Det var sent på eftermiddagen. Halt tittade sig omkring i stugan och nickade belåtet när han såg de skinande köksredskapen, den fläckfria eldstaden, det svabbade golvet och den piskade mattan. Bredvid eldstaden stod en prydlig vedstapel och i korgen bredvid spisen fanns det ännu mer ved.
”Inte illa”, sa han. ”Inte illa alls.”
Will kände sig nöjd. Sedan tittade spejaren plötsligt på honom. ”Kan du laga mat, pojk?”
”Laga mat, herr Halt?” frågade Will osäkert.
Halt himlade med ögonen. ”Jag begriper inte varför ungdomarna nuförtiden alltid måste svara på frågor med nya frågor. Just det, laga mat! Göra i ordning mat så att man kan äta den! Du vet väl vad mat är för något? Måltider?”
”Ja”, svarade Will. Han gjorde sitt bästa för att inte det också skulle låta som en fråga.
”Det är bra”, sa Halt. ”Som jag förklarade i morse så är detta inget slott. Vi har ingen kock som lagar mat här. Vi måste göra allt själva.” Vi, tänkte Will. Han visste vad det betydde. När Halt sa ”vi” i sådana här sammanhang betydde det ”du”.
”Jag kan inte laga mat”, sa Will.
Halt gnuggade handflatorna mot varandra. ”Tänkte nästan det. Pojkar brukar inte kunna sådant. Men jag ska lära dig. Kom nu!”
De gick bort till spejarens lilla kök. Will fick skala och hacka lök, välja ut en köttbit som såg fin ut, skära upp grönsaker och lägga köttet i en stekpanna. Efter att Will hade hällt på lite rött vin blandade Halt i något han kallade sina ”hemliga ingredienser”. Grytan doftade utmärkt där den stod och puttrade på spisen.
Det hade blivit kväll. De satte sig på verandan och pratade medan de väntade på att maten skulle bli färdig.
”Spejarnas sällskap instiftades för hundrafemtio år sedan”, förklarade Halt. ”Det var under kung Herberts regeringstid. Vet du något om honom?” Spejaren kastade en snabb blick på pojken för att se hans reaktion.
Will tvekade. Han kom ihåg namnet från sina historielektioner, men mindes inga detaljer. Eftersom han inte ville verka alltför obildad första dagen som lärling bestämde han sig för att bluffa. ”Kung Herbert, ja”, sa han. ”Jo, vi läste om honom en gång.”
”Jaså, verkligen?” sa Halt långsamt. ”Då kanske du kan berätta lite om honom.” Han lutade sig tillbaka och lade benen i kors.
Will försökte förtvivlat dra sig till minnes vad han visste om kung Herbert. Han hade gjort något viktigt, det mindes han. Men vad?
”Han …”, började Will. ”Han var … kung.” Det var egentligen det enda han var helt säker på. Han sneglade på Halt för att se om han var nöjd med svaret. Halt bara log och gjorde tecken åt Will att fortsätta.
”Han var kung … för hundrafemtio år sedan”, sa Will och försökte låta säker på sin sak. Halt nickade.
”Jag …”, började Will. ”Jag vill minnas att det var han som grundade spejarnas sällskap.”
”Nehej?” sa Halt och låtsades se häpen ut. ”Det vill du minnas, säger du?” Han tittade på Will med höjda ögonbryn. Will insåg plötsligt att Halt hade sagt att sällskapet instiftades under kung Herberts regeringstid. Det betydde ju inte nödvändigtvis att det var kung Herbert som hade grundat det.
”Alltså, när jag sa att han grundade sällskapet så menade jag egentligen att det var han som var kung på den tiden”, sa Will.
”Och detta var för hundrafemtio år sedan?” frågade Halt.
Will nickade självsäkert. ”Precis.”
”Men det var ju precis det jag berättade för dig nyss”, sa Halt barskt. Han sänkte ögonbrynen så att hans lärling kom att tänka på mörka åskmoln. Will bestämde sig för att inte säga något mer.
”Försök inte lura mig, pojk”, sa spejaren med vänligare tonfall. ”Om det är något du inte vet så är det lika bra att du säger det med en gång. Förstår du?”
”Ja, Halt”, sa Will och tittade ned. Han var tyst en stund. ”Halt?” sa han sedan.
”Ja?”
”Den där kung Herbert … jag vet egentligen ingenting om honom.”
