En unik utredning

DROTTNINGENS UTREDNING var ett unikt dokument. Här hade hon verkligen möjlighet att på ett genomtänkt sätt visa hur hon ville framställa sin fars historia, även om det inte var hon själv utan den före detta riksantikvarien Erik Norberg som stod som författare.

Norberg börjar med att gå igenom Efim Wechslers historia. Han berättar att Efim föddes i Bessarabien, att han kallade sig Ernst, att han fick en dotter, att han hade en fabrik, ägde en hyresfastighet, att han avvisade budet från Dresdner Bank 1938 och att han lämnade Tyskland i maj 1939. Man får också veta att han förlorade hyresfastigheten och att han efter kriget ansökte om gottgörelse, Wiedergutmachung, för den.

Han fortsätter med att berätta om Walther Sommerlaths emigration till Brasilien 1920, att han började arbeta på Aços Roechling-Buderos, att han gifte sig med Alice de Toledo och fick sönerna Ralf och Walther.

Därefter hoppar Norberg snabbt fram till 1937 när Walther flyttade tillbaka till Tyskland med familjen. Det ges ingen förklaring till beslutet. Norberg skriver bara att det “stod klart” för honom att han skulle lämna Brasilien. Ett brev från Sommerlaths arbetsgivare Aços Roechling-Buderus visar att han sade upp sig från sin anställning den 30 november samma år. Enligt brevet fick han “välvilliga avgångsvillkor”. Där står det också: “Framför allt vill vi önska er ett fullständigt återställande av er hälsa, vilket ju har varit en väsentlig anledning till att ni lämnar vår firma.” Walther Sommerlaths förflyttning till Tyskland framstår här alltså som betingad av hälsoskäl. Men vi får inte veta något mer om detta.

När Walther Sommerlath tillfälligt återvände till Brasilien 1937–1938 berättas det om att han och hans familj inhystes hos hans bror, teologen Ernst Sommerlath, i Leipzig. Och så, i april 1939, förvärvade han Efim Wechslers fabrik och köpte villan i Nikolassee i Berlin. 1941 föddes sonen Jörg och 1943 Silvia. Samma år flyttade Alice Sommerlath och barnen till Heidelberg.

Efter krigslutet var fabriken i Berlin bombad och förstörd. Erik Norberg konstaterar återigen att det började “stå klart” för Walther Sommerlath att han “på samma sätt som i sin ungdom inte hade någon framtid i Tyskland, där han saknade tillgångar”. Här återfinns berättelsen om hur Ralf fick i uppdrag att ta sig till den brasilianska beskickningen i Berlin med listan på “tysk-brasilianare” i lägret i Bedburg. Walther Sommerlath hade själv “åtskilliga kontakter med den engelske kommendanten och telegrafiska kontakter med den brasilianska militärkommissionen”.

Slutligen lyckades hela familjen få utresetillstånd från Tyskland och inresetillstånd till Brasilien. Erik Norberg målar en bild av hur det kan ha sett ut när de steg av tåget i Hamburg för att resa iväg med kolångaren Santarém, hur tusentals människor marscherade “med bagage, barnvagnar och barn” från järnvägsstationen till ett uppsamlingsläger i väntan på ombordstigning.

Med undantag för beskrivningarna av familjen Sommerlaths situation under och strax efter kriget och brevet från Sommerlaths arbetsgivare innehöll utredningen så långt inget nytt i förhållande till det som vi tidigare berättat i våra program. Desto intressantare blev det när Norberg närmade sig det faktum att Walther Sommerlath gick med i nazistpartiet den 1 december 1934.

Han tar avstamp i en omfattande beskrivning av den tyska invandringen till Brasilien mellan 1820 och 1939 och hur det exiltyska organisations- och föreningslivet var inrättat. Han redogör för framväxten av NSDAP:s lokala utlandsorganisation i Brasilien och hur den så småningom, efter Hitlers maktövertagande 1933, fick allt mer inflytande över föreningslivet och de offentliga evenemangen.

