Den hemliga drottningen

UNDER HÖSTEN HADE vi samtidigt med produktionen av det nya programmet om drottningens utredning och den ordinarie Kalla fakta-säsongen producerat en 50 minuter lång dokumentärfilm på engelska om Walther Sommerlaths förflutna. Förutom den grundläggande historien om den tyska nazismen i Brasilien, ariseringen och övertagandet av fabriken i Berlin innehöll den ett tillägg som berättade om drottningens egen undersökning, vilka slutsatser som drogs i den och att den hade mötts av kritik.

För Kalla faktas del var det inte helt ovanligt att försöka få internationell spridning av program som hade den potentialen. Journalistik handlar i grunden om en strävan efter att bli publicerad. För egen del hade jag tävlat en del internationellt med olika dokumentärer tidigare och jag tyckte att det kunde vara intressant att pröva hur vi stod oss i den internationella konkurrensen med det här materialet. Uppmärksamheten internationellt kring våra program och drottningens egen undersökning hade också visat att det fanns ett intresse utomlands för historien om Walther Sommerlath.

Ganska snart fick vi besked om att vi nominerats till final i New York Festivals International Television & Film Awards, en av de största tävlingarna inom dokumentär- och TV-branschen. Tävlingen skulle avgöras i Las Vegas den 18 april 2012. Vi väntade förstås spänt på juryns slutgiltiga utlåtande.

Det var det också andra som gjorde, skulle jag snart bli varse. Ett brev hamnade av olika skäl i mina händer.

Brevet var två A4-sidor långt och författat på engelska. Det hade rubriken: “Viktig information angående dokumentär nominerad av den svenska kanalen TV4” och började med en beskrivning av våra program om Walther Sommerlath.

“Historien, som berättas av Kalla fakta med stöd av personer som beskrivs som historiker i Sverige, Tyskland och Brasilien och bilder och uttalanden av Hitler och på grymheterna från Förintelsen, handlar om en medlöpare och aktiv deltagare i nazisternas strävan att eliminera judarna. Walther Sommerlath, hävdar redaktören för dokumentärerna, berövade en judisk man som hette Efim Wechsler hans egendom, en metallfabrik i Berlin.”

Brevskrivaren fortsatte med att berätta att en utredning, som hade initierats av drottningen och utförts av Erik Norberg, visade att Walther Sommerlath i själva verket hade hjälpt fabriksägaren, Efim Wechsler, att fly till Brasilien. Det stod att Sommerlath tog en egen risk för att genomföra affären. Beskrivningen av detta var ganska utförlig och försedd med en hänvisning till kungahusets hemsida och en länk till utredningen.

Brevskrivaren fortsatte: “Efter publicerandet av utredningen har TV4 och Kalla fakta inte på något sätt agerat för att korrigera den missvisande bild som de har spridit till allmänheten. Tvärtom har ansvariga personer insisterat, i tidningsartiklar och på deras hemsida och i TV4:s nyhetsprogram, att deras version fortfarande är giltig. Ättlingarnas (Walther Sommerlaths, förf. anm) ansträngningar att ta reda på vad som egentligen hände och vilken roll deras far spelade har misstänkliggjorts och har – utan några referenser eller dokumentation – påståtts vara felaktiga ‘i många avseenden’.”

I slutet av brevet nämndes även mailet från Fábio Koifman till Erik Norberg. Det stod att mailet fanns att läsa i utredningen och att Koifman, som här omnämndes som “en man som arbetar på Judiska biblioteket i Rio de Janeiro”, ansåg att Kalla fakta “inte var ute efter att finna sanningen utan enbart letade efter information som kunde styrka den förutfattade meningen att Walther Sommerlath var en aktiv deltagare i förföljelsen av judarna”.

Brevet avslutades med: “Dokumentärer är av stort intresse och värde så länge historien som berättas är sann. Om så inte är fallet är en dokumentär som sänds i TV skadlig, inte bara för de personer som berörs eller som beskrivs felaktigt utan även för publiken. Nazieran och förföljelsen av judarna är fortfarande tillräckligt nära i tid för att inte förpassas till historien. Vi måste alla informera oss om och dra slutsatser av det som hände på den tiden och vara medvetna om liknande tendenser i vår tid. Den här vantolkningen som gjorts och som vidhålls av TV4 motarbetar detta viktiga mål.”