Halt muttrade något ohörbart. ”Det menar du inte”, sa han sedan. ”Nåväl. Du kanske har hört berättas att det var han som drev tillbaka de norra klanerna över gränsen till högländerna. Låter det bekant?”
Det gjorde det. Sekunden Halt berättade det så mindes Will. Men det var nog ingen idé att tala om det för Halt. Kung Herbert kallades ofta ”det moderna Araluens fader”. Det var han som hade enat rikets femtio landskap och drivit tillbaka klanerna i norr. Will kom plötsligt på hur han kunde göra intryck på spejaren. Om han nämnde titeln ”det moderna Araluens fader” så skulle nog Halt …
”Han kallas ibland för ’det moderna Araluens fader’”, förklarade Halt. Will insåg att han hade tvekat för länge. ”Det var han som enade de femtio landskapen som vårt land fortfarande består av.”
”Jag minns lite av det nu”, sa Will. Han hoppades att han inte lät alltför efterklok.
Halt tittade på honom med ett höjt ögonbryn innan han fortsatte. ”Kung Herbert förstod att riket behövde en fungerande underrättelsetjänst för att vara säkert.”
”En rättelsetjänst?”
”En underrättelsetjänst. Spejarna samlar information om vad rikets fiender håller på med. Vad de gör, planerar och tänker. Om man vet sådant i förväg blir det nämligen lättare att stoppa dem. Det var därför kung Herbert grundade spejarnas sällskap. Han ville hålla sig underrättad om vad fienden höll på med. Han ville att spejarna skulle fungera som rikets ögon och öron.”
”Hur är man rikets ögon och öron?” frågade Will intresserat.
Halt såg nöjd ut. ”Man spejar och lyssnar. Man patrullerar riket och de angränsande områdena. Sedan avlägger man rapport.”
Will nickade tankfullt. ”Är det därför ni kan göra er osynliga?”
Återigen såg spejaren belåten ut. ”Vi kan inte göra oss osynliga”, förklarade han. ”Folk tror att vi kan det, men de har fel. Vi håller oss dolda och ser till att det är riktigt svårt att upptäcka oss. Det tar många år att lära sig det. Men du kan redan en del av det som krävs.”
Will såg förvånad ut. ”Kan jag?”
”Visst. I går när du smög över borggården drog du ju till exempel nytta av vinden och skuggorna, eller hur?”
Will nickade. Han hade aldrig träffat någon som förstod sig på hans förmåga att hålla sig dold.
”Det är precis så spejarna gör”, sa Halt. ”Vi ser till att smälta in i bakgrunden eller omgivningen. Det gäller att bli en del av landskapet.”
”Jag förstår”, sa Will långsamt.
”Man måste bara se till att ingen annan gör det”, sa Halt. Will undrade om spejaren skojade, men Halt såg lika allvarlig ut som alltid.
”Hur många spejare finns det?” frågade Will. Halt och baronen hade talat om spejarnas sällskap flera gånger, men Will hade aldrig sett någon annan spejare än Halt.
”Femtio. Kung Herbert ville ha en spejare för varje landskap. Det här är min bas. Mina kolleger håller till vid de fyrtionio andra slotten i riket.” Halt tittade på Will. ”Spejarna samlar inte bara information om rikets fiender. Vi patrullerar dessutom våra landskap och ser till att lagarna följs.”
”Är inte det baron Aralds uppgift?” frågade Will.
Halt skakade på huvudet. ”Baronen är domare”, sa han. ”Folk kommer till honom med sina dispyter så att han kan lösa dem. Spejarna ser bara till att lagarna efterlevs. När ett brott begås så letar vi efter bevis och tar reda på vem som är skyldig. Vi passar utmärkt för den uppgiften eftersom vi är så bra på att hålla oss gömda.”
”Vad händer sedan?” frågade Will.
Halt ryckte på axlarna. ”Det beror på. Ibland rapporterar vi till länsherren och ser till att personen arresteras. Om det är bråttom … då tar vi hand om saken själva.”
”Hur då?” frågade Will. Han kunde inte hejda sig. ”Vad gör vi då?”
Halt studerade honom noga. ”Inte så mycket om vi bara har varit lärling i några timmar”, svarade han. ”Men när man har varit med i mer än tjugo år vet man vad som krävs utan att fråga.”
”Jag förstår”, sa Will.
”När det är krig fungerar vi som spejare. Vi samlar information om terrängen så att arméerna kan ta sig fram. Ibland smyger vi in bakom fiendens linjer för att ställa till med oreda.” Halt tittade på pojken. ”Det låter lite mer spännande än livet på en bondgård, eller hur?” Will nickade. Det lät faktiskt som om detta kunde bli riktigt intressant.
