregor Nowinskis intervju är det annorlunda. Det är inte bara påfallande hur krångligt och rörigt drottningen uttrycker sig när man läser utskriften, det är även fallet när man tittar på intervjun och har stöd av ljud och bild. Men just så här föll orden när drottningen för första gången svarade på frågor om sin fars nazistiska förflutna. Meningsbyggnaden är ofullständig och hennes svar utgörs av korta påståenden med pauser emellan. Det är inte helt lätt att hänga med och förstå vad hon säger.

Vad som gör det hela ännu märkligare är intervjuarens roll och de frågor han väljer att ställa – och inte ställa. Och hur drottningen framställs som ett offer.

Redan i inledningen av sekvensen blir offerperspektivet tydligt när hon säger att hon kände sig utsatt som tysk i Sverige på grund av ambassaddramat i Stockholm 1975. Men vad hade egentligen Röda Arméfraktionen med henne personligen att göra? Inga medier kopplade samman hennes tyska bakgrund med den tyska terrorismen på 1970-talet. Rapporteringen om henne var översvallande positiv. Ingen förklaring ges i intervjun till vad hon egentligen menar. Men framhållandet av denna känsla av utsatthet fyller en funktion i programmet. Den blir ett tema slås an redan i första frågan: “Hur tog drottningen emot anklagelser i pressen mot drottningens far … att han skulle vara partimedlem?”

Drottningen svarar att hon var förvånad när hon fick läsa om det. Det verkar som om hon själv inte känt till detta. Sedan tar hon sats och levererar vad som förefaller vara ett i förväg uttänkt svar. I några få fragmentariska meningar får hon in att fadern inte var soldat, att han hade en fabrik, att han och hustrun kom till Tyskland 1935 eller 1936, att han inte fick tillstånd att lämna Tyskland och att det var svårt för hennes mor att vara gift med Walther Sommerlath eftersom hennes bror deltog i kriget på de allierades sida.

Sammantaget ger framställningen intryck av att Walther Sommerlath med familj befann sig motvilligt i Tyskland och att han var offer för omständigheter som han inte kunde råda över.

Men hur var det med nazismen då, själva ideologin? Nowinski formulerar sig återigen mycket försiktigt: “Drottningens far, hur var hans relation till nationalsocialismen?”

Drottningen upprepar att hennes far inte var soldat, att han hade ansvar för de anställda i fabriken men inte var politiskt aktiv, att det var “ett maskineri”, att det fanns en rädsla – “om man inte var för var man emot” – och att man i efterhand inte har rätt att sätta sig till doms över de val som personer gjorde på den tiden.

Gregor Nowinski tycks sympatisera fullt ut med hennes beskrivning. I den följande frågan föreslår han att Walther Sommerlath kanske var tvungen att “kompromissa” för att leva “ett normalt liv” i “en verklighet som inte var lätt”.

Slutligen frågar han underligt nog om Walther Sommerlath gick med i nazistpartiet, trots att detta redan var känt och dokumenterat. Kanske är han helt enkelt osäker på om hon är beredd att erkänna att detta var ett faktum. Men drottningen dementerar inte medlemskapet, däremot försöker hon förstå det. Fadern befann sig i Brasilien, Tyskland hade rest sig ur askan och han hade gått med i partiet av fosterländska skäl.

Att drottningen för första gången var beredd att svara på frågor om faderns nazistiska förflutna kunde göra vilken journalist som helst grön av avund. Men Gregor Nowinski slarvade bort det hela. Den underdåniga tonen och rädslan för att ställa följdfrågor och be drottningen förtydliga sig i de olika delarna var direkt plågsam att uppleva.

En fråga som hade varit av stort intresse att få svar på – och som rimligtvis inte borde ha varit förknippad med risken att drottningen skulle ha tagit illa upp – var när hon fick reda på att fadern varit nazist. Var detta faktum verkligen okänt för henne ända fram till att Arbetaren avslöjade det 2002? Hade man aldrig talat om det i familjen?

Det hade också varit intressant att få veta vad hon menade när hon sade att Walther Sommerlath inte var politiskt aktiv. Han hade ju trots allt gått med i partiet. Och hur var det med fabriken? Med stor noggrannhet beskrev hon att den tillverkade elektriska leksakståg, hårtorkar och membran till gasmasker för civilt bruk. “Men det är fel att säga att han tillverkade pansar och jag vet inte vad, det stämmer inte”, lade hon till.

Det var ett märkligt påstående. Walther Sommerlath hade ju själv medgett i intervjun med Ulf Nilson för länge sedan att han tillverkat krigsmateriel. “Det var alla tvungna att göra”, hade han sagt.

Men Gregor Nowinski lät även detta påstående stå oemotsagt. Inga följdfrågor ställdes. Hans hovsamma inställning eller okunnighet var ett uttryck för ett uselt journalistiskt hantverk. Dessutom – hade det inte också varit bättre för drottningen om han hade hjälpt henne att korrigera sig och förtydliga sig? Felaktigheterna och otydligheterna kunde ju hållas emot henne. Ämnet var inte okontroversiellt. Men kanske var det en omöjlig uppgift. Kanske var drottningens diffusa svar just det hon kunde och ville leverera. Programmet om drottningen orsakade ingen större uppmärksamhet i media. Inte heller det faktum att hon för första gången uttalade sig om sin fars nazistiska förflutna och att hon gjorde det på ett relativiserande sätt väckte några större reaktioner.

En av få som uttalade kritik var historikern och republikanen Henrik Arnstad. I en artikel i Dagens Nyheter några dagar efter sändningen skrev han att drottningen borde ha tagit tydligt avstånd från faderns val att gå med i nazistpartiet i stället för att försvara honom. Han menade att hon som drottning hade ett särskilt ansvar för att göra en sådan markering.

Arnstads artikel ledde till att drottningens uttalanden fick en viss spridning i Tyskland. Kommentarerna var kritiska. “Bagatelliserar hon nazitiden?” var en genomgående rubrik. Flera tidningar, bland andra Stuttgarter Zeitung och Westdeutsche Zeitung, uttryckte förvåning över att drottningen hade tigit om sin fars förflutna tidigare.

I Svenska Dagbladet Kultur skrev Kaj Schueler på samma tema: “Det är nästan åtta år sedan Mats Deland i Arbetaren avslöjade att Walther Sommerlath redan 1934 blev medlem i NSDAP. Drottningen och hovet har haft gott om tid att, så långt som möjligt, söka sanningen, men tyvärr har man valt att glida undan. Kungafamiljens historia kan inte bara vara en privathistoria, den är en del av Sveriges historia, av Sveriges ansikte utåt. Så lägg inte locket på utan låt i stället en oberoende historiker klarlägga familjen Sommerlaths verksamhet under nazismen.”

Jag funderade en hel del kring programmet efter att ha sett det. Jag hade då inte klart för mig alla omständigheter kring intervjun och inte heller exakt vad som var riktigt och inte riktigt när det gällde Walther Sommerlaths förflutna. Men en sak var tydlig för mig: Drottningen tycktes anse att hon befann sig i en position där hon måste försvara sin far. Det var som om hon kände sig anklagad, trots att intervjuarens frågor var mycket öppna och inte på minsta sätt konfrontativa.

Det var mycket underligt. Varför beklagade hon inte bara det hela? Varför gick hon till attack i ett styvnackat försvar för sin far? Och det utan att någon ens kritiserat honom – än mindre henne själv.

Jag skaffade fram Arbetaren från 2002 för att ta reda på vad som egentligen hade skrivits om Walther Sommerlaths nazism.