“Är det någon som bryr sig?”

“ÄVEN OM VI SKULLE hitta något nytt om Sommerlath är det frågan om det är värt besväret? Är det någon som bryr sig?”

Det är möjligt att orden inte föll exakt på det viset. Men innebörden av vad Mats Deland sade var tydlig. Han var skeptisk.

Vi hade stämt träff på Café Sodom på Bellmansgatan på Södermalm i Stockholm och satt där med var sin kopp kaffe framför oss. Det var drygt åtta år sedan han fick fram registerkortet på Sommerlaths medlemskap. Han sade att chanserna att hitta mer dokumentation om hans fabrik och involvering i nazistpartiet hade ökat sedan dess. Samlingarna av dokument i Tyskland från nazitiden var – och är fortfarande – under bearbetning. Mängden material är så omfattande att det fortfarande – över 70 år efter krigsslutet – inventeras och sorteras. Det finns mycket gömt i de ändlösa staplarna och raderna av kartonger och arkivskåp som väntar på att upptäckas.

Men han var ändå skeptisk. Misstron bottnade i erfarenheterna från publiceringen i Arbetaren. Genomslaget i andra medier då var uselt. Nyheten flammade upp som ett tomtebloss och dog sedan snabbt ut.

“Det var hopplöst”, sade han. “Expressens Ingvar Hedlund gjorde ett bra jobb, han skrev två ordentliga artiklar om vårt avslöjande. Det blev stort uppslaget. Det var notiser på en del av de andra tidningarnas hemsidor. Men det var i stort sett allt. SVT och TV4 hade ingenting. TT skrev ett telegram. Vi hade hoppats på att skapa en debatt, men det hela klingade snabbt av.”

Mats Delands bild av det skrala intresset bekräftas av en sökning jag senare gjorde i mediedatabasen Retriever på “Walther Sommerlath” för 2002. Retriever samlar i stort sett allting som är publicerat i tryckta medier och på de stora medieföretagens nätsajter. Jag hittade Ingvar Hedlunds två artiklar i Expressen från den 18 och 19 juli, den första bar rubriken “Silvias pappas mörka hemlighet”. Svenska Dagbladet skrev också två dagar i rad, Sydsvenskan och Dagens Nyheter nöjde sig med TT:s telegram. I övrigt i stort sett ingenting, förutom småartiklar och notiser. På ledar- och kultursidorna kammade jag noll. Jag fick sammanlagt inte mer än 20 träffar på sökorden “Walther Sommerlath” under hela 2002. Sett till den starka journalistiska prestation som Mats Delands väl underbyggda avslöjande utgjorde, och sett till den enorma rapporteringen om kungligheterna och deras släktingar i övrigt i medierna, var intresset sensationellt skralt. Att det handlade om drottningen och hennes familj gjorde det hela än mer förvånande. Eller kanske var det just detta som var problemet?

Tillsammans med Arbetets chefredaktör Anna-Klara Bratt hade Mats Deland försökt att hitta en förklaring. De ringde runt till de ansvariga cheferna på de större redaktionerna. På SVT, som först erbjudits att läsa artikeln före publiceringen i Arbetaren, svarade den ansvarige utgivaren Eva Landahl att de avstått med hänvisning till att det inte fanns några tillgängliga reportrar som kunde kolla Arbetarens källor. Detta var en märklig förklaring, eftersom Mats Deland i artikeln kunde visa fullgod dokumentation på själva nyheten: att Sommerlath varit medlem i nazistpartiet. Chefen för Nyheterna på TV4, Sven Irving, hänvisade till resursbrist. På Aftonbladet svarade nyhetschefen Magnus Ringman att man avstått eftersom Expressen – som i likhet med SVT erbjudits artikeln i förhand – varit först med att publicera av de båda kvällstidningarna.

Anna-Klara Bratt och Mats Deland möttes av en rad förklaringar. De var alla olika, men tycktes ha en sak gemensamt: nyhetsvärdet och allmänintresset bedömdes som lågt.