”Vad har vi för fiender, egentligen?” frågade den nyblivne lärlingen. Under sin uppväxt på slottet i Redmont hade han inte upplevt något annat än fred.
”Vi har till exempel de skandiska plundrarna och Morgarath med sina wargaler”, svarade Halt. ”Fienden finns både i och utanför riket.”
Will ryste. Han hade hört många hemska berättelser om Nattregnebergens furste.
Halt tittade på sin lärling och nickade allvarligt. ”Vi har all anledning att oroa oss för Morgarath och wargalerna. Det är därför spejarna håller dem under så noggrann uppsikt. Vi måste veta om de förbereder sig för krig.”
”Förra gången de anföll gjorde rikets arméer processen kort med dem, eller hur?” frågade Will. Han ville bli lugnad.
”Det är sant”, sa Halt. ”Men så hade de ju också förvarnats i god tid.”
”Av en spejare?” undrade pojken.
”Precis. Det var en spejare som rapporterade att Morgaraths wargaler var på väg … och ledde kavalleriet över det där vadstället. Så att man kunde göra ett flankanfall.”
”En storartad seger”, sa Will.
”Absolut. Och den var möjlig tack vare en spejares uppmärksamhet och kunskap om terrängen.”
”Min far dog i det slaget”, sa Will lågt.
Halt betraktade honom länge. ”Verkligen?”
”Han var en hjälte”, sa Will. ”En stor krigare.”
Halt var tyst en stund. Det verkade som om han inte riktigt visste vad han skulle säga. ”Det hade jag ingen aning om”, sa han till sist.
Will kände sig nästan besviken. För ett ögonblick hade han varit säker på att Halt hade något att berätta. ”Det var därför jag så gärna ville bli krigare själv”, sa han. ”Jag ville gå i min fars fotspår.”
”Du har andra gåvor”, sa Halt. Will mindes att baronen hade sagt nästan samma sak kvällen innan.
”Halt …”, började Will. ”Det är en sak … det är en sak jag undrar. Baronen sa att du ville ha just mig som lärling.”
Halt nickade, men sa inget.
”Och ni säger båda två att jag har andra gåvor. Som gör att jag passar som lärling till en spejare.”
”Det stämmer”, sa Halt.
”Jag undrar … vad är det för gåvor, egentligen?”
Spejaren lutade sig tillbaka med händerna bakom huvudet.
”Du är snabb och vig. Det är viktigt. Dessutom är du bra på att smyga. Och du är vetgirig. Nyfiken.”
”Nyfiken?” frågade Will. ”Hur menar du?”
Spejaren studerade honom. ”Du ställer frågor. Du vill ha svar. Det var därför jag lät baronen testa dig med det där pergamentet.”
”Men när lade du märke till mig?” frågade Will. ”När kom du på att du ville ha mig som lärling?”
”Åh”, sa Halt. ”Jag har för mig att det var när jag såg dig stjäla de där kakorna från mäster Chubbs kök.”
Will såg förvånad ut. ”Såg du mig? Men det var ju flera år sedan! Var någonstans var du?”
”I köket”, svarade Halt. ”Du var för upptagen med kakorna för att se mig.”
Will skakade på huvudet i förundran. Han hade varit helt säker på att ingen annan varit i köket den gången. Sedan kom han att tänka på spejarens mantel. Halt blev nästan osynlig när han hade den på sig. Att vara spejare handlade inte bara om att laga mat och städa.
”Jag blev imponerad av hur duktig du var”, sa Halt. ”Men det fanns en annan sak som gjorde ännu större intryck på mig.”
”Vad då?” frågade Will.
”Efteråt, när Chubb förhörde dig, så tvekade du. Du funderade på att förneka allt. Men sedan erkände du. Kommer du ihåg det? Han drämde till dig i huvudet med sin träslev!”
Will log brett och kliade sig i huvudet. Han kom fortfarande ihåg hur det hade smällt till när sleven träffade honom.
”Jag borde nog ha ljugit den gången”, sa Will. Men Halt skakade långsamt på huvudet.
”Nej, Will”, sa spejaren. ”Om du hade ljugit den gången hade du aldrig blivit min lärling.” Han reste sig upp och sträckte på sig. Sedan vände han sig mot dörren.
”Nu äter vi”, sa han.