Men han kan inte finna något svar på frågan varför Sommerlath valde att bli partimedlem. Varken drottningen eller hennes bror Ralf eller några andra släktingar tycks ha kunnat vara till någon hjälp. “Några personliga uttalanden finns inte, och naturligt nog inte heller några minnesbilder från närstående”, skriver han.

I avsaknad av fakta eller vittnesmål försöker Norberg konstruera en hypotes. “Det är inte otänkbart, att han i den atmosfär som rådde och för att legitimera sin ställning i den tyska kolonin, kunde ha känt ett behov av att markera sitt tyska medborgarskap”, skriver han.

Till stöd för sitt antagande anför han att Sommerlath var med i föreningen för den Tyska skolan, liksom i den lokala idrottsföreningen Germania och i segelsällskapet Yacht Club Santo Amaro, där han var andresekreterare. Han blev dessutom partimedlem först när partiet var etablerat “i alla kretsar i den tyska kolonin och dessutom hade ledningen över det lokala föreningsliv, där han sedan länge var engagerad”.

Norberg vill också hävda att Walther Sommerlath var en typisk partimedlem. I sin definition av “den typiska partimedlemmen” utgår han från en uppdelning av medlemmarna i yrkeskategorier och födelseår enligt medlemsförteckningen för partiets avdelningar i Brasilien 1937. Vid den tidpunkten var 2 903 tyskar medlemmar.

De fyra största yrkeskategorierna var: hantverkare (25,9%), självständiga affärsmän (17,7%), anställda affärsmän (14,4%) och jordbrukare (11,1%).

När det gäller födelseår var de största grupperna 1893–1898 (16,9%), 1899–1904 (22,9%), och 1905–1910 (21,7%).

Mer än 90 procent av medlemmarna var födda i Tyskland.

Walther Sommerlath ingick “på alla sätt i de grupper som var särskilt starkt företrädda”, skriver Norberg: han var född 1901 och tillhörde den största ålderskategorin, han var affärsman och tillhörde därmed den största yrkesgruppen. Han var också född i Tyskland, i likhet med de allra flesta.

Men visar detta verkligen att han var en typisk partimedlem? Att han tillhörde den helt dominerande kategorin tysklandsfödda brasilientyskar var självklart eftersom bara tyska medborgare tilläts bli partimedlemmar. Att han tillhörde den största ålderskategorin, födda 1899–1904, är i och för sig korrekt, men den gruppen utgjorde faktiskt bara en dryg femtedel av det totala antalet medlemmar.

Och hur går det där med yrkeskategorin ihop? Den största yrkesgruppen var hantverkarna som utgjorde en dryg fjärdedel. Walther Sommerlath var anställd som säljare på Aços Roechling-Buderus. Han borde rimligtvis räknas in i kategorin “anställda affärsmän”, och den utgjorde endast 14,4 procent av medlemmarna – den näst minsta av de större yrkesgrupperna. Norberg löser problemet genom att slå ihop kategorierna anställda affärsmän och självständiga affärsmän och får summan 32 procent – ett kreativt försök att göra Sommerlaths yrkesgrupp till den största.

Efter denna sifferexercis avslutar Erik Norberg kapitlet med att konstatera att Walther Sommerlath “under alla omständigheter” inte hade någon “framskjuten plats” inom partiorganisationen. Han hänvisar till att historikern Luís Moraes aldrig stött på Walther Sommerlaths namn i sin forskning. Ett intyg från staden São Paulos arkiv visar att Walther Sommerlaths namn inte finns med i den brasilianska säkerhetspolisens dokumentation från den tiden. Erik Norberg konstaterar med stöd av detta att det inte “påträffats några vittnesbörd om att han skulle ha varit aktiv som partimedlem”.