Det här brevet hamnade på olika vägar i mina händer. Men vem hade skrivit det? Det var inte undertecknat, men det var drottning Silvia själv som var avsändare. Det fanns med som ett Worddokument i en bilaga i ett mail som hon hade skickat. Men var det hon som var författaren?

Brevet innehöll ingredienser som känns igen från Madeleine Leijonhufvuds debattartiklar, till exempel omnämnandet av Fábio Koifmans mail till Erik Norberg. Var det kanske hon som hade skrivit det? En enkel kontroll i Word-dokumentets ruta för “Egenskaper” tycktes ge ett svar. Där stod att dokumentet var sparat klockan 17:22 den 15 mars 2012. I kolumnen för “Författare” stod det “Madeleine”. Men Madeleine Leijonhufvud förnekade att hon skrivit brevet, när jag frågade henne. Vilken “Madeleine” var det då fråga om? Den som ligger närmast till hands är förstås prinsessan Madeleine. Men det är förstås omöjligt att få det vare sig bekräftat eller dementerat.

Jag vet inte vilka personer som var tänkta som mottagare av det här brevet. Det kunde förstås ha skickats till New York Festivals ledning, men festivalens vd Rose Anderson kan inte påminna sig att det kom något sådant brev eller mail till henne.

Det var ett mystiskt brev. Men syftet var tydligt: att sänka vår trovärdighet med anledning av att vi nominerats till final i New York Festivals. Det påverkade dock inte våra möjligheter i tävlingen. Den 18 april kunde Cecilia Wanger, Aleksandar Vujanovic och jag ta emot förstapris, World Gold Medal, i kategorin för “Historia & Samhälle” och ett finalistpris i kategorin för “Aktualiteter” vid den högtidliga prisutdelningen i Las Vegas.

“Festivalbrevet” var inte det enda brevet eller mailet som drottningen skickade vid den här tidpunkten. I det tysta tog hon under våren 2012 flera kontakter i syfte att övertyga olika personer om att hennes utredning innehöll sanningen om hennes far. Men nu handlade det om personer utomlands, framför allt i Brasilien. En av dessa var Fernando Henrique Cardoso, Brasiliens president mellan 1995 och 2003.

I ett mail till Cardoso, skickat från hennes sekreterare på slottet, skriver drottningen om sin frustration över Kalla faktas rapportering om hennes far. Hon hade också skickat med ett fotografi av sig själv tillsammans med Cardoso i Brasilien. De var uppenbarligen väl bekanta sedan tidigare.

Mailet, som är skrivet på portugisiska, ger en unik inblick i hur drottningen resonerar kring våra avslöjanden och hur hon tänkte kring Walther Sommerlaths agerande. Hon hade ju inte sagt någonting om detta offentligt, förutom i det väldigt korta uttalandet i Året med kungafamiljen och i de knapphändiga citaten i Göteborgsposten.

I mailet skriver hon att hennes far ville återvända till Tyskland 1937 eftersom hans egen far hade gått bort, hans mor var gammal och sonen Ralf skulle börja i skolan. Han köpte upp mark i Brasilien men registrerade den inte i Tyskland. Detta innebar att han bröt mot lagen om att alla tillgångar – även i utlandet – måste anmälas. Denna mark sålde han sedan till Efim Wechsler.

“Med risk för sitt eget liv lyckades min far rädda Wechslers liv!” I ett mail till sin vän Fernando Henrique Cardoso, tidigare president i Brasilien, bad drottningen om hjälp med att sprida budskapet om sin far.

“Med risk för sitt eget liv lyckades min far rädda Efim Wechslers liv”, skriver hon.

Hon fortsätter med att kalla sin egen far och Efim Wechsler för “genier” som lyckades hitta denna lösning, att Walther Sommerlath “lånade”, som hon skriver, mark i Brasilien för att betala Wechsler “och på detta sätt möjliggjorde att han kunde lämna Nazityskland och få ett nytt och bra liv i Brasilien”.

I mailet framgick det att drottningen ville få kontakt med den förra brasilianska senatorn Eva Blay och att hon bett Cardoso om hjälp med det i ett tidigare mail.

“Jag blev mycket glad över att få ditt e-mail och att du har försökt tala med fru Blay, tack så mycket!”, skriver hon till Cardoso.