En möjlig förklaring till ointresset framskymtar i en intervju som Deland och Bratt gjorde med redaktören Rolf Tardell på SVT. Intervjun publicerades året efter i en debattbok om den svenska monarkin med titeln För Sverige i tiden?. Tardell hävdade, något uppseendeväckande, att det redan var känt att Sommerlath var nazist:

“Vi valde bort att rapportera eftersom vi inte bedömde att nyhetsvärdet var så himla stort. Uppgiften i sig har ju cirkulerat länge. Det här var väl bara ett slags bekräftelse på att det faktiskt var så. Han var tysk, med i kriget och flyttade sen till Sydamerika”, sade Rolf Tardell.

Deland och Bratt invände: “Han var inte med i kriget. Det har vi kollat.”

Rolf Tardell svarade: “Nej, men tysk och bosatt i Sydamerika. Och i den åldern att, ha ha, man kan fundera över vilken roll en sådan person spelade under kriget. Men nog har jag sett spekulationer om att han varit medlem i nazistpartiet. Det har jag nog sett tidigare.”

“Var? Det har inte vi sett.”

“Inte någon tidning?”

“Nej, vi har gått igenom klipparkiv. Kan det ha varit så att detta att ni trodde att det var känt spelade in?”

“Det kan nog vara så. Jag kommer inte exakt ihåg hur vi diskuterade. Åtminstone var uppgiften för mig inte överraskande. Jag har bestämt för mig att jag läst om det i någon tidning, åtminstone spekulationer.”

När Rolf Tardell pressades av de båda utfrågarna visade det sig att han egentligen inte visste var eller om han faktiskt hade läst eller hört någonstans att Walther Sommerlath var nazist. Men han var säkert sanningsenlig när han sade att han var övertygad om att han gjort det. När jag själv deltog i en debatt på Publicistklubben i Stockholm på temat monarkin och medierna för något år sedan, fick jag höra samma sak av andra journalister: “Det där med att Silvias farsa var nazist, det har man ju vetat sedan länge.”

I mytbildningen och föreställningarna om kungafamiljen spelar kopplingar till nazismen en inte helt obetydlig roll. Den antagligen mest kända rör kungens morfar, prinsessan Sibyllas far Karl Edvard Sachsen-Coburg-Gotha, som var medlem i nazistpartiet och hade en hög post inom partiets stormavdelning SA som förde fram Hitler till makten 1933. Han var även ordförande i tyska Röda korset och dömdes 1950 för delaktighet i eutanasiprogrammet till 18 månaders fängelse och 5 000 D-mark i böter.

Kungens egen far, arvprins Gustaf Adolf, hade kontakter med ledande nazister som Göring och har beskyllts för att ha varit nazistvänlig, men inget har bevisats. Andra personer med känd anknytning till nazismen och det svenska hovet är prinsessan Sibyllas läkare Ove Cassmer, som var frivillig i Waffen-SS under kriget och hagasessornas bilskollärare Richard af Ström som var medlem i nazistiska Svensk-socialistisk samling fram till 1947. Gustaf VI Adolfs livmedikus, den framstående hjärtspecialisten och senare moderate riksdagsmannen Gunnar Biörck, talade på nazistmöten och arbetade aktivt för att den svenska läkarkåren skulle motsätta sig invandring av judiska läkare till Sverige på 1930-talet.

Allt detta gör att det finns en allmän bild av att det svenska kungahuset historiskt har förknippats med nazismen på ett eller annat sätt – även om de flesta nog har en ganska vag uppfattning om vad som egentligen är sant och vad som är mytbildning. Att det har funnits en del nazism i de kungliga garderoberna tror sig de flesta nog veta, men exakt vad den består av eller vem som stod för den är det nog få som kan svara på.

Den här vaga, allmänt utbredda föreställningen om det svenska kungahusets kopplingar till nazismen kan ha varit en bidragande orsak till myten om att det sedan länge var känt att Walther Sommerlath var nazist.

Men i själva verket visste ingen detta före 18 juli 2002. Inte ens drottningen själv, som det verkar. Det var först med tidningen Arbetaren och Mats Delands avslöjande som det blev känt.