Frågan om varför Walther Sommerlath gick med i nazistpartiet förblir obesvarad.

Den mest intressanta delen av utredningen rörde förstås själva affären mellan Efim Wechsler och Walther Sommerlath.

Affären görs upp den 29 april 1939. Men det sker inte i Berlin. Formaliteterna avhandlas vid ett sammanträde på ett notariatskontor i São Paulo. Varken Sommerlath eller Wechsler är närvarande. De företräds av ombud: Walther Sommerlath och hans hustru av advokaten Carlos Eduardo de Toledo, som också är bror till Alice Sommerlath; Efim Wechsler av advokaten Octavio Mendes Filho. Där finns även en förmedlande part i form av advokaten Augusto Teixeira de Assumpçao.

Knappt ett år tidigare, den 16 maj 1938, hade Walther Sommerlath förvärvat 19 procent av släkten de Toledos kaffeplantage Fazenda Santa Joaquina i São Paulo tillsammans med sin hustru Alice. I mars 1939 hade han förvärvat ytterligare en dryg procent. Det rörde sig om en ren familjeaffär, konstaterar Norberg. Säljarna tillhörde Alice Sommerlaths närmaste släkt, hennes syskon och en svägerska. Det totala priset var 32 miljoner reis. Sammantaget uppgick Sommerlaths andel av plantagen till 20,5 procent.

Vid sammanträdet i São Paulo noteras det att Walther och Alice Sommerlath säljer hela sin andel av Fazenda Santa Joaquina för 40 miljoner reis till Efim Wechsler. Köpehandlingarna listar noggrant allt som hör till plantagen, såsom maskiner, huvudbyggnad, boskap och lös egendom. Paret Sommerlath överlåter också tre aktier i andelsegendomen Condominio de Santo André i São Paulo för 30 miljoner reis till honom.

Av handlingarna framgick det att Walther Sommerlaths representant intygade att köparen, Efim Wechsler, hade överfört köpesumman till dem. En dryg månad senare, den 10 juni 1939, registrerades Efim Wechsler officiellt som delägare i plantagen. Men det fanns inga dokument som styrkte att han skulle ha betalat något kontant.

Nybliven plantageägare. Efim Wechslers innehav av 20,5 procent av plantagen Fazenda Santa Joaquina i kommunen São Manuel nordväst om São Paulo registreras den 10 juni 1939. Källa: Comarca de São Manuel, Estado de São Paulo

För den tyska delen av affären – Sommerlaths övertagande av Wechsler fabrik – fanns det inte heller någon dokumentation om kontantbetalning. Erik Norberg skriver att Ralf Sommerlath hade undersökt om det fanns några handlingar i Deutsche Banks arkiv som kunde skapa klarhet i detta – alltså just det vi som frågat drottningen om hjälp med ett år tidigare. Det visade sig att det fanns tre dokument i bankens arkiv som hade med Walther Sommerlath att göra från den här tiden, men ingen av dessa innehöll något av värde. “En rör inbetalningar till huset i Nikolassee. De andra två behandlar olika mindre uppgörelser utan datum och utan närmare specifikation. De har dock ingen relevans i detta avseende”, skriver Erik Norberg.

Som Erik Norberg konstaterar framstod hela uppgörelsen som en ren bytesaffär. Två veckor innan sammanträdet i São Paulo, den 12 april, avregistrerade Efim Wechsler sin firma och Sommerlath förberedde sitt övertagande genom att starta en egen.

Snabb försäljning. Efim Wechsler säljer hela sin andel av kaffeplantagen till Alice Sommerlaths svåger João Baptista de Almeida Barbosa den 10 november 1939. Källa: Comarca de São Manuel, Estado de São Paulo

Men vad var bytesaffären egentligen värd i pengar för de båda parterna? Erik Norberg gör en uppskattning som visar att den totala “köpesumman” på 70 miljoner reis som Efim Wechsler “betalade” för kaffeplantagen och de tre landaktierna motsvarade ungefär 25 000 tyska riksmark. Enligt våra tidigare beräkningar motsvarade det i sin tur ungefär halva värdet av kapitalet i Efim Wechslers företag i Berlin. 25 000 riksmark motsvarade också det bud som han fick av Dresdner Bank under hösten 1938 och som han sade nej till.