Drottningens önskan om kontakt med Eva Blay hade sin speciella bakgrund. Eva Alterman Blay är professor i sociologi vid universitetet USP i São Paulo. Hon är född 1937 i São Paulo, själv judisk och har forskat i den judiska emigrationen till Brasilien. Men hon är framför allt känd i Brasilien som en pionjär när det gäller kampen för kvinnors rättigheter. Hon har varit politiskt engagerad i det socialdemokratiska partiet och valdes som första kvinna in i den brasilianska senaten 1992.

Under inspelningsresan till Brasilien hösten 2010 hade Mats, Henrik, och Fredrik träffat henne och intervjuat henne. Hon blev mycket intresserad av historien om Walther Sommerlath och Efim Wechsler. I april 2011, några månader efter att vi sänt våra första program, höll hon ett anförande på en konferens om Förintelsen på universitetet i Millersville i Pennsylvania i USA. I anförandet tog hon upp några fall där judiska flyktingar hade lyckats undkomma Förintelsen, men hur de för resten av sina liv var traumatiserade av sin bakgrund som offer för nazismen. Hon använde historien om Walther Sommerlath och Efim Wechsler som utgångspunkt.

“Tillfälligtvis hamnade båda två i Brasilien. Men medan Efim Wechsler bodde i utkanterna av Rio de Janeiro tog sig Sommerlath till São Paulo, där han levde ostraffad och i frihet. Han blev aldrig ställd till svars och återvände så småningom till Tyskland och blev svärfar till den svenske kungen. I mitt anförande, som bär titeln Efter Förintelsen, ska jag analysera hur livet tedde sig för några judiska överlevare i jämförelse med fallet Walther Sommerlath, som är typiskt. Folkmordet påverkade alla, inte bara i form av dödliga förluster utan också i form av materiella och moraliska förluster”, sade hon i inledningen av sitt anförande i Millersville.

Cecilia Wanger hade rest till Millersville för att intervjua henne. Eva Blay var mycket kritisk till drottningens förhållningssätt. Hon ansåg att hon “inte bara som drottning, utan som kvinna och mor” entydigt borde ta avstånd från faderns nazism och deltagande i ariseringen, inte försvara honom.

Kritisk mot drottningen. Den brasilianska före detta senatorn Eva Blay utsattes via ombud för påtryckningar från drottningen i syfte att få henne att ändra uppfattning. Foto: Aleksandar Vujanovic, TV4

Vi sände intervjun med Eva Blay i Kalla fakta i april 2011. Vi bad drottningen om en kommentar, men det var som vanligt lönlöst. Men i mailet till Cardoso framgår det vad drottningen ansåg om Eva Blays framträdande i programmet.

“Fru Blay säger i TV4:s program att min far är ‘den värsta sortens exempel’ på arisering ... när hon visste mycket väl att han inte hade något att göra med expropriationen av fabriken, utan det var de statliga organen!”, skriver hon. (Värt att notera är att hon här tycks göra skillnad på Walther Sommerlaths övertagande av fabriken och den formella ariseringsprocessen – som om det inte fanns något samband.)

Men varför tog inte drottningen kontakt med Eva Blay direkt och framförde sitt ärende? Varför försökte hon gå via Cardoso? Enligt mailet tvekade hon eftersom hon inte kunde få någon riktig klarhet i om den summa som Walther Sommerlath betalade för fabriken “var korrekt”. Det var en fråga som bekymrade henne mycket och som var svår att besvara 70 år senare, skriver hon.

Hon funderar över summorna som anges i överlåtelsedokumenten för marken i Brasilien och skriver att hon hade anlitat både SEB i Sverige och den brasilianska banken Banco do Brasil för att ta reda på hur mycket plantagen och tomterna i São Paulo värda i förhållande till värdet av fabriken.

Till slut slår hon fast att marken i Brasilien var värd motsvarande 25 000 riksmark och att samma belopp också måste ha betalats i Tyskland, eftersom det var det officiellt fastställda priset på fabriken och nödvändigt för att registrera köpet, och att hennes far därmed betalade det fulla värdet av fabriken.

“Jag önskar verkligen att fru Blay, som säkert blivit mycket felinformerad av journalisterna på TV4, kunde acceptera de fakta som är just fakta! De talar för sig själva!”, skriver hon.