Erik Norberg skriver det inte uttryckligen, men för Walther Sommerlaths del framstod bytesaffären som mycket förmånlig. För Efim Wechslers del skulle man kunna säga att det – sett till omständigheterna – också var en bra affär. Hans fabrik hade ju inget värde alls för honom om han fått betalt i Tyskland. Pengarna hade i så fall spärrats på ett konto, oåtkomligt för honom. Än mindre hade han kunnat föra ut något kapital ur Tyskland. Genom bytesaffären med Walther Sommerlath lyckades han överföra åtminstone en del av fabrikens egentliga värde till Brasilien i form av plantagen och landaktierna, som han sedan kunde förvalta eller sälja. Dokument i utredningen visar också att han några månader efter sin ankomst till Brasilien, i december 1939, sålde sin andel av plantagen till en släkting till Alice Sommerlath, svågern Baptista de Almeida Barbosa. Priset angavs till 30 miljoner reis, tio miljoner lägre än det värde som angavs vid överlåtelsen från Sommerlath. Markaktierna behöll han tills vidare.

Erik Norberg menar att Efim Wechsler förmodligen var nöjd med affären. Wechsler ansökte ju efter kriget om ekonomisk gottgörelse hos den tyska myndigheten Wiedergutmachungsamt för sin hyresfastighet på Belle-Alliancestrasse men inte för sitt företag Wechsler & Hennig. “Det är inte en orimlig tanke, att han ansåg att den överlåtelsen redan var betald”, skriver Erik Norberg.

Han berättar också om ett brev som medarbetaren i Wechsler & Hennig, Johanna Bongertmann skrev till Walther Sommerlath efter kriget. Sommerlath hade då återvänt till Brasilien och Johanna Bongertmann befann sig i Tyskland. I brevet frågar hon hur Efim Wechsler hade det i Brasilien. Walther Sommerlath svarar att allt tycktes väl med Wechsler, även om han “ännu inte hade träffat honom”. Detta, menar Norberg, skulle peka på att det inte fanns något otalt mellan Walther Sommerlath och Efim Wechsler.

Erik Norberg menar också att Walther Sommerlath tillhörde den kategori på uppskattningsvis 20 procent tyska affärsmän som tog över judiska företag 1938–1939 och som enligt den tyske historikern Frank Bajohr gjorde rätt för sig i den meningen att de betalade en “rimlig ersättning”. Norberg skriver också att den typen av affärer stred mot lagstiftningen. Det betraktades som kriminellt att hjälpa judar på det viset. Han menar alltså att Walther Sommerlath tog en personlig risk när han gjorde affären med Efim Wechsler.

Men vilket stöd fanns det för den centrala slutsatsen att Walther Sommerlath “hjälpte” Efim Wechsler att ta sig till Brasilien?

Erik Norberg konstaterar att Brasilien var ett ganska vanligt land för tyska judar att utvandra till före kriget. Men det var inte lätt att komma in. Det krävdes att man var inbjuden av någon som redan bodde i landet. Det förekom också en “flora av försök att underlätta inflyttningen”, skriver han och nämner metoder som gick ut på att pengar deponerades på konton i flyktingens namn eller att mark överfördes till flyktingar så att de kunde räknas som jordägare.

“Det finns inga uppgifter om att bytesaffären mellan Efim Wechsler och Walther Sommerlath skulle vara ett led i sådana uppgörelser, men både kopplingen mellan Wechsler och kaffeplantagen och affären mellan Wechsler och Sommerlath måste ändå bedömas mot denna bakgrund”, skriver han.

För att styrka sin tes skriver han att de brasilianska myndigheterna “ville undvika invandring till industrier och städer. Prioritet gavs i stället till lantbrukare eller sådana som arbetade i företag knutna till lantbruk”. Efim Wechsler skulle alltså ha haft fördel av att vara markägare, men inte av att han var ingenjör.

Även händelseförloppet kring affären och Efim Wechslers avresa från Tyskland visar på ett samband, menar Erik Norberg. Han konstaterar att Efim Wechsler får sitt pass den 21 april, alltså en vecka innan uppgörelsen i São Paulo. I början av maj övergår hans firma i Berlin i Walther Sommerlaths ägo. Han anmäler hos de tyska myndigheterna sin avsikt att emigrera till São Paulo den 24 maj. Den 10 juni registreras hans innehav av plantagen officiellt i São Paulo. En vecka senare, den 17 juni, avreser han från Hamburg, skriver Norberg.

Händelseförloppet i april–juni var onekligen snabbt från avklarad affär till Efim Wechslers avresa. Det tycktes också finnas en rak och logisk linje i handlingen. Men det fanns en del frågetecken. Kronologin stämde inte riktigt. Erik Norberg skriver att Efim Wechsler avreste från Hamburg en vecka efter att plantagen registrerats officiellt i hans namn i Brasilien den 10 juni. Han skulle alltså ha lämnat Tyskland den 17 juni. I själva verket lämnade han Tyskland två veckor innan registreringen. Han klev ombord på fartyget i Hamburg den 26 maj och anlände till São Paulo den 17 juni. Det handlade förstås om ett skrivfel. Norberg rättar det här i senare versioner av undersökningen. Men kanske också ett tankefel. Att Efim Wechsler lämnade Tyskland innan han officiellt var markägare i Brasilien rubbade logiken något.

Det faktum att Efims dotter Ilse redan befann sig i Brasilien hade en underordnad betydelse i Norbergs berättelse om Efims möjligheter att komma in i landet. Det var förvånande. Hon hade ju flyttat dit tre år tidigare, 1936. Av den anledningen var det logiskt att han valde Brasilien som flyktland. Frågan var om han hade förberett en flytt till Brasilien genom dottern långt tidigare? Han hade kanske bara inväntat en möjlighet att få ut ett värde av fabriken och den möjligheten uppstod när han fick kontakt med Walther Sommerlath. Sitt visum ordnade han på annat sätt.

Det var omöjligt att veta om det var tack vare Sommerlath som Efim Wechsler kunde resa in i Brasilien. Det kunde vara så, men det fanns inga bevis. Erik Norberg kunde inte visa upp några dokument som visade vilka visumskäl Efim Wechsler hade. Några sådana dokument hade vi inte heller lyckats hitta.

Det enda som var säkert var att Efim Wechsler tycks ha haft flera olika möjligheter att ta sig till Brasilien.

En fördel med undersökningen var att Erik Norberg hade tillgång till en brevväxling från strax efter kriget mellan Walther Sommerlath och de två medarbetarna i fabriken, Johanna Bongertmann och Ernst Engels. Här fick man veta lite mer om hur Walther Sommerlath tänkte. Breven innehöll frågor och svar om hur det var med familjerna. Det fanns uppgifter om de tidigare anställda i firman och hur det har gått för dem. I ett brev berättar Walther Sommerlath för Engels att hans bror Ernst varit på ett biskopsmöte i Sverige och kommit tillbaka med “mycket ljusa intryck” och att han haft kontakt med en soldat som hade suttit i samma fångläger som hans andre bror Paul. Walther Sommerlath skriver att han själv nog suttit i ett sådant fångläger om han inte lyckats fly Berlin i tid. Det är enda gången som Walther Sommerlaths andre bror Paul nämns i undersökningen.