Hon avslutar med:

“Det som gjorde mig väldigt ledsen är att TV4 fortsätter sin kampanj mot mig och min familj! I november 2011 nominerade de sig själva till ‘Film & Documentary Award’, som kommer att meddelas den 17.4.2012 i Las Vegas! Jag förstår inte TV4s: motiv! Min far var en mycket korrekt man, god, som med risk för sitt eget liv räddade herr Wechsler så att han kunde lämna Nazityskland, genom att ge honom en värdigt och gott liv i Brasilien! Även mina morbröder hjälpte till, de accepterade en helt främmande människa på familjens gård St Joaquina! Och jag? Jag var inte ens född!”

Hon avslutar mailet med en önskan om att det som hon kallar för en mardröm ska ta slut och en förhoppning om att de ska ses nästa gång hon reser till Brasilien.

Drottningens försök att via Cardoso försöka påverka Eva Blay misslyckades. I början av september 2012, ett halvår efter drottningens mail till Cardoso, hölls en konferens på São Paulos universitet där Eva Blay framträdde med ett nytt anförande. Den här gången handlade det om hur historien bör skrivas kring den nazistiska plundringen av judiska tillgångar. I fokus för hennes intresse stod nu drottningens utredning. Hon inledde med att säga:

“Ett sätt att förneka Förintelsen är att skriva om historien. Nazisten Walther Sommerlath, som bodde i Brasilien, återvände till Tyskland för att tjäna Hitler. Genom ariseringsprocessen tog han över metallfabriken Wechsler & Hennig från juden Efim Wechsler. Walther var far till den svenska drottningen Silvia. I sin utredning om detta försöker drottningen ändra på historien med hänvisning till akademiska metoder.”

Eva Blay menade att även om Efim Wechsler delvis ersattes med mark i Brasilien ändrade inte på det faktum att Walther Sommerlaths övertagande av hans fabrik var en del i den nazistiska ariseringspolitiken som i grunden handlade om att fördriva och plundra judarna. Denna politik hade Walther Sommerlath varit delaktig i och utnyttjat för egen vinnings skull. Det Efim Wechsler förlorade kunde egentligen aldrig ersättas.

“Efim Wechsler dog i Rio de Janeiro och begravdes på den judiska kyrkogården. Synagogan var ansvarig för begravningen. Han bodde 20 år i Brasilien och han återfick aldrig den ekonomiska och sociala ställning han hade i Tyskland”, sade hon.

I anförandet var Eva Blay också kritisk mot det sätt som drottningen hade försökt påverka henne på. Hon uppfattade det som otillbörligt att hon använt sig av personer som Cardoso, i stället för att ta direkt kontakt med henne. I anförandet nämnde hon att även andra, inflytelserika personer hade kontaktats i syfte att få henne att ändra uppfattning om Walther Sommerlaths övertagande av Efim Wechslers fabrik.

“Som sociolog och forskare har jag gjort påståenden om Sommerlath och Wechsler baserade på dokument av olika slag, inklusive de som presenterats av drottning Silvias medarbetare. Därefter har jag pressats av dottern till herr Sommerlath på olika sätt. Man har försökt att kontakta mig för att ‘korrigera’ min information. Hur har det gått till? Det hade räckt att gå in på USP:s hemsida eller på Google där det finns flera sidor om mig, och även i telefonkatalogen. Men så var inte fallet. I stället kontaktades Jim Wolfensohn, Världsbanken, som är totalt okänd för mig, som kontaktade herr Israel Klabin i Rio de Janeiro, som jag inte heller känner och som sökte mig genom en gemensam vän i São Paulo! Jag fann det mycket märkligt att man försökte gå via dessa framstående judar! Meddelandet jag fick var att jag skulle revidera mina uttalanden i intervjuerna eftersom ‘Sra. Blay’ var felunderrättad.”

När jag kontaktar Eva Blay säger hon att förutom James Wolfensohn, tidigare chef för Världsbanken, förre presidenten Cardoso och Israel Klabin, känd företagsledare och tidigare borgmästare i Rio de Janeiro, var ytterligare en person inblandad i drottningens försök att påverka henne. Men hon tycker att hon har sagt tillräckligt om den saken och hänvisar till sitt anförande på universitetet i São Paulo. Det hon sade där står hon för, säger hon. Och någon direkt kontakt eller möte med drottningen blev det aldrig.

“Jag nekade inte till att träffa drottningen. Jag hade bara ingenting att säga utöver det jag redan hade sagt i Millersville och São Paulo. Jag har ingen anledning att ändra på något”, säger Eva Blay.