Vid årsskiftet 1946/1947 meddelade han Engels att han skulle emigrera till Brasilien med familjen.

“Det var med tungt hjärta för han var fäst vid sitt land, sina släktingar och vänner. Men han ansåg sig ändå vara skyldig sin familj detta, då han kort före kriget hade fört dem från deras hemland till Tyskland”, skriver Erik Norberg.

Brevväxlingen fortsatte efter att Walther Sommerlath anlänt till Brasilien. I ett brev till Johanna Bongertmann i augusti 1947 skriver han att hans familj blivit mycket väl mottagen av släkten i Brasilien. Han berättar att han hade skickat paket till Engels med kaffe, tvål och cigaretter och att han skulle skicka varor även till Johanna Bongertmann. Han hade avsatt en tredjedel av sin lön för att skicka försändelser till Tyskland. I brevet ställer han frågor om Johanna Bongertmann hade några nyheter om de medarbetare som inkallades till militärtjänst. Han berättar också att han hade varit i Rio de Janeiro. Det är här han skriver att han inte träffat Efim Wechsler, men att han hade hört att han bodde i Rio och att han hade det bra.

Det var en positiv bild av personen Walther Sommerlath som framträdde i breven. Han framstod som omsorgsfull och lojal mot sina närmaste medarbetare. Att han skriver att han kände till Efim Wechslers situation förklaras inte närmare. Däremot är det tydligt att Johanna Bongertmann var angelägen om att ta reda på hur det hade gått för honom och att hon hoppades att Walther Sommerlath skulle kunna ge henne svar. Erik Norberg drar slutsatsen att “Johanna Bongertmann, som varit nära medarbetare till dem båda, utgick från att de fortfarande hade kontakt, samt att Walther Sommerlath ganska snart efter ankomsten till Brasilien hade informerat sig om Wechslers tillvaro i landet”.

När jag senare läser breven, efter att Erik Norberg så småningom offentliggjorde dem på kungahusets hemsida, finner jag inget i det Johanna Bongertmann skriver som visar att hon förutsatte att Walther Sommerlath skulle veta något om Efim Wechsler. Att hon ställde frågan till honom kan lika gärna betyda att hon uppfattade det som att Walther Sommerlath och Efim Wechsler inte hade något otalt med varandra. Och så kan det förstås ha varit. De gjorde ju en affär som båda hade nytta av. Det faktum att Efim Wechsler inte hade något annat val än att lämna fabriken och försöka fly landet behöver inte betyda att han höll Walther Sommerlath ansvarig för sin situation. Men kände någon av dem behov av att träffas i Brasilien? Det vet ingen. Det framgick inte heller av breven om Walther Sommerlath hyste någon omsorg om Efim Wechslers öde på samma sätt som han kände omsorg om Engels och Bongertmann och de medarbetare som inkallats till militärtjänst. Han uttrycker i alla fall inga känslor i den riktningen i breven.

Det fanns ingen anledning att ifrågasätta de fakta som presenterades i drottningens undersökning. Allt var dokumenterat. Men valet av källor, tolkningen av fakta och perspektivet i framställningen var problematiska.

Man kan till exempel undra varför inte Norberg skrev någonting om det politiska innehållet i nazistpartiets verksamhet i Brasilien. Ingenting nämndes om den nazistiska ideologin. Inte ett ord sades om dyrkandet av Hitler eller de nazistiska idealen som eleverna i de tyska skolorna indoktrinerades med. Orden “jude” eller “antisemitism” förekom inte alls i texten. Den ledande nazistiska, starkt antisemitiska och partilojala tidningen Deutscher Morgen, som hade sin bas i São Paulo där Walther Sommerlath bodde, omnämndes inte heller.

En förklaring kan vara att Norberg helt verkade ha förlitat sig på historikern Luís Moraes vars forskning är inriktad på den tyska nazismen i Rio de Janeiro och Blumenau. Norberg skriver: “Vi vet dessvärre inte så mycket om läget i det lokala föreningslivet i den stora industristaden São Paulo, men Moraes konstaterar i alla fall att partiet hade en särskilt stark ställning här.”