Även i Sverige arbetade drottningen i det fördolda med att söka stöd i försvaret av sin fars förflutna. Jag har redan berättat om brevet till Jan Scherman, som han ju själv avslöjade på nyårsafton 2010 i Aftonbladet. Mindre känt är att han också kontaktades av Hans-Jacob “Nisse” Bonnier, styrelseledamot i Bonnier AB och god vän med kungafamiljen, som ville att han skulle stoppa sändningen av våra program. När historien senare berättades av Jan Scherman i ett radioprogram sade Nisse Bonnier att han tyckt synd om drottningen men insett att han gjort fel. Han förnekade att han agerat på hennes uppdrag eller med hennes kännedom.

Förutom brevet till Jan Scherman skrev drottningen, enligt mina källor, cirka 20 brev som skickades till olika inflytelserika personer vid den här tidpunkten. En av mottagarna var – Carl-Johan Bonnier.

När jag ringer upp Carl-Johan Bonnier för att ställa frågor om brevet från drottningen förnekar han först att han fått något sådant. När jag erbjuder honom att fundera på om han inte minns fel slutar vårt samtal med att han inte vill dementera det, men inte heller bekräfta det.

“Jag måste fundera lite. Jag tror inte att jag är beredd att kommentera. Jag förstår inte vad mina kommentarer skulle ha för värde”, säger han.

När vi pratas vid på nytt något senare är han mer säker på att han inte vill säga något.

“Jag tycker inte att det är min sak att kommentera någons eventuella korrespondens.”

“Men hur uppfattar du att du fick ett brev av drottningen?”

“Jag har inte ens sagt att jag har fått något brev. Jag vill inte kommentera frågan.”

Jag frågar honom om han tycker att det är olämpligt att han i egenskap av Sveriges kanske mäktigaste mediaägare utsätts för påstötningar från drottningen angående en journalistisk granskning som hon vill markera mot. Men Carl-Johan Bonnier hade bestämt sig. Han ville inte prata mer om “eventuella” brev som han fått.

En annan person som drottningen kontaktade var Jacob Wallenberg, styrelseordförande i Investor och en av Sveriges mäktigaste näringslivspersoner. Men där var syftet ett annat. Drottningen bad honom om hjälp med att ta fram information om Walther Sommerlath från Deutsche Bank i Frankfurt, alltså det som vi själva hade försökt med och som vi bett drottningen om hjälp med hösten 2010.

Jag träffade Jacob Wallenberg på Investors årsstämma i april 2013. Han blev mycket förvånad när jag frågade om han ville bekräfta att drottningen bett honom om hjälp. Han bad att få återkomma, vilket han också gjorde kort därpå. I ett mail skrev han:

I det arbete som HMD gjort för att ta fram all tillgänglig fakta kring sin far Walther Sommerlath, tillfrågades jag som internationellt verksam affärsman med nätverk inom bland annat banksektorn om jag kunde hjälpa till att få fram eventuella fakta från Deutsche Bank i ärendet. Jag fick kontakt med Herr Müller, som presenterar sig som bankens historiker med ansvar för det särskilda arkiv som upprättats i Frankfurt för Nazistperioden. Herr Müller hjälpte till att konfirmera det faktum att det fanns viss övergripande information om HMD:s fars företag – detaljer kunde endast inhämtas av familjen Sommerlath. Det som framkom var att det bara fanns referens till mindre belopp i relation till Walther Sommerlath och därtill enligt Müller ingen signifikativ information. Informationen var endast av affärskaraktär och det fanns ingen korrespondens. Det fanns heller ingen information i övrigt om andra eventuella konton.

Utöver detta har jag ingen ytterligare information eller något att tillföra i ärendet. Men jag vill gärna tillägga att jag tyckte det är självklart att hjälpa till och bistå HMD i arbetet att få fram all information som finns att tillgå rörande Walther Sommerlath.

Med vänliga hälsningar,

Jacob Wallenberg

Det råder ingen tvekan om att drottningen gjorde allt för att utnyttja sitt nätverk av mäktiga personer, både i Sverige och utomlands för att sprida den bild hon ville ge av sin far och angripa TV4.

Alla dessa kontakter skedde i det fördolda. Men ganska snart skulle hon framträda offentligt. Och då skulle hon gå ännu ett steg längre i försvaret av sin far.