Varför Norberg nöjde sig med detta och inte vände sig till källor som kunde berätta mer om nazistpartiets verksamhet i São Paulo framgick inte.

I ett kapitel om ariseringen gavs den tyska valutaregleringen och riksflyktskatten stort utrymme för att beskriva den ekonomiska plundringen av judarna. Yrkesförbuden och den ökande inskränkningen av judiska företagares försörjningsmöjligheter nämndes. Men det sades ingenting om det fysiska våld som judarna utsattes för. Kristallnatten omnämndes, men ord som plundring, utsugning, konfiskation, mord och terror saknades i beskrivningen av den utsatthet judarna befann sig i. Hela framställningen av hur de steg för steg berövades sina mänskliga rättigheter och bestals på sina tillgångar hade en teknisk prägel och beskrev inte de mänskliga och privata katastrofer som blev konsekvensen.

I framställningen av familjen Sommerlaths situation under och efter kriget var det tvärtom. Där låg perspektivet mycket nära personerna. Deras umbäranden beskrevs i detalj. Det kan förstås ha berott på att Norberg här hade tillgång till muntliga källor, som Ralf Sommerlath. Familjens situation sattes inte heller i relation till de miljoner andra tyskar som befann sig i exakt samma utsatta läge och som dessutom förlorat anhöriga eller själva blivit skadade i kriget. Sådant var ju familjen Sommerlath uppenbarligen förskonad från.

I kapitlet om Walther Sommerlaths medlemskap i nazistpartiet blev perspektivet återigen tekniskt och övergripande. Där ökade Erik Norberg intressant nog distansen till personen Sommerlath. Här var inte Walther Sommerlath längre en unik individ utan framställdes som en bland alla andra.

Till detta kom de omständliga försöken att med olika beräkningar få det att framstå som fullt normalt att Walther Sommerlath gick med i nazistpartiet och att han tillhörde de “goda” tyskar som tog över judiska företag.

Det var helt enkelt omöjligt att undvika känslan av att utredningen hela tiden tenderade till att framställa saker och ting så att det talade till Walther Sommerlaths fördel. Även när det saknades fakta var tolkningen i hans favör.

Ett annat problem med utredningen var att den tenderade att framställa Walther Sommerlath och Efim Wechsler som två jämbördiga parter. Redan i inledningen skriver Erik Norberg: “Detta är en berättelse om två personer, Walther Sommerlath och Efim Wechsler, samt deras familjer under ett av de mest dramatiska skedena av 1900-talet. Deras vägar korsades till följd av den storpolitiska utvecklingen.”

I det här ödesmättade anslaget och i den följande redogörelsen av hur de båda förenades i ett gemensamt intresse av att göra affär fanns en tendens till att förringa det faktum att den ene av dem, Efim Wechsler, befann sig i en extremt utsatt position.

Walther Sommerlath framställdes också genomgående som den aktive i skeendet och Efim Wechsler som den passive. Det var Sommerlath som hjälpte Wechsler, inte Efim Wechsler som hjälpte sig själv genom att göra affär med Sommerlath.

Även utredarens, Erik Norbergs, roll väckte frågor. Det framgick av Norbergs CV att han var kabinettskammarherre vid slottet. Detta är ett hedersuppdrag som innehas av endast fyra personer, samtliga män med välmeriterad bakgrund inom det akademiska området. Tidigare var det militärer av högre rang som utsågs. Iklädda uniform biträder kabinettskammarherrarna kungligheterna vid audienser på slottet, officiella middagar eller i samband med statsbesök. Hur påverkade den bindningen till hovet hans lämplighet som utredare?

Drottningens utredning var ett unikt dokument. Men det lämnade många frågor efter